Att ha en vän

Prinsen har haft lite otur med sina vänner de första 12 åren. På förskolan hade han en riktigt bra vän. Vännen flyttade.

I början på skoltiden träffade han en ännu bättre vän. En sån där som man har i ur och skur. De satt ihop. De fick varandra att må bra. Känna sig trygga. Den vännen flyttade. Också.

Efter några år i skolan började Prinsen träffa en ny vän. De blev bättre och bättre kompisar. Lyfte fram bra saker i varandra. Stöttade varandra. Tills den vännen flyttade. Så klart.

Nu har det gått en tid till och Prinsen har haft det lite jobbigt. Inte så att han inte haft vänner. Men med känslan av att inte ha en riktigt bra vän. En sån där som man kan prata med allt om. Och när det blir så känns det även i föräldrahjärtat. Jag önskar verkligen att han skulle ha en vän som finns där. Som hjälper och stöttar. Som uppmuntrar. Som lyfter och som finns där. Någon han kan prata med om jobbiga saker. Om saker han kanske inte vill eller kan prata med oss om.

I går skickade en annan förälder meddelande. Hon berättade att hennes son. Prinsens lagkamrat i olika idrotter. Han hade sagt att Prinsen är en sån där riktig kompis. Som han kan prata om allt med. Och mina ögon började fyllas upp. Det känns så bra. Så otroligt bra. Det är så viktigt. Att ha en vän. En riktigt bra vän. Och förhoppningsvis stannar den här nya kompisen kvar.