För ett tag sedan shoppade jag. Det brukar inte hända speciellt ofta. Faktiskt. Händer det att jag klickar runt där på sidorna så är det oftast löparskor. Det kan man inte ha för många av. Eller träningskläder. Även om de brukar få hänga med rätt många år och träningspass innan de byts ut. Ibland kan det vara så att jag hittar saker. Lägger dem i någon slags varukorg. Och så stänger jag ner sidan. Borta är dem. Borta är problemet. Pengarna kvar.
Men för några veckor sedan beställde jag andra kläder. Ett par byxor. Någon t-shirt. Ångest. Ja. Det sistnämnda beställde jag så klart inte. Det fick jag på köpet. Köp på två - få en sak på köpet. Ni vet. I det här faller bjöd de på ångesten. Billigast för dem. Dyrast för mig.
Jag brukar tycka det är lite jobbigt att shoppa. Kanske därför jag gör det så sällan. Behöver jag verkligen de här? Jag har faktiskt kläder att ha på mig. Den där tränings t-shirten som luktar en del så fort man blir varm. Jag springer ändå ute så vem känner den lukten? De tankarna far runt. Och nu är det inte så att jag skickar i väg efter en container med saker. Inte ens nära. Det stannar vid ett plagg. Kanske slår jag på stort och köper två. Men det spelar ingen roll. Jag får shoppångest ändå. Även om det sker med sex månaders mellanrum. Det blir som någon slags bakiskänsla. Och den känslan kan väl ingen påstå är trevlig.
Nu är det i alla fall handlat. Det är betalt. För det görs alltid på en gång. Så klart. Och varorna har kommit. Nu dröjer det ett tag innan nästa gång. Kanske vid jul. Eller. Ärligt talat så beställde jag nyss ett par löparskor. Men var inte oroliga att jag blivit någon shopaholic här. Skorna var till Prinsen. Inte till mig. Och de behöver han. Faktiskt. Inte villhöver. Behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar