Vägmöte

Jag åker oftast bil till arbetet numera. Det är inte helt oskönt. Att få sätta sig i en tyst bil. Framför allt efter arbetsdagens slut. Få utvärdera dagern. Det gör jag rätt ofta. Funderar på vad som gått bra. Vad som gått mindre bra. Oftast är det rätt lätt att hitta något mindre bra. Sådär lagom självkritisk.

När jag sätter mig i bilen på morgonen. Drar igång lite löparpodd. Kör iväg ut på den slingriga vägen mot arbetet. Då möter jag ofta två vita bilar. Eller. Jag möter många vita bilar. Men just de här två hälsar varje gång. Och det kan man tycka är trevligt. Det är bara lite jobbigt när jag inte hinner hälsa tillbaka. När vi hinner passera varandra. Kanske är reaktionsförmågan inte på topp sådär tidigt.

Den första tiden jag åkte den där vägen. Kanske första två månaderna. Samma vita bil hälsar. Och jag förstod inte vem det var. Hade verkligen ingen aning. Vad är det för nisse som vinkar varje morgon? Och inte bara en handlyftning. Nej, det vinkas av glatta livet. Till slut förstod jag att det var en gammal kollega. Inte för att jag hinner vinka tillbaka för det.

Den andra vita bilen. En mera diskret handlyftning. En gammal förälder. Hinner inte vinka där heller.

Numera försöker jag vara på tårna hela tiden. En vit bil. Kom igen nu. Nu ska jag vinka först. Ibland vinkar jag på helt oförstående personer i vita bilar. De måste tycka att den där nissen i den blåa bilen borde lugna ner sig lite. 

Nu är det bara tre dagar till innan semestern. Tre dagar har jag på mig att vinka till rätt bil. Om inte de kanske redan gått på semester. Då får jag vinka till någon annan. Som vanligt.