Jag minns när jag började att arbeta i skolans värld. Det är länge sedan nu. Egentligen konstigt att jag fortfarande är kvar i den världen. Men kan man inget annat så är det kanske lika bra.
Ibland är man tvungen att börja leka med barnen. Nu låter det som en otrolig uppoffring, det är inte alls så jag menar. Men ibland får man som starta upp lekarna lite. För att hjälpa barnen som har det svårt att komma igång. För att långsamt och otroligt smidigt dra sig ur. Lite som när man nattat sina barn. Långsamt, långsamt, långsamt drar man sig mot dörren för att ta sig ner. Upptäcks smygandet får man snälla börja om. ja. Ni som vet. Ni vet.
Men nu är det leken det handlade om. Ofta rollek. Och då man är med i en rollek så får man, så klart, en roll. Inte allt för sällan åker man dit på att vara "pappa". Just "pappa" är ganska vanligt i sig att bli kallad som manlig pedagog i förskolan och i skolan. Ibland säger barnen helt enkelt fel och en del gånger är det någon slags lek. Kanske önsketänkande. Om man nu skulle ha hybris. Ibland säger de att jag är pappa och deras riktiga mamma är deras mamma. Då blir det lätt pinsamt.
Idag var det en sådan dag. Inte en pinsam. Men ett barn kommer springandes. Pussar mig på armen och säger "du är min farfar". Ursäkta!? Vad i helvete sa du nu? Farfar? Är det för de små vita stråna i skägget? Så måste det vara. Eller har jag faktiskt gått och blivit så in i helvetes jävla gammal att jag numera ses som en farfar?
Nej, men jag stämplar ut nu. Tack för den här dagen. Tack så otroligt mycket. Jag går och drar något gammalt över mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar