Livets tråkiga vardagssysslor

Det finns otroligt mycket tråkigt här i livet. I vardagslivet. Jag ska inte vara för negativ. Men just nu måste jag ta upp lite. Eller mycket. Av det tråkiga. Alla vet att hänga och vika tvätt tillhör livets värsta vardagssysslor. Inte minst när 98% av alla plagg av någon anledning vänds ut och in i tvättmaskinen. Att tömma diskmaskinen. Byta sängkläder. Ingen nyhet där direkt. Saker som måste göras. Saker ingen vill göra. Har man dessutom inte ens en diskmaskin. Ja. Då sitter man i skiten ordentligt.

Men på senare år har jag upptäckt ytterligare en sak. VAB. Vård av barn. Fy satan vad tråkigt. Jag bara sitter här och väntar på att tiden ska gå. Att timmarna ska passera. Har man dessutom riktigt små barn som inte riktigt kan hitta på saker själv. Då är det ännu tråkigare. Jag kan inte göra någonting utan att ha en (men all rätt om man har 40.5 graders feber) gnällig 1,5 åring runt benen. Krydda det sen med en 5-åring som vill göra saker hela tiden, som är pigg och aktiv. Som vill spela spel. Bygga lego. Men som också blir åsidosatt för att den lilla sjuka ska ha all uppmärksamhet.

Tycker man dessutom om att gå till arbetet. Vara fysiskt aktiv. Då blir tristessen och rastlösheten ännu större. Jag är inne på andra dagen nu. Tror jag tittar på klockan fyra gånger i minuten. Märkligt nog kan jag inte få tiden att gå snabbare.

Varje kväll de senaste dagarna har den lilla varit feberfri. Förhoppningarna växer snabbt att det snart är dags att arbeta igen. Men så vaknar man (Eller nja. Egentligen är jag vaken större delen av natten också.) och booom! 40.5 grader igen. Jag ser inte ljuset än. Jag ser bara mörker. Och in och ut vända kläder. Och en full diskmaskin.

Ha! Ni ser hur jag gjorde. Jag påpekade inte ens att jag inte skrivit på 17 år. Och ni har säkert inte ens märkt det. Inte reflekterat över det. Varsågoda.

Run Basti Run

Det här känns som ett rätt svårt inlägg att skriva. Jag vill inte vinkla det hela till något som det egentligen inte är. Det kan säkert lätt bli misstolkat.

I vilket fall som helst. En måndagskväll. Bara en vanlig kväll. Ett gäng löpare samlas i ett terrängspår på andra sidan stan. Förväntningarna och spänningen är hög. Alla vill iväg. Visa vad de går för. Prova på. Ta de där första stegen efter att startskottet gått. Känna glädjen och lyckan i att bara få springa.

Klockan 18.00 ska starten gå. Som på alla lopp är tiden framflyttad. Det är för många löpare så startgruppen delas upp i två. 18.15 går startskottet för andra startgrupp. Och där. De där första stegen. Det är så det alltid ska vara. Det är sån lycka som ska infinna sig när man gör något.

Nu är det inte mig det hela handlar om. Det hade det kunnat. Om jag hade varit skadefri. Men nu är det Prinsens kväll. Det är hans första löptävling. 500m terräng. Och han är så taggad. Så laddad. Han vill bara springa. Tydlig med att jag inte får springa med. Jag ska möta honom vid målet. Själv hoppas jag bara att han följer med strömmen. Vem vet vad han kan hitta på vägen som stjäl hans uppmärksamhet.

När starten går och han springer iväg så skiner han med hela ansiktet. Med hela kroppen. Han ser så lycklig ut och det gör mig alldeles varm inombords. Äntligen får han utlopp för all sin energi.

Runt hörnet försvinner barnen och jag joggar mot målet. Joggar på lätta steg en 40-50 meter från målet för att möta honom. Plötsligt ser jag honom komma. Och det är nu det är svårt att formulera sig.
Han ligger där framme med den vuxna förlöparen och två barn till. Han ler. Jag börjar heja på honom (att han är duktig, inte att han kommer att vinna, så klart) och han lägger in ett ryck när han ser mig. Fortfarande världens största leende på läpparna. Han lägger i en extra växel och springer först in i mål. En klar seger med en 20 meter.

Nu blev det plötsligt svårt. Som gammal (ja, jag är sjukt passé och gammal vid det här laget) löpare så är jag givetvis fantastiskt lycklig och stolt. Min son vann. Han sprang snabbast. Samtidigt så vet jag att det inte är viktigast att vinna. Framför allt när man är 3,5 år gammal. Eller ung. Det viktigaste är att han var så där fantastiskt lycklig som han såg ut att vara. Att han vill springa nästa vecka igen. Att han kan fokucera på något och använda som energi till något positivt. Jag antar att jag förmedlar det ena till Prinsen och håller den andra vinnarkänslan för mig själv. Jag vill inte sätta någon press på honom. Absolut inte. Han ska göra det han blir lycklig av. Så där lycklig som ni kan se han vara när han pinnar iväg närmast kameran i det första klippet. Underbara unge.

           Starten. Och han pinnar iväg som en ko på grönbete.

Målgången. Ni ser också den sjukt spänstiga pappan som viker av strax innan målgången.

Mackan

Redan innan vi fick reda på att William började växa i magen så började Basti prata om en bebis. Han ville ha en och han var väldigt bestämd med vad han skulle heta.

Tiden gick och vi funderade inte speciellt mycket på det där Basti hade pratat om. Men varje gång vi nämnde bebisen i magen så kom samma namn upp.

När det nästan var dags och vi började prata namn på allvar så kom Basti med sitt namnförslag igen. Markus. Lillebror skulle heta Markus. Mackan. Och det efter Markus på Morgonshowen på Barnkanalen.

Så vi förväntade oss nästan en liten rödhårig sak som skulle komma ut. Och hade det gjort det, då hade det kunnat bli en Markus. Då hade det kunnat ligga en Mackan här bredvid mig i soffan. Sugandes på sin egen underläpp.

Nu tyckte vi att det här med Bastis namnförslag under hela resan var rätt roligt. Så vi ville få med det på något sätt ändå. Låta "storebroren", som han själv kallar sig, vara delaktig. Inte helt otippat fick det alltså bli hans mellannamn.

Välkommen William

Allt eftersom sommaren rullade på så kom nästa stora händelse allt närmare. Det här var aningen mer planerat än den där frågan på berget vid havet. Det här är något vi väntat på. Länge. I närmare nio månader.

Jag kan välja hur jag ska berätta det här. Antingen gör jag som Flickan från landet i norr gjort med sina vänner. Redogör minut för minut. Det tar ungefär två dagar. Eller så gör jag som jag gjorde, med USM. Berättar att allt gick bra. Det tar någon enstaka minut.

Nu är mannen och kvinnan på helt olika sidor. Har helt olika uppgifter och roller när det gäller vistelsen på förlossningen. Och även om jag under själva födseln många gånger önskar att jag skulle kunna byta med Flickan från landet i norr så är jag rätt glad att det är som det är. Hon gjorde ett fantastiskt arbete och bör hyllas med stående ovationer. Med pom-poms och parader. En riktigt super-kvinna.
Själv stod jag bredvid. Försökte stötta och massera. Peppa och uppmuntra. Hur mycket det hjälpte vet jag inte. Och även om jag kände mig överflödig ibland så är jag glad att jag fick vara där. På någon sida läste jag om en kvinna som inte tyckte mannen hade någonting där att göra. Han var helt onödig på en förlossning. Jag vill tro att fallet inte alls är så.

Allting gick till slut bra. Jag har varit väldigt nervös inför den här födseln. Att något ska gå fel. Bevisligen i onödan. 38 timmar utan sömn. 19 timmar utan mat. Men det är inte riktigt sånt man känner av när ens barn är på väg att födas. Och efter en del funderingar så fick pojken ett namn också. William. Hur han fick sitt mellannamn. Det är en spännande historia. Men den tar jag en annan gång. Håll till godo.

Inom 10 år bör man veta

Den här sommaren. Det hände mycket. Mer än jag kanske hade planerat. Så även om vädret har varit lagom inspirerande så kommer jag att minnas den här sommaren.
Det första minnesvärda utspelar sig några mil norr om Umeå. Sikeå. På en klippa vid vattnet. På andra sidan vägen från vår stuga.

Det började med att vi pratade för något år sedan. Jag kommenterade att inom 10 år borde man vara rätt säker på att man vill fortsätta leva resten av sitt liv med den människan man är med. Egentligen vet man nog det betydligt tidigare men vid 10 år går fan gränsen.
I februari 2016 har Flickan från landet i norr och jag varit tillsammans i 10 år. Ni hör själva vart det här är på väg.

Så jag tar ett beslut. Bakar lite kakor. Går till en smyckesaffär. Vi åker upp till stugan och vi får Prinsen att somna på kvällen. Efter det går vi ut. Över vägen. Upp på klippan som ger en fantastisk utsikt över havet. Där har vi lite picknick. Känner mig inte nervös.

Till slut så tar hon kakburken. Fortfarande ingen nervositet. Öppnar för att ta en kaka. Stannar upp i rörelserna och ser på mig. Långsamt tror jag det sjunker in. Är det...? Ska du...? What!?

Själv ler jag. Säger några väl valda ord och ställer mig på knä. Med havet som bakgrund. Men med den finaste utsikten framför mig. Leendet som kan få den gråaste dagen att bli solig. Ögonen som tindrar som stjärnor. Jag frågar. Hon svarar. Ja! Så klart. Det är inte klart. Men det låter bra. Känner mig fortfarande inte nervös. Bara säker. Och det kanske det blir mer naturligt då. Vad vet jag. Jag har aldrig friat till någon förut.

Så nu sitter jag här med en ring på fingret. Försöker vänja mig vid det. Vänja mig vid tanken att vi ska ha ett bröllop. Mycket att planera. Mycket att välja och bestämma. Nervöst. Otrevligt att vara i centrum. Men det är samtidigt roligt. Det ska väl bli en sån där dag man aldrig glömmer sägs det. Och förhoppningsvis. Man gör det bara en gång i livet.

De där små orden

Varannan kväll sitter jag i stolen bredvid Prinsens säng när han ska somna. Han tycker om det. Vill ha någon nära. I kväll sa Flickan från landet i norr god natt. Gick ner. Kvar i mörkret står jag bredvid hans höga säng. Han dricker välling.

Några minuter senare sitter jag i den där stolen. Med tårar i ögonen. Med leendet på läpparna. Funderar på om det är så här ren jävla lycka känns.

Innan jag satte mig i stolen smekte jag hand kind. Sa -"Jag älskar dig." lite tyst. Och satte mig ner.
Efter ytterligare några klunkar välling hör jag hur han stannar upp. Tar bort flaskan från munnen och så säger han det. Det som gör mig så otroligt varm i hela kroppen.

-"Jag älskar dig". Säger han innan vällingflaskan åter flyttas till hans mun.

De där små små orden. De kan göra så otroligt mycket.

Prinsen klarar alla krav

Det har varit lite semester. Lite sommarlov. Välbehövligt. Det är inte över ännu heller. Kanske är det det bästa av allt. Nästan tre veckor återstår. Jag tog lite semester från skrivandet också. Tänkte att det kanske inte är så satans intressant att läsa om badutflykter till iskallt vatten. Glassätande. Eller den där påtvingade utemiddagen i det kalla svenska sommarvädret.

Prinsen däremot. Han skulle ha en speciell sommar. Inte direkt lite krav skulle han få. Först ut. Sluta med blöja. Vi provade en dag. Så en dag till. Och en till. Nu har han varit utan blöja hela sommaren och det kanske har skett totalt tre olyckor. Nu har han precis somnat. För första gången utan blöja. Får se om han vaknar upp i en pool.

Andra kravet: Sluta med napp. Jag flög hem med honom från Stockholm. Hittade på att napparna blev kvar hos farmor och farfar. Inte ett ljud. Han har somnat som vanligt varje natt. Hela sommaren. Utan napp.

Inte nog med det. Han provade att cykla på sin stora nya cykel utan stödhjul. Jag provade släppa stången. Och så cyklade han iväg. Flera hundra meter utan att jag höll i. Springandes bredvid. Han har lite att öva på gällande starta och bromsa. Men vad fan. Han kan tydligen cykla. Sen är han inte direkt villig att träna.

Nu väntar vi bara på att han ska bli storebror också. Vilken dag som helst. Tanken var att han skulle bli det i söndags. men vad fan. Det är väl bara en sådär 5% som poppar ut det datumet de ska. Varför vara en av dem.

Nu blev det inga historier om kallbad, smältglass och utemiddagar. I stället blev det en skrytsida om hur fantastiskt duktig och bra min son är. Hur han utvecklas i rasande tempo. Hur han klarar alla krav. Plötsligt blev den lilla 3-åringen en enormt stor 3,5-åring. Vet fan inte hur det gick till. Men stolt är jag.

Normerna i storstaden

Nu var den där resan till huvudstaden inte bara en plågsam resa genom luften. Jag fick träffa fina människor. Min bror som jag inte träffat på ett halvår. Konstigt när man tidigare varit så nära, tränat flera mil varje vecka tillsammans. Plötsligt vet man ingenting om den andres liv längre.

Jag träffade mor och farföräldrarna. Inte mina, de finns inte kvar. Utan Prinsens. De skämde bort Prinsen och han körde med dem. Men det är lite av rätten de har med sina barnbarn. De hade väldigt roligt tillsammans i alla fall.

Vännerna från förr. De goda vännerna. De man alltid skrattar med. Vi tog oss an en uteservering inne i stan. Kungsholmen. Satt vid vattnet och drack tysk pilsner. Mådde gott.

När jag tog mig in till stan åkte jag pendeltåg. Det var länge sedan jag åkte pendeltåg. Jag promenerade genom centralen och bort mot gallerian. Beställde en cappuccino vid ett café. Där satt jag och försökte läsa men jag kunde inte slita blicken från alla människor. Jag älskar att titta på människor. Studera dem. Fundera vad de är för personer. Jag älskar också att försvinna in i mängden.

Medan jag satt där så tänkte jag på skillnaden mellan Stockholm och Umeå. I Stockholm kan man verkligen ta på sig vad som helst. Se ut hur man vill. Det är ändå ingen som tittar konstigt på dig. Du kan ha neonfärgade gläder och lila hår som står åt alla håll. Du kan ha klackar som är tre decimeter höga. Du kan klä dig helt i guld och glitter, i enbart läder eller utan kläder.
I Umeå. Där är det inte alls så. Färre invånare gör att det tittas konstigt på den som är lite utanför normerna. Som bryter ramarna.

Jag tycker om båda städerna. De har båda sin charm. Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Konstigt vore det annars. Och jag tror nog att Stockholm alltid kommer att ligga närmast hjärtat. Men Umeå. Det finns betydligt värre ställen att bo på.

Nu väntar EM - final för U21 killarna. I det laget finns det också en kille som bryter normerna en del. Precis som Mr. Z tidigare gjorde. Eller fortfarande gör. En del gillar honom. En del hatar honom. Det går inte att vara likgiltig. Hoppas på ett svenskt guld i alla fall. Tyskland har tyvärr gjort sitt redan.

Flyg du fula fluga flyg

Den där streaken jag pratade om. Den där som var så nära. Precis runt hörnet. Den satt. Den satt precis där den skulle. En hel termin utan att vara borta en enda dag från arbetet. Lite slitsamt stundtals men trevligt. Trivs man riktigt bra i arbetslaget så känns det lättare.

Förra veckan flög jag flygplan. Den här veckan också för den delen. Inga enorma sträckor utan bara ner till huvudstaden. Till den gamla goda tiden. Till huset från förr. Det där huset som kanske inte alltid ger de mest positiva känslorna. Bredvid mig i planet satt Prinsen. Han tycker det där med att flyga är det roligaste som finns. Själv tycker jag att det tillhör livets mindre roliga saker. När Prinsen sitter och glatt tittar ut genom fönstret vid starten och pekar på bilarna och husen som bara blir mindre och mindre. Hur marken täcks med vita moln. Han är så uppspelt. Han ser inte hur pappan krampaktigt sitter och håller i armstödet och blundar.

Nu överlevde vi både dit resan och hemresan. Ibland skakade planet lite. Antagligen var det inget mer än lite vindar. Men tankarna att hela skiten störtar infann sig snabbt.

På hemresan satt jag framför en kvinna som också var flygrädd. Det berättade hennes dotter till Prinsen. Treåring till treåring. Själv tänkte jag att det borde finnas speciella avdelningar för oss flygrädda. Där vi kan sitta och lugna varandra. Ni kan se det framför er. Flera rader fulla med människor. Unga som gamla. Vi sitter där och svettas. Håller händerna. Önskar och ber att allt ska gå vägen.  Rad 23-40 kanske. Om det nu finns så många räddharar.

Nu gick det som sagt bra, även om jag inte fick sitta i någon gemensam avdelning med de övriga flygrädda. Jag har tidigare klarat att flyga både till Thailand och Australien. Nog ska en timme till Stockholm gå bra. Men en start är alltid en start. En landning är alltid en landning. Nu ska jag inte gå på några fler flygplan på ett tag. Inte heller någon ny streak som ska påbörjas. I stället ska jag snällt sitta och invänta en resa till förlossningen. Synd att man inte kan boka den tiden i förväg.

Ensamstående för en helg.

Jag har varit ensam med Prinsen några dagar nu. Ensamstående. Sedan fredag kväll. Har väl haft lite blandade känslor inför det. Lite oroliga moln flög förbi ibland. Det är första gången. Han och jag. Jag och han. Hänger ihop, ensamma här hemma. Hur orkar ensamstående föräldrar egentligen det här?

Jag var beredd på att bli arg. Frustrerad. Inte orka ta strider. Sucka. Allt det där Flickan från landet i norr och jag annars kan dela på. Eller ge varandra lite andrum i alla fall. Prinsen slukar i vanliga fall en hel del energi. Han är jordens snällaste och mest empatiska pojke. Men han super verkligen energi. Aktiv. Frågvis. Och vill delta.

Nu gick fredagen. Och hela helgen. Plötsligt var det måndag morgon och det var dags att arbeta och gå till förskolan. Få en liten extra paus från varandra. Men under hela helgen. Vi har inte bråkat en enda gång. Inte tjafsat. Inte suckat. (Eller nja...någon liten suck kanske det kom när han efter två timmar i lekparken vill gå till en annan lekpark. Eller när han ska krypa upp för trappan vid sänggång och leka snigel.)

Det har gått fantastiskt bra. Handlat. Varit ute. Lagat mat tillsammans. Haft långa diskussioner vid matbordet. Ja, allt sådant som man vill ha. Skrattat. Dansat. Poppat popcorn. Nu var det här inte alls speciellt jobbigt. Men jag vill ändå hylla ensamstående föräldrar. De gör ett hästjobb. Sliter för två. Och de flesta gör det säkerligen riktigt bra.

Nu är det måndag kväll. Prinsen sover. Jag ser på Run all night. Vi båda inväntar tisdag morgon. Och starten på den tredjesista dagen på den här terminen. Jag ser ljuset i tunneln. Det är bara hoppas att ljuset för lite sommarvärme med sig också.

Framtiden är deras

Jag sitter ibland vid borden inne på avdelningen. I det största rummet som är uppbyggd som en ateljé. Färger. Pennor. Skräpverkstad. Gips. Garn. Tyger. Ja, you name it. Det finns allt i det där rummet. Allt som kan behövas för att skapa någonting. Och varje station har noggrant utstuderade antal platser.

Många barn tycker om att vara där. En del ritar bara. En del målar. Sedan finns det de som är mer avancerat. Garnbollar, gör vävar eller syr egna gosedjur. Och till slut, någon enstaka, som är förbannat duktig. De skapas så enormt avancerade saker så jag mest sitter och gapar. Jag har inte en jävla suck att kunna hjälp dem.

Men jag sitter där. Och så tittar jag på barnen och försöker se deras framtid. Jag försöker lista ut vad de ska göra när de blir större. Jag sitter och ser på en flicka. Hon skapar helt enormt fina saker. Blir hon inte konstnär som hennes faster så är något konstigt.

Jag ser en pojke som sitter och skriver. Ritar fina bilder till varje sida. Noggranna linjer och färgerna är inte slumpmässigt utvalda. Tecknare. Helt klart.

Jag ser en flicka som löser bråk. Hon medlar. Hon skapar en trygghet kring bordet. Kanske psykolog.

Jag ser en pojke som egentligen inte gör så mycket. Men han sitter med vid borden. Han är aldrig tyst. Hans historier är makalösa. Det är svårt att veta vad som är sanning och fantasi. Författare.

Jag ser en pojke som mest bara sitter och väntar på att få springa ut. Ut på fotbollsplanen. Han klipper och klistrar kaptensbindlar. Han ritar fotbollsbilder. Dessutom är han en enormt talangfull målvakt. Men ett enormt stort tävlingssinne.

Listan kan bli lång. Och kanske har jag rätt med vad de ska bli. Kanske är jag helt fel ute. I vilket fall som helst så skulle det vara väldigt spännande att se hur det går för dem. Om 10 år. Om 15 år. Om 20 år. Någonstans finns även en avundsjuka. hela deras liv ligger framför dem. Med alla möjligheter. Det är bara välja och vraka.

Streaken lever

Det har varit mycket nu. Föräldrabesök. Middagar. Avslutningar. Och så det vanliga arbetet som ska göras. Ta hand om de där 42 härliga barnen. Försöka upprätthålla någon form av pedagogisk verksamhet så här i slutet på terminen.

Men det är nära nu. Riktigt nära. Jag började arbeta den 2:a januari det här året. Det var den första dagen på vårterminen. Det var ett tag sedan. Det har gått snabbt. Mycket har hunnits med. Om en vecka är vårterminen slut. Den är över. Förbi. Men det är inte semestern jag egentligen räknar ner till. Det är streaken. Den som lever ända sedan 2:a januari. Och som måste leva en vecka till.

Jag har varit på arbetet varenda dag. Exakt varenda dag vi har haft öppet. Inga sjukdagar. Inget vabbande. Inga läkarbesök. Inget. Nada. Det känns lite halvt sjukt att jag lyckats med det. Och då kanske ni tänker att vi vabbar ojämnt här hemma. Men det är faktiskt så sjukt att under hela den här terminen har Prinsen varit sjuk en enda dag. En fredag. Det minns jag. Och så säger de att barn som inte ammar får sämre immunförsvar. Ha!

Så nu återstår alltså fyra arbetsdagar. Sen har jag fixat det. Och just nu känns det som att det ska mycket till att det inte ska lyckas. Överkörd av en lastbil. Skottskada. Jordbävning. Eller en magsjuka från helvetet. Någonting i den stilen. En kollega tror inte jag fixar det. Han anser att jag vill det för mycket, därför kommer det inte att gå. Så jag ska nog helt sluta tänka på det. Bara låta dagarna ha sin gång. Rulla på. Och så plötsligt. Boom! Så är det fredag.

Vi kan säga att det är trötthet.

Att trycka på den där knappen där det står nytt inlägg är nästan alltid lika spännande. För när jag trycker på den så vet jag inte. Jag vet nästan lika lite som ni. Vad som kommer att stå på de följande raderna.

Jag är trött. Jag är så djävulskt trött just nu. Ögonen svider. Men jag funderar på om det bara är tröttheten som gör sig påmind i mina ögon. Under den senaste tiden har jag börjat undra. Jag läser mycket. Det är ingen nyhet. Jag betar av bok efter bok. Kanske ytterligare ett sätt för mig att fly verkligheten. För några sekunder sedan slog jag ihop Mons Kallentofts "Vindsjälar". Men jag har märkt att jag håller boken en bit i från mig. Den glider iväg på något sätt. Armen sträcks. Och så kisar jag med ögonen.

Någonstans vet jag vad det innebär. Det gör jag. Men jag tror inte jag vill att det ska vara så. Det är ett tecken. Ett tecken på att åren tickat på. Så jag försöker övertyga mig själv att jag är trött. Förbannat trött. Ljuga lite sådär lagom för mig själv.

I morgon kommer jag öppna en ny bok. Om det blir Kallentofts "Jordstorm" eller Sarenbrants "Vila i frid". Det vet jag inte än. Men jag vet. Att min arm kommer att glida iväg och mina ögon kommer att kisa. Samtidigt kommer tröttheten. "Tröttheten".

In your face - fears!

Måndag. Och det är alldeles snart dags för att stå där. I ett stort rum. Framför ett högt datorbord. Bredvid en projektorbild. Utblottad framför 16 föräldrar. Och berätta om avdelningens tankar. Idéer. Syfte. Pedagogiska verksamhet. Ja, allt det där som man egentligen någonstans kan men inte har et dugg jävla lust att prata om. Inte inför en massa föräldrar. Alla föräldrar har olika syn på hur de tycker deras barns behov ska mötas och hur deras dag ska se ut. Det blir till slut väldigt svårt att möta 40 familjers önskemål.

I vilket fall som helst. Nu hade jag inget val. Jag stod där framme och pratade. Och pratade lite till. Visst var jag nervös. Men plötsligt hade jag sagt allt mitt. Jag hade pratat på i nästan 20 minuter i sträck. Nice! In your face.

Mötet rullade på. Och plötsligt var det där rummet tomt igen. Förutom min kollega och mig. Vi stod där och kände oss rätt nöjda ändå. Städa undan lite stolar. Lite material vi lagt fram. Och begav oss cyklandes hemåt i vårkvällen.

Sedan dess har dagarna rullat på. Några små möten. En utvärderingsdag. En hel massa regn och någon enstaka soltimme. Plötsligt är det bara 14 arbetsdagar kvar innan en efterlängtad semester.

I kväll samlas min avdelning på min altan. Inte barnen. Utan kollegorna. Det är lite jobbigt att öppna upp sitt hem så här. Vi tänder grillen. Knäcker några kapsyler. Spelar lite spel och försöker undvika att prata arbete. Jag har nu slängt ihop en frisk tvålagers lime och kokospaj med marängtäcke. Har en kall Heineken bredvid mig. Och lyssnar på Håkan på en provocerande hög volym. Men jag vet att så fort gästerna kommer så kommer jag inte få höra Håkan mer. Jag fastnar på några speciella rader ur Det kommer aldrig vara över för mig. Jag är inte trettionio. Men just nu. Då känns det som att pojken från förr är tillbaka. Pojken från förr står där i hallen och stirrar på mig. Och hur mycket jag än försöker låsa dörren så lyckas han ta sig in.

Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt in i själen

Informationsmöte - face my fears

De senaste dagarna har jag tillbringat med en kollega instängd i ett rum. Det där låter inte direkt jättepositivt. Men det är inte så illa som det låter heller. Jag har inte suttit där hela dagarna och hela kvällarna. Men några timmar varje dag har vi arbetat med att få ihop material till ett informationsmöte för de nya föräldrarna som ska komma in till oss på storbarnsavdelningen i höst.

Jag hatar det. Jag hatar det sjukt mycket. Inte att det ska komma in nya barn. Utan att stå inför alla föräldrar och berätta om den pedagogiska planen med vår avdelning. Bli bomaderad med frågor som inte går att ducka. Att snällt stå där och le. Jag har alltid hatat det. Ja, inte att le utan att prata inför människor. Vilket så klart gör det fruktansvärt löjligt och lätt ifrågasättande varför jag valde att gå och bli lärare.

Men om vi försöker förtränga alla de gånger man skulle läsa högt i lågstadiet. Alla de där redovisningarna  i högstadiet. Presentationerna på gymnasiet och de hållna lektionerna på lärarhögskolan. Och i stället fokuserar på nutiden. På det här mötet. På det här jävla mötet som äger rum på måndag. Så har vi till slut arbetat fram en powerpointpresentation som förklarar varenda liten rutin vi har. Vi har material som ska visa på all pedagogik som kan ske i varje rum. Vad vi har för förväntningar på föräldrarna och vad föräldrarna ska kunna förvänta sig av oss. Och så har vi till slut en fruktansvärt välstädad och fin avdelning att visa upp. Givetvis är inte det där sista. Den där välstädade avdelningen. Den är inte riktigt klar än. Det är svårt att få till den när det drar runt 40 barn där samtidigt.

I morgon är det fredag. Då har jag planering på morgonen och ska sätta ihop det sista. Dra ut åhörarkopior. Kontrollera det tekniska. Min film jag gjort som snabbt visar upp vad man kan hitta på som barn på en stor avdelning. Sen ska allt vara klart. Bara att invänta måndag kväll. Helveteskvällen. Om ni missat det. Så hatar jag det där. Nu vet ni. Samtidigt valde jag att ta på mig det här. Face my fears. Som man säger. Jag vet att jag kommer att vara nöjd över att jag gjorde det här. Sent på måndag kväll. Samma kväll som Stockholms stolthet vinner derbyt.Hur man sen kunde lägga det här mötet samma kväll som ett Stockholmsderby. Det är ofattbart. Jag antar att det är för att jag bor i norrland. Fan.

About me.

Onsdag. Fast det är fredag. Och i morgon är det torsdag fast fredag men ändå söndag. Det är sjukt förvirrande och jag kan göra det hur komplicerat som helst. Men jag nöjer mig med att säga att det är kvällen före en ledig dag. Det är alltid bra. På alla sätt och vis.

Jag och Prinsen har varit ensamma i kväll. Flickan från landet i norr är ute på gravidäventyr. Vad det nu innebär. Prinsen och jag tar fram vikterna. Lyfter lite skrot. Värmer lite rester. Delar på en chokladbit. Avslutar med lite bolibompadrake som ger i från sig skumma ljud.

Nu är det lite soffläge som gäller. Prinsen snarkar i sin säng och är laddad för att få hoppa i vattenpölarna i morgon. Jag sätter på en film. About Alex. Jag tänkte att jag skulle slötitta lite samtidigt som football manager spelas flitigt på datorn. Men än så länge har jag inte riktigt kunnat slita blicken från filmen. Inte alls.

Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på. Men kort sagt. Det handlar en ung man som försöker begå självmord. Han klarar sig och ett flertal av hans vänner samlas över en helg i hans stuga.
Alla hanterar det här på olika sätt. På sitt eget sätt. Någon skämtar. Någon låser sig. Någon gråter. Någon vakar. Konflikter uppstår. Hanteras och reds ut. Vänskap sätts på prov.

Jag fastnar. Reflekterar. Tänker tillbaka. Jag minns. Jag försöker att inte minnas. Jag har sett en halvtimme av den här filmen och det finns redan så fruktansvärt mycket som är, vad ska jag säga, fantastiskt. Eller igenkännande. Riktigt jävla bra helt enkelt.
Ibland blir det sådär. En helt vanlig film. Men så träffar den. Rakt i hjärtat. Man känner igen sig. Skrattar. Låter tårarna rinna. Känner den salta smaken i munnen. Och blir så satans jävla berörd.

När filmen är slut kommer jag känna mig tom. Det vet jag. Men på ett skönt sätt. Jag ska försöka att inte minnas för mycket. För som Håkan brukar sjunga. "Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än..."

Resa till klockarbäcken

I morse vaknade vår bil utanför ett garage på andra sidan stan. Den stod där och väntade på att få sig en service. Kollas igenom. Få en ny baklykta och lite andra små skavanker. Lite sådär som en löpare känner sig i slutet på en säsong. Det går att köra på. Men det är ömt lite här och där.

I eftermiddags ringde verkstaden och meddelade att servicen var klar. Lampan får vänta. Den var beställd. Och jag hade tre timmar på mig att hämta den innan de stängde. Med andra ord. På med skorna och ta Prinsen i handen. Det var inte direkt svårt att få med honom när det skulle åkas buss.

Det här kanske var tredje eller fjärde gången någonsin jag åker buss i den här nya staden. Så det var lite av ett äventyr för mig också. Ner på stan och bussbyte. Hoppar på en buss som såg ut att vara från andra världskriget. Kändes inte direkt säker. Men den tog oss åt rätt håll i alla fall.

Vi hade tur med oss och lyckades få en buss som gick hela vägen ut till ingenstans. Till världens största område fullt med garage och verkstäder. Och ett media markt. Bussen stannar mitt på vägen och släpper av oss. Dammet yrde och vi stod där. Hand i hand. Liten och stor. Och såg ut över fälten och garagen.

Den lille lyftes upp på den stores axlar och så promenerade de iväg. Prinsen fortfarande lyrisk över att få ha åkt buss. Jag lyrisk över att vi snart hade bilen igen. Och inte satt på bussen från andra världskriget.

Inne i verkstaden berättade man vad de gjort och vad som skulle göras senare. Jag stod mest och nickade. Han hade kunnat säga vad som helst och jag hade inte fattat ett dugg. Det är sjukt vad jag skulle kunna bli lurad. Men jag vill tro gott om människor. När han pratat klart om hjulaxlar, bromsbelägg och luftfilter så drog jag kortet. Tog Djurgårdsnyckeln och satte oss i bilen. Äntligen. Nu ska bilen få sova i sitt egna garage igen.

Husägare för en helg

För några dagar sedan hade jag en massa tankar i huvudet. Hela huvudet var fullt utav saker jag hade någon slags plan på att försöka få ner på papper. Eller papper och papper. Vad det nu är man kallar det här som jag skriver på. Men som sagt. Det var för några dagar sedan. Mycket tankar. Ingen tid. Nu är det tvärtom. Tankarna pressades undan. Tiden infann sig.

Nu är en av de två värsta veckorna gjorda. Halvtid. Tid att dra in ny luft i lungorna. Luft som ska hålla i en vecka. Det har varit så mycket att göra den här veckan så att uppgifterna nästan rinner ur öronen på mig. Mest på arbetet. Men givetvis har det de privata uppgifterna lyckats hitta just de här veckorna också. Så klart.

Hade tänkt att använda de här två dagarna ledighet till att vara husägare. Det är jag väl kanske hela tiden. Även om banken kanske anser att de har den största biten av kakan. Kanske har de rätt. Men i helgen tänkte jag att jag skulle ta och bete mig som en också. Ni vet. Skura altan. Rensa rabatter. Plocka ogräs. Plantera blommor. Slipa och olja utemöblerna. Allt sånt där som riktiga husägare gör mest hela tiden. Då jag tittar på film. Läser alla mina böcker. Springer mina rundor. (Läs: gör min förbannade jävla rehab.)

Nu är det min tur. Husägare för en helg. Det kanske så det är. Låter väldigt bra. Jag var faktiskt husägare för några veckor sedan också. Då tapetserade jag ett nytt barnrum. Små röda ankare över en hel vägg. Inte illa för en hobbyhusägare som mig. Jag tror lillprinsen kommer att ligga där i sin säng och vara så imponerad av väggen så han kommer helt glömma bort att skrika och vara ledsen. Eller så kanske han glömmer bort att sova. Vilket innebär att jag inte heller kommer att få sova. Fan. Jag får ta ner tapeterna igen. Så här kan vi inte riskera att ha det.

I kväll är det fredag. Vilket innebär att jag inte behöver vara husägare riktigt ännu. Så jag ser på film. Min så kallade pappa. Och läser. Vecka 36. Väldigt passande titel.

Plötsligt är de borta

I veckan satt jag på arbetet och skapade lite film. Jag har filmat med vår skogsgrupp när vi varit iväg och byggt läger. Gått Hitta Vilse kurs. Haft matematik och samarbetslekar. Testat vad som flyter och skickat iväg båtar längs vattnet som långsamt rinner in i skogen. När vi skakade och duschade under träden som var överfulla av nyfallen snö.

I veckan satt jag och klippte ihop filmen. Lekte lite med Imovie. Satte dit musik. Och så insåg jag plötsligt. De här barnen. Som jag träffar en hel del timmar. Fem dagar i veckan. De kommer snart att vara borta. Poff! Och så står det plötsligt ett nytt gäng som knackar på dörren och vill komma in i värmen.

Under de åren de här barnen går på ens avdelning hinner man med mycket. Alla de här temaarbetena, rutinsituationerna och festligheterna. De räknas knappt. För mitt i allt det där. Då hinner man skapa en sådan stark relation till dessa barn. Vare sig det är barn som är tystlåtna och lyssnar. Eller barn som hörs och syns och trotsar lite sådär otrevligt mycket ibland. Och alla dessa relationer hinner skapas utan att man egentligen tänker på det. Fören barnen plötsligt står där. Vinkar hej då. Trevlig sommar. Och vandrar iväg i sommaren för att börja sitt skoläventyr.

Det är ett par veckor kvar innan de står i ytterdörren en sista gång. Det känns bra. Jag har precis börjat lärt känna de här stora barnen. Och under de här sista veckorna. Månaderna. Då känns det som en bra idé att tänka lite extra på att barnen snart säger tack och hej. Inte minst i situationer när man känner att tålamodet rinner iväg i betydligt snabbare takt än den där lilla vattenremsan vi släppte barkbåtar på.

Filmen jag har gjort. Den sammanfattar en termins arbete på femton minuter. På en liten kvart. Men filmen i sig. Med låtar allt från Tarkan och Frost till Iron Maiden och Jay-Z. Den filmen kommer att vara ett mästerverk. Den kommer att vara awesome. Chefen sa i mitt senaste utvecklingssamtal att jag skulle integrera lärplattan med naturarbetet. Boom! Done!

Jag kommer att sakna varenda jävel av de här barnen i den här barngruppen. På ett sätt eller annat. Kanske kan jag försöka få dem att gå kvar ett år? Nej. Jag måste släppa in de nya barnen som är på väg att knacka på. De måste också få komma in och få en ny relation. Få en chans att bli saknade. Och det kommer de att bli. När det är deras tur att vinka adjö och försvinna ut i skolvärlden.

Mitt hjärta gråter

Jag älskar min son. Över allt annat. Det kan vara bra att veta i det här inlägget. Men ibland. Då är det så fruktansvärt svårt. Det handlar inte om när han inte lyssnar eller gör något dumt. Eller okej, det är svårt då också. Men i det här specifika fallet. Det var värre än allt annat.

Jag sitter bredvid Prinsen i soffan. Jag frågar honom om han hejar på Djurgården. Tänker att det är en självklarhet. Han skulle inte våga något annat. Och när jag ser på match så jublar han alltid när Djurgår'n eller Arsenal gör mål. Dessutom har han sin "heja Dif tröja på sig.

Men nu sitter vi här i soffan. Han vänder sig om mot mig. Tittar i mina ögon och svarar: "Nej. Heja Hammarby."

Jag blev helt stum. Vart kom det ifrån? På riktigt. Vem har lärt honom att säga detta hemska ord? Chocken är ett faktum. Det här är inte bra. Jag tror jag måste ta med pojken på match i sommar när vi besöker huvudstaden. Börja lära upp honom från grunden. Få bort alla dessa hemska vilseledande tankar från hans huvud.

Nästa steg blir att förhöra alla på hans förskola. Jag är säker på att det kommer därifrån. Det måste det göra. Kanske dags att kalla till ett extra utvecklingssamtal med hans pedagoger. Jag vill tycka om honom i alla lägen. Men håller han på så här. Då blir det så förbannat svårt.

Lasermannen

Förhandlade till mig några minuters extra rast idag. Hade bokat in ett möte. Bara någon km i från min arbetsplats väntade lasermannen. Jag träffade honom förra veckan också. Och i måndags. Nu sitter ni och funderar på vad i helvete det är med mig som åker iväg och träffar lasermannen. Men jag ska ta allt i rätt ordning.

För två veckor sedan slutade jag tidigt. Det är alltid trevligt. Det som är mindre trevligt är att vi hade kvällsmöte någon timme senare. Så jag tänkte. Jag maler en hel bunt km innan mötet. Sagt och gjort. I duggregn och någon enstaka plusgrad rullar jag iväg runt sjön. Och inte långt in i rundan infinner sig den där känslan man sällan får. I alla fall numera. Annat var det när man sprang konstant och var i form.  Men nu kom den. Benen pigga. Lungorna pigga. Lusten fanns. Och allt kändes hur magiskt och lätt som helst. Jag laddade upp för att dra av en 20-22km.

När jag passerade 12km så stack det till lite i vaden. Några minuter senare sa det pang. Och det kändes verkligen som att något gått av i vadhelvetet. Haltandes. Småjoggandes. Arg. Frustrerad. Smärtsamt. Jag tog mig tillbaka till arbetsplatsen. Avverkade mötet. Och gick hem för att maila lasermannen.

Nu kanske det börjar bli tydligt att lasermannen inte är den riksökända idioten som sätter kulor i människor han inte tycker om. I stället är den här lasermannen en riktigt duktig sjukgymnast. Han behandlar mitt ben med laser för att påskynda läkningen.

Nu har det gått två veckor och jag har börjat göra lite tåhävningen för att belasta lite. Två veckor återstår innan jag kan ta ett löpsteg. Undertiden får jag sitta på motionscykeln. Den där förbannat tråkiga cykeljäveln.

För övrigt är det valborg idag. (Valborg. När det är som bäst.) Jag slog på stort med tre-rätters. Toast skagen. Lax. Och så en fin ljuschokladmousse med hallon till efterrätt. På en torsdag. Det som svider mest är Prinsen. Här sliter man så svetten rinner. Och han drar i sig en minimal bit lax och en bit bröd med smör. Tack för den. Tur han brås på mig och uppskattar en efterrätt i alla fall.

Välkommen osköna maj

Det är inte riktigt maj ännu. Men jag kan ändå inte undgå att fundera vidare på den här texten som man tydligen ska sjunga då. Den där som alla gossarna i studentmössor står och sjunger i bakgrunden när alla andra står och ser på en stor förtrollande eld. Den första versen går så här:

Sköna maj, välkommen

till vår bygd igen!

Sköna maj, välkommen,

våra lekars vän!

Och jag hoppas att det enbart är vädret det talas om. Eller sjungs om. För när maj närmar sig så brukar jag ha det svårt att hålla huvudet ovanför ytan. Det är inte skönt. Det är så mycket motsatsen till skönt det kan bli. Jävligt oskönt. Helt enkelt. 

Möten avlöser varandra. Det är överskolningssamtal med skolan. Det är överlämnande konferenser. Det är utvärderingsdagar. Skolbesök med de blivande skolbarnen. Utvecklingssamtal. Avslutningssamtal. Papper som ska skrivas på. Avslutningsmiddagar. Fixarkvällar. Portfolios som ska avslutas. Jag kan göra listan betydligt längre. Om jag bara hämtar min almanacka, den som håller reda på allt som inte får plats i huvudet. Det är tur att den finns.

Så maj är inte skönt. Inte alls faktiskt. Inte arbetsmässigt. Det är den mest hektiska tiden på året. Men visst. Välkommen maj. Välkommen. Kom du bara. Du kommer ändå med lite mera värme. Du kommer med längre dagar. Du kommer med hopp och längtan efter en sommar. Och efter en ny familjemedlem.

Forcera inte fram sommaren

Plötsligt skiner solen. Det där röda strecket på termometern pressar sig lite högre upp än vanligt. Högre upp än de senaste månaderna. Det är en dag där vindarna är varma och passerar man ett skogsområde så luktar det varm sommarskog. Sommarskog. Fast det är april. Människorna ler. Kryper ur sina skal och kastar kläderna. Från dunjacka till shorts. Från måndag till tisdag.

Att det just är april märks dagen efter. Strecket på termometern orkar inte alls ta sig speciellt långt upp. Molnen täcker himlen och från de där stora feta gråa molnen faller det någon mindre smickrande blandning av regn och snö. Kul. Verkligen.

Det är som sagt april. Och i april är det aprilväder. Så har det alltid varit. Men det jag tycker är så fascinerande är alla de som vägrar acceptera att vädret slår om. Att vädret går tillbaka. Bara för att det är varmt och sol en dag betyder det inte att högsommaren är här. Det betyder inte att man går barfota och har shorts och linne på sig. Det går faktiskt inte att forcera fram sommaren. Den kommer när den är redo.

Idag var jag på stan. Det gick runt folk i shorts och t-shirt. De gick runt folk i dunjacka. I såna här Kanadagåsjackor. Det var fem grader varmt. Lite sol. Lite moln. Aprilväder skulle man kunna säga.

Man kan inte forcera fram sommaren. Tyvärr. Kunde man det så skulle jag göra det. Tillsammans med alla de där stackars själarna som redan nu går runt och plågar sig i fem plusgrader i sommarkläder. Men jag nöjer mig med att veta att våren är på intågande. Det känns okej. För då dröjer det inte en evighet innan det är sommar. Det är 37 arbetsdagar kvar till midsommar. Då kanske det är sommar. Även om just midsommar kanske inte direkt gör sig superkännt som en varm och skön dag.

Tre systrars arv. Och sedan mitt.

Senast jag slängde fram några ord här så skrev jag om sommaren. Jag funderade över ur länge man egentligen skulle kunna rida på vågen av en magisk sommar. Nu närmar sig en ny sommar, vilket egentligen innebär att det gått ett år sedan jag skev senast. Fullt så illa är det inte. Det är faktiskt bara åtta månader. Men jag kan ändå inte svara på hur länge jag red på den där vågen av sommarlycka.

På många sätt har det varit ett bra år. Med viss skeptis bytte jag arbetslag och avdelning på arbetet. Kändes inte helt bra när jag fick ordern. Men det blev lyckat. Riktigt lyckat. Och säger chefen att det märks så antar jag att det gör det.
Vidare så utvecklas Prinsen. Numera har han även utvecklat någon form av hörsel. För plötsligt kan han lyssna på oss och till och med chocka och göra det man ber honom om. Ibland.

Anledningen till att jag igår kväll låg i sängen och funderade på allt möjligt jag ville skriva om är en barndomsvän. En vän som jag hade i förskoleklassen och i lågstadiet. Någonstans vill jag även minnas att jag skickade en sån där lapp. "Får jag chans på dig?". Fråga mig inte hur det gick.
Den här vännen har precis startat en blogg. Hon och hennes systrar skriver om sitt japanska arv. tresystrarsarv heter den och de skriver fina och tänkvärda texter kring sin japanska bakgrund.

Jag kan inte alls så mycket om mitt tyska arv eller historia som jag vill. Inte ens i närheten. Det är nästan så att jag önskar att min farmor och även min mor började skriva. Skriva ner allt de varit med om. Flykten från nazismen. Uppsamlingslägren. Allt kring mat och traditioner. Just bring it! Ja, min farmor är begravd så hon har svårt att skriva nu. Men tidigare borde hon ha gjort det. Eller så kanske det helt enkelt är upp till mig att leta informationen. Sådär som man säger till föräldrar på arbetet. Man kan inte få allt serverat utan man måste aktivt leta information också. Aj då. Där slog det tillbaka.

Nu är det dags att hoppa in i skorna och trampa till arbetet. Jag har 1,2km till cykelparkeringen. 1,22 till dörren. Det är inte lång tid att fundera på mitt tyska arv. Men det är alltid en start.

Starta om den igen

Om några timmar är det dags att gå och lägga sig. För att sedan vakna upp och hoppa in i den där vardagsloopen. Arbeta. Hämtningar. Lämningar. Middagsplanerande. Allt som hör livet till helt enkelt. Nästan.

Jag slog till med en rekordlång ledighet i år. Sex veckor. Både Prinsen och jag behövde det. Och det var sex riktigt bra veckor. Värmen har varit här. Ordentligt närvarande. Solen har varit här. Och vi har aktiverat oss en hel del. Stockholm. Åh. Underbara Stockholm. Jag saknar dig så. Avesta. Bror. Laguner och småutflykter. Stugan. Den som ger ett enormt lugn i en viss tid. Innan de övergår till stress och rastlöshet. Vattenskotrar. Badtunnor. Pilsner. Middagar. Besök. Och så en hel det tränande.

Så sommaren har varit magisk. Och jag vet inte hur länge man egentligen kan rida på den vågen. Om den redan tar slut i morgon bitti. 06.15 när klockan ringer. Eller om vågen fortsätter några veckor. Kanske en bra bit in på höstterminen.

Hur länge vågen nu fortsätter så kvarstår faktum att semestern är över om några timmar. För den här gången. Men det är bara 46 veckor kvar till nästa. Ungefär.

Vänder vi på det hela. Så finns det en sida till. Det gör det alltid. Och det är den sidan som visar på nystart. Den där nystarten som är så mycket bättre än nyåret. Som är tydligare. Ta det där taget om sin egen krage. Rycka upp sig. Le även innan klockan slår 10.
Kanske är det dags att se över vad som ligger på tallrikarna. Vad som egentligen skrivs i träningsdagboken. Hur man bemöter människor. Försöka orka lite mer än man egentligen visar.

I morgon ska jag börja i ett nytt arbetslag. Äldre barn. Nya föräldrar. Jag tror det kan bli bra. Bli bättre än senast. Bara jag kan skaka fram lite vilja och energi. Försöka fånga den där motivationen som glider framför mig på vågen. Får jag tag i den. Där jävlar. Då kommer semestervågen rulla vidare ett bra tag till. Det tror jag. Och samtidigt kommer vågen fånga upp rätt mat. Den bidrar till fler km i träningsdagboken. Den haffar tag i i kragen och rycker upp mig i fall jag faller.

Jag ska avsluta semestern som jag började den. Med några lugna km. Visserligen haltande. En trasig vad. Som vanligt. Men jag måste. Jag har letat ut en fin gräsmatta. Sparka av skorna. Lätta steg.

Åldern tar ut sin rätt

Ibland inser man att åren har rullat på. Jag minns när man var ung. Kanske ändå upp till 23-24års ålder. Man orkade hur mycket som helst. Det var hårda intervallpass. Det var långpass. Direkt efter fotboll med kompisarna och så kanske fest på kvällen. Inga problem alls.

Det som var viktigt att tänka på bara var att göra löpningen först. Det var det viktigaste. Ungefär som med läxorna i skolan. Först plugg - sen leka.  Först träna - sen leka.

Idag skulle jag spela tennis med en vän. Tennis är roligt. Tänkte jag. Men innan dess var jag tvungen att träna. Så jag körde 10km i ett brutalt terrängspår. Inte bara ett tufft spår. Det här var brutalt. På riktigt. Passet avslutades på parkeringen framför tennisbanan.

Torr tröja på. Och fram med racket. Matchdags. Huvudet var redo. Det här skulle bli bra. Men kroppen var inte direkt redo. Den hade precis plågats i knappa 46 minuter. Det fanns ingen ork. Och orkeslös tennis är fan ingen bra tennis.

Men det är väl bara att inse. Kroppen behöver återhämta sig lite mer nu. Det blir träna - vila - leka. Men det är svårt att acceptera. När man alltid kunnat köra på som man vill. Antagligen kommer jag göra det i fortsättningen också. Och antagligen kommer jag vid varje tillfälle tänka att jag behöver vila lite mellan.

Nu är det i alla fall dags att vila. Ingen fotboll i kväll. Känns väldigt konstigt. Men benen är upplagda i soffan. Colan står på bordet. Och det är vilodags. Antagligen kommer ögonen falla ihop alldeles strax. För det gör de vid nio tiden när man har småbarn. Det är ytterligare en sak jag fått inse den senaste tiden.

Om man ändå var ung fortfarande.

Bye bye cat

För snart sju år sedan föddes två små katter här uppe i norr. Några veckor senare tog de en lång tågresa ner till huvudstaden och flyttade in i en lägenhet på andra våningen. Nike och Dolly blev deras namn. Inte för att de direkt gick att skilja dem åt. Men kom igen. Ett namn måste man väl ändå få.

Under de kommande sju åren har de varit med om en massa. En ramlade ner från balkongen och var borta en vecka. En smet ut och träffade på grannkatten. De har fått se en bebis bli en liten pojke. Och de har fått flytta till en ny lägenhet uppe i norr och till ett hus.

Men när den där bebisen kom till världen hände det något med Flickan från landet i norr. Plötsligt började hon reagera på katterna. Allergin kom. Och det blev hög tid att försöka hitta ett nytt hem åt dem. Ett bra hem. Men det är inte speciellt lätt.

Några har varit lite intresserade. Men inget konkret. Tills idag. Då en kvinna hör av sig. En ung student. Och innan vi vet ordet av det så är det tomt i huset. De kom. Vi pratade en stund och de tog buren och allt med sig.

Det kändes bra. De kommer nog få det bra där. Flickan från landet i norr tog det med ro. Men plötsligt. När buren står i deras bil bryter Prinsen ihop. De får inte ta katterna. Han tar på sig skor för att springa ut till dem. Gråter.

Han var nog mer fäst vid dem än vi kunnat tro. Nu sover han. Kanske drömmer han om katterna. Så får vi se hur det blir i morgon. Det kommer säkert att kännas konstigt för oss alla. Men vi får försöka se de positiva i att de är borta. Och hoppas på att de kommer att trivas hos denna unga kvinna.

Ett nytt inlägg. Det ni!

Jag satt och klickade runt lite bland träningssidor. Plötsligt hittade jag min träningsblogg. Hade nästan glömt bort att jag hade den. Så jag bjöd på ett inlägg. Bjöd på lite träningsuppdateringar. Och så tänkte jag. Vad fan. Är jag ändå här så kan jag bjuda på ett inlägg här också. Bara för att göra ännu ett litet avtryck i världen.

Som ni vet har julen passerat. Det kanske var ett tag sedan. Men samtidigt går tiden så helvetiskt snabbt ibland. Så det känns som att det var jul nyss. Nästan. Vintern försvann. Om den nu ens var här. Jag hade laddat upp med skidor och allt. Planerat att bli så mycket norrlänning man kan bli. Dag efter dag. Jag satt i köksfönstret och väntade på att det skulle komma mängder med snö. Den kom aldrig. Och bitter lämnade jag köksfönstret och ställde in de oanvända skidorna i förrådet.

Fast vänta. Helt oanvända var de inte. Jag provade dem på en parkering ett par km här i från en gång. Efter ett löppass. Det hela slutade med att bilnycklarna blev inlåsta i bilen och jag fick traska genom halva Umeå i pjäxor och med skidorna under armen. Lite sådär lagom lyckat. Lite lagom pinsamt.

När den så kallade vintern lämnat oss så kom våren. Efterlängtad som alltid. Framför allt hos en vilsen stockholmare. Och precis när våren kommit så började nedräkningen till semestern. Och det är där vi hamnar nu i historien. Efter ett sådär lagom inspirerande arbetsår på det nya stället så kom ledighet. Och samtidigt kommer hopp om att nästa termin. Nästa arbetsår. Ska bli bättre. Och jag måste tro det. För jag kan knappast gå in i en ny termin. Med ett nytt arbetslag och äldre barn. och inte tro på att det ska bli bra. Det vore som någon form av tjänstefel. Tror jag.

Dessutom är höstterminens början som nyår. Fast bättre. En ny start. Ett nytt liv. Med fokus. Energi. Och allt det där andra. Bruna ben och bruna armar. Sommarkvällar i minnet.

Men först ska jag vara ledig. Sex hela veckor. Det behövs. Verkligen. Sex veckor med fotboll. Sex veckor med Stockholm. Sex veckor med bra träning och lata dagar. Sex veckor utan sovmorgon. Jag kan inte lova att jag kommer att skriva i morgon igen. Jag kan inte lova att jag kommer att skriva innan nyår. Men som sagt. Jag är ledig i sex veckor.

Ladda julbatteriet

Det är inte många dagar kvar innan det blir julafton. Under tre veckor har det laddats. Gjorts i ordning. Fixats och donats. Det är som ett jävla batteri som laddas och laddas. Från första december till den 24:e. Missförstå mig inte. Jag älskar julen. Inte minst de dagarna mellan den första och den 24:e.

Det är en mysig tid. En sån där härlig blandning av mysigt, avslappnande, stressig och panikartad tid. Hur tidigt man än börjar med saker så blir det stressigt på slutet. Det går helt enkelt inte att göra en del saker fören precis innan den stora dagen.

I år ska vi fira jul på hemmaplan. Första gången ever. Det finns många fördelar. Men ger lite extra skön stress. Prinsen får sova i sin säng. Den där sängen han tycker om så mycket. Sängen han just nu tar tre timmar på sig att somna i. Samtidigt blir det en del att stå i på Dagen. Men en del växer med ansvar. En del tycker om det. En del presterar på topp under press. Så jävlar vad jag ska prestera med dukning. Matlagning. Och inte minst städningen. Det kommer glänsa. Skina. Klappas på magen av mätthet. Svettas av värmen från alla ljus som förgyller julstämningen.

Det är en dag kvar att arbeta. Det känns mest som att alla bara fördriver tiden just nu. Det är inte många knop som görs. Några julpysslar. Några städar undan saker. Några tittar mest på klockan. Jag pratar film och serier med en kollega. Och träning. I väntan på att få gå hem den sista dagen. I väntan på att få köra i gång ordentligt med julen. I väntan på att Håkan Hellström ska få förgylla en kväll.

Som sagt. Inte många dagar kvar nu. Det är nära. Nära att julens klockor slår. Nära att julstressen är över och långsamt övergår till vardag igen. Men det är okej. För när 2014 börjar så börjar en ny chans. En ny chans att göra något stort. Göra något nytt. Börja om. Fixa till. Ändra. Vad man nu vill göra. Men under de här sista dagarna ska jag fortsätta ladda batteriet. Det är inte riktigt fulladdat ännu. Lite mera jul får plats.

Så mycket bättre

Jag tycker om det där programmet. Så mycket bättre. Inte bara brukar det vara bra artister (med en del undantag). Det brukar bjudas på intressanta tolkningar och bra framträdanden. Men så är det en sak till som tilltalar mig. Samtidigt som jag helt vill byta kanal.

I stort sätt varje avsnitt. I stort sätt varje artist. I stort sätt varje människa. Har något i sitt förflutna som de tycker är jobbigt. Någon period som varit mörk. Någon tunnel de till slut sett ljuset i. Och jag antar att det står i något papper att de gärna får framföra dessa jobbiga perioder i sändning.

Under de säsongerna som varit har det varit en hel del mörka perioder. Allt i från missbruk i olika former till mobbning. Det har varit ätstörningar och familjeproblem. Ja. Allt möjligt. Och det är väl på något sätt också just det som gör dessa kändisar. Dessa artister. Till helt vanliga människor.

Jag funderar varje gång hur det skulle vara att sitta där. Att ha sin dag. Jag vet inte vad jag skulle ha för aktivitet. Kanske ut och springa en sväng. Känns jävligt populärt. Men är det min dag så är det. En del vill plocka svamp eller flyga drake. Jag vill springa. Snabbt och hårt.

Men hur skulle det kännas att sitta där på kanten av bordet. Berätta om sitt liv. Jag ser två scenarion. Det första är att jag gör som alltid. Håller käft. Håller tillbaka saker. Känslor. Och bjuder på sådär lagom rolig tv. Eller så öppnar jag upp mig. Släpper in de andra kring bordet. De och en förbannat massa andra av svenska folket. Antagligen bryter jag ihop. Mer än en gång. Antagligen får jag gå ut och ta ett par pauser. För att komma tillbaka in och bryta ihop igen.

Kanske kan jag bara glänta lite på dörren. Låta dem kika in lite grann. För att sen snabbt stänga igen. Bara för att bjuda på något. Det kanske är lika bra att jag inte kan sjunga. Då blir jag aldrig riktigt aktuell för programmet. Utan jag kan sitta kvar här i soffan. Se de andra öppna upp sig och bara känna mig sådär berörd av deras liv. Deras känslor. För det är i alla fall en sak som är säker. Jag känner mig träffad. Ofta. Och jag skulle vilja träffa dessa artister och prata. Höra hur allt startade. Hur de gick vidare. Och kanske hur de lyckas sitta vid ett bort med främmande människor och öppna upp sig.

Än så länge har jag inte bytt kanal. Den här säsongen är det ett avsnitt kvar. Och jag tror jag kommer att kunna sitta kvar även då. Berörd.

Reagera eller agera

I personalrummet pratades det om krissituationer. Väldigt passande såhär dagarna efter Prinsens lilla ambulansäventyr. De pratade om hur man gör när något händer. Något allvarligt. Om man reagerar och blir chockad. Blir stillastående och inte riktigt vet vad man ska göra.
Eller om man agerar. Tar förnuftet till fånga och gör något. Försöker göra något. Hjälpa.

De flesta i det där rummet jag satt i lät rätt övertygade om att de skulle vara samlade och kunna agera. Men visst är det lätt att tänka så. Framför allt om man inte varit med om något som sätter ens förmåga på prov.

I militären fick vi öva på sådant. Det var iscensatta trafikolyckor. Det var skottskador. Och någon gång blev det allvar. Jag fick ett fall där en militär blivit stucken av ett bi i halsen. Han hade svårt att andas och blev blå.

Från ingenstans spottar jag ut order till de runt omkring mig. Styr upp alltihop. En tar vakten. Jag hämtar bilen och den stuckne. En följer med i bilen. Full fart mot KS. Akuten. Vaktchefen såg nästan nöjd ut.

På lärarutbildningen fick vi komma in i olika rum där saker hade hänt. Olika skador. Samma sak där. Jag började bossa runt de andra i gruppen.

Allt det där agerandet låter väldigt olikt mig. Kom igen. Jag är väl knappast den som tar för mig och vill tala om vad andra ska göra. Jag håller mig i bakgrunden. Jag älskar bakgrunden. Men tydligen tar jag mig snabbt därifrån om det behövs. Verkligen behövs.

När Prinsen förra veckan låg på den där stolen. Då höll jag mig återigen rätt lugn. Paniken var väl total inombords. Men utåt var jag nog rätt stabil.

Så jag kan nog säga att jag agerar. Det är jag rätt övertygad om. Jag har inte kommit först till en bilolycka där någon har ett träd rakt igenom magen. Det har jag inte. Och jag hoppas verkligen inte att jag kommer att göra det. Men samtidigt lär man sig väldigt mycket av att bli utsatt av dessa situationer. Både vad man bör göra. Men också hur man gör själv. Agera. Eller reagera.

Värre blir det aldrig - förhoppningsvis

När jag vänder mig om ser jag Prinsen ligga med ryggen på stolsitsen. Hans huvud hänger ner över kanten. När jag tar det steget som skiljer oss så ser jag bara hans ögonvitor. Han är helt borta. En miljon tankar flyger runt i mitt huvud.

Det var fredag och Prinsen fick vara hemma med farmor och farfar. Han var lite febrig och lite hostig. Ingen mening att skicka honom till förskolan. Jag hade kompetensutvecklingseftermiddag (satan vilket långt ord.) Den hade sitt slut 16.30. Fem minuter senare stiger jag in genom dörren. Det jag inte vet är att det nu bara är en kvart kvar till den värsta stunden i mitt liv.

Jag börjar förbereda lite mat. Prinsen står på en stol precis bredvid mig. Plötsligt är scenariot där. Han ligger där på stolen. Orörlig. Och av alla tankar så är det en som fastnar. Prinsen har brutit nacken. Det är kört. Det är över.

Jag lyfter upp honom. Han börjar rycka. Fortfarande samma tanke. Nacken. Mungiporna rycker. Ögonbrynen rycker. Tanken. Nacken. Hela hans kropp skakar. Inom några sekunder har jag 112 i örat. Ambulansen är på väg säger de. Och så får jag prata vidare med en sån där överlugn och pedagogisk sköterska. I samma stund som Prinsens ansikte blir blått och sedan färglöst så kommer Flickan från landet i norr hem. Mitt i paniken.

Försiktigt lägger jag ner honom på soffan. Gör några inblåsningar och ser hur färgen kommer tillbaka till honom. Men fortfarande samma tanke. Nacken. Några sekunder senare. Sekunder som känns som en evighet. Stiger fyra ambulansförare in genom dörren. Syrgas. Stabilisering. Och så ut på en bår. Efter kommer två föräldrar. Skräckslagna. Tårögda. Livrädda.

I ambulansen kommer Prinsen tillbaka. Mer och mer. Och efter det väntar en massa prover och röntgen. Prinsen är hur slut som helst. Och allt eftersom börjar den där tanken försvinna. Nacken. Kanske kan livet fortsätta som det är.

Efter några timmar kommer beskedet. Inga konstigheter. Inga skador. En feberkramp. Inget farligt. Om man bara visste. Men det gjorde man inte. I stället fick man gå med den där tanken hela tiden. Livrädd. Jag såg honom försvinna i från oss. Lämna oss. Efter knappt två år. När jag blundar ser jag honom ligga över stolen. Livlös.

Nästa gång. Om det nu blir fler gånger. Vet jag inte hur jag ska reagera. Kanske är jag lugnare. Kanske börjar jag skaka med telefonen i handen igen. Jag vet inte. Men förhoppningsvis vet jag. feberkramp. Det är inte speciellt farligt.

Mycket på fatet

Jag har tänkt en hel del den senaste tiden. Inte så länge som jag varit frånvarande här. Men några veckor i alla fall. Det har helt enkelt varit lite tungt. I huvudet. Och i kroppen. Som man brukar säga så har jag känt att jag haft lite för mycket på mitt fat. Dessutom har Prinsen en jobbig period vilket resulterar i allt för lite sömn för hans stackars föräldrar.

På ett personalmöte (eller APT som det så fint heter) så satt jag och drömde lite. Det är inget ovanligt. Jag sitter och drömmer rätt ofta om dagarna. Men just här satt jag i mina egna tankar och funderade lite på det där fatet jag håller i och har lite mycket saker på.

Plötsligt hör jag chefen säga mitt namn. Jag rycker till. Tar ett snabbt skutt tillbaka till verkligheten. Och just där inser jag att jag fått lite till på mitt fat. Plötsligt är jag med i den tvåmannagrupp som ska hålla i och fixa arbetet med LHU. (Ännu en förkortning, den här står för lärande om hållbar utveckling). Intressant och roligt ämne. Men kom igen chefen. Jag sitter redan med ett fat som rinner över. Men en härlig blandning av privata och arbetsmässiga godsaker.

De senaste veckorna har alltså varit tunga. Jag har känt mig lite ensam även när jag inte är det. Jag har gått in lite extra i mig själv. Gömt mig från verkligheten genom att se på film. Och jag får inte riktigt till det jag önskar. Det blir då svårt att pressa fram ett leende. Och det har kommit några skrikande uppvaknanden mitt i natten.

Jag får försöka att bita ihop. Det går i vågor. Det gör det jämt. För alla. Så snart kanske jag får kontroll på allt igen. Snart kanske jag får pusselbitarna på plats. Inte minst i vardagen. Snart kanske jag kan göra mer av det jag egentligen vill. Snart kanske jag ser botten på det fatet jag just nu försöker balansera i handen.

Inskolning på vårt vis

Inskolning. Det är fan inte lätt. Inte om man är på den andra sidan. Den nya. Föräldrasidan. Vi började skola in Prinsen för två veckor sedan. Givetvis blev han sjuk första fredagen. Lyckat.

Ny vecka och vi kör igång igen. Prinsen gråter och gråter. Men vi börjar att lämna lite smått. Fredag. Och Prinsen är sjuk igen. Likaså måndagen efter. Två dagar kvar av inskolningen. Det börjar bli lite stressat nu. Vi lämnar och de ringer för att han är så ledsen.

Dags att ta lite extra ledigt från arbetet. Två extra inskolningsdagar. Nu är det jag som följer med. Lämningarna går bättre. Han gråter en liten stund innan det blir lugnt. Men senare ringer de igen och vill att jag ska komma för att han är ledsen. Och nu börjar jag undra vad de håller på mig egentligen. Fredag. Prinsen är frisk. Men de tycker att jag ska vara med hela dagen för att skapa trygghet. Börja om inskolningen så att säga.

När jag idag lämnade försökte jag prata med personalen. Säga vad vi känner. Vad vi tycker. Att bryta nu när lämningarna har gått bättre känns inte helt klockrent. Att det känns bättre att bara köra. Få honom att förstå att det är så här nu. Vi lämnar och vi kommer tillbaka sen. De kommer inte kunna knyta band till varandra om jag är där hela tiden. Till slut fick jag gå. Och Prinsen grät.

Nyss ringde de. Jag fick en klump i magen. Antog att de skulle be mig komma för att han var så ledsen. Inte åt och inte sov. Och så började hon berätta: Gråten slutade rätt snabbt. De läste 4-5 böcker och han kom verkligen ner i varv. Han körde runt med en vagn. Efter en stund på samlingen gick han lugnt ut. Han hade setat med och ätit bra. Efter maten gick han och tvättade sig och ut till vagnen. Som om han förstod att det var dags att sova. Bara en gång hade han kommit på sig själv och blivit lite ledsen men personalen han hämta upp honom när han var på väg ut i hallen och det hade gått bra igen.

Hon avslutade samtalet med att att fråga om det gick bra för mig att komma lite senare. Så fick de ta upp honom efter vilan och han fick leka en liten stund innan mellanmålet. Självklart. Jag darrade lite på rösten tror jag. Det kändes så fantastiskt skönt att höra att det hela gått bra.

Snart ska jag dra på mig skorna och rulla dit. Ska försöka att hålla mig från att säga "Vad var det vi sa!" De gör nog ett fantastisk jobb där med vår lilla Prins. Men det känns skönt att vi körde på det vi kände och att det gick vägen.

Nu kanske det bara var en riktigt bra dag. Men någonstans känns det ändå rätt. Att fortsätta köra på det här. Hämta och lämna. Det är så det ska vara. Lika bra att han lär sig det på en gång. Jag är övertygad om att han kommer att få det bra där. Vår lilla skatt.

Kramkalas

Jag har alltid haft svårt med det här med att ha samling. Sitta framför alla barnen och framföra något bra och pedagogiskt. Ofta tycker jag att det blir rörigt och det är svårt att få fram något bra. Men så började jag på det här stället. Och barnen sitter som ljus. Jag förstår ingenting.

Nu hinner jag ha sagolådor och uppdragskort. Lekar. Flanosagor. Ja. You name it. Men så i onsdags. Jag ska precis till att börja en berättelse om Bocken i morotslandet. Plötsligt ställer sig en pojke upp. Jag börjar direkt tänka att det är kört. Nu blir det rörigt och kaos. Men pojken kommer fram till mig och kramar mig.

Han går och sätter sig. En annan pojke ställer sig upp. Kommer fram och kramar mig. Sätter sig. En flicka kommer fram. Pussar mig på kinden och kramar mig. Och så fortsätter det. En efter en. Pussar på kinden och kramar. Ibland flera samtidigt. Kanske blir det ett smärre kaos och inte alls den där berättelsen om den där förbannade bocken som äter upp alla morötter. Men det är härligt ändå. Efter två veckor på stället. Det blir nog bra det där. Så länge man får kramar så kan väl inte den pedagogiska biten vara så viktig. Ha!

Tio år yngre på 40 sekunder

Jag blev stoppad av en yngre man på stan idag. Han frågade om jag kunde hjälpa honom med en sak. Jag stannade till med en sovande prins i vagnen. I samma sekund som jag stannar till ser jag mannen bakom. Plötsligt har den ena en mikrofon i handen och den andra sliter upp en kamera och riktar den mot mig. Helvete!

Den yngre mannen ställer sig mitt framför mig och frågar om jag ser någon skillnad i hans ansikte. Vad är det för jävla fråga? Vaddå ser skillnad? På vad? Jag drog till med att han var väldigt slätrakad och hoppades att det var någon slags ny rakhyvel han försökte göra reklam på. Nehe. Inte det.

Han frågade om jag såg någon skillnad på ansiktshalvorna. Det kändes sådär lagom obekvämt att stå mittemot en främmande människa och stirra honom i ansiktet. Och inte fan såg jag någon skillnad.

Han visade mig en kräm han använt. "10 years younger in 40 seconds" hette den. Och så återvände han till ansiktet. Vilken halva ser yngre ut? Jag titade lite obekvämt på hans ansikte igen. Drog till med hans högre. Fan. Det var fel. Nu var vi nog lika obekväma båda två.

Mannen bakom tog ner kameran. Och de tackade i alla fall för min hjälp. Själv rullande jag vidare med vagnen och undrade vad i helvete det där var. Var det på riktigt? Ville han göra reklam för krämen eller ville han visa att det egentligen inte fungerar? Jag googlade namnet. Tydligen finns det en sådan kräm.

Mannen frågade också om jag skulle köpa krämen någon gång. Jag skrattade lite och sa artigt nej. Så klart.

Kan namnen på 17 barn

Nu har jag varit igång med mitt senaste kapitel i dryga två veckor. Föräldraledigheten känns som ett gammalt minne som ligger någonstans och skräpar.
Den där första arbetsdagen jag var så förbannat rädd för är avklarad. Och alla dessa handskakningar med föräldrar är gjorda.
Namnen på alla 17 barnen sitter. Och en vecka med samling är klar. Man kan nästan säga att allt är som vanligt egentligen. Jag har redan hunnit med att sitta vid ett bord som är fullt med papper, läroplaner, lotusdiagram, portfolios och matematik i naturen. Och med hjälp av allt det knyta ihop en sådan fin pedagogisk verksamhet som bara jag kan få ihop. Hm.

Nåja. Jag har börjat sätta mig in i verksamheten på det nya stället. Jag håller än på mina bästa idéer. De där man samlat på sig eller kommit på under sina år. Jag vill först se lite hur terminen ska se ut. Vad det finns för verksamhetsmål och hur tänket hos mina kollegor är. Sen jävlar. Baam! Då smäller det.

Nu är det helg i alla fall. Då slipper jag ha läroplaner och verksamhetsmål liggandes framför mig. I stället ligger det lite fikabröd och en cola på bordet. Och så mina ben. De ligger också där. Har precis sett filmen Sharknado. Och jag undrar vem som tillåter folk att släppa dessa fantastiskt dåligt gjorda filmer till allmänheten. Borde kunna bli böter för sådant.

Prinsen är sjuk och sover för tredje gången idag. Jag hoppas han håller sina ögon stängda hela natten. Jag känner att jag behöver det. På riktigt. För även om det börjar kännas som vanligt med arbete så är det en sak som inte riktigt kommit igång. Det är själva arbetslunket. Jag är fortfarande helt slut efter en arbetsdag. Men jag får ge det några veckor till. Sen är det säkert där. Ungefär samtidigt som snön. Eller. Ja.

Nästa vecka är det löning dessutom. Bara en sådan sak. Det var länge sedan. Det ska bli en fin känsla att se lite mer på kontot än vad Försäkringskassan brukar erbjuda. Hela våren och sommaren har det kommit fram saker vi skulle behöva eller "skulle behöva". Hela våren och sommaren har vi sagt att till hösten. Då jävlar kan vi shoppa. Listan börjar bli lång....Men det första jag ska köpa är fan sömn. Undrar hur mycket det kostar.

All of these lines across my face...

Herr Winnerbäck släpper nytt idag. En liten singel. Snart kommer det mera. Ett helt album. Ett helt album fyllt med eftertänksamma texter. Ord som får en att fundera. Känna efter. Och reflektera. Så det var precis det jag gjorde. Det hela tog mig tillbaka till tonåren.

Jag tänkte på hur spännande det skulle ha varit om jag haft en blogg (webblog) när jag var tonåring. Att få gå tillbaka till de dagarna och läsa om allt som hände. Om alla roliga saker. Om alla känslor. Och inte minst om alla idiotiska beslut jag fattade då. Rent känslomässigt gick jag nog igenom så otroligt mycket mer under ett par år än jag gjort de senaste tio åren.

Men tiden har sin rätt att gå. Sin rätt att ändras. Och kanske är det inte bra att se för långt tillbaka. Kanske är det inte bra att se för mycket på dåtidens händelser. En del saker vill man se. Andra får gärna hamna i evig glömska.

I vilket fall som helst hade det varit spännande. Kanske kunde man förstå hur tanken var. Kanske kan något blogginlägg från tonåren bjuda på en förklaring till dagens ageranden. Jag har under en del år skrivit dagbok. Men let's face it. Det är fan inte många positiva ord skrivna på de raderna. De flesta är lika svarta som bokens utsida.

"All of these lines across my face, tell you the story of who i am.
So many stories of where i've been, and how i got to where i am."

Det är några rader ur en fantastiskt fin sång av Brandi Carlile. Och någonstans antar jag att det stämmer. Vare sig man har flera böcker fulla med svarta rader eller om man bara studsat runt på små rosa moln hela sitt liv. Så formar livet sig självt. Om jag inte hade upplevt alla de där svarta raderna. Hade jag kanske inte varit här. Precis nu. Sen om man är nöjd med den man är nu. Det är en helt annan sak.

Dags för ett nytt kapitel

Nu blir det sista gången jag kryper upp i soffan i vårt lilla övernattningsrum. Lyssnar till när Prinsen somnar. Lägger upp telefonen och snusdosan på armstödet och tar playstationkontrollen i handen. Och vet att jag kommer kunna sitta här i absolut tystnad och lugn i en timme och en kvart. Prick.

I början satt jag nere och tittade på film. Men då kunde han sova i tre timmar också. Det kanske han kan nu också. Men det får han inte. Då blir läggningen sådär lagom festlig. Men jag insåg nu på slutet att det är väldigt skönt att sitta här i mörkret och spela. Ta en paus från nedervåningen också.

I morgon sitter jag inte ensam i ett rum. Då delar jag antagligen soffa med en handfull andra pedagoger. Visst kan det vara trevligt det också. Men det är inte riktigt samma sak.

Men som varje år. När semestern är över. Så får jag den där känslan av nystart. Bättre än nyår. Helt klart. Det är under semestern det mesta brister. Rutiner? Vad fan är det för något? Tidig sänggång? Jo, tjena! Det hade väl egentligen inte gjort så mycket om man hade fått sova längre på morgonen. Men Prinsen tycker det här med sovmorgon är överskattat.

Så. I morgon. Då drar det igång. Det där nya livet. Ja, kanske låter det större än vad det behöver vara. Det är inte så att jag ska skaffa ett helt nytt liv. Men det får bli lite ändringar. Och det blir det vare sig jag vill det eller inte. Prinsen ska nästa vecka börja på förskolan. Och hur det blir har jag inte en aning om. Men jag är inte direkt orolig att inskolningen ska bli svår. Någonstans har han hittat sociala färdigheter jag aldrig skådat. Att det kommer från mig. Det är lätt att utesluta.

Sen är det bara ge det några veckor innan man hittar bra rutiner. Med träning för oss båda. Jag ska byta gym och försöka få mina vader som knappt går att använda en ordentlig behandling. Det blir en helt annan ekonomisk förutsättning i höst. Det vill säga om Prinsen håller sig hyfsat frisk. Kanske kan man köpa sig ett nytt plagg för första gången på ett år. Och nu när lillens rum och uteplatsen är färdiggjorda är det dags att ta tag i nästa rum. Sovrummet.

Jag tror fan att det blir en bra höst. Det måste det bli. Så jag kan gå in i den där förbannat långa vintern med positiva känslor. Det kommer att behövas. En gång stockholmare - alltid stockholmare. Så enkelt är det.

Nytt arbete

Om tre dagar kliver jag in genom dörren på arbetet. Ett nytt arbete. Fortfarande förskola. Men en ny sådan. Nya barn. Nya föräldrar. Och nya kollegor. Jag vet inte riktigt om jag har börjat bli nervös. Det är annorlunda den här gången. Egentligen borde jag vara nervös vid det här laget. Förbannat nervös. Men det är jag inte.

Jag har varit ledig sedan fjärde mars. Det är fan länge. Man kan tycka att det är hur skönt som helst. Och på något sätt kanske det har varit det. Men samtidigt. Ja. Ni som träffat min son. Ni vet att det inte är att sitta med en kopp kaffe på altanen och låta honom leka. Sådär som grannen. Han sitter på förmiddagen med ipaden i handen. Kaffekoppen på bordet. Och ser sin dotter tulta omkring på gräsmattan. Nej då. För Prinsen är det 120% från morgon till kväll. Men han är fin ändå.

Men efter alla dessa veckor känner jag att det är dags. Dags att sluta steka korv till lunch. dags att ta på sig olika kläder än de jag haft när man bara hänger omkring hemma hela dagarna.Dags att göra lite nytta i stället. Arbeta lite. Prata med andra vuxna. Få en paus. Få chansen att längta lite efter Prinsen.

Tre dagar alltså. Det är inte mycket. Sen har jag ännu en sån där chans att börja om. Att vara någon jag vill vara. Våga ta för mig. Våga öppna käften som senaste månaderna mest har skrålat till barnvisor och youtubemusikvideos. Och som ropat efter Prinsen.

Ingen av de jag ska träffa om tre dagar vet vem jag är. Det kanske är tur det. Och jag vet inte vilka de är. Tomma blanka sidor. Jag tror fan att jag ska fylla dem med något bra. Jag måste nog bara. Ja, ge det lite tid. Jag måste bara försöka komma ihåg vad det var man gjorde som förskollärare.

Men först är det dags för dagens lunch. Jag tror fan jag ska steka lite korv.

Samma värld - fast tvärtom

Igår kväll medan jag väntade på att få lägga Prinsen i sängen så satte jag in lite räkningar i olika pärmar. Ordning ska det vara. Det har pappa lärt mig. När alla papperna var  insatta under rätt flik så landade ögonen på en tjock blå pärm. Det var pärmen från mitt arbete nere i huvudstaden. Jag öppnade den och bläddrade.

Längst fram låg talet ordföranden höll på luciaavslutningen. Min sista dag. Alla föräldrar var där. Det var ett fint tal. Även om jag verkligen inte ville hamna i centrum så blev jag tårögd. Efter det satt olika utvärderingar. Bilder på pedagogerna med barnen. Det satt olika temaarbeten jag gjort. Som diamantprinsessorna och skogstigrarna. Ett fantastiskt genusarbete.

Dett satt böcker vi gjorde tillsammans med barnen. God jul och glad sommarhälsningar. Lönekriterier och utvecklingssamtal. Åtta år som satt i den där pärmen. Jag kan inte säga att det var åtta fantastiska år. I slutet var det faktiskt riktigt kämpigt. Ni som hängt med förstår säkert vad jag menar. Men när jag tänker tillbaka så gör jag det med glädje. Enormt stor glädje. Det var en fantastisk förskola. Underbara kollegor. Och med några av dem har jag skrattat något enormt. Det var avslappnat men ändå riktigt bra.  Utan skratt kommer man inte långt i förskoleyrket.

I kväll ska jag på en annan förskola. Inte till mitt nya arbete. Det dröjer någon månad till. Men till förskolan Prinsen ska börja på. Det är öppet hus och vi ska kika runt lite. Se vad som erbjuds. Skaka hand med pedagoger och nya föräldrar. Se vad det är för några som ska få jaga vår lilla Prins.

Det blir spännande. Att få vara på den andra sidan. Se vad som finns där. Möta pedagoger som förälder. Jag är övertygad om att lillen kommer att trivas. Bara att få leka med andra barn. Ha stora ytor. Springa av sig på gården. Det kommer att bli bra. Och förhoppningsvis ser han. Och jag. Tillbaka på den här förskoletiden om en bunt år. Med samma lyckliga tanke som jag gör med min förskola nere i huvudstaden.

Dags att vara ledig på riktigt.

Efter att ha bestämt vart jag ska arbeta i höst. Så har det lagts ett slags lugn över mig. Jag känner mig otroligt lättad över att allt är klart. Att slippa tänka och fundera. Slippa vara orolig. Plötsligt kan jag vara ledig på riktigt. Ledig i solen.

Jag tror inte jag kan beskriva lyckan över att solen slagit ner ordentligt. Att känna värmen. Se saker börja leva. Gröna färger. Öppet vatten. Människor som ler. För det gör fan inte folk när det är vinter. Eller så har de små mycket kläder så leendet inte syns. Fast. Ibland fryser munnen så det ser ut som om man ler. Fast man egentligen inte alls gör det. Så. Nej, folk ler fan inte på vintern.

Nu drar vi på oss skorna. Prinsen och jag. Öppnar dörren och springer ut. Springer ner till de öppna gräsytorna vid vattnet. Kastar sten så det skvätter i vattnet. Skäller efter hundar (ja, inte jag alltså, utan Prinsen gör det). Allt blir så mycket enklare. Skönare. Bättre. Och då kommer leendet.

När Prinsen sover arbetar jag på baksidan. Har börjat ta tag i saker. Även det är så mycket lättare nu. Planterar. Gräver upp buskar. Bygger sandlåda. Och lägger marksten.
Snart är det dags att ta tag i Prinsens rum också. Tapetsera. Rullgardin. Hyllor. Det bör vara klart innan han flyttar hemifrån.

Nu vaknar han snart och vi ska ta på oss skorna igen. Och så ska vi springa ut. Och bara le åt hela världen. För jag är ledig. På riktigt. Och Prinsen är ledig. På riktigt. Fan vad härligt.

Jag spelar Sims

För en herrans massa år sedan spelade jag lite Sims. Det var en av de första utgåvorna. Numera finns det säkert ett tjugotal olika varianter på det. Men då. Då fanns det bara ett. Tror jag. I vilket fall som helst. Jag spelade lite för att fördriva tiden. Byggde något hus. Skaffade lite familj. Inredde och socialiserade mig. Försökte få de där pilarna ovanför gubbarnas huvuden att vara gröna. Allt som oftast slutade det med att det hela blev kaos och för mycket. Socialen ringde. Socialen kom och hämtade mitt barn. Hm. Lyckat.

Numera känns det som livet är Sims. Kanske var det så de tänkte när de gjorde spelet. Vad vet jag. Men antagligen. Jag försöker hitta lösningarna för att få Prinsen att vara nöjd. För att han ska ha den gröna pilen över huvudet. Provar med mat och med blöjbyten. Lek och aktiviteter. Och sömn. Ibland missar jag. Ibland arbetar jag med "pre-crime". Men än så länge har inte socialen hört av sig. Och det är väl tur det.

Vad gäller gårdagens funderande. Så är det inte så mycket att fundera på längre. Jag byter arbetsplats. Helt enkelt. Jag vet inte om det är rätt val. Det är svårt att säga innan jag börjat arbete. men det kändes bra. Glada, lite yngre och positiva kollegor. Nya fräscha lokaler. Massagestol (för mig som ogillar massage) och en hel egen våning endast för personalen. Samt. Inte att glömma. En kaffemaskin! Så ja! Dessutom är min blivande chef föreståndare på förskolan Prinsen ska börja på. Så han flyttade fram hans inskolning två veckor. Och plötsligt sparar vi in en hel drös med föräldradagar. Tack och bock.

Så nu kan jag börja njuta. Ta det lugnt och känna ledigheten utan att vara orolig för arbete och ekonomi. Dessutom är sommaren på ingående. Nice. Den har varit saknad. Väldigt saknad. Framför allt hos en vilsen Stockholmare. Det enda som gäller nu. Förutom att vara ute i solen och njuta av lediga dagar. Det är att se till att den där Sims pojken. Även kallad Prinsen. Fortsätter att ha en grön pil ovanför huvudet.

Mycket att fundera på.

Ni minns det där arbetet jag sökte. Det där arbetet som jag fick komma på en intervju till. Några dagar efter samtalet med de två cheferna ringde de. Ja, inte båda samtidigt. Men en av dem ringde. Han erbjöd mig ett jobb. Trevligt. Tack. Svarade jag med då.

Sen började jag fundera. Jag har under två veckors tid funderat. Fram. Och tillbaka. Och hit och dit. Jag har funderat på alla möjliga sätt som går att fundera på. Jag sitter i en sådär halvdan sits. Helt plötsligt. Ett nytt arbete som ligger nära. Både hemmet och Prinsens blivande förskola. En ny start. Där dessutom två män arbetar.
På andra sidan vågskålen ligger ett arbete jag varit på lite mer än ett år. En fantastisk kollega. En chef. Kollegor. Barn och föräldrar. Som alla vill att jag kommer tillbaka. Men än finns det ingen plats för mig. Ryktesvägen säger dock att det blivit en öppning på stället. Det ligger på andra sidan stan. Vilket egentligen inte är så hemskt. Det är inte direkt Stockholmstrafik eller storstadsavstånd. Dessutom har jag inte haft den där klockrena känslan. Som jag haft där nere i storstan.

I morgon ska jag till det där nya stället. Se mig omkring. Skaka hand med folk. Höra lite detaljer. Och kanske skriva en signatur. Om det hela känns bra. Så jag har några timmar till på mig att fundera. Sen måste jag välja. Har jag tur. Då infinner sig den där känslan av klockrenhet i morgon. Då är det inte så mycket att fundera på. Då är det bara att ta pennan och skriva signaturen.

I vilket fall som helst så är det kul att vara eftersökt. Efterfrågad. Kanske man säger. Söka ett arbete. Och få det direkt. Det känns alltid bra. Mina lärarlegitimationer ligger redo. Om 15 timmar vet jag.

Mörkret skingras

Mörkret har börjat lätta. Det är tur att jag har Flickan från landet i norr vid min sida. Att hon står ut. Men jag är väldigt glad att hon gör det. 

Mitt i allt mörker fick jag ett samtal. För ett tag sedan sökte jag ett arbete. Det är en väldigt lång historia med mitt nuvarande. Det jag kanske inte kan komma tillbaka till. Så i stället för att sitta och vänta på beskedet därifrån. Så sökte jag ett nytt. Som dessutom ligger på min sida av stan.

När det hela var som mörkast ringde de. Bad mig komma på intervju. Så här sitter jag nu. Tre timmar kvar innan jag ska vara där. Tre timmar tills jag ska övertyga dem att jag är rätt man för jobbet.

Jag har inte varit nervös. Inte ett dugg faktiskt. Fören i går kväll. När lampan släcktes och det blev ett annat sorts mörker. Då kom tankarna. Vad jag ska säga. Vilka frågor jag får. Om jag ska raka av mig mitt tvåmånaders skägg.

Nu när det bara är tre timmar kvar så börjar jag bli lite extra nervös. Jag vet inte ens om jag vill ha jobbet. På ett sätt vill jag tillbaka till det tidigare. Men på ett annat sätt vill jag börja om. Jag kommer inte få reda på om jag får det idag. Säkert inte ens den här veckan. Men att få komma på intervju är alltid något. Och det får det mörka att skingras en aning till.

 

Det är svårt ibland

Den senaste tiden har det gamla på något sätt hunnit i kapp mig. Det stökar på där uppe i huvudet och en hel del gammalt känns återigen som om det vore igår. Jag har fått kämpa ordentligt för att inte falla in i något beteende som jag trott jag tagit mig i från.

Det är sällan det går att sätta fingret på vad det som utlöser allt det här. Inte heller den här gången går det. Plötsligt är jag bara där. I mörkret. Och jag famlar efter en väg ut. Ut till livet igen. Och jag har inte den blekaste hur jag hamnade här.

Desto längre tid jag stannar i mörkret desto mer hatar jag mig själv. Och jag kämpar för att det inte ska synas på utsidan. Jag vet att det inte lyckas. För jag sluter mig mer än vanligt. Jag har en stubin som knappt syns. Och jag vill helst bara stänga in mig i ett rum och slänga bort nyckeln. Stänga ute omvärlden. Eller kanske rädda den från mig.

Varje kväll jag går och lägger mig hoppas jag att det ska vända. Att kommande morgon ska bjuda på en lite bättre känsla. En ljusare känsla. Men de senaste dagarna har det mest gått åt helt jävla fel håll. Och för varje dag som går så behöver jag kämpa allt hårdare för att inte falla tillbaka.

Igår såg jag ett program på tv. Ett program som tog upp en hel del av det jag har längst bak i huvudet. Jag led. Packade ihop mina saker och gick och lade mig i sängen. I förhoppning om att glömma. Tränga bort. Men tankarna var där. De var där en lång stund. Men när jag väl började falla i sömn hoppades jag att morgondagen skulle vara ljusare. Men jag hade fel. Igen.

Försöker hitta en vän i mängden

Jag har kommit iväg till Öppna Förskolan en del den senaste tiden. Prinsen och jag går dit med lite blandade tankar. Eller. Jag har absolut ingen aning om vad han har för tankar. Munnen går i ett men ingen förstår vad han säger. Men jag har tankar. Olika. Blandade.

Givetvis tänker jag på hur bra och utvecklande det är för lillen att vara där. Att träffa andra barn. Nya miljöer. Ja. Allt det där som förskolan har att erbjuda. Och även fast han får vara med en pedagog dagarna i enda så är det inte riktigt samma sak. Jag kanske skulle bjuda in en massa barn hit och ha lite förskoleverksamhet. Fast, Det skulle bli fel det också. Så vi kör på Öppna Förskolan i stället.

Det är en bra förskola. Mycket olika nationaliteter. Män. Kvinnor. Homosexuella. Äldre. Yngre. Allt möjligt blandat i några rum. Prinsen verkar trivas. Han springer runt (som om han någonsin gör något annat) och leker. Åker kana. Kör med rullatorn. Tittar på barnen och på de vuxna. Struntar fullständigt i mig.

Jag däremot. Jag har en annan tanke också. Ny stad. 63 miljävlar i från huvudstaden. Jag tänker att jag kanske ska socialisera mig en aning. Bara för att...jag är så förbannat bra på det. Eller inte. Men jag måste försöka. Kanske kan jag träffa en kompis. Det låter fruktansvärt tragiskt. Men jag har bara en vän här uppe. Så jag hoppas. Men jag vet inte riktigt hur man gör för att träffa en vän när man passerat 30.

 I torsdags satte jag på Prinsen en Djurgårdströja. Tänkte att det kanske skulle bryta isen lite. Visst blev det kanske någon liten spricka i isen men jag kan inte påstå att det var isbrytaren som plöjde fram. Dessutom blev det lite jobbigt när en av pedagogerna läste på tröjan och fick för sig att det stod "Alltid -  oavgjort" i stället för "Alltid - oavsett". Lite komiskt dock med tanke på fjolårets alla 1-1 matcher.

På tisdag tänkte jag gå dit igen. Får se om jag kommer vidare med vänletandet. Någonstans i mängden av mammor och pappor ska det väl finnas någon som vill vara min vän.

Det kokar överallt.

Jag brukar inte bli arg allt för ofta. Inte så arg att det syns i alla fall. Ofta håller jag det inombords. Om det är rätt. Det vet jag inte. Men det är så jag är. Känslor behöver inte vara på ytan. Helt enkelt.
Men ibland. Då jävlar. Då kan jag bli så arg att jag skrämmer mig själv. Lite som innan en ordentlig fylla. Då man egentligen inte vet vad man kan råka säga eller göra.

I kväll blev jag sådär förbannat jävla arg. På Prinsen. Efter en hel dag tillsammans antar jag att vi båda är lite småless på varandra. Och då han inte kan berätta vad som är fel. Och han förstår inte vad jag säger till honom. Så blir det ibland illa. Riktigt illa. Så illa att jag till slut står över honom på skötbordet slå näven i bordet och skriker. Och inte lite. Utan skriker som när Djurgården vann SM-guldet i Borås. Och det är fan ordentligt.

Direkt får jag dåligt samvete. Men någonstans hoppas jag på en respons. Det kanske låter hemskt. Men någonstans vill jag att han ska bli lite ledsen. Så han förstår att jag är arg. Men nej. Responsen jag får är att han skrattar. Och ja. Det gör väl kanske inte att jag blir mindre arg.

Nu har det gått en liten stund och jag har lugnat ner mig. Inser väl att det egentligen inte finns någon anledning att bli sådär arg. Det är bara det att. Ja. Han blir för mycket helt enkelt. Med att dra fram saker. Skrika. Inte ligga still. Peta i sin egen skit. Inte lyssna helt enkelt. Men han är inte ens ett och ett halv år. Så jag borde kanske give him a break. Så att säga.

Ja. Jag får förklara för honom i morgon. Hm. Om han sen förstår det är en annan sak. Men mina känslor har släckts till i morgon. Både det som kokade på insidan och på utsidan. Handen är lite öm efter slaget i bordet. Kanske rätt åt mig. Kanske var därför han skrattade. Eller inte. Nu sover han i alla fall. Ha! Där fick han....

En enorm längtan kommer efter påsken

Påsken har passerat. Påsken som är en sån där högtid som knappt hinner komma innan den är över. Man kan se folk pynta med kycklingar och färgglada fjädrar ena dagen för att dagen efter plocka bort allt. Men arbetar man r det ändå några extra lediga dagar. Och är man väldigt troende (sådär överdrivet troende som jag visst råkade säga till prästen innan Prinsens dop) så antar jag att påsken är speciell.

Påsken för oss innebär numera en tripp norrut. Några mil upp till stugan vid havet. Det grillas och det bakas pizza i bagarstugan. Trevligt med jobbigt. Det kanske kommer som en chock för alla, men det här med sociala tillställningar är inte min grej. Inte alls. Och det tar på krafterna.

Där uppe vid stugan i havet är det tyst. Och vitt. I alla fall såhär års. Allt är lugnt och stilla. Och visst. Det är hur skönt som helst med skog, hav och evig tystnad. Men varje år. Efter den här helgen som försvinner så snabbt. Så kommer en enorm längtan.

Det kommer en längtan efter en storstad. Efter en huvudstad. Det kommer en sån enorm jävla längtan efter att få vara i Stockholm. Att vara hemma. Jag kan bo här hur länge som helst. Men Stockholm kommer alltid vara Stockholm. Det kommer att vara hemma för mig.

Jag har inget specifikt jag vill göra i storstan. Utan bara känslan att vara där. Att gå omkring mitt i smeten. Smälta in. Försvinna bland mängden. I love it. Jag hade planer på att ta mig ner dit. Snarast. Funderade på tåg, bil eller flyg. Men kom efter en stund på att det inte går. Jag har inte råd. Det finns inga pengar till att ta sig dit. Det får helt enkelt vänta. En föräldrapenningsinkomst är inte fet. Det vet de flesta. Och då får man försöka tränga undan en del begär.

Men Stockholm finns väl kvar antar jag. Till midsommar kommer lite skatteåterbäring. Kanske kan man ta lite deg och ta sig ner då. På ett eller annat sätt. Undertiden får jag hålla mig mittiellan. Tystnaden vid havet och fantastiska Stockholm. Umeå. Med allt som den staden har att erbjuda.