En käftsmäll till jul

Jag fick en käftsmäll i lördags. Ni vet. En sån där smäll som golvar en totalt. Som får exakt alla känslor att rinna över och bilda en stor pöl på golvet.

Tanken var att lugnt se en julfilm. Flickan från landet i norr och jag pratar om det varje år. Att vi ska se julfilmer. Men sedan går julen. Och vi har inte sett en enda. Annat skulle det bli i år.

Vi startade Jag kommer hem igen till jul. Med Peter Jöback. Han som brukar värma många hem i juletider med sina julsånger. Jag satt i fåtöljen och tänkte att det här blir lättsamt och musikaliskt. Och det blev det. I ca. tjugo minuter. Sedan blev jag tystare. Och tystare. Och tystare.

Jag kunde inte slita blicken. Jag knöt näven. Jag bet ihop. Jag svalde ner känslor som bubblade upp. Till slut lät jag tårar rinna. Ni som inte har sett den. Gör det. Kanske kommer ni inte alls bli berörda. Kanske kommer någon enstaka känna känslor som bubblar. Kanske går någon och lägger sig med lite mera julkänsla. Kanske suckar någon och tycker att filmen var helt värdelös. Kanske går någon och kryper ihop i fosterställning och gråter. Vad vet jag.

Kort sagt. Peter Jöback kommer hem till julen. Hem från de stora scenerna i Los Angeles. Hem till sin lilla hemby där familjen är kvar. Familjen där alla bär på någon liten hemlighet. Eller stor. Till slut kan saker inte hållas tysta längre. Känslor och hemligheter öppnas upp och det ger konsekvenser. En del små. En del enorma.

Jag säger inte att alla måste se den här filmen. För många är den säkert bland det sämre de har sett. Men jag blev träffad. Jag blev golvad. Och samtidigt som jag hatar när det blir så här. Så älskar jag det. 

Nu har det gått någon dag och jag har tryckt ner känslorna igen. Det känns bättre. Det är lugnt nu. Tills nästa gång. 

Tack USM. Tack.

När jag ändå är igång och pratar om fina människor. Om fina vänner som glidit iväg. Så finns det faktiskt en till. USM. Han som egentligen inte borde heta USM längre. Kanske finns det någon som minns honom. En vän jag haft sedan barndomen. Det börjar bli rätt länge nu. En vän som kanske egentligen inte riktigt glidit i väg. Utan mer att vi har haft lite lätt kontakt då och då och när vi träffats så har det ändå känts som att vi träffats hela tiden. Ja. Svårt. Men ni som vet. Ni vet.

Den här killen är tillbaka i storstan. Till förorten utanför. Där jag också växte upp. Han har haft det lite tufft den senaste tiden. Men han kämpar på. 

En annan som kämpar på är min mamma. Operationen gick bra. Det blev något strul med lungorna. Men det verkar vara fixat. Det blev något strul med gallblåsan. Men det verkar också vara under kontroll. Så hon kämpar på. Som sagt var. Och då var det dags att knyta ihop de här två personerna.

Eftersom jag växt upp med USM så känner min mor och han varandra också. Så jag bad USM om en tjänst. Frågade om han skulle kunna tänka sig handla lite åt min mor. Så hon inte behöver ta sig iväg. Bland virus. Nyopererad. I stället få vila lite. Svaret kom lika snabbt som en blinkning. "Say no more. I fix. Det är inga problem. Skicka bara vad jag ska handla så levererar jag det till dörren." 

Jag antar att när man har en sådan fin vän. En vän man kan lita på. Då blir det naturligt när man träffas. Även om det har gått över ett år sedan vi sist sågs så blir det ändå på något sätt att man bara fortsätter där man slutade senast. Utan att det blir konstigt. Och det känns väldigt skönt. Så tack kompis. Tack för att du ställer upp. Tack för att du är en man kan lite på.

Tack fina människor. Tack.

Nu gick det några dagar sedan senaste gången. Kanske tror ni att fyrtioåringen inte blev godkänd på kontrollen. Men det blev jag faktiskt. Med bravur. Som man brukar säga. Kvinnan med visiret. Som jag pratade med. Hon var till och med imponerad över hur jag fick ihop livssituationen så bra. Hur jag hann med sju träningar i veckan. Hur jag använder Prinsens träningstid till min egen. Hon ville skicka folk till mig så jag kunde styra upp deras situation. Tydligen har den största delen av folket svårt att få ihop mer än 30 min träning i veckan. Jag kallar det felprioriterat. Väldigt fel.

Hur som helst. Fyrtio är jag. Vare sig jag vill eller inte. Och eftersom jag haft ålderskomplex sedan jag fyllde 20 så kan ni tänka er hur jag mår tjugo år senare. Men för att lite fint koppla ihop tjugo år sedan med nu så hörde två vänner av sig dagen jag fyllde. Nå låter det lite havltragiskt, som att endast två vänner grattade mig. Riktigt så illa var det inte. Men de här två vännerna. Jag tror jag har nämnt dem tidigare. För länge sedan. Vi tre var väldigt nära vänner i gymnasiet. Och en tid efter det. Och det är jag extremt glad och tacksam över, för vänner som de här två, de växer inte direkt på träd.

Tyvärr gick tiden. Och jag lät dem glida i väg. Sedan gick flyttlasset. Och jag lät dem glida i väg ännu mer. Vilket jag ångrar stort. För som sagt. De här två personerna. De har ett stort hjärta. 

Den här dagen. Då kom det en leverans. Ett paket. Fram till dörren. Det var från dem. Trots att jag låtit dem glida iväg så uppmärksammade de min födelsedag. Det var fint. De är fina. Och jag önskar att jag var modig nog att återuppta kontakten. På riktigt. Men jag vet inte riktigt hur man gör. Kanske får jag göra ett försök när den här pandemin är över. När viruset dragit åt helvete. Då kan jag åka ner till storstaden igen. Hälsa på folk. Men jag antar att det är några månader kvar.

Hur som helst. Tack. Tack för presenten. Tack för att jag fick minnas tonårstiden lite positivt för en gångs skull. Det är annars väldigt mycket mörka minnen. Tack för att ni är ni och tack för att ni finns.

Kontrollera fyrtioåringen

Tydligen är det dags att fylla 40 snart. Jag har några dagar till på mig innan ångesten slår till ordentligt. Visserligen har ja haft ålderspanik sedan jag fyllde tjugo så det borde inte vara något nytt. Men 40. Då är man fan gammal.

För några veckor sedan fick jag en kallelse. Min arbetsgivare, kommunen, tycker jag ska göra en hälsokontroll. När de tycker så är det bara att infinna sig. Vilket jag gjorde i morse. Jag trodde att man var klar efter 5-års kontrollen. Tydligen inte.

Jag tänkte att det egentligen inte är några konstigheter. De ska ta lite blod. Mäta lite sockernivåer och fylla i världens längsta hälsoundersökning. Sagt och gjort. Där sitter jag i stolen och låter blodet pumpa ut ur armvecket. Provrör efter provrör. Och för varje liter (kanske var det för varje droppe) så blir jag blekare och blekare. Kallsvetten rinner överallt. Yrseln slår till. Plötsligt är jag helt borta. Vaknar upp av att två sköterskor står framför mig med vatten. Lutar stolen bakåt. Och försöker låta sådär förstående när de säger att det där är inte ovanligt. Det kan hända alla.

Nu har det gått några timmar. Jag har fått tillbaka färgen i ansiktet. Jag har fyllt i den där hälsoundersökningen. Och jag har fått i mig lite mat. Blodet och sockernivåerna var stabila. Trovärdigheten i hälsoundersökningen däremot kan diskuteras. Varför blir det så att man försöker försköna det hela jämt? Dricker man verkligen bara läsk 1-2 gånger i veckan? Äter man bara grädde 2-3 gånger i veckan? Är det okej att sätta "aldrig" på alkohol om man dricker det en gång var annat eller var tredje år? Jo. Jag undrar. Men kanske är de vana och lägger på ett tillfälle på varje fråga.

I mitt fall tror jag inte det spelar så stor roll. Mina svar är nog rätt ointressanta att gå vidare med. Blodet likaså. Och kanske är det tur det. Jag återkommer om tio år. Då är det femtioårskontroll. Fy fan. Jag får ångest bara att tänka på det.

Operationsdags i söder

Det är lite extra spänt just nu. Beskedet som kom söder i från var allt utom positivt. Efter det har allting gått fort. Redan i morse rullades hon in i operationssalen för att ta bort allt och lite till. Om någon timme ska allt vara klart och återhämtningen börja. Hoppas jag. Sedan vore det trevligt med några år där ingenting allvarligt hände. Hon behöver det. Jag behöver det. Alla behöver det.

Men vi är inte där ännu. Jag vill inte tänka på vad som kan gå fel. Vad som kan hända under operationen. Så jag försöker göra som hon. Tänka positivt. Ha tillit till läkaren. Vara övertygad om att allt kommer att gå bra. "Oroa er inte" brukar hon säga. I alla fall när hon inte ringer och säger "Jag ville bara ringa och säga hej då." Det är bara elakt. Det är att passera gränsen. Hur mycket humor man än försöker ha.

Men hur kan man inte sitta och oroa sig? Det är en omöjlighet. Det är ändå ens mamma det handlar om. Det är cancer. Det är en 6-8 timmar lång operation. Det är en gammal dam. Det är inte bara ett plåster som ska sättas på. En sticka som ska dras ut. Hade det varit så. Då hade jag inte behövt oroa mig.

Det har nu gått sju timmar. Jag vet att det är för tidigt att ringa och kolla hur det har gått. Det är ingen poäng i det. Jag får snällt sitta och vänta. Sitta och oroa mig. Fast jag inte behöver.

Jag får sitta här med mitt illamående. Yrsel. Kompress i armvecket och plåster på fingret. Men det är av helt andra anledningar. Som inte hör hit. Som kanske hör till ett annat inlägg.

Ett besked från söder

Så kom det ett nytt samtal. Ett nytt besked. Och även om det inte kom som en nyhet så är det svårt att verkligen förbereda sig för de här orden.

"Det är inte så bra. Jag har cancer." Satan. Igen. Hur tar man egentligen emot såna ord. Det är säkerligen mycket värre för den som måste sitta mitt emot läkaren och få de orden kastade i ansiktet. Men att sitta 60 mil därifrån. Att höra hur den föräldern man har kvar försöker att vara positiv. Det är inte lätt det heller.

Hon har klarat tre olika sorters cancer tidigare. Både och läkarna är optimistiska. Det är väl ändå bra. Men samtidigt som jag hör hur stark hon försöker vara så lyser rädslan igenom. Hon börjar, kanske omedvetet, sammanfatta saker. "Ni har gjort ett sånt bra jobb med era barn". "Visst blev ni väl ändå rätt bra människor". 

Jag hör de här sakerna och det är nog det som gör mig mest rädd. 

En operation är planerad. Allt är redo. Det är bara en sak som fattas. En bokad tid. Det är personalbrist och därmed tidsbrist. Inte konstigt med tanke på pandemin som härjar runt om i världen just nu. Så klart det här skulle hända i samma veva.

För något år sedan satt jag på nattbussen från norr ner till huvudstaden. Tunga resor för att möta en pappa som var på väg bort. Jag hoppas att jag slipper de resorna på ett bra tag. Jag hoppas att det finns en operationstid snart och att allt försvinner. Att allt tas bort. Vi är inte redo än. Hon är inte färdig än. Hon ska ju lära mina barn tyska ordentligt först. Hon vill skämma bort dem med pucko till frukost i flera år till. Hon är betydligt starkare än vad jag är när det gäller sånt här. Och det är nog tur det.

Ännu ett RUS

Jag hade utvecklingssamtal med min chef förra veckan. RUS. Som det så fint heter. Givetvis kommer jag in så där extremt förberedd. Dokumenten var i fyllda. Jag hade läst dem många gånger så att jag skulle kunna prata om dem utan att egentligen behöva läsa. Den timmen det skulle ta blev snabbt en och en halv timme. Precis som vanligt så skattade jag mig själv alldeles för lågt. Även om jag den här gången satte mitt lilla kryss aningen högre än förra året.

När vi pratat om en hel massa saker så kom vi till slut fram till den där punkten gällande framtiden. Vill jag fortsätta med det här administrativa arbetet eller vill jag tillbaka till barngrupp. Hon sa att jag passade till båda. Jag sa att det är extremt skönt att höra. Jag behöver höra det. Och jag tror jag har bestämt mig. Jag tror. Att när hösten kommer. Då har jag lämnat det här kontoret. Då ska jag göra skillnad. Då ska jag vara en del av det stora. Det är mycket som kommer med det som jag ogillar. Men jag tror det kommer att kännas bra. Kännas viktigt. Viktigare.

Men än är det några månader kvar. Chefen tyckte vi skulle återkomma till den punkten senare. När våren kommer. Men jag tror jag har bestämt mig. Faktiskt. Jag har en kollega som är intresserad av min tjänst. Snart ska han få den. Bara åtta månader kvar. Och en hel del saker att försöka lösa.

I fredags uppstod ett problem. Jag skulle fixa en sak. Det gjorde jag. Men missade en sak. Skulle ändra. Då ville inte systemet det längre. Kommunens ansvarige kunde inte heller lösa det. Ärendet är nu skickat till systemets support. Jag hoppas att det löser sig under dagen. Jag har inte kunnat släppa det där hela helgen. Sovit dåligt. Funderat. 

När en sak blir fel kommer ofta fler saker rullandes. Och det gjorde det i fredags. Så klart. Jag hatar att göra fel. Det gör säkert de flesta. Men hos mig så sätter det sig ordentligt. Jag bryr mig så mycket om vad alla andra tycker och tänker om mig och det jag gör. Så jag har ingen tro alls på mig själv. Precis som Dr. Cox säger. 

Ute ur en mörkare period

Det har varit några kämpiga veckor. En mörk period. En period med mycket arbete och många tankar. En period där självkänslan åker på en smäll. Och en kropp som inte riktigt håller för det jag vill göra. Men jag tror att jag hittar hem den här gången också. På något sätt. Till slut hittar jag den där änden av tunneln.

De senaste tjugofem åren har det varit på samma sätt med kroppen. När allt går sådär fantastiskt bra. När man plötsligt tror att formen är där. Oövervinnerligheten. Lusten och längtan till nästa pass. Då kommer kroppen med en sån förbannad käftsmäll. Men smällen träffar allt som oftast vaden i stället för ansiktet. Men ändå. Och så sitter man där. Och får börja om. Se formen rinna i väg i rännstenen.

Ute är det storm. Inte bara en sån där blåsig dag med lite duggregn. Nejdå. Det är full storm ute. Regnet har öst ner hur länge som helst. Och vinden gör vad den kan för att flytta berg. Det enda positiva med det är att de där cyklarna som folk inte kan parkera på rätt ställe vid busshållplatsen får vad de förtjänar. I morse låg exakt alla ner på marken. Ha. Så går det om man inte parkerar på rätt ställe.

Det är bara en vägg. En fönsterruta, som skiljer mig från den där stormen. Jag sitter på det kalla kontoret med en ny mordutredning bakom mig. På väggen är det nya barnplaceringslistor. Post-it lappar. Markerade namn. Överstrukna namn. Just nu är tre alternativ uppsatta. Jag kan tänka mig två av dem.

Men så sneglar jag bredvid alla lapparna. Genom fönsterrutan. Och jag förstår att det antagligen är lite lagom idiotiskt. Men jag längtar ut dit. Jag går igång på sånt där väder på något sätt. Hade jag kunnat springa ordentligt hade jag nog gjort det. Samtidigt som alla som är tvungna att rasta sina hundar hade vänt på huvudet och suckat. Men det är ju så. Suget efter att springa är aldrig så stort som när man är begränsad.

Snart ska jag hoppa upp på cykeln. Ja. Jag cyklade i det här vädret. Och ja. Jag har parkerat min cykel på exakt rätt ställe. Och ja. Jag kommer att vara totalt genomvåt när jag kommer hem. Antagligen kommer det en vägg mot mig i backen upp från arbetet också. En blöt jävla vägg. 

Fundering kring föräldraskapet

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på mitt föräldraskap. Jag har helt enkelt blivit tvungen. Kanske har vi varit bortskämda med det behovet tidigare. Eller så är det att vi har lyckats ganska bra med att forma våra barn till hyfsat vettiga människor. Men i veckan hände en sak med den äldre som fick mig att fundera ett par varv extra.

Här antar jag att olika personer reagerar väldigt olika. Men under min uppväxt så var liknande händelser totalt oacceptabla, vilket jag egentligen också tycker. Andra skulle tycka att det är väl ingen stor sak. Och det kanske det inte är. Det är inte så att han slagit någon eller gjort någon illa på något sätt alls. Han har ritat en sak på en stol och sagt något mindre trevlig ord. Sägs det.

Kanske reagerar jag större på det här för att han aldrig gjort något liknande tidigare. För att han började gråta den gången han råkade göra illa en kompis som inte höll i sig ordentligt på en skrana han drog. 

Men hur som helst så kan en sån här sak inte bara passera förbi obemärkt. Det behövs ett samtal med Prinsen. Och det är väl egentligen här mina största funderingar kommer. Hur går man in i ett sånt samtal? Blir man arg? Ska man försöka låta upprörd och bestämd eller ska man ta den varliga vägen?

Det är svårt tycker jag. Om det ändå fanns ett facit. Då skulle det inte vara några problem. Jag kan hantera båda vägarna tror jag. Men jag tror också att många föräldrar blir arga för ofta. Att barnet inte riktigt kan ta in allt om en förälder låter för arg eller uppförd. De kanske bara känner skam och/eller trots. Så jag valde den andra vägen. Lät honom berätta. Säga sin version. Berätta varför. När tårarna sprutade erbjöd jag kramen. Det blev en lång kram. När tårarna slutat rinna hos honom pratade vi lite till. Och jag försökte vara tydlig med att jag aldrig någonsin vill höra att han gjort något sånt igen.

Jag tror att det är en bra väg. Visa att det verkligen är allvar samtidigt som man visar ömhet. Eller blir det fel signaler då? Jag vet inte. Jag har aldrig varit förälder tidigare. Jag kan omöjligt veta. Kanske får jag svaret om så där tjugo år. Men i dagsläget känner jag att barnet måste få känna sig älskat. Och det gör han hoppas jag.

Hålla en kurs

Nu har han slutat skriva. Igen. Så tänker ni. Det vet jag. Och antagligen är det befogat att tänka så. Men nu är det faktiskt så att det inte riktigt stämmer. Jag har bara haft en hel del att göra på arbetet. Tro det eller ej. Men plötsligt har jag händerna fulla. Och det är positivt just nu.

Det är nya barnplaceringar och en miljon frågor från alla möjliga håll. Det är önskemål och det är iordningställande av planeringsdag. Och det är planering av undervisning. Ja. Ni hörde rätt. Jag ska hålla en utbildning. Eller kurs kanske man kan säga. Fast en extremt liten kurs. För två deltagare. En utbildning om inköpssystemet och hur allt fungerar. För personal på andra förskolor. 

Nog skulle jag kunna komma dit och svara på de flesta frågorna och berätta hur saker fungerar. Men hur troligt är det att jag kommer dit oförberedd. Att jag inte skrivit ner vad jag ska säga och så mycket fakta att det nästan blir onaturligt. Någon gång kanske de kommer att behöva plocka fram det.

Ett alternativ är att jag kommer dit och har en Power Pointpresentation med mig. Där fina, tydliga och pedagogiska bilder visar exakt hur allting fungerar. Givetvis har jag dragit ut åhörarkopior så alla de två deltagarna hänger med. Kanske har jag även kostym och portfölj. Kanske har jag det inte.

Ett annat alternativ är att jag har gjort en för stor sak av det här. Att jag skriver ner lite snabbt hur saker fungerar. Precis som någon gjorde för mig för en hel massa år sedan. Där jag fick sitta med ett papper och en hel massa frågor. Först ska jag bara se till att de har tillgång till systemet så att de kan prova själva. Jag har hört att det är ett effektivt sätt att lära sig saker.

Nu är det fredag eftermiddag och jag bestämmer att det snart är dags att cykla hem. Jag har skrivit ihop två sidor till min lilla kurs. Det får nog räcka för idag. Den minusgrad som var när jag cyklade hit i morse har blivit sju plusgrader. Skönt. Än kan vintertiden hålla sig borta ett tag.

Drömmen om mannen på blå bron

Jag hade en dröm i natt. Jag vet inte om jag skrek den här gången. Men jag minns att jag vaknade med ett ryck. Jag minns att jag hade en olustig känsla. Jag minns drömmen.

I drömmen var jag hemma i förorten. Jag cyklade. Kom till den välkända "blå bron". Den som går över motorvägen. Bron har jag sprungit över många gånger. En tuff stigning från ena hållet. Men det hör inte hit.

Nu satt jag på en cykel. Det var skymning. Men när jag cyklade över krönet så såg jag en svart skugga på sidan av bron. Jag tror det var vänster sida. Jag rullade vidare men vänder mig om. Då ser jag en man i svart rock. Han står på andra sidan broräcket. På en liten avsats. Det är skuggan av honom som får mig att reagera. Han börjar klättra neråt. Låter fötterna hänga fritt. Plötsligt hänger han i avsatsen utan chans att ta sig upp igen. Han släpper taget. Faller.

Jag tvärstannar cykeln. Ser mannen falla. Och så smäller han i asfalten. Onaturlig ställning. Precis framför en polisbil. Och jag slår upp ögonen. Lugn puls. Lugn andning. Olustig känsla. Funderar vad det här egentligen kan betyda. Och jag minns det verkliga livet. När jag satt på blå bron.

Den första milen

I helgen frågade jag om han ville. Han sa ja. Tog det som en utmaning. För hans skull. Hoppas jag.

Vi hade bestämt att det skulle bli av igår. Onsdag. Mellan skola och middag. Där fanns det en lucka.

Tillsammans stod vi ute vid brevlådan. Skorna på. Klockan redo. Och så började vi rulla iväg. Ett steg framför det andra. Skönt väder ute. Jag förklarade att det var perfekt löpväder. 14 rader och mulet. Lagom sköna vindar. Perfekt. Han höll med.

När de första km passerade försökte jag få honom att sänka farten lite. Det var en bra bit kvar. I stället gick farten upp. Några sekunder för varje km. 

Jag väntade på klagosången. Men i stället kvittrade han som Ernst bredvid mig. Allt var så fantastiskt. Skönt. Härligt. Och km efter km passerade. Plötsligt var vi på andra sidan sjön. 5km. 6km. Allt var fortfarande på topp.

Vid sju km sjönk farten lite. Men inte humöret. Det kom färre ord från hans mun. Men de som kom var positiva. "Aldrig ge upp." Så sa han. "Kom igen, du klarar det här." Han hade hittat sitt mantra som upprepades.

Vid passering 8km blev han märkbart trött. Inte konstigt. Men han malde på. Strax bara den där extra km för att ta den magiska 10:an. Milen. Och så kom spurten. Den som alltid kommer när vi springer tillsammans. Sista 250m. Där kickar han in den. En stel gubbe som jag har svårt att följa.

Igår sprang Prinsen och jag alltså runt sjön för första gången. Sjörundan och lite till. 10.08km i 5.15-fart. Det är helt sjukt bra för en som inte ens fyllt nio år. Han slutar aldrig imponera på mig. Beslutsam. Stark. Positiv. Fantastisk. Och jag hoppas innerligt att han gör det här för att han själv vill. Inte för att han tror att jag blir glad över det.

Under passet gjorde han själv upp mål. Springa minst en mil i veckan. Totalt. Bra mål. Men han har även innebandy, friidrott och handboll. Och total training. Någonstans måste han även vila. Det får inte bli för mycket av det goda. När andra får försöka locka sina barn till rörelse. Då måste vi bromsa vårat för att det inte ska bli för mycket.

Tjugo minuter efter att milen var avverkad. När maten var uppäten. Då var han ute med lillebror och hans vänner och spelade fotboll. Som sagt. Det finns inget stopp i hans kropp.

Andra ser det jag inte ser

Det är intressant hur olika man kan tänka. Hur samma sak kan ses på sätt som skiljer sig något enormt. 

Det är höst nu. Det kan man egentligen inte se på så många olika sätt. Löv ändrar färg. Kylan drar in. Regnet faller. Pang! Hösten är här. Varsågod. Vare sig du tycker om det eller inte.

Jag tycker om hösten. Alla årstider har sin charm. Absolut. Men hösten är härlig. Inte minst för en löpare. Frisk luft. Fina färger. Trängseln ute minskar en aning. Mörkret får en att börja försvinna lite.

Varje år när hösten kommer tänker jag mycket på friluftsliv. På skogen. På svamp. På berg. Fjäll. På vandringar. Det blir sällan av. Någonstans försvinner all tid. Någonstans mellan träningar. Hämtningar. Matlagande och matcher. Det känns som att dagarna bara går. Och så är det dags att vakna till en ny dag.

Men det är här det där olika tänket dyker upp. Jag sitter med en känsla av otillräcklighet. Att det är svårt att hinna göra saker med barnen. Utöver deras träningar, matcher, läxor och allt som hör vardagen till. 

Men så får man höra från andra. Utomstående. Att vi gör så himla mycket med våra barn. Involverar dem i både det ena och det andra. I träningar. Utmaningar. Hit och dit. Det ena och det andra. Uppför slalombackar. Total training family. Familjesim. Det mesta handlar om träning. Men kom igen. Ni som har träffat våra barn förstår varför. Det finns energi som behöver få komma ut. Och det älskar jag att det finns.

Så det är väl egentligen bra att andra kan se det på ett annat sätt än jag. Som visar på att vi faktiskt gör en hel del saker med barnen. Även om jag skulle vilja göra mycket mer. 

I morse föreslog jag en ny utmaning till den äldste sonen. Han verkade lite tveksam till en början. Men sedan tror jag han nappade på idéen. På onsdag. Eller fredag. Då ska vi testa. Då ska vi ut i den friska höstluften. Ut bland färgglada träd. Låta pulsen stiga.

Det pedagogiska tänket

Jag tycker om att göra saker praktiskt. Det har jag alltid gjort. Rörelsebehov och allt det där. Vilket återigen gör att jag funderar varför jag tackat ja till att sitta på olika kontor och skriva saker. 

I början av den här tjänsten. Då var det en hel del praktiskt som skulle ordnas. Och även om det inte var fysisk rörelse jämnt så fanns det saker som skulle ordnas och struktureras på datorn. Listor (wohoo!), beställningar och budgetar. Den senaste tiden. Då har det varit mycket sammanställningar. Jag sitter och gör bildspel på saker pedagogerna fått fundera kring och skrivit om. För att min chef senare ska kunna ge feedback till personalen.

Men så sitter jag här. Läser frågorna. Läser deras case. Och så känns det lite som att min hjärna har gått i dvala. Den fungerar inte riktigt. Jag har inte använt den på rätt sätt det senaste året. Det där pedagogiska tänket jag tidigare använt mig av. Det har fallit bort. Ligger kanske som en våt trasa längst bak i huvudet.

Jag plockar fram pedagogernas frågeställning. Deras case. Försöker skriva ner mina egna svar. Försöker vara en av alla dem. Fast jag inte längre är det. Jag är en pedagog på paus.

Jag har två frågor framför mig just nu.

* Hur synliggör vi barnens lärande och utveckling?

* Hur vet vi att det vi undervisar ger effekt?

Och jag funderar. Jag försöker tänka. Men det händer ingenting. Jag hittar inte fram till rätt svar. Är det någon som har svaren så kan ni skrika till. Någonstans här inser jag vad jag behöver göra. Att sitta och göra sammanställningar och strukturera saker i all ära. Men det är inte det jag egentligen vill. Jag vill vrida ur den där våta trasan i bakhuvudet och börja tänka igen.

Munnen och hjärnan samarbetar inte

Den här dagen sitter jag inte på det kalla kontoret. Jag sitter inte heller på det varma. Utan jag har placerat mig på ett av de övriga tre ställena. De jag oftast bara tittar förbi lite då och då. Lämnar lite papper. Hämtar lite papper. Gör lite snabba saker. Skönt med miljöombyte.

Jag sitter i ett litet rum. Utanför köket. Fyller i lite listor. En av alla dessa lagom roliga uppgifter jag har. In kommer hon som arbetar i köket. Hon verkar trevlig. Ber om ursäkt att hon eventuellt stör. Det gör hon inte. Absolut inte.

Hon som arbetar i köket hämtar någonting ur frysen som står här inne. När hon är på väg ut vänder hon sig om och frågar om jag vill dricka cappucino. "Helvete vad gott!", tänker jag. Och då kan man tycka att det som kommer ut ur min mun borde vara nånting i stilen med "Ja, tack. Gärna" eller "Det vore gott". Men nej. Ut ur min mun kommer "Nej tack, det är bra.". Och i samma stund som jag hör mig själv säga de orden så ångrar jag mig. Blir nästan lite förvånad.

Jag vill väldigt gärna ha en cappucino. Det hade varit riktigt förbannat gott just nu. Men nu sitter jag här utan. Bara för att min mun och min hjärna inte verkar samarbeta. 

Jag ska snart lämna det här stället. Ska försöka få ut lite papper. Dela ut dem. Hitta rätt person att prata med. Sedan väntar en cykeltur till ett annat ställe. Ett ställe där jag garanterat inte kommer att bli erbjuden cappucino.

Bakåt i den social utvecklingen

Jag tittade på den där raden på bloggen (webblogg) som visar hur många inlägg som skrivits varje månad och varje år. Det är knappt den når upp på tvåsiffrigt numer. Men så ser jag längre ner i listan. Där skrevs det inlägg nästan varannan dag. Hur är det ens möjligt? Hur kan jag haft så mycket mer att säga då? Eller så hade jag mer tid att känna efter. Fundera. Och skriva. För den delen.

I helgen var det årlig kvartersfest på gatan. Det var dags för den årliga socialiseringen. Man kan tycka att det ska bli lättare med åren. När man hälsar. Nickar. Ler mot varandra nästan varje dag. Kanske varannan. Som inläggsmängden förr. Men det blir inte lättare. Inte för mig. 

Det finns någon enstaka granna som jag pratar med. Egentligen tre stycken på hela gatan. En pratar jag löpning med. En pratar jag...också löpning med. Den tredje. Honom pratar jag mest också löpning med. Tro det eller ej.

När det är kvartersfest är det alltid någon som tycker att man ska börja med någon sorts mingellek. Jag försöker komma på någonting som är värre än mingellekar. Möjligtvis covid.19. Och skörbjugg. Jag hatar mingellekar. Tvångssocialisering. Fy fan.

I år blev det inga mingellekar. Det blev välkomstdrink i form av chips i pappmugg. Betydligt bättre än mingellek. Efter middagen börjar dock folk att mingla. Prata med varandra. En del pratade värmepumpar. Andra pratade barn. Någon pratade allvarliga saker. Jag pratade inte alls.

Jag har svårt att gå fram till någon och bara börja prata. Så jag satt kvar. Ett bra tag satt jag ensam där i carportlängan. Kändes lite löjligt så  jag tog i alla fall upp telefonen. Efter ett tag kom en av de där jag pratar löpning med. Vi pratade. Om löpning. Om träning. Om serier.

Jag kanske har gått bakåt i min sociala utveckling. Kanske för att jag hela dagarna sitter i stort sätt i min ensamhet och arbetar. Jag har inte många sociala samspel längre. Inga kollegor och inga föräldrar att prata med. Inte ens barn. De som oftast är lättare att prata med.

Kanske ska prata mer med mig själv. Var det därför det var så många inlägg för åtta år sedan? Eller så var det för att jag upplevade fler möten. Fler saker. Att reflektera över. Det händer sällan något spännande här uppe på övervåningen. Jag fick ett barnplaceringsbeslut. Wow. Och ett till. Det måste jag delge omvärlden. Inte.

Absolut frihet

Jag var på stan igår. Bara en sån sak. En ny vän på arbetet frågade om jag ville följa med på bio. Så klart. Vem säger nej när det gäller bio? Bio är faktiskt perfekt. Inte bara för att jag älskar film. Utan för att under den där stunden som filmen rullar. Då finns det absolut ingenting jag behöver göra. Jag behöver inte fundera på städning. Jag behöver inte fundera på arbete. Jag behöver inte fundera på träning. Jag behöver inte fundera på någonting förutom hur mycket popcorn som finns kvar eller handlingen i filmen. Så under de där timmarna så är jag helt ledig. Jag är fri. Och det är fan underbart. 

Jag var på stan lite tidigare än min vän. Så klart tog jag cykeln. Det är skönt. Den ger också en känsla av frihet. Jag kan ta mig vart jag vill. När jag vill. 

Jag gick runt lite på stan. Och under de få minuter jag gick runt så höll jag på att krocka med flera stycken. Givetvis är det inte mitt fel. Hur skulle det kunna vara det? De jag nästan krockade med gick och stirrade på sina telefoner. Så klart. Jag ser mig omkring och ser mer än hälften av alla människor som går omkring tittar ner på sin telefon. Och jag blir så provocerad. Värst är det när sällskap går tillsammans och alla tittar på telefonen i stället för att vara med varandra.

Samma sak när jag cyklade ner. De flesta kan inte ens cykla utan att hålla på med telefonen. Det känns som att många missar stora delar av livet för att de inte kan släppa sin telefon. Eller kanske är deras liv i telefonen. 

Jag har raderat alla mobilspel jag haft. Jag börjar lägga bort telefonen mer och mer. Det finns inte så mycket spännande där i. Har det egentligen aldrig gjort. Däremot finns det mycket spännande att se om man tittar upp. Det har jag märkt. Människor. Möten. Barn. Byggnader. Natur. Och så slipper man krocka med andra personer. Jag tycker nästan det också ger en känsla av frihet. 

Jag minns när jag gick på högskolan i huvudstaden. Jag älskade att sitta på centralen och bara titta på människor. Hur de ser ut. Hur de beter sig. Hur människor möts. Det var innan alla smartphones. Det var innan alla stirrade på sin lilla skärm. Där krockade man med varandra för att det var trångt i stället.

Kroppen ur balans

Tillbaka på kontoret. Jag har inte varit borta speciellt länge. Men ibland känns även en väldigt kort tid som väldigt lång. Två dagar extra kan göra att jag blir nervös för att komma tillbaka. Jag känner att jag missar saker. Nästan skolkar. 

Det var ännu värre när jag arbetade i barngrupp. Kanske är det därför jag inte är borta från arbetet speciellt ofta. Eller så har jag bara hög arbetsmoral. Nu är jag i alla fall tillbaka i stolen. Allt ser ut som när jag lämnade det. 

När jag gick hem en dag förra veckan ville kroppen inte vara med längre. Svetten rann som om jag skulle ha gjort ett pass med stenhårda tusingar. I stekhet sol. Vindstilla. Tartan. Mmmm... Ja. Ni förstår. Nu hade jag inte det utan jag hade bara gått för att hämta lillen på förskolan. En lugn promenad på 500m. 

Jag stod där på gården och pratade med pedagogerna. Svetten rann. Svetten rann något djävulskt. Tänkte ta av mig den tunna jackan. Men det hade inte varit en vacker syn. 

Jag kom hem. Svettades mer. Började frysa. Svettades. Utan att ha feber. På natten började jag må illa. Enorm huvudvärk. Covid-19 lyste i ögonen. Utan att gå in på fler mysiga sjukdomsdetaljer så var kroppen inte direkt i balans. 

Jag vet egentligen inte om den fortfarande är ur balans. Men en sjukanmälan var nödvändig. Fan. Tyvärr. Som tur var gick det snabbt över och jag tror att jag ändå har sluppit få corona. Eller tyvärr inte fått. Beror på hur man ser det. Det hela var över på två dagar. Och just två dagar var kanske just det kroppen behövde. Efter all träning i sommar. Den skrek efter lite vila. Och vila fick den. 

Det är så märkligt det här med träning. Man är aldrig så sugen på att köra hårt som när man inte kan eller får. Under de här dagarna där jag vilat har jag i stället fantiserat. Oj oj, tänker ni. Men skärp till er. Det är inte som ni tror. Jag har fantiserat om löpning. Om långa pass framför allt. Lugna pass som går längs vatten och stigar. Flera mil. Nya vägar. I bland har det till och med smugit in en liten fantasi om löpband. Hur jag står och maler tusingar eller något tempopass. 

Nu sitter jag som sagt åter i stolen. Det innebär att det inte är länge kvar tills det är dags att ge sig ut på vägarna igen. Jag har lite planer. Lite funderingar. Får se hur kroppen känns och hur vädret är. Ska bara se till att komma helt i balans först. Och förkorta några url-adresser. Tydligen.

En gråtande prins

För några år sedan var jag ute i lekparken med två små barn. Lekparken ligger några meter i från vårt hus. Den lilla var nästan nyfödd. Prinsen var kanske fyra år. 

I lekparken sitter en mamma. Hon har också en väldigt liten. Och en som kanske var fyra år. Fyraåringarna börjar lek med varandra där i parken. Några minuter senare försvinner prinsen med den andra fyraåringen hem till hans lägenhet. Där leker de. Timme efter timme. Dag efter dag. 

Det var så det började. En otrolig vänskap. De har varit goda vänner sedan dess. Även om de tyvärr flyttade för ett tag sedan. Båda saknar varandra något enormt. 

I sommras. Då skulle prinsen åka dit. Sova över där några dagar. Tillsammans med Flickan från landet i norr och den lilla. Som numera är rätt stor. Jag skulle vara kvar. Få andas lite. 

När dagen kommer. Väskorna är packade. Skorna på. Det är dags att säga hej då. Då bryter prinsen ihop. Han bryter ihop totalt. Han vill inte lämna mig. Vi sitter där på hallbänken. Kramandes. Prinsen håller ett hårt grepp kring mig och tårarna rinner. Där sitter vi. I säkert 20 minuter. Vi säger inte mycket. Men saker är tydliga ändå. Och jag tror att vi båda är lika urtömda när bildörren till slut stängs. Fan vad jag älskar den där pojken.

Framtiden i en bil

Tillbaka på kontoret. Känns fortfarande konstigt att säga så när jag alltid annars brukar vara nere i barngrupperna. Det är skönt att få komma och göra lite arbete igen. Känna sig behövd (nåja).

Fick uppgifter direkt igår. Tog en kvart. Fick lite mer. Tog en kvart till. Plus cykelvägen dit. Är det så här det ska se ut även i höst? 

Semestern har rullat på. Inga större utflykter. En hel del kortare. Det har varit skönt att få vara på hemmaplan. Jag tycker om det. Det ger ro. Satbilitet. Det ger någon slags vardag fast det är ledighet. Har medvetet inte skrivit något här för att koppla bort. Koppla av. Just den biten har inte varit specielt ansträngande. 

Just det här med vardag tänkte jag på här om dagen. Jag minns en bilresa i förorten för länge sedan. Jag körde med några vänner. Hade precis tagit körkort. Hela världen var min. Tänkte jag. I bilen pratade vi om framtiden. En kille baksätet skulle ta över hela välden. Han ville bli känd på sin musik. 

Den andra. Bredvid honom. Han skulle också bli känd. 

I framsätet satt en vän till. Hon berättade om sin framtid. Sina förhoppningar. Och det här sitter fortfarande kvar. För jag tror någonstans att jag kände exakt likadant. Hon berättade om att hennes största önskan var att bli en medelsvensson. Ha familj. Två barn. Villa med en liten gräsmatta och en hund. Antagligen köra volvo. Ha ett vanligt arbete. 

De två i baksätet skrattade. Jag log. Inte bara för att det var modigt av henne att uttrycka den önskan. Utan även för att jag också ville ha det så. Nu. Många många år senare. Då sitter jag här. Familj. Två barn. Ett hus med en liten gräsmatta. Ingen hund, som tur är. Kör japanskt i stället för volvo. Och ett vanligt arbete. Det är rätt skönt. Det känns tryggt. Jag behöver inte mer än så. Inte sedan drömmarna om en idrottskarriär försvann.