En cykelparkering

Varje morgon cyklar jag för bi en busshållplats. Inget konstigt med det. I bland är busshållplatsen sönderslagen. Inget konstigt med det heller. Tyvärr. Varje morgon får jag också kryssa mig förbi bakom den där busskuren. Kryssa mellan en hel bunt med cyklar.Och det är där min irritation växer. Nu har jag visserligen precis läst ut en av alla böcker om den härliga psykopaten Christopher Silfverbielke. Ni som vet. Ni vet. Men ändå.

Till saken hör. Och det är nu det kommer. Så håll i er. Sätt er ner. Gör vad ni behöver göra för jag vet att er irritation över det här också kommer att växa. På andra sidan gångvägen. Det vill säga som mest. Allra mest. Är det tio meter från busshållplatsen till en stor plan yta. Med en stor och tydlig blå skylt med en lika stor och fin vit cykeljävel på.

På den där ytan. Som antagligen hela världen skulle tolka som en cykelparkering. Där brukar det stå två eller tre cyklar. Bra jobbat ni som förstod. Resten. Kanske åtta, nio, tio cyklar. De står på gångvägen. Bredvid busshållplatsen. Bakom busskuren. På gångvägen. På varenda jävla ställe där de kan stå i vägen. Utom på själva cykelparkeringen.

Så. Nu kan ni släppa taget. Resa på er. Känna min irritation. Och nästa gång ni ska ut och cykla. Till en busshållplats där det finns en cykelparkering. Då vet ni vad ni ska göra. Det är jag övertygad om. För ni är vettiga människor. Hoppas jag.

Empati hos tandläkaren

För någon månad sedan ramlade Prinsen på skolan. Han slog tänderna i rutschkanan och slog ut en liten bit av en framtand. Bara en sån där jätteliten bit. Men ändå en bit. Vi var hos tandläkaren och de satte dit en liten bit fejktand. Inga konstigheter.

I söndags. Då var vi och simmade. Eller badade. Jag jagar honom i vattnet. Han skrattar och tittar bakåt. Sedan vänder han sig om. Och där. Pang. Gick det ett räcke från trappan ner i vattnet. Och där. Pang. Flög en flisa av från hans framtand. Samma tand som senast. Andra sidan av tanden. Och i telefonen väntar tandläkaren.

När tandröntgen är klar. Slipning av tanden är klar. Och vi är redo att gå hem. Då får man välja leksak. I alla fall om man är barn. Jag får aldrig välja leksak. Jag får bara världens största faktura. Tack tandvården.
Hur som helst. Tandläkaren som slipade tanden. Hon försöker skoja till det. Klaga på att hon aldrig får leksak. Tydligen på samma sätt som jag tydligen försökte med i stycket ovanför. Sen går hon i väg. Till nästa patient.

Prinsen tar snabbt en leksak. Springer till dörren och ropar på tandläkaren. "Här. Du kan få min leksak." Och så ger han sin leksak till tandläkaren.
Bredvid sitter jag. Ler med hela ansiktet. Hur fick jag en sådan fantastiskt fin son. Som ser andra. Som bryr sig om andra. Som ger.

Bioskärm på kontoret

Jag sitter här vid mitt dragiga skrivbord. På kontoret jag delar med andra. Just nu är det tomt. Ingen som har planering. Ingen som har frågor. Ingen som hämtar kaffe. Ända sedan jag började på den här tjänsten i höstas. Då har min boss pratat om att jag skulle få en egen dator. Jag behövde en egen som jag kan transportera runt. Visst, tänkte jag. Det var tre månader sedan.


Idag plingade det på dörren. En IT-nisse dök upp. Med en laptop i handen. Score! Nu ska jag få min egna dator. Kommunens. Men min egen. På lån. Men min egen. Jag tog emot den. Tackade. Han skrattade och bad mig hålla upp dörren. Går ut till sin bil och kommer tillbaka med famnen full med lådor. Två gånger!
Så går vi upp på kontoret. Han packar upp. Installerar. Säger en massa tekniska ord som jag inte förstår någonting alls av. Och så är han klar. Jag står bara och gapar. Funderar på vad fan det är som hänt på mitt skrivbord.


På bordet står den lilla silvriga laptoppen. Det står ett tangentbord. Där står en dockningsstation. Och så står det en bioduk. Jag skojar inte. Det står en skärm så nästan är lika stor som min tv där hemma. Nu vet jag vart fotbolls-EM visas. Men vad ska jag göra med den? Och vad ska alla andra säga?


För det är där det största problemet ligger. Hur ser det här ut? Sticker det i andra ögon? Spontant, det känns fan inte okej. Lägga pengar på det här men inte verksamheten? Även om det inte är förskolans budget så ser det inte bra ut. Inte alls. Och jag vill inte synas. Jag vill flyga under radarn. Precis som alltid.
Jag har styrt bort skärmen och tangentbordet. De står där intryckta vid sidan. Och där kan de stå. Jag behöver ingen bioskärm. För jag antar att jag ska jobba när jag sitter här. Inte titta på film. Eller fotboll.

FMTK

Fredag. Äntligen. Jag har gjort allt jag ska på arbetet och om inget nytt plötsligt dyker upp. Vilket du mycket möjligt skulle kunna göra. Så ska jag packa ihop mina saker och försöka balansera med cykeln på isen för att ta mig hem. Sträcka ut benen i soffan. Fast. Vänta nu. Så fungerar det inte.

När jag sitter och skriver och håller på här i min ensamhet vid datorn. På det stora kontoret där vinden alltid  blåser lite kyligt i nacken på mig. Då har jag börjat lyssna lite på poddcast. Jag har aldrig i hela mitt liv gjort det tidigare. Trots att jag är känd för att testa nya saker. Gärna spontana. Hm.

Jag har hittat två favoriter. En heter Elitpodden -Run hard. Där pratas det om löpning. Och gym. Löpningen hyllas. Löpning på ett hårt sätt. Gymmet. Det är med visst hån. Jag älskar det.

Den andra. Det är I nöd och lyft. Där pratas det träning i största allmänhet. Kanske inte så mycket löpning. Men där fick jag höra om en app. Till telefonen. FMTK. Så fantastisk liten sak. Den ger mig det jag länge har sökt. Enkel träning hemma. Träning som ger puls. Träning där jag inte behöver tänka någonting. Träning där barnen vill hänga på. Bara lyssna och följa.

Tidigare har min styrketräning. För det behöver man tydligen också ibland för att kunna hålla ihop kroppen under löpning. Eller för att inte gå ut och springa varje dag. Hur som helst. Jag har tidigare lyft lite vikter hemma. Inte speciellt tunga. Ger ingen puls. Är inte speciellt roligt. Blir till ett måste.

Nu startar jag appen. Längtar hem. Ja, det gör man oftast. Men vill bara sätta igång. Välja pass. 600 reps. Spartacus. Blötdjuret. You name it. Tre. Två. Ett. Kör.

Så jag rekomenderar den här appen. Något så enormt mycket. Den har allt. Möjligtvis skulle jag vilja ha något längre pass. Som tar runt en timme. Men annars. Den har allt. Tack. Nu ska jag hem. Starta appen. Dra på mig shortsen. Just fan. Kanske måste hämta barn först. Eller?


Tre. Två. Ett. Kör!

En svaghet. Tror jag.

Jag måste erkänna en sak. Jag har en svaghet. En ordentlig svaghet. Egentligen har jag nästan bara svagheter men jag tror inte att det finns tillräckligt med utrymme att skriva om alla.
Den här svagheten har dykt upp på senare år. Inte konstigt egentligen med tanke på mina problem med matintag i yngre ålder. Så kanske ska man säga att det här är något positivt? Något bra? Fast så långt ska vi inte gå.


I fredags åkte Flickan från landet i norr och jag till en annan stad. En stad som ligger bara en liten bit söderut. Vi checkade in på hotell. Slängde i oss mat och tog oss raskt till en arena. Några minuter senare. Eller en mindre evighet senare med tanke på garderobskön. Så klev Winner bäck in på scenen. Mitt framför stod vi. Njöt. I alla fall fram till mannen som var 2.5m lång och stor som ett jävla höghus kom och ställde sig strax framför. Plötsligt försvann hela scenen.


Hur som helst var konserten magisk. Precis som alltid med Lasse. Vare sig man står där i ösregn i Sundsvall eller med en fantastisk utsikt på Skansen. Ett mysigt intimt Göta Lejon eller en personlig spelning vid Nydalasjön i Umeå. Han skapar alltid en härlig stämning och får mina tankar att snurra.


Nästa morgon. Lördag. Och det är dags att visa upp min svaghet. Eller styrka. Hur det nu var. Ner från rummet och in i den stora salen. Den stora salen som är fylld med så mycket gott. Frukostbuffé. Där har ni det. Jag är så satans svag för frukostbuffé. För pannkaka med sylt och grädde. För äggröra. För frallor med ost och salami. För yoghurt med olika flingor och müsli. För kaffe. För äggröra. För juice. För våfflor. För kokta ägg. Nämnde jag äggröran?


Ni hör själva hur det här slutar. En timme senare sitter jag där. Svettig. Med så mycket mat i magen att jag kommer att vara mätt resten av dagen. Och så tänker jag att jag kanske ska äta mindre nästa gång. Men så kommer nästa gång. Studsar upp på morgonen. Frukostbuffé!! Och jag lastar på. Jag äter. Hämtar mer. Och jag svettas. Det är ändå så fruktansvärt gott.

Mot LW's tänkvärda ord

Idag är det en sån där dag där mina arbetsuppgifter är på en lagom nivå. Det vill säga en sjukt låg nivå. Nästan obefintlig. Och det kan vara skönt. Ibland. Men inte i längden.
Jag körde på hårt en liten stund i morse. Samlade in lite uppgifter. Skickade några mail. Räknade lite på en budget. Inga konstigheter.

Nu är det fyra-fem timmar kvar tills jag har planerat att ta helg. Håller andan varje gång det plingar till i inkorgen. Håller tummarna att mobilen förblir tyst.

Om ungefär sex timmar. Då sitter Flickan från landet i norr och jag i den nya blåa bilen. Musiken ekar ur högtalarna. Antagligen en specifik artist. Längs vinterklädda landskap kör vi neråt i landet. Inte till huvudstaden. Utan bara en liten bit ner. Någon enstaka timme. Vi checkar in på ett hotell. Hoppas kunna känna något slags lugn.

Sen vankas det musik. Från samma artist som troligtvis kommer sjunga i bilen ner. Det är Lasse. Herr Winnerbäck. Han ska förgylla vår kväll med sin musik. Sina tänkvärda texter. Sina ord. Ni vet. Sådana ord som etsar sig fast i huvudet och får en att reflektera. Fundera. Minnas och drömma.
Det var ett tag sedan. Inte sedan jag drömde eller mindes. Eller funderade för den delen. Men det var ett tag sedan vi hörde på Lasse. På riktigt. Ny skiva har kommit ut. En bra sådan. Den här kvällen har alla förutsättningar till att bli bra. Riktigt bra.
Jag ska bara försöka klara av fyra timmars arbete. Eller ickearbete. Plocka fram en budget till. Några prislappar. Fundera hur mycket man kan få för 50.000kr. Och hur mycket annat man kan få för 300.000kr. Om de pengarna ändå vore mina. Om ändå.

Måste ta ett beslut

Jag har ett val att göra. Ett svårt val. Ett arbetsrelaterat val. Bäst att säga det. Så ingen går och blir orolig. Tror något annat. Funderar.
Jag sitter på en ny tjänst just nu. Jag fick ett erbjudande. Jag tackade ja. Jag provar. Det är väl allmänt känt att jag provar nya saker och är spontan. Eller inte.


Hur som helst så sitter jag nu med nya arbetsuppgifter. Annat ansvar. Allt för mycket sittande. Jag har lovat att testa. Tydligen har jag gjort ett väldigt bra jobb. Det har uppskattats. Det går fort. Det är ordning. Tysk ordning. Så klart.


Men skillnad är det. Barngrupp har sina utmaningar. Men det är samtidigt det jag utbildade mig till. Det är det jag har velat göra. Mina uppgifter nu är också utmanande. Jag måste växa som person. Det gör jag lite. Faktiskt. Men jag ser mig inte på den där kontorsstolen i framtiden. Tyvärr chefen.


Jag ska fortsätta med det här en hög månader till. Men beslutet behöver jag ta inom några veckor tror jag. Jag har nämligen sneglat lite på en annan tjänst. Ett nytt ställe. Ett ställe jag är med att forma just nu.
När det nämndes för chefen. The big boss. Så frågade jag om jag behövde göra en intervju dit. Hon skrattade till. Nej, du skulle få jobbet direkt!
Fan va skönt att höra. Jag behövde det där. Mer än folk tror.


Dagen innan pratade jag med en kollega. Hon tyckte mina planer lät bra. Du behövs i barngrupp. Så sa hon. Tack. Så sa jag. Och log. Jag log så in i helvetes mycket. Både på insidan och utsidan. Kände redan där. Fan vad jag behövde höra det där. Kanske teamar vi ihop där. Igen.


Men innan jag är där. OM jag ens är där. Så behöver jag ta det här beslutet. Och även om jag någonstans har bestämt mig så är jag inte säker. Det är ett tag kvar. Kanske hinner saker förändras. Kanske blir det här mycket roligare snart.

Trygga/otrygga ställen

För varje år som går blir det allt tydligare. Ställen som känns bekväma. Ställen som jag känner mig hemma i. Och hur jag längtar till dem när jag är i en annan miljö. En sån där miljö som känns jobbig. Olustig. Onaturlig.

Hemmet. Sjukt trygg punkt. Jag älskar att vara hemma. Spela spel. Laga mat. Läsa. Se på tv.
Iksu. Också relativt tryggt ställe. Löparskorna. Jag vet vad jag ska göra där. Jag är rätt bra på det. Framför allt när det kommer till löpbandet. Och löpandet.
Och då kommer vi till utemiljön. Skogen. Sjön. Närmiljön. Känns bra. Känns stabilt. Jag tycker om natur. Har alltid gjort.
Arbetet. Jo. Kanske inte alltid är det roligaste stället att vara på. Men det känns ändå som ett tryggt ställe.
Bio. Så klart. Det känns alltid fint. Och bokhandeln. Konstigt ställe. Jag vet. Men så är det.

Krogen. Restauranger. Sociala tillställningar. Andras hem. Där har ni andra områden. Områden som känns jobbiga. Olustiga. Främmande och otrygga. Jag vet inte hur jag ska bete mig där. Jag försöker. Men det dröjer inte länge förrän jag längtar därifrån. Förrän jag fantiserar mig bort. Till en tryggare punkt. Kanske en biograf. Kanske löparskorna. Kanske soffan. Omringad av min familj. När de är med. Då känns det mesta genast lite tryggare.

Maskerad i en källare

Sitter nu här i ett alldeles tyst och mörkt hus. Det enda som lyser upp är datorskärmen. Ingen är hemma. Och just precis nu uppskattar jag tystnaden lite extra. Jag uppskattar lugnet och ensamheten.

För en timme sedan var jag nere på stan. Ett ställe jag egentligen tycker om att vara på. Om det är dagtid. Det är en fin stad. Det är det visserligen på kvällen också. Men med kvällen kommer det också en enorm känsla av att vara felplacerad.
För en timme sedan stod jag med två vänner i en källare. I källaren vimlade det av människor. De flesta antagligen mer än en hand full år yngre än mig. Det skrattades. Det dracks. Det vinglades. Det var utklädda människor till höger. Och till vänster. Det socialiserades. Och för varje minut som gick kände jag mig bara mer och mer vilse. Jag tycker inte om att dricka. Jag tycker inte om att socialisera. Och inte fan tycker jag om att vingla. Nu gjorde jag inte det. Men ändå.

De här två kvällarna. När mina vänner varit här. De har kretsat väldigt mycket kring öl. Det ska drickas. Nästan hetsas. Och jag förstår inte. Jag vill inte. Men får dåligt samvete. Inte ska man behöva få dåligt samvete för att man inte dricker sig onykter? Vi är väl ändå vuxna människor? För en liten stund kändes det som att jag var tillbaka till tonårsperioden. Där alkoholen bara hade ett syfte.
De här två kvällarna. Egentligen hela veckan. Har varit tuff för mig. Det har varit människor runt mig hela tiden. Besök som löser av varandra. Uteliv. Väldigt trevligt. Men det tar enormt mycket energi från mig att vara social.

För en timme sedan tackade jag för mig. Den sista alkoholfria ölen var uppdrucken.  Och så började jag gå hem. Jag gör ofta det. Går. Tycker det är skönt. Mina vänner. De är kvar. Hoppas de hittar hem. Senare i natt.

Besök del 2

Tisdag blev onsdag. Onsdag blev torsdag. Torsdag har nu gått över till fredag. Tre lediga dagar. Det har varit skönt. Besök nummer ett har satt sig på ett tåg och åkt ner till sitt igen. En lång tågresa. Blir antagligen längre när två barn är med.

På ett flygplan som nyss lämnat Arlanda sitter det två pojkar. Kanske är de män. I alla fall en del tider på dygnet. De landar om en liten stund här i norr. En har varit här tidigare. Det är Mr T. Han filmade ett helt dop en gång. Prinsens dop.
Den andre. Det är US M. Han borde ha ett helt annat namn vid det här laget. Men det är lika bra att köra vidare på samma. Han har aldrig varit här. Han är sjukt peppad. På allt.

På ett annat flyg. Som landar i morgon. Där sitter DJ E. Eller Don E. Vad det nu var jag kallade honom tidigare här på bloggen (webblogg). Han ska bo hos sin bror och sluta upp med oss andra i morgon.

Det här är alltså det nya besöket. De har inga barn med sig. Bara öl. Och träningskläder. De är övertygade om att jag har en plan för hela helgen. Det har jag inte. Om jag ska vara ärlig. Jag har några tankar. Det är allt. Givetvis är inget beslutat för att jag är rädd för att göra fel. Som vanligt. Det jag har lyckats bestämma är fotbollslunch. Sista omgången av allsvenskan. Mr T är Hammarbyare. Jag är. Ja, det vet ni nog vid det här laget. Tre lag gör upp om guldet. Hammarby och Djurgården är två av dem. Det här kan sluta hur som helst. Men bestämt. Det är det.

En del är mer peppade på utgång än andra. En del behöver det. En del vill bara träna. De flesta vill se fotboll. Alla vill umgås. Hur det än går. Ja, med både fotboll, resten av kvällen. Och natten. Så klart. Så blir det härligt att träffa dem igen. Det blir det verkligen. Jag har inte en stor kompiskrets. En del skulle säga att den är extremt liten faktiskt. Men det hör inte hit nu. Det får bli ett annat inlägg. En annan dag. En dag där inte ett flygplan med vänner håller på att landa här uppe.

En storebrorhyllning

Jag har en son. Nej, jag har faktisk två. Men den äldre av dem. Han som en gång kallades Prinsen. Han är fantastisk. Nu måste jag vara ärlig och säga att båda mina barn är fantastiska. Men den här äldre. Prinsen. Han är den enda av dem som är storebror. Och det är den rollen som ska hyllas.


Han har ett sånt enormt tålamod med sin lillebror. Han är så empatisk och tillmötesgående. Han är så förlåtande. Han är pedagogisk. Han retas också för den delen. Men vilka syskon gör inte det? Hur som helst så förtjänar Prinsen något slags pris för sin roll som storebror.


När föräldrarna kört fast med den lilla. Då kommer han som en räddare i nöden. Förhandlar. Lockar. Och nästan jämt. Så fixar han problemet.
När den lilla gjort illa sig. Då flyger räddaren dit och tröstar. Arga ord flyger genom huset. Då flyger Prinsen i motsatt riktning och lugnar. Berättar något roligt. Och så försvinner de arga orden.


Det var egentligen ingenting speciellt jag hade att säga. Utom just att hylla den mest speciella av alla. Jag tänkte att han behövde en lite hyllning. Han. Som ser årets första snö och säger: "Asså mamma. Det här med vinter. Jag tror inte jag gillar den längre. Lite less. Jag har ju liksom levt med vintern i åtta år nu."

Min vän post-it

Det är fredag. Fast det egentligen bara är tisdag. I morgon väcks jag inte av telefonklockan. I stället av den mänskliga väckarklockan till son. Om en kort stund ska jag ta och öppna ytterdörren på arbetet och promenera hem. I snön. För i natt kom det snö. Snö som faktiskt har legat kvar och dessutom fyllts på under dagen. Det är inga mängder. Men det är ändå tillräckligt att man som vuxen kanske ler lite. Och som barn blir sådär till sig att det ska åkas pulka. Göras snöänglar. Ha snöbollskrig.


Men än sitter jag vid mitt skrivbord. Är kall. Precis som alltid. Skrivbordet är täckt med post-it lappar. Eller inte helt täckt. Men det sitter ett par på ena sidan. För post-it och jag. Vi har blivit väldigt nära vänner under de senaste veckorna. Post-it fyller en väldigt viktig funktion i mitt arbete. Där står saker jag ska förmedla vidare. Saker jag ska skriva. Saker jag ska gör. Ibland bara en sak. Ibland en hel bunt. Sen stryks det. Eller kastas. Okej, det låter inte som att vi är supernära vänner när jag knölar ihop lappen och kastar den. Men jag tror post-it lappen är med på vad som kommer ske.


Skulle någon person komma och dammsuga eller elda upp lapparna. Nu vet jag inte varför någon skulle gå runt med en dammsugare. Än mindre elda här. Men ändå. Skulle lapparna försvinna så skulle jag garanterat få panik. Panik av den större sorten. Och jag skulle missa att göra saker. Pedagoger skulle inte få reda på saker eller få den hjälpen de önskat.


Så man kan säga att mitt arbetssätt är ett korthus. Faller lapparna. Faller arbetet. Och det tycker jag vore väldigt onödigt.

Besök del 1

Behövs det en ordentlig städning hemma. Då är det bra att bjuda in besök. Desto grundligare städning. Desto längre besök. Eller om det kanske är tvärtom.
Höstlov. Hela veckan för en del. Tre dagar för mig. Men redan idag plingar det på dörren. Eller. De får ta och knacka om de vill komma in. Vår ringklocka är död och begraven.

Flickan från landet i norrs vän kommer upp från storstaden. Med två barn. Det är ett sånt där besök som är avslappnat. Som inte kräver någonting. Det är skönt. Det finns andra sorters besök också. De som kräver en jävla massa mer. Uppstyrt ska det vara. Planen ska vara klar. Och då blir det inte avslappnat. Inte ett dugg faktiskt.

Men nu var det den första sortens besök. Det blir kanske någon utflykt. Ett biobesök. Ett restaurangbesök. Någon lekplats. Och så Pokémonjakt. Denna never ending jakt.
Det kommer att vara full fart. Det är oundvikligt när fyra barn ska hålla till i ett litet hus. Men så länge alla behandlar varandra rätt. Då får det vara lite fart.

Den där grundligare städningen. Den är antagligen sjukt bortkastad. Om några dagar kommer den behövas göras om. Men det är det värt. Om några dagar byts besöket ut. Flickan från landet i norrs vän. De två extra barnen. De byts ut mot några andra. Kanske inte barn. Men betydligt skäggigare.

Ansvar och en liten pojke på kontoret

Det är höstlov den här veckan. Kul för alla lediga. Jag är givetvis inte en av dem. Inte än. Utan jag sitter här vid mitt skrivbord och skriver mail. Skapar enkäter. Pratar digitalisering och datorkunskaper. Känner ett starkt behov att få röra lite på mig.

Min chef tillhör de där som har höstlov. Hela veckan. Det kan hon visserligen behöva. Men innan hon gick på ledigt skickade hon ett mail. Till mig. Från rummet bredvid mitt skrivbord. I mailet stod det att hennes autosvar visar att jag är kontaktpersonen de här arbetsdagarna. Ojoj. Stort. De där ansvarsfulla läskiga tankarna kommer igen. Som jag hade förr. På arbetsplatsen längre ner i landet. Där ansvaret haglade under vissa perioder.
Jag blir nervös varje gång det plingar till i mailen. Jag håller andan varje gång telefonen ringer. Jag gömmer mig under skrivbordet när dörrklockan plingar. Nej, kanske inte det sistnämnda. Men jag studsar inte ner till ytterdörren i alla fall.

Nu är det snart bara en dag kvar till jag också tar lite höstlov. Ska bli skönt. Och intressant. En liten cliffhanger jag återkommer till senare i veckan. Om jag överlever.

Mitt emot mig här på kontoret sitter en liten person. Han når knappt upp över datorskärmen. Han är visserligen bara fyra år så det kanske inte är så konstigt. Pojken dricker varm choklad. Sån där vidrig choklad från en automat. Chokladpulver som blandas med varmt vatten. Han tycker den är god. Ändå.
Jag ska snart ta den där lilla pojken och gå hem. Men innan dess så tjuvkikar jag på honom några gånger till. Sådär lite diskret över min egen datorskärm. Varje gång jag gör det.Så blir jag alldeles varm i hjärtat. Att jag hade sådan tur. Att jag fick bli hans pappa.

Blodet står stilla

När jag bytte arbetsuppgifter så hade jag snabbt spanat in ett skrivbord uppe i arbetsrummet. På övervåningen. Där bara vuxna människor håller till. Det var sommar och jag valde skrivbordet som var närmast balkongdörren. Frisk luft. Syre. Det där livsnödvändiga. Och det där jag är så van vid att få när jag är ute med barnen. I alla fall förut.
Skrivbordet står också längst in. Jag får ryggen fri. Jag har uppsikt över alla som går in och ut. Överallt. Inte för att jag har ett kontrollbehov. Men ändå.


Nu är det höst. Nästan vinter. Balkongdörren står stängd. Inget syre kommer in. Eller, i alla fall borde det inte komma in. För på något sätt så är det kall luft runt mig. Hela tiden. Från 07.00 till 17.00. Måndag till fredag.


För tre veckor sedan började jag känna mig lite risig. Inget konstigt. Början på en termin. Lite ovanliga bakterier som flyger omkring i bygget. Precis som varje termin. Jag jobbade vidare. Efter en vecka var skiten kvar. Efter två också. Och nu är jag inne på tredje veckan där jag känner mig risig. Men det är nu polletten trillar ner. Tror jag.


Jag ser två. Möjligtvis tre. Anledningar till varför det inte vill släppa min eländiga kropp.


* Jag sitter still. Stora delar av dagarna sitter jag still. Jag fryser. Blodet ligger stilla i kroppen och skvalpar mest bara när jag går för att hämta kaffe. Det är ändå fyra meter till kaffemaskinen. Min kropp. Och mitt blod också för den delen. Är vana att röra på sig hela dagarna. Jag har aldrig varit kall tidigare.


* Det drar. Kalla osynliga (ja, vindar är kanske alltid osynliga) vindar drar runt mig hela dagarna.


* Nummer tre. Och det här förstår ni är fruktansvärt orimligt och långsökt. Jag har fortsatt arbeta fast jag har känt mig risig.


I morgon ska jag diskutera med min chef. The Big Boss. Känslan är att de här tre, jag menar två, punkterna kommer att spela in när vi pratar kring mina nya arbetsuppgifter och hur jag vill göra i framtiden. Rent spontant. Så känns ett års förkylning inte skitfestligt. Om man får lov att välja.

Vem står för notan?

I somras köpte Flickan från landet i norr och jag en ny bil. En blå. Stark. Snabb. Som muskelsmurfen. Fast lite större. Den förra bilen. Den började kosta. Inga stora utgifter. Men många små. Så den fick flytta till någon annan. Konstigt hur mycket bättre man kan sova när bilen rullar som den ska.

Igår skulle vi få vinterdäcken. Säsongens. Det nyaste de hade fått in. Det var en deal i bilköpet. Bor inte längre i storstaden utan här kommer snön redan i augusti. Eller i alla fall september. Fast kanske oktober-november. Men däcken skulle på igår och jag sitter i väntrummet. Telefonen ringer. Jag ser mannen bakom disken prata i telefon. Fem meter bort svarar jag honom. Jag vågar inte ens berätta att jag är så nära.

När däcken är på och nyckeln i min hand börjar jag gå. Har inte en tanke på att betala. Vare sig för däckhotell eller för däckskiftet. Mannen bakom disken ropar. Viftar med ett papper. Och där. Där kommer jag på att jag kanske ska betala för något. Fan. Han ropar igen. Och viftar. Och så hör jag vad han säger: "Bilköpet står för notan!" Är det sant. Satan vad trevligt. Kan inte fler ropa så när man ska betala?
"Tandvården står för notan!", "Kommunen står för däcket!" "Banken står för räntan!" Vad gött livet skulle vara.
Nu ska jag ta och gå hem. Det är rätt gött det också. Även om jag måste pumpa däckjäveln först.

Kaffe och pyspunka

Jag har en ny arbetsplats. Eller. Egentligen är den inte ny. Jag har haft den här arbetsplatsen i några år nu. Den har bara förändrats. Jag har ingen barngrupp längre. Jag har ingen avdelning. Jag har inga föräldrakontakter eller sånt hemskt. Skönt? Absolut. Jag sitter vid ett skrivbord. Framför en dator. Skickar. Skriver. Pratar i telefon. Stora delar av dagen i alla fall. Skönt? Inte alls.

Fick en förfrågan från min chef i våras. Tänkte att jag skulle testa. Väntar på att bli övertygad om att jag gjorde rätt. Rätt att testa. Frågan är om det är rätt arbetsuppgift. Men här sitter jag nu för att jag är ordningsam och effektiv. Och för att jag är så spontan och vågar testa nya saker. *host* I alla fall det första var rätt. Jag kanske återkommer gällande arbetsuppgifter. Mycket kaffe dricker man i alla fall här på övervåningen.

Hur som helst. Klockan har passerat fyra och det är snart dags att slå ihop datorn och rulla upp för backen och hem. Först ska jag bara pumpa cykeln. För det är så rutinen är för tillfället. På morgonen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket. På eftermiddagen - dricka kaffe och pumpa bakdäcket.
Jag har blivit med pyspunka. Samtidigt hittar jag inget läge att fixa till däcket. Så jag pumpar. Cyklar. Och pumpar igen.

Boost

I många fall brukar jag skriva här när saker är jobbiga. När det känns tungt. När huvudet bara precis  når vattenytan. Men i det här fallet är det tvärtom. Jag ska försöka att boosta mig lite. Det har varit en dag där saker faktiskt har gått rätt. Där positiva saker har sagts. Stora ord. Bra handlingar.

Det började redan igår. Överlämningskonferens med skolan. Blivande skolbarn ska det pratas om. Nya lärare. Specialpedagoger. Rektorer. Och så jag som verkligen älskar möten och att sitta och prata med andra vuxna. Inte.
Jag pratade på. Höll det kort. Svävade inte väg och gav dem en massa onyttig information. I stället saklig. Tydlig.
Idag fick jag höra att lärarna tyckte jag gjorde det bra. Att jag verkar vara bra på mitt arbete. Jo. Visst.

Dagen rullar vidare. Många barn lediga. Mer tid till att bygga om avdelningen inför hösten. Många saker kommer på plats. Många saker styrks från att-göra-listan.

Jag hade på mig en ny t-shirt till arbetet idag. En sån där blommig. Något som jag inte är säker på att jag klarar av att ha. När man helst vill försvinna in i mängden och bara vara neutral. Men så plötsligt. En kollega kommenterar vilken fin t-shirt jag har. Och så en till. Och en till. Under dagen tror jag att minst åtta stycken av mina kollegor har kommenterat den. Den var fin. Den var somrig. Man blir glad av den. Den var snygg. Du passade i den.

Så här i slutet på terminen börjar barnen gå på sommarlov. Några tar lov och kommer tillbaka. Andra slutar helt och börjar förskoleklass efter sommaren. Och här kommer det in. Den kanske största boosten av alla.
En flicka ska säga hej då. En flicka som blommat ut något enormt sista halvåret. Från att knappt våga säga ett pip. Till en härlig sexåring som skrattar. Skämtar. Busar. Tar för sig.
Jag berättade för mamman om samtalen på skolan igår. Att jag nämnde hennes försiktighet och osäkerhet. Men även om att den var som bortblåst nu. Och orden som kommer studsande tillbaka. Jag blir golvad. Jag vänder mig bort lika snabbt som mamman. Snyftande båda två.
Orden. Jag tror det är väldigt mycket tack vare dig.

Satan.

Märkligt väder.

Det är märkligt med vädret här uppe. Det är märkligt väder. Jag tror det är första gången jag har kunnat ha snöbollskrig i shorts.
Det har varit en lång vinter. En väldigt lång men också en väldigt bra vinter. Mycket snö hela vintern lång. Det tycker jag om. Men jag tycker också om när vintern är slut.

Här har jag gått och längtat efter våren. Efter lite varmare väder. Väntat och väntat. Och så plötsligt går folk runt i shorts och det är 25 grader varmt ute. Vart tog våren vägen? Den hann liksom inte riktigt fram där mellan vintern och sommaren.

Egentligen klagar jag inte. Det är faktiskt ändå sommaren man är ute efter. Våren är bara en årstid som måste passera för att man ska komma till sommaren.

För en vecka sedan var jag med barnen i skogen. Vid en strand. I shorts. Barnen gick barfota i sanden och i vattnet. Bakom mig låg en stor snöhög. Det är som sagt märkligt det här med vädret.

Egentligen ingenting

Varje kväll tänker jag att jag ska skriva något. Något som hänt under dagen. En tanke. En fundering. Något som upprört. Något som varit positivt. Egentligen vad fan som helst. Men så går kvällen. Natten. Nästa dag. Nästa vecka. Ingenting skrivs. Dagarna bara rusar iväg.

Nu loggade jag in. Men jag har faktiskt ingenting att skriva. Hur spännande är det att jag har stått och målat i fem timmar idag. Men ryggen mot solen vilket gav mig en fantastiskt fin rödfärg på vaderna. Jag själv målade grått.

Flickan från landet i norr har flytt till Stockholm i helgen. Jag ska således lyckas ta hand om mina barn på egen hand. Återigen imponeras jag något enormt av alla ensamstående föräldrar. Vilket lass de får dra. Vad de måste planera och klara av. Fantastiskt.
Jag har gjort det i en dag och är helt slut. Stressen att hålla reda på båda samtidigt som det ska målas och man känner hur orken bara långsamt försvinner ut ur kroppen för varje penseldrag. Även om jag haft lite hjälp av en axelskadad granne.

Nu är i alla fall sista penseldraget gjort. Även min axel mår sådär lagom bra nu. För att inte tala om de fina röda vaderna. Jordgubbsplantor är planterade. Båda barnen har fått i sig mat. Eller, nja. Några tuggor i alla fall. De är badade. Hela och rena. En av dem har läst för oss andra. Och de ligger i sina sängar och snarkar.

Nästa vecka börjar kanske den tyngsta arbetsveckan på hela året. Kul. Jag försöker hålla huvudet ovanför vattenytan. Det är svårt. 23 arbetsdagar kvar till semestern. Tjugotre.