Djurgården har precis blivit utslagna ur Champions league kvalet mot slovakiska Ruzemberok. Efter 1-0 hemma blev det förlust med 3-1 borta. 3-2 totalt och hejdå europaspel. För den här gången.
Det känns tomt. Kanske är det inte bra att ha ett lag som man är så känslomässigt engagerat i. Kanske ska man bara tycka fotboll i allmänhet är roligt att se på. Och strunta i vem som vinner. Men det kan inte vara roligt det heller.
Man får inte uppleva glädjen när målen kommer. När vinster inkasseras.
Nu blir istället dagar förstörda. Kvällar blir tysta. Allt på grund av ett fotbollsresultat. Det har hänt så många gånger. Och kommer hända fler gånger. Idag. I kväll. Är bara en i mängden.
Jag vet inte hur jag ska tolka den här förlusten. Att få ett mål felaktigt bortdömt på hemmaplan. Var bittert. Börja borta med 1-0 i stället för 2-0. Att sedan få en man felaktigt utvisad. Känns också väldigt tungt.
Mot alla odds gör Djurgården ett mål. Och vi är vidare. Tills det är tre minuthelveten kvar. Då gör Ruzemberok mål. Och vinner totalt. Det är mer bittert än allt annat.
Men det är en sak som gör att jag kan ta förlusten. Det är att Djurgården var faktiskt inte värda att vinna. De var inte bra idag. Inte alls bra. Det krävs en rejäl utskällning. Och en rejäl uppryckning.
Men det var nära. Så förbannat jävla nära. Och att inte få chansen att spela med elva man. Det är det som svider.
Känslor. Ibland blir det för mycket. Men Djurgården är Djurgården. Och de kommer alltid finnas i mig. Vare sig jag vill eller inte. Vare sig det förstör några kvällar här. Och några kvällar där.
På lördag är det Helsingborg som kommer på besök. Då är jag på plats. Då ska det jublas. Mer än i kväll. Och den dagen. Den kvällen. Ska inte förstöras.
onsdag, augusti 02, 2006
tisdag, augusti 01, 2006
Förskollärare får för mycket ansvar
För ett tag sedan läste jag en artikel. Jag tror det var i aftonbladet. Eller aftonhoran som Mr. T uttrycker det. Mr. T. Som för övrigt numera har en blå skinka. Ha!
Nåväl. Artikeln. Det var någon som hade skickat in den. Och tog upp det ojämnlika samhället vi tydligen lever i. Det mest intressanta var att hon hade lösningen. Och visste vart problemet var. Allting var förskollärarnas fel. Det är de (vi) som ska göra barnen jämlika. Det är där allting börjar.
Pojkar på förskolan ska inte få mera spelrum att skrika och springa än flickor. Hon tog bara upp saker som var negativt för pojkar. Så klart. Förskollärarna delar upp för mycket och ger pojkarna mera uppmärksamhet. Enligt denna insändarkvinna.
Ha! Blir mitt svar. Jag vet inte om jag skrattade eller blev arg på denna insändare. Eller bara tyckte hon var pinsam.
Att för det första göra denna uppfostran till förskollärarnas ansvar är helt befängt. Det borde väl ändå fortfarande vara föräldrarnas sak? Att sedan tro att alla barn är likadant skapta. Ja. Hon har väl för helvete också varit barn någon gång i livet. Och borde då veta att alla är olika. Och att alla behöver/kräver olika mycket uppmärksamhet.
Varför bromsa pojkarnas utveckling? Varför inte få flickor att leva ut mera? Och varför gäller det hela bara pojkar som skriker och springer omkring? Varför räknas inte alla de gånger fröken sitter med flickorna och ritar? Spelar teater? Lagar mat? Det är också att uppmärksamma ett barn.
Min erfarenhet som förskollärare. Är i alla fall att fröknarna ständigt arbetar med att alla barn ska få lika mycket uppmärksamhet. Om det sedan är pojkar som skriker och brottas. Eller flickor som lekar lugnare.
Hur det hela sedan kopplas ihop med att samhället skulle vara så ojämnlikt. Det vet jag inte. Kanske är det personalen som bör diskuteras i såna fall? Det vimlar inte direkt av manliga förebilder där.
Men det är inte barnen som sätter lönenivåer. Det är inte barnen som har tjejtaxa. Det är inte barnen som bestämmer hur gammal man måste vara för att komma in på krogen. Det är inte barn som bildar egna partier eller bestämmer vem andra ska gifta sig med. Det är inte pojkar som ständigt bestämmer över flickorna. Och det är inte flickorna som ständigt bestämmer över pojkarna.
Livet på förskolan. Det är redan jämlikt. Och så kommer det alltid att vara.
Nåväl. Artikeln. Det var någon som hade skickat in den. Och tog upp det ojämnlika samhället vi tydligen lever i. Det mest intressanta var att hon hade lösningen. Och visste vart problemet var. Allting var förskollärarnas fel. Det är de (vi) som ska göra barnen jämlika. Det är där allting börjar.
Pojkar på förskolan ska inte få mera spelrum att skrika och springa än flickor. Hon tog bara upp saker som var negativt för pojkar. Så klart. Förskollärarna delar upp för mycket och ger pojkarna mera uppmärksamhet. Enligt denna insändarkvinna.
Ha! Blir mitt svar. Jag vet inte om jag skrattade eller blev arg på denna insändare. Eller bara tyckte hon var pinsam.
Att för det första göra denna uppfostran till förskollärarnas ansvar är helt befängt. Det borde väl ändå fortfarande vara föräldrarnas sak? Att sedan tro att alla barn är likadant skapta. Ja. Hon har väl för helvete också varit barn någon gång i livet. Och borde då veta att alla är olika. Och att alla behöver/kräver olika mycket uppmärksamhet.
Varför bromsa pojkarnas utveckling? Varför inte få flickor att leva ut mera? Och varför gäller det hela bara pojkar som skriker och springer omkring? Varför räknas inte alla de gånger fröken sitter med flickorna och ritar? Spelar teater? Lagar mat? Det är också att uppmärksamma ett barn.
Min erfarenhet som förskollärare. Är i alla fall att fröknarna ständigt arbetar med att alla barn ska få lika mycket uppmärksamhet. Om det sedan är pojkar som skriker och brottas. Eller flickor som lekar lugnare.
Hur det hela sedan kopplas ihop med att samhället skulle vara så ojämnlikt. Det vet jag inte. Kanske är det personalen som bör diskuteras i såna fall? Det vimlar inte direkt av manliga förebilder där.
Men det är inte barnen som sätter lönenivåer. Det är inte barnen som har tjejtaxa. Det är inte barnen som bestämmer hur gammal man måste vara för att komma in på krogen. Det är inte barn som bildar egna partier eller bestämmer vem andra ska gifta sig med. Det är inte pojkar som ständigt bestämmer över flickorna. Och det är inte flickorna som ständigt bestämmer över pojkarna.
Livet på förskolan. Det är redan jämlikt. Och så kommer det alltid att vara.
måndag, juli 31, 2006
Det är visst nån som är tillbaka
Så. Nu har jag återigen tagit plats framför datorn. Hemma i Sollentuna. Jag har inte skrivit på länge. Men det har haft sina anledningar. Kanske inte flera anledningar. Snarare en enda. Jag har inte kunnat. Så enkelt är det.
Flickan från landet i norr och jag har haft lite semester. Så vi passade på att åka upp till hennes stad. Umeå. Och träffade en hel bunt med människor. Vänner och släkt. Och vi städade ur hennes lägenhet. Så nu är den ett avslutat kapitel. Nästa kapitel fortsätter här nere. I 08-land. I Sollentuna.
Vi hann med en hel del saker där uppe. Men kanske det viktigaste. Var träningen. Att jag kunde fortsätta köra på precis som jag skulle. Och knät känns nästan helt okej.
Hemresan. Bestod av en tio timmars bussresa. Kanske lite mindre roligt. Men när man har fått se en älgtjur på några meters avstånd. En natt. Då kan man bita ihop. Och vara nöjd ändå.
Nu är vi alltså tillbaka. Jag och hon. Hon och jag. Och skrivandet kommer att fortsätta. Precis som tidigare. Jag har en veckas semester kvar. Om man nu ska kalla det semester. Det finns alltid saker att göra. Och när man inte har ett arbete att gå till. Då skapas andra saker man ska göra.
I mitt fall. Är det renoveringen av lägenheten. Dörrarna är färdiga. Och idag började jag att måla i köket. Skåp och lister ska förnyas. Tidigare har det varit en nicotingulfärg. Nu ska det bli en fräsch vit färg. Värdet på lägenheten kommer att stiga med minst 800 tusen. Kanske.
Avslutningsvis. Måste jag bara poängtera. Att det ändå är en lite speciell dag idag. 31:a Juli. För exakt ett år sedan. Tog jag min sista snus. Jag slutade tvärt. Av en hel del anledningar. Och jag saknar det som bara fan varje dag.
Flickan från landet i norr och jag har haft lite semester. Så vi passade på att åka upp till hennes stad. Umeå. Och träffade en hel bunt med människor. Vänner och släkt. Och vi städade ur hennes lägenhet. Så nu är den ett avslutat kapitel. Nästa kapitel fortsätter här nere. I 08-land. I Sollentuna.
Vi hann med en hel del saker där uppe. Men kanske det viktigaste. Var träningen. Att jag kunde fortsätta köra på precis som jag skulle. Och knät känns nästan helt okej.
Hemresan. Bestod av en tio timmars bussresa. Kanske lite mindre roligt. Men när man har fått se en älgtjur på några meters avstånd. En natt. Då kan man bita ihop. Och vara nöjd ändå.
Nu är vi alltså tillbaka. Jag och hon. Hon och jag. Och skrivandet kommer att fortsätta. Precis som tidigare. Jag har en veckas semester kvar. Om man nu ska kalla det semester. Det finns alltid saker att göra. Och när man inte har ett arbete att gå till. Då skapas andra saker man ska göra.
I mitt fall. Är det renoveringen av lägenheten. Dörrarna är färdiga. Och idag började jag att måla i köket. Skåp och lister ska förnyas. Tidigare har det varit en nicotingulfärg. Nu ska det bli en fräsch vit färg. Värdet på lägenheten kommer att stiga med minst 800 tusen. Kanske.
Avslutningsvis. Måste jag bara poängtera. Att det ändå är en lite speciell dag idag. 31:a Juli. För exakt ett år sedan. Tog jag min sista snus. Jag slutade tvärt. Av en hel del anledningar. Och jag saknar det som bara fan varje dag.
Veckans lista v.29 och 30
Jag har varit frånvarande ett tag. Jag vet. Jag flydde staden. Och tog mig tillsammans med Flickan från landet i norr. Upp till Umeå. Där har vi levt ett antal dagar. Tio för att vara exakt.
Men nu är jag tillbaka. Och bara för att jag missat två listor. Kommer här en deluxversion. Med sex positiva. Och sex negativa. Så är det.
Positivt just nu:
- Djurgården
Seger i champions league kvalet. Riktigt bra spel mot Örgryte. Om bara skärpan ställs in lite så blir det guld.
- Winnerbäck
Det blev en afton på Nydalabadet i Umeå. Lasse var magisk. Och så han njöt. Och som vi njöt.
- Ny miljö
Det är skönt att komma iväg lite. Få lite nya löparrundor. Se lite nytt. Komma i från.
- Munkar
Ja. Okej. Jag kanske har ett visst beroende.
Ja. Okej. Jag kanske har ett visst beroende.
- Träningen
Kilometrar läggs på. Senast 10 km på 42.18.59. Känns bättre och bättre i knät.
Kilometrar läggs på. Senast 10 km på 42.18.59. Känns bättre och bättre i knät.
- Glenns BK
Glenns BK avslutade säsongen med att förnedra serietvåan med 6-1 på bortaplan. Slutade fyra. Respect!
Negativt just nu:
- Buss
Att åka tio minuter buss till station. Fine. Men att sitta tio timmar på en bussjävel. Det är inte roligt någonstans.
- Släktträffar
Inget illa om släktingar. Men träffarna blir för mycket för mig.
- Oordning
Jag klarar inte av när saker ligger överallt. Ordnung must sein!
- Släktträffar
Inget illa om släktingar. Men träffarna blir för mycket för mig.
- Oordning
Jag klarar inte av när saker ligger överallt. Ordnung must sein!
- Linda Rosing
Men lilla gumman. Hur tänkte du nu?
- Flyttstädning
- Flyttstädning
Att städa kan jag få kickar av. Men flyttstädning. Det var en helt annan sak. Det var bara plågsamt.
- Landis och Gatlin
- Landis och Gatlin
Idioter. Pinsamt. Jag vet inte mer vad man kan säga.
tisdag, juli 18, 2006
Reformar una apartamento
Renoveringen fortsätter. I takt med semestern.
I morse plockades dörrar bort. Och den bruna färgen hälldes upp. Penslar doppades och dörrkarmar målades. Flera gånger.
Jonnie och Mattias får se upp. Nästan. Om de vill ha kvar sina arbeten. Men som alltid när man gör någonting. Så är det svårt att vara perfekt. Även om man ibland undrar. När man tittar på roomservice.
Jag var inte perfekt idag. Inte mitt arbete heller. Det var inte ens i närheten av perfekt. Men jag har gjort så gott jag kunnat. Och det har varit roligt. Och är man nöjd. Ja. Då får det väl vara som det är.
Tidigare var det en slags vitfärg runt dörrarna. Nu är det alltså mörkbrunt. Jag kan inte speciellt mycket om inredning. Ingenting om jag ska vara helt ärlig. Men jag tycker att det blev snyggt. Det blev lite mera färg. Det lyser upp dörröppningarna lite mera.
Nästa del av renoveringen får kanske vänta en vecka eller två. Det är vitfärg som ska upp på väggar och skåp. För att fräscha upp det hela lite. Det kan inte gå fel. Men mer om det senare.
Nu ska det tränas. Och sedan lagas mat. Och städas lite. Så att allt är klart när flickan från landet i norr kommer hem från arbetet. Så hon kan slänga upp fötterna. På bordet.
måndag, juli 17, 2006
Semestern blir renoverad
Det är alltså idag den börjar. Semestern. Och det innebär inte vila. Flickan från landet i norr och jag. Vi har beslutat oss för att rusta upp lägenheten lite. Det ska renoveras. Där har vi det igen. Det där vuxna ordet. Renovera.
Igår spacklades det lite i väggen. Det planerades en massa. Och det bestämdes färger.
Idag for vi till målerihuset. Och efter en stunds diskutarande med varandra och med den lilla expediten.Kom vi ut med tre olika färger. Enkelt sagt. Brunt. Grått och vitt.
Jag fortsatte arbetet idag. Lite spacklande i dörrposter och på dörrar. Och jag håller på att sätta upp maskeringstejp längs dörrposterna. Tejpen. En 50 meters rulle tog slut. Det är tur att Köpings M och hans dam är på väg hit. De skulle ta med mer.
Som tack för arbete ska de få en middag. Ha! Det känns rättvist.
I alla fall. Det är renoveringstider nu. Det ska målas en hel del. Nya färger ska ge nya dimensioner. Alla rum är inblandade.
Frågan är hur det går att arbeta med det. Samtidigt som jag ska tillaga middagen. Hm. Semester. Vad fan är det egentligen?
Igår spacklades det lite i väggen. Det planerades en massa. Och det bestämdes färger.
Idag for vi till målerihuset. Och efter en stunds diskutarande med varandra och med den lilla expediten.Kom vi ut med tre olika färger. Enkelt sagt. Brunt. Grått och vitt.
Jag fortsatte arbetet idag. Lite spacklande i dörrposter och på dörrar. Och jag håller på att sätta upp maskeringstejp längs dörrposterna. Tejpen. En 50 meters rulle tog slut. Det är tur att Köpings M och hans dam är på väg hit. De skulle ta med mer.
Som tack för arbete ska de få en middag. Ha! Det känns rättvist.
I alla fall. Det är renoveringstider nu. Det ska målas en hel del. Nya färger ska ge nya dimensioner. Alla rum är inblandade.
Frågan är hur det går att arbeta med det. Samtidigt som jag ska tillaga middagen. Hm. Semester. Vad fan är det egentligen?
Veckans lista v.28
Positivt just nu:
- Drömmar
Drömmar är bra. Drömma är gratis. Synd bara att allt inte går att uppfylla.
- Semester
Så ja!
- Bror & DJ E
Tack för biljetterna!
- Träningen
Det börjar gå framåt lite nu. 10km på 43.09.14 senast.
- Inredning
- Inredning
Inredning är roligt. Så lite kan förändra så mycket. Synd att man inte har råd med allt man önskar sig göra.
Negativt just nu:
- Frustration
Antagligen min sämsta egenskap. När lätta saker inte fungerar. Då går det illa.
Antagligen min sämsta egenskap. När lätta saker inte fungerar. Då går det illa.
- Israel - Libanon...
...och vilka mer som nu härjar omkring där nere. Lägg ner. För helvete!
- Avancerade mobiler
Trevligt med en ny och snyggare mobil. Men alla dessa funktioner? Suck.
- Ekonomisk insikt
Ibland upptäcker man verkligen hur stam ekonomin kan vara. Eller när drömmar blir för stora.
- Ekonomisk insikt
Ibland upptäcker man verkligen hur stam ekonomin kan vara. Eller när drömmar blir för stora.
- Matbutiker
Det finns allt för mycket gott och onyttigt i dem. Cola. Munkar. Chips. Munkar. Choklad. Har jag sagt munkar?
Det finns allt för mycket gott och onyttigt i dem. Cola. Munkar. Chips. Munkar. Choklad. Har jag sagt munkar?
lördag, juli 15, 2006
Det pyste visst lite.
I Umeå. Finns det pizzarulle. De var visst först med det. Och vad jag känner till. Så finns det fortfarande bara där. Konstigt. Med tanke på hur underbara de är.
Idag var vi pizza sugna. Och eftersom vi inte var i Umeå. Och då inte kunde få tag på någon pizzarulle. Så fick det bli lokala pizzerian. Pizzerian med oreganon i hörnet.
Det blev två pizzor för mig. En härlig klassisk calzone. Och sedan en mexicana. Som jag planerade att ösa lite mera vitlökssås på. Chilisås. Och sallad. Och sedan rulla ihop den. Allt för en pizzarulle känsla. Om det nu finns någon sådan känsla.
Det gick inte så bra.
Men nu sitter jag här. Och lider. Två pizzor i magen. Och det känns. Jag kan knappt röra mig. Men jag antar att det är så det blir.
När vi var på väg till SM i friidrott idag. Mötte vi en alkoholpåverkad man. Han såg sliten ut. Och hans ena öga var rött. Mannen hade tappat en platta med pilsner på gatan. Och försökte plocka upp dem. Samtidigt som han försökte dricka lite. Han hade träskor på sig. Vilket antagligen inte gjorde det hela lättare.
När vi gick förbi. Tittade han upp. Med sitt röda öga.
"-Hej!" sade han.
"-Hej." sa vi snällt tillbaka.
"-Jag tappade ölen. Jag var så jävla full."
"-Det pyste lite" sa mannen.
Pyste lite? Det låg pilsner över hela marken. Det rann pilsner över hela honom. Och det luktade pilsner hela vägen till arenan. Nästan.
Ändå. Jag kan inte undgå att skratta lite för mig själv.
"-Hej!
" -Det pyste lite."
Ha! Det är bra sagt.
Idag var vi pizza sugna. Och eftersom vi inte var i Umeå. Och då inte kunde få tag på någon pizzarulle. Så fick det bli lokala pizzerian. Pizzerian med oreganon i hörnet.
Det blev två pizzor för mig. En härlig klassisk calzone. Och sedan en mexicana. Som jag planerade att ösa lite mera vitlökssås på. Chilisås. Och sallad. Och sedan rulla ihop den. Allt för en pizzarulle känsla. Om det nu finns någon sådan känsla.
Det gick inte så bra.
Men nu sitter jag här. Och lider. Två pizzor i magen. Och det känns. Jag kan knappt röra mig. Men jag antar att det är så det blir.
När vi var på väg till SM i friidrott idag. Mötte vi en alkoholpåverkad man. Han såg sliten ut. Och hans ena öga var rött. Mannen hade tappat en platta med pilsner på gatan. Och försökte plocka upp dem. Samtidigt som han försökte dricka lite. Han hade träskor på sig. Vilket antagligen inte gjorde det hela lättare.
När vi gick förbi. Tittade han upp. Med sitt röda öga.
"-Hej!" sade han.
"-Hej." sa vi snällt tillbaka.
"-Jag tappade ölen. Jag var så jävla full."
"-Det pyste lite" sa mannen.
Pyste lite? Det låg pilsner över hela marken. Det rann pilsner över hela honom. Och det luktade pilsner hela vägen till arenan. Nästan.
Ändå. Jag kan inte undgå att skratta lite för mig själv.
"-Hej!
" -Det pyste lite."
Ha! Det är bra sagt.
torsdag, juli 13, 2006
Vuxet agerande kan ibland vara onödigt
I tisdags. Fick jag höra att jag verkade må väldigt bra.
Jag fick dåligt samvete.
Det kan väl knappast vara normalt? Varför ska jag få dåligt samvete för att jag mår bra?
Det var inte alls menat att jag skulle få det. Det var jag. Men kanske. Kanske är det så ialla. Att det svenska samhället är uppbyggt så. Man får helt enkelt inte må bra. Man ska inte kunna vara nöjd med tillvaron. Att man måste försvara sig bara för att man mår bra. Det skulle vara tragiskt.
Men. För att fortsätta med tisdagens skrivande. Om skratten. Så är jag glad att jag skrattar. Det är roligt att ha roligt. Det känns skönt att le.
Jag vill fortsätta ha roligt. Jag vill inte bli onödigt vuxen och stel. Men vänta här nu. Är inte det också en slags myt? Varför ska man behöva vara tråkig och stel bara för att man är vuxen? Nej. Det köper jag verkligen inte.
Tyvärr förändras en del. Någon slags förändring sker i bland. Det blir någon slags onödig vuxenhet. En vuxenhet som inte behövs. Men som ska vara bara för att.
Jag vet inte varför den kommer hos en del. Kanske är man rädd för att andra ska se ner på en om man är lite barnslig. Lite småskum och skrattar en massa. Eller är det bara negativt att vara så?
Jag är det. Jag är glad att jag är det. Och jag kan vara det. Samtidigt som jag är seriös och tar en hel del ansvar. Så. Om det skulle vara negativt att vara som jag är. Så hoppas jag att jag fortsätter att vara väldigt negativ. Vare sig andra ser upp eller ner på mig.
Jag fick dåligt samvete.
Det kan väl knappast vara normalt? Varför ska jag få dåligt samvete för att jag mår bra?
Det var inte alls menat att jag skulle få det. Det var jag. Men kanske. Kanske är det så ialla. Att det svenska samhället är uppbyggt så. Man får helt enkelt inte må bra. Man ska inte kunna vara nöjd med tillvaron. Att man måste försvara sig bara för att man mår bra. Det skulle vara tragiskt.
Men. För att fortsätta med tisdagens skrivande. Om skratten. Så är jag glad att jag skrattar. Det är roligt att ha roligt. Det känns skönt att le.
Jag vill fortsätta ha roligt. Jag vill inte bli onödigt vuxen och stel. Men vänta här nu. Är inte det också en slags myt? Varför ska man behöva vara tråkig och stel bara för att man är vuxen? Nej. Det köper jag verkligen inte.
Tyvärr förändras en del. Någon slags förändring sker i bland. Det blir någon slags onödig vuxenhet. En vuxenhet som inte behövs. Men som ska vara bara för att.
Jag vet inte varför den kommer hos en del. Kanske är man rädd för att andra ska se ner på en om man är lite barnslig. Lite småskum och skrattar en massa. Eller är det bara negativt att vara så?
Jag är det. Jag är glad att jag är det. Och jag kan vara det. Samtidigt som jag är seriös och tar en hel del ansvar. Så. Om det skulle vara negativt att vara som jag är. Så hoppas jag att jag fortsätter att vara väldigt negativ. Vare sig andra ser upp eller ner på mig.
tisdag, juli 11, 2006
Skrattet i min omgivning
Om några minuter kommer det första barnet. Efter det kommer det inte speciellt många till. Vi blir bara några få den här veckan. Och ibland känns det lite väl bortkastat med all personal.
Jag har parkerat min cykel utanför. Jag har öppnat dörrarna. Redo att ta emot. På vägen hit tänkte jag lite. Först tänkte jag på att jag kom ihåg att ta med mig mp3:an i morse. Det gjorde jag inte igår. Utan upptäckte att jag inte hade någon musik i öronen efter halva vägen.
Men jag tänkte lite på förändringar. Kanske inte så mycket i omgivningen. Utan personlighetsmässigt. Och jag tänkte på hur mycket jag har skrattat senaste tiden. Jag vet inte hur jag ska formulera allting. Men senaste tiden. Har jag haft roligt. Gjort konstiga saker som varit väldigt roliga. Jag har skrattat. Jag har träffat en del nya människor. Jag har skrattat med dem. Leendet ligger ständigt på läpparna. Och välbefinnandet är där.
Har man förlorat humorn. Då är det kört. Det är det. Faktiskt.
Så. Jag har kanske inte förändrat mig lika mycket som en del av mina vänner. Vilket jag är glad över. I stället har jag träffat några nya vänner. Samtidigt som jag har behållit en del.
En klok kvinna sade en gång att det är viktigt att bara umgås med dem som får en att må bra. Kanske är det just det jag gjort. Utan att ens tänka på det.
Men mest av allt. Har jag skrattat. Högt. Länge. Tillsammans.
Jag har parkerat min cykel utanför. Jag har öppnat dörrarna. Redo att ta emot. På vägen hit tänkte jag lite. Först tänkte jag på att jag kom ihåg att ta med mig mp3:an i morse. Det gjorde jag inte igår. Utan upptäckte att jag inte hade någon musik i öronen efter halva vägen.
Men jag tänkte lite på förändringar. Kanske inte så mycket i omgivningen. Utan personlighetsmässigt. Och jag tänkte på hur mycket jag har skrattat senaste tiden. Jag vet inte hur jag ska formulera allting. Men senaste tiden. Har jag haft roligt. Gjort konstiga saker som varit väldigt roliga. Jag har skrattat. Jag har träffat en del nya människor. Jag har skrattat med dem. Leendet ligger ständigt på läpparna. Och välbefinnandet är där.
Har man förlorat humorn. Då är det kört. Det är det. Faktiskt.
Så. Jag har kanske inte förändrat mig lika mycket som en del av mina vänner. Vilket jag är glad över. I stället har jag träffat några nya vänner. Samtidigt som jag har behållit en del.
En klok kvinna sade en gång att det är viktigt att bara umgås med dem som får en att må bra. Kanske är det just det jag gjort. Utan att ens tänka på det.
Men mest av allt. Har jag skrattat. Högt. Länge. Tillsammans.
måndag, juli 10, 2006
Veckans lista v.27
Positivt just nu:
- Tyskland
Det blev ett brons. Det är inte fy skam. Absolut inte.
- Värmen
En hel vecka med bara strålande sol och tropisk värme. Helt underbart.
- Road trip
En sväng till Jönköping. Trevligt.
- Cola
Livets dryck!
Livets dryck!
- Respekt
Små saker som kan betyda så mycket. Bara ett par nycklar eller några ord.
Små saker som kan betyda så mycket. Bara ett par nycklar eller några ord.
Negativt just nu:
- Fotbolls VM
Mål i 119:e minuten. Jag har svårt att acceptera det. Zidanes sorti. Italiens guld. Hm.
- Arbetet
Jag går verkligen på reservtanken nu. På mina knän. Jag måste ha semester.
- Pendeltågen
Förseningar. Förseningar. Inställda. Och inte nog med det. De ska frontalkrocka också. Heja!
- Arbetet
Jag går verkligen på reservtanken nu. På mina knän. Jag måste ha semester.
- Pendeltågen
Förseningar. Förseningar. Inställda. Och inte nog med det. De ska frontalkrocka också. Heja!
- Alkohol
Finns det något positivt med det överhuvudtaget?
- Självdisciplinen
- Självdisciplinen
Den har inte varit på topp senaste tiden. Framför allt inte när det gäller träningen. Dags att ändra på det.
torsdag, juli 06, 2006
Morgonrutiner
Klockan har precis passerat 07.00. Och jag sitter på chefens kontor. Som så många gånger förr. Cykeln är parkerad i stället utanför. Håret står upp som det brukar efter cykelturen till arbetet. Och ögonen är inte ännu helt öppna.
Allting är alltså precis som det brukar vara.
Jag är väldigt sugen på att köra dagens pass. Det är av det lite längre slaget. Men jag är sugen. Så. Det spelar ingen roll. Det värsta är. Att innan jag kan köra det har jag en massa andra saker att göra. Och i kväll. Vid sex tiden när jag åter släpar upp cykeln genom trapphuset. Vet jag. Att med största sannolikhet är jag inte alls sugen på att sticka ut och träna.
Men. Jag antar att det är sånt man får ta. Det är bara bita ihop. Och köra i väg ändå.
I söndags blev det 10 km (44.42.19). Idag. Blir det något liknande. Gammalt. Men ändå nytt.
På väg hit. När jag cyklade längs sjön. Genom skogen. Och såg haren. Rådjursmamman med sina två små barn. Tänkte jag lite på morgonrutiner. Kan det finnas personer som har exakt samma morgonrutiner? Det kan det väl omöjligtvis finnas? Vad finns det för rutiner egentligen?
Jag har inga omständliga rutiner. Något att dricka. Juice. Cola. Pucko. Något åt det hållet. Kaffet. det kommer på arbetet. Det är allt. Och badrummet så klart. Sedan. kanske lite TV. Det är skönt att ta det lite lugnt på morgonen. Inte stressa iväg. Jag stiger hellre upp lite tidigare och tar det lugnt.
Kanske ska jag ta och gå in till Tant S nu. Hon har öppnat. Jag kanske ska hjälpa henne lite. Duka fram frukosten. Förbereda dagen. Och eftersom jag sitter här. På henne kontor. Blir det även ett citat.
God morgon.
"Jag är övertygad om att de flesta människor är ungefär så lyckliga som de bestämmer sig för att vara."
/Abraham Lincoln
Allting är alltså precis som det brukar vara.
Jag är väldigt sugen på att köra dagens pass. Det är av det lite längre slaget. Men jag är sugen. Så. Det spelar ingen roll. Det värsta är. Att innan jag kan köra det har jag en massa andra saker att göra. Och i kväll. Vid sex tiden när jag åter släpar upp cykeln genom trapphuset. Vet jag. Att med största sannolikhet är jag inte alls sugen på att sticka ut och träna.
Men. Jag antar att det är sånt man får ta. Det är bara bita ihop. Och köra i väg ändå.
I söndags blev det 10 km (44.42.19). Idag. Blir det något liknande. Gammalt. Men ändå nytt.
På väg hit. När jag cyklade längs sjön. Genom skogen. Och såg haren. Rådjursmamman med sina två små barn. Tänkte jag lite på morgonrutiner. Kan det finnas personer som har exakt samma morgonrutiner? Det kan det väl omöjligtvis finnas? Vad finns det för rutiner egentligen?
Jag har inga omständliga rutiner. Något att dricka. Juice. Cola. Pucko. Något åt det hållet. Kaffet. det kommer på arbetet. Det är allt. Och badrummet så klart. Sedan. kanske lite TV. Det är skönt att ta det lite lugnt på morgonen. Inte stressa iväg. Jag stiger hellre upp lite tidigare och tar det lugnt.
Kanske ska jag ta och gå in till Tant S nu. Hon har öppnat. Jag kanske ska hjälpa henne lite. Duka fram frukosten. Förbereda dagen. Och eftersom jag sitter här. På henne kontor. Blir det även ett citat.
God morgon.
"Jag är övertygad om att de flesta människor är ungefär så lyckliga som de bestämmer sig för att vara."
/Abraham Lincoln
tisdag, juli 04, 2006
Poff - borta!
Nu sitter jag här igen. På chefens kontor. Hon är inte här. Semestern har börjar för henne. Och hon är antagligen på väg på sin bröllopsresa till Thailand.
Jag sitter kvar här. På arbetet. Två veckor kvar. Nedräkningen har börjat. Eller. Ska jag vara ärlig så började den redan för tre månader sedan. Ungefär.
Men det är ändå okej. Det är relativt stillsamt här. Det är bara det att. Vara helt ledig. Skulle faktiskt vara rätt bra det också.
Det städas en hel del nu. Det görs i ordning saker inför hösten. Nystarten efter semestrarna. Barnens saker ska flyttas över till nya avdelningar. Fack. Lådor. Hyllor ska ommarkeras med deras namn. Det är en hel del pyssel.
Städa ur förråd. Och rensa bland leksaker. Slänga en hel del trasiga saker. Leta i kataloger efter nytt.
Och jag blir lite fascinerad. Över hur en del städar. De samlar ihop saker som ligger på ett ställe. och kastar in det i ett skåp på ett annat ställe. Poff! Så är det synliga borta. Men skiten ligger ändå kvar. Är det inte lättare att sortera det på en gång?
Kanske förlitar de sig på att jag kommer dit sen. Med min pedanthet. Med min tyska ordning. Och städar upp allting igen. Som så många gånger förr. Poff! Så ligger allt i ordning. Markerat med text.
Nåja. På lördag är det en biltripp till Jönköping planerad. Flickan från landet i norr ska följa med. Vi ska till US M. Han ska snart flytta tillbaka till Amerika. Tyvärr. Så det blir en liten avskeds fest där. Kan bli bra. Med pilsner. Sång. Sällskap. Och diverse andra härligheter.
Men ännu är det inte lördag. Det är inte ens fredag. Eller torsdag. Det är bara tisdag. Vilket i och för sig innebär VM semifinal. Tyskland - Italien. Och vi vet alla hur det kommer att gå.
Det hjälper inte att stänga av Frings. Ha! Tror ni det?
Jag avslutar med ett citat. Som står framför mig. På chefens skrivbort. Det stämmer väldigt bra. och en del människor bör nog ta åt sig av det. Tänka till lite. Och inse.
"Man fattar långsammare sin lycka än sin olycka."
/Livius
Jag sitter kvar här. På arbetet. Två veckor kvar. Nedräkningen har börjat. Eller. Ska jag vara ärlig så började den redan för tre månader sedan. Ungefär.
Men det är ändå okej. Det är relativt stillsamt här. Det är bara det att. Vara helt ledig. Skulle faktiskt vara rätt bra det också.
Det städas en hel del nu. Det görs i ordning saker inför hösten. Nystarten efter semestrarna. Barnens saker ska flyttas över till nya avdelningar. Fack. Lådor. Hyllor ska ommarkeras med deras namn. Det är en hel del pyssel.
Städa ur förråd. Och rensa bland leksaker. Slänga en hel del trasiga saker. Leta i kataloger efter nytt.
Och jag blir lite fascinerad. Över hur en del städar. De samlar ihop saker som ligger på ett ställe. och kastar in det i ett skåp på ett annat ställe. Poff! Så är det synliga borta. Men skiten ligger ändå kvar. Är det inte lättare att sortera det på en gång?
Kanske förlitar de sig på att jag kommer dit sen. Med min pedanthet. Med min tyska ordning. Och städar upp allting igen. Som så många gånger förr. Poff! Så ligger allt i ordning. Markerat med text.
Nåja. På lördag är det en biltripp till Jönköping planerad. Flickan från landet i norr ska följa med. Vi ska till US M. Han ska snart flytta tillbaka till Amerika. Tyvärr. Så det blir en liten avskeds fest där. Kan bli bra. Med pilsner. Sång. Sällskap. Och diverse andra härligheter.
Men ännu är det inte lördag. Det är inte ens fredag. Eller torsdag. Det är bara tisdag. Vilket i och för sig innebär VM semifinal. Tyskland - Italien. Och vi vet alla hur det kommer att gå.
Det hjälper inte att stänga av Frings. Ha! Tror ni det?
Jag avslutar med ett citat. Som står framför mig. På chefens skrivbort. Det stämmer väldigt bra. och en del människor bör nog ta åt sig av det. Tänka till lite. Och inse.
"Man fattar långsammare sin lycka än sin olycka."
/Livius
söndag, juli 02, 2006
Veckans lista v.26
Positivt just nu:
- Knät
Håller det äntligen på att vända?
- Att vara två
Det känns så härligt. Allt blir mycket roligare.
- Touren
Resan runt Frankrike är igång. Gott!
- Tyska maskinen
Håller det äntligen på att vända?
- Att vara två
Det känns så härligt. Allt blir mycket roligare.
- Touren
Resan runt Frankrike är igång. Gott!
- Tyska maskinen
En skön seger mot Argentina i kvarten. Nu väntar ett filmande Italien i semin. Ha!
- SingStar
- SingStar
Trots att det inte fungerar som jag vill. Så är det en riktig partyhöjare.
Negativt just nu:
- Straffläggning
Synd att matcher måste avgöras på detta lotteri. Tur att det ibland kan bli rätt lag som vinner ändå.
Synd att matcher måste avgöras på detta lotteri. Tur att det ibland kan bli rätt lag som vinner ändå.
- Vattentemperaturen
Fortfarande is på vattnet.
- Oordning
Det står saker överallt. Det skapar kaos i min hjärna. Men i det här fallet. Är det värt det.
- Filmningar
Det filmas alldeles för mycket. En del är så uppenbara. Som Hasse Backe uttryckte sig om Portugal: Det är en skandal. "Det är ett gäng skådespelare som har tagit sig till semifinal."
- Filmningar
Det filmas alldeles för mycket. En del är så uppenbara. Som Hasse Backe uttryckte sig om Portugal: Det är en skandal. "Det är ett gäng skådespelare som har tagit sig till semifinal."
- Underklädes val
En del bör tänka efter innan de går ut.
En del bör tänka efter innan de går ut.
fredag, juni 30, 2006
Sorgliga tider
Fredag kväll. Och jag är sådär lagom uppspelt. Tyskland. Den tyska maskinen. Har malt ner ännu en motståndare. Den här gången var det av mycket hög klass också. Argentina.
Det var ingen lätt match. Det var det inte. Men det var en vinst. Och det är det som räknas.
Nu blir det semifinal. Och Klinsman kan få sitt erkännande. Det är han värd. Han har fått en hel nation att stå bakom ett ifrågasatt landslag. Och han har fått ett landslag. Ett nybyggt sådant. Att visa vad de kan. Och ännu är det inte slut. Äventyret fortsätter.
På arbetet. Var det idag dags att säga adjö till ännu ett barn. Det är lite sorgliga tider just nu. Barnen som ska börja skolan. De går på semester. Några har gått redan. Några går snart. Kvar blir jag. Visserligen med nya härliga barn. Men. De gamla var bra. Riktigt bra. Men så är det väl. Tiden går. Nya saker sker. Skolbarnen. De får leva kvar. I minnet. På foton. Det kommer de att göra. Länge.
Det var ingen lätt match. Det var det inte. Men det var en vinst. Och det är det som räknas.
Nu blir det semifinal. Och Klinsman kan få sitt erkännande. Det är han värd. Han har fått en hel nation att stå bakom ett ifrågasatt landslag. Och han har fått ett landslag. Ett nybyggt sådant. Att visa vad de kan. Och ännu är det inte slut. Äventyret fortsätter.
På arbetet. Var det idag dags att säga adjö till ännu ett barn. Det är lite sorgliga tider just nu. Barnen som ska börja skolan. De går på semester. Några har gått redan. Några går snart. Kvar blir jag. Visserligen med nya härliga barn. Men. De gamla var bra. Riktigt bra. Men så är det väl. Tiden går. Nya saker sker. Skolbarnen. De får leva kvar. I minnet. På foton. Det kommer de att göra. Länge.
onsdag, juni 28, 2006
Analyserad dialog
Igår träffade jag en tidigare vän till mig. Eller. Jag ska inte kalla honom för vän direkt. Han och jag har aldrig kommit överens. Men jag träffade i alla fall honom.
Han var samma person som tidigare. Något år sedan jag träffat honom sist tror jag. Skillnaden var bara att han blivit väldigt mycket smalare.
I alla fall. Vi pratade någon minut. Några meningar. Innan mitt tåg kom. När jag gick på tåget. Och satte mig. Började jag fundera på vad jag egentligen hade sagt. Jag började analysera mitt samtal. Vad jag hade kunnat säga annorlunda. Är det normalt?
Jag brukar göra det. Vid kortare träffar. Med personer jag kanske inte träffar så ofta. Hm.
Nåväl. Dagarna rullar på annars. Semestern närmar sig. Och det är väldigt bra. Jag behöver det nu. Idag for jag runt som en flipperkula på arbetet. Skrev ordrar på saker som skulle göras. Fyllde i papper. Letade fram nya möbler som ska beställas. Städade ett helt förråd. Och mellan allt det. Vara lite med barnen. De tio som hade letat sig dit i dag.
Förrådet. Var ett enda stort bombnedslag. Allt var bara inkastat. Rörelsematerial. Papper. Leksaker.
Nu har en hel del slängts. Andra saker är fint inlagda och sorterade i lådor. Märkta. Papper är sorterat. Efter färg. Och efter storlek. Och på hyllan står det vad varje papper är. Precis som det ska vara. Efter den tyska ordningen.
Jag tänkte. Det borde kanske gälla samma sak med vuxna. Som det gör för barn. Att material ska vara synligt. Då lockar det mer.
Nu är det synligt. Och det är gott om plats i förrådet. Jag är nöjd. Jävligt nöjd.
I morgon. Är det dags för tvättstugan. Då ska det plockas i ordning. Ha! Jag tror jag får små kickar av att städa. Och kanske inte så små heller.
Han var samma person som tidigare. Något år sedan jag träffat honom sist tror jag. Skillnaden var bara att han blivit väldigt mycket smalare.
I alla fall. Vi pratade någon minut. Några meningar. Innan mitt tåg kom. När jag gick på tåget. Och satte mig. Började jag fundera på vad jag egentligen hade sagt. Jag började analysera mitt samtal. Vad jag hade kunnat säga annorlunda. Är det normalt?
Jag brukar göra det. Vid kortare träffar. Med personer jag kanske inte träffar så ofta. Hm.
Nåväl. Dagarna rullar på annars. Semestern närmar sig. Och det är väldigt bra. Jag behöver det nu. Idag for jag runt som en flipperkula på arbetet. Skrev ordrar på saker som skulle göras. Fyllde i papper. Letade fram nya möbler som ska beställas. Städade ett helt förråd. Och mellan allt det. Vara lite med barnen. De tio som hade letat sig dit i dag.
Förrådet. Var ett enda stort bombnedslag. Allt var bara inkastat. Rörelsematerial. Papper. Leksaker.
Nu har en hel del slängts. Andra saker är fint inlagda och sorterade i lådor. Märkta. Papper är sorterat. Efter färg. Och efter storlek. Och på hyllan står det vad varje papper är. Precis som det ska vara. Efter den tyska ordningen.
Jag tänkte. Det borde kanske gälla samma sak med vuxna. Som det gör för barn. Att material ska vara synligt. Då lockar det mer.
Nu är det synligt. Och det är gott om plats i förrådet. Jag är nöjd. Jävligt nöjd.
I morgon. Är det dags för tvättstugan. Då ska det plockas i ordning. Ha! Jag tror jag får små kickar av att städa. Och kanske inte så små heller.
måndag, juni 26, 2006
Veckans lista v.25
Positivt just nu:
- Lön
Lön är gott. Och det blir ännu bättre när den höjs också.
- Extra ledighet
En dag gör mycket.
- Flickan från landet i norr
Nu är hon här. Och mitt leende är fast.
- Tyska maskinen
Den rullar på. Sverige föll platt. Ostoppbar kanske?
Den rullar på. Sverige föll platt. Ostoppbar kanske?
- StayFriends
En riktigt bra sida. Kolla in den.
En riktigt bra sida. Kolla in den.
Negativt just nu:
- Ångest
Dagen efter man intagit rusdrycker. Den är inte rolig. Vare sig man gjort bort sig eller inte.
- Tidsinställd trötthet
21.00. Då slår den in. Till andra matchen. Och det går inte att försvara sig mot den.
- Arbetet
Seriöst. Jag vill inte mer.
- Tidsinställd trötthet
21.00. Då slår den in. Till andra matchen. Och det går inte att försvara sig mot den.
- Arbetet
Seriöst. Jag vill inte mer.
- Domare
Trist med en del domare som ska avgöra matcherna. Italiens straff mot Australien? Andra älskar att vifta med sina kort.
- Mina blommor
- Mina blommor
R.I.P
lördag, juni 24, 2006
Deutschlandlied
I kväll är det alltså dags. Tyskland - Sverige. Åttondelsfinal i VM. Det är inte illa. Inför VM var jag inte säker på att något av lagen skulle ta sig vidare från gruppspelet.
Sverige. Ja. De hade en rätt så tuff grupp.
Tyskland. De hade inte visat de minsta form innan. Men de brukar alltid höja sig när det gäller.
Det kommer nog bli jämnt i kväll. Men jag tror på Tyskland. Kanske tippar jag en del med hjärtat. Jag vet inte. Men. Jämnt blir det. Det är klart.
Zlatan ska visst spela från start. Det är bra. För Tyskland. Då blir det en anfallare mindre att oroa sig för. Klose mot Henke.
Det är fem timmar kvar till avspark. Städningen är färdig. Allt är klart. Det är bara lite mat som ska förberedas. Kyckling. Wokgrönsaker. Vattenkastanjer. Chili. Kokosmjölk. Och ris till. Det blir nog kvällens supé.
Undertiden. Finns risken. Att det blir några uppladdningsmatcher på Fifa 2006. FC Köln står numera under min ledning.
Avslutningsvis. Några rader inför i kväll. Deutschlandlied. Nationalsången. Var goda res er upp.
Einigkeit und Recht und Freiheit,
Für das deutsche Vaterland!
Danach lasst uns alle streben,
Brüederlich mit Herz und Hand!
Einigkeit und Recht und Freiheit,
Sind des Glückes Unterpfand.
Blüh im Glanze dieses Glückes,
Blühe, deutsches Vaterland!
Sverige. Ja. De hade en rätt så tuff grupp.
Tyskland. De hade inte visat de minsta form innan. Men de brukar alltid höja sig när det gäller.
Det kommer nog bli jämnt i kväll. Men jag tror på Tyskland. Kanske tippar jag en del med hjärtat. Jag vet inte. Men. Jämnt blir det. Det är klart.
Zlatan ska visst spela från start. Det är bra. För Tyskland. Då blir det en anfallare mindre att oroa sig för. Klose mot Henke.
Det är fem timmar kvar till avspark. Städningen är färdig. Allt är klart. Det är bara lite mat som ska förberedas. Kyckling. Wokgrönsaker. Vattenkastanjer. Chili. Kokosmjölk. Och ris till. Det blir nog kvällens supé.
Undertiden. Finns risken. Att det blir några uppladdningsmatcher på Fifa 2006. FC Köln står numera under min ledning.
Avslutningsvis. Några rader inför i kväll. Deutschlandlied. Nationalsången. Var goda res er upp.
Einigkeit und Recht und Freiheit,
Für das deutsche Vaterland!
Danach lasst uns alle streben,
Brüederlich mit Herz und Hand!
Einigkeit und Recht und Freiheit,
Sind des Glückes Unterpfand.
Blüh im Glanze dieses Glückes,
Blühe, deutsches Vaterland!
fredag, juni 23, 2006
Dags att sätta fart
Midsommar. Varför firas den egentligen? Jag är så fruktansvärt dålig på dessa saker. Kanske någon kan berätta historien om midsommar. Och varför den firas just idag.
Jag ska inte fira någonting idag. Min dag kommer att bestå av städning. Handlande. Och en hel del plockande.
I morgon kommer Flickan från landet i norr. Och hennes mor. Med en hel del lådor i bilen. Ni förstår säkert vad det är som händer.
Och tills dess. Ska lägenheten. Jag slutar säga min lägenhet nu. Vara fin. Hopplockad. Det ska finnas utrymme för nya saker. Städad. Vilket den i och för sig oftast är. Pedantisk som jag är.
Pajen då? Jodå. Så klart det blev en succé. Kunde det sluta på något annat sätt? En kollega kom fram med papper och penna. Hon ville ha receptet. Och det läskigaste av allt. Var kanske att jag kunde hela receptet utantill.
Jag har en hel paj kvar här hemma. Så om någon känner sig sugen. Stig på.
Kanske ska jag börja ta tag i dagen. Fick till en 12 timmars sömn i natt. Det var skönt. Viktigt. Om fem timmar börjar fotbollen. Då ska allt vara klart. Handlande. Tränande. Putsande. Städande.
Lika bra att sätta igång.
Ett grattis till Tant S. Och ett grattis till min chef. Som gifter sig idag. En stor dag.
Jag ska inte fira någonting idag. Min dag kommer att bestå av städning. Handlande. Och en hel del plockande.
I morgon kommer Flickan från landet i norr. Och hennes mor. Med en hel del lådor i bilen. Ni förstår säkert vad det är som händer.
Och tills dess. Ska lägenheten. Jag slutar säga min lägenhet nu. Vara fin. Hopplockad. Det ska finnas utrymme för nya saker. Städad. Vilket den i och för sig oftast är. Pedantisk som jag är.
Pajen då? Jodå. Så klart det blev en succé. Kunde det sluta på något annat sätt? En kollega kom fram med papper och penna. Hon ville ha receptet. Och det läskigaste av allt. Var kanske att jag kunde hela receptet utantill.
Jag har en hel paj kvar här hemma. Så om någon känner sig sugen. Stig på.
Kanske ska jag börja ta tag i dagen. Fick till en 12 timmars sömn i natt. Det var skönt. Viktigt. Om fem timmar börjar fotbollen. Då ska allt vara klart. Handlande. Tränande. Putsande. Städande.
Lika bra att sätta igång.
Ett grattis till Tant S. Och ett grattis till min chef. Som gifter sig idag. En stor dag.
onsdag, juni 21, 2006
Ett rosa paket ägg till Tant S
På fredag fyller Tant S år. Och på vårat arbete. Firas personalens födelsedagar med bakat och presenter. Presenter från styrelsen. Bakat eller liknande från personalen.
Varje personal har blivit tilldelad en födelsedag. Och i morgon. Ska Tant S firas. Vilket innebär att jag ska baka.
Hon sa idag att det inte behövdes. Några i personalen är lediga i morgon. Men ska det vara. Då ska det vara. Så är det. Jag hade laddat upp med sakerna jag behövde. Resultatet ska bli en citron och limepaj.
Jag kom hem. Dyblöt. Och körde igång. Tills jag kom till pajens innehåll. Ägg. Ägg?
Helvete! Jag hade glömt äggen.
Jag fick hoppa i skorna. De nytvättade. Och rusa ner till Ica. Och rusa hem. Med ett rosa paket med ägg.
Nu står pajen i ugnen. Äggen är på sin plats. Och jag väntar med spänning på resultatet. Jag är inte bra på att baka. Jag är inte ens bra på att laga mat. Men jag tycker att det är fruktansvärt roligt. När man har tid. Kanske vinner man en hel del på det redan. Glädjen.
När jag väl är igång. Så var det lika bra att göra två satser. Kanske ha en som backup. I fall den första skiter sig totalt.
Så. En till i morgon. Och en till. Ja, det är ändå fotboll i kväll. Holland - Argentina. Kan bli bra. I väntan på den stora drabbningen på lördag.
Varje personal har blivit tilldelad en födelsedag. Och i morgon. Ska Tant S firas. Vilket innebär att jag ska baka.
Hon sa idag att det inte behövdes. Några i personalen är lediga i morgon. Men ska det vara. Då ska det vara. Så är det. Jag hade laddat upp med sakerna jag behövde. Resultatet ska bli en citron och limepaj.
Jag kom hem. Dyblöt. Och körde igång. Tills jag kom till pajens innehåll. Ägg. Ägg?
Helvete! Jag hade glömt äggen.
Jag fick hoppa i skorna. De nytvättade. Och rusa ner till Ica. Och rusa hem. Med ett rosa paket med ägg.
Nu står pajen i ugnen. Äggen är på sin plats. Och jag väntar med spänning på resultatet. Jag är inte bra på att baka. Jag är inte ens bra på att laga mat. Men jag tycker att det är fruktansvärt roligt. När man har tid. Kanske vinner man en hel del på det redan. Glädjen.
När jag väl är igång. Så var det lika bra att göra två satser. Kanske ha en som backup. I fall den första skiter sig totalt.
Så. En till i morgon. Och en till. Ja, det är ändå fotboll i kväll. Holland - Argentina. Kan bli bra. I väntan på den stora drabbningen på lördag.
tisdag, juni 20, 2006
Maskinen är i rullning
Det blev inte många timmar sömn i natt. Tre för att vara exakt. Och det är ungefär 14 timmar för lite för mig.
Det var några idioter som störde mig. De bor i huset mittemot. De skrek och höll på från sina fönster. Skrek och bråkade med någon som stod under.
Jag försökte somna om. I två timmar tjafsade de. Sedan blev det tyst.
Kort efter det kom de igång igen. Jag återigen upp för att titta. Och då kommer killen som stod under gåendes med ett baseballträ.
De andra skriker på honom.
Jag går och lägger mig. Hör några dunk. Och sedan blir det tyst.
Antingen har han slagit dem hårt. Eller så kom han inte in och gav upp. Vilket som. Det blev tyst.
På arbetet idag hade jag lönesamtal. Det kom lite plötsligt. Sent. Men plötsligt för dagen. Ekonomin har inte varit den bästa i år. Så jag hade inte räknat med någon stor höjning. Kanske blev det inte heller det. Men i mina ögon känns det faktiskt helt okej. Ökningen låg kring 4%. 700:-.
Det tackade jag för.
Kom hem. Cyklandes genom regnet. Svetten mötte regndropparna. Undrar vem som vann? Tyskland - Ecuador. De sistnämnda spelade visserligen med några reserver. Men ändå. Tyskland imponerade. Den disciplinerade tyska lagmaskinen är i rullning. Nu ska den fortsätta rulla framåt. Hela vägen till pokalen.
Det var några idioter som störde mig. De bor i huset mittemot. De skrek och höll på från sina fönster. Skrek och bråkade med någon som stod under.
Jag försökte somna om. I två timmar tjafsade de. Sedan blev det tyst.
Kort efter det kom de igång igen. Jag återigen upp för att titta. Och då kommer killen som stod under gåendes med ett baseballträ.
De andra skriker på honom.
Jag går och lägger mig. Hör några dunk. Och sedan blir det tyst.
Antingen har han slagit dem hårt. Eller så kom han inte in och gav upp. Vilket som. Det blev tyst.
På arbetet idag hade jag lönesamtal. Det kom lite plötsligt. Sent. Men plötsligt för dagen. Ekonomin har inte varit den bästa i år. Så jag hade inte räknat med någon stor höjning. Kanske blev det inte heller det. Men i mina ögon känns det faktiskt helt okej. Ökningen låg kring 4%. 700:-.
Det tackade jag för.
Kom hem. Cyklandes genom regnet. Svetten mötte regndropparna. Undrar vem som vann? Tyskland - Ecuador. De sistnämnda spelade visserligen med några reserver. Men ändå. Tyskland imponerade. Den disciplinerade tyska lagmaskinen är i rullning. Nu ska den fortsätta rulla framåt. Hela vägen till pokalen.
Fingret sitter kvar i dörren
I lördags var det alltså lite festligheter med personalen och med styrelsen. Det var inte illa. Jag börjar kanske komma in lite i det hela nu. Inte så avvaktande och tyst inför dessa människor.
De hade gjort i ordning tävlingar. Riktigt roliga.
Jag hamnade i lag med bl.a Chica H och Tant S.
Och självklart slutade det hela som det skulle. Med en vinst för oss.
När vinsten var säkrad. Skålandet avklarat och talen färdiga. Då presenterades vinsten. Det ag som hade vunnit. Skulle få äran (?) att arrangera årets julfest. Jaha. Tack så jävla mycket för den.
Kvällen avslutades med lite sjungande. Kanske ingen direkt sköngsång. Det var något slags karaokespel. Till playstation2.
En match gick mellan min chef och mig. Vi skulle sjunga Patrik Isaksson. Jag vann. Ha!
Igår. Efter en lång dag. Var jag taggad för träning. Först skulle jag bara slänga soporna. Men. Det var kanske det sista jag gjorde också. På vägen tillbaka in lyckades jag smälla igen dörren. Och en sådan dörr tar man i lite när man ska stänga den. Jag smällde igen den med mitt pekfinger sittandes kvar. Jag fick uppleva smärta. En smärta jag nog aldrig känt tidigare. Jag skrek länge. Säkert i flera timmar. Kanske dagar.
Så nu vet jag. Låt soporna stå kvar i hallen. De kan stå där. Tillammans med påsarna från Ica.
De hade gjort i ordning tävlingar. Riktigt roliga.
Jag hamnade i lag med bl.a Chica H och Tant S.
Och självklart slutade det hela som det skulle. Med en vinst för oss.
När vinsten var säkrad. Skålandet avklarat och talen färdiga. Då presenterades vinsten. Det ag som hade vunnit. Skulle få äran (?) att arrangera årets julfest. Jaha. Tack så jävla mycket för den.
Kvällen avslutades med lite sjungande. Kanske ingen direkt sköngsång. Det var något slags karaokespel. Till playstation2.
En match gick mellan min chef och mig. Vi skulle sjunga Patrik Isaksson. Jag vann. Ha!
Igår. Efter en lång dag. Var jag taggad för träning. Först skulle jag bara slänga soporna. Men. Det var kanske det sista jag gjorde också. På vägen tillbaka in lyckades jag smälla igen dörren. Och en sådan dörr tar man i lite när man ska stänga den. Jag smällde igen den med mitt pekfinger sittandes kvar. Jag fick uppleva smärta. En smärta jag nog aldrig känt tidigare. Jag skrek länge. Säkert i flera timmar. Kanske dagar.
Så nu vet jag. Låt soporna stå kvar i hallen. De kan stå där. Tillammans med påsarna från Ica.
måndag, juni 19, 2006
Veckans lista v.24
Positivt just nu:
- Fotbolls VM
Tysklands match mot Polen. Sveriges drabbning mot Paraguay. Argentinas utklassning. Allt.
- Föräldrakontakt
Den blir bättre och bättre på arbetet. Och fotbolls VM hjälper till en hel del.
- Christian Olsson
17.40 i andra tävlingen på 21 månader. Det är imponerande. Det lovar gott inför EM.
- Positivt tänkande
Det kan man komma rätt långt med.
Elizabeta
Elizabeta
Den stämmer bra. Och är bra skriven.
Negativt just nu:
- Arbetet
Jag orkar inte mer. Jag är helt slut.
- Chippens tofs
Kom igen. Varför?
- Lång väg
Det är aldrig roligt att ha långt hem. Speciellt inte efter festligheter. Då vill man bara hem så snabbt som möjligt.
- Kollegor
Mycket klagomål just nu. Alla verkar inte sträva åt samma håll.
- Kollegor
Mycket klagomål just nu. Alla verkar inte sträva åt samma håll.
- Planera
Planera är bra. Men kanske inte när hela planeringen grundas på fotbolls VM.
Planera är bra. Men kanske inte när hela planeringen grundas på fotbolls VM.
lördag, juni 17, 2006
Det var visst inte så rent
I kväll är det dags för ytterligare en festlighet. Med arbetet. Och dess styrelse. Senast. På kräftskivan. Och på julfesten. Var jag nykter. Jag åkte bil. Det var visst inte tillåtet att komma med bil idag. Se där.
Innan en festlighet. Måste jag träna. Så är det bara. Annars får mitt samvete en för stor smäll. Men det är inte bara att sticka ut och springa och sedan är det okej. Nej då. Fullt så enkelt ska det inte vara. Det måste vara rätt sorts pass också.
Blir passet för dåligt. Kommer det tankar. Jag måste träna mera. Bättre. Inte hålla på att dricka. Och kvällen blir inte bra.
Blir passet för bra. Då kommer andra tankar. Att formen är god. Jag har inte råd att dricka. Jag förlorar formen och måste fortsätta köra på. Kvällen blir inte bra.
Alltså gäller det att få ett pass där mellan. Och hur lätt är det egentligen att göra det? Lite kan jag påverka. Välja ett pass som inte kräver toppform. Ett längre pass som är lugnt.
Imorse blev det lite mera åt det "för bra" hållet. 7 km. (31.31.21)
Knät kändes rätt bra. Och det är det viktigaste just nu. Att formen inte är på topp. Det spelar ingen roll. Först skadefri. Sedan kan träningen köras igång på allvar.
Så vi får se hur det blir i kväll. Kanske är det lite bättre. Att det blev ett för bra pass i stället för ett sämre. Det visar sig.
Avslutningsvis. En liten fundering. Kanske mest riktat till Mari. Men ni är alla välkomna att delta och ge era synpunkter. Det gäller uttrycket "Rent ut sagt".
Varför säger man så? Exempelvis "Det är rent ut sagt förjävligt!"
Det är inte speciellt rent sagt. Och oftast. Kanske jämt. Kommer det uttrycket i kombination med en svordom.
Innan en festlighet. Måste jag träna. Så är det bara. Annars får mitt samvete en för stor smäll. Men det är inte bara att sticka ut och springa och sedan är det okej. Nej då. Fullt så enkelt ska det inte vara. Det måste vara rätt sorts pass också.
Blir passet för dåligt. Kommer det tankar. Jag måste träna mera. Bättre. Inte hålla på att dricka. Och kvällen blir inte bra.
Blir passet för bra. Då kommer andra tankar. Att formen är god. Jag har inte råd att dricka. Jag förlorar formen och måste fortsätta köra på. Kvällen blir inte bra.
Alltså gäller det att få ett pass där mellan. Och hur lätt är det egentligen att göra det? Lite kan jag påverka. Välja ett pass som inte kräver toppform. Ett längre pass som är lugnt.
Imorse blev det lite mera åt det "för bra" hållet. 7 km. (31.31.21)
Knät kändes rätt bra. Och det är det viktigaste just nu. Att formen inte är på topp. Det spelar ingen roll. Först skadefri. Sedan kan träningen köras igång på allvar.
Så vi får se hur det blir i kväll. Kanske är det lite bättre. Att det blev ett för bra pass i stället för ett sämre. Det visar sig.
Avslutningsvis. En liten fundering. Kanske mest riktat till Mari. Men ni är alla välkomna att delta och ge era synpunkter. Det gäller uttrycket "Rent ut sagt".
Varför säger man så? Exempelvis "Det är rent ut sagt förjävligt!"
Det är inte speciellt rent sagt. Och oftast. Kanske jämt. Kommer det uttrycket i kombination med en svordom.
fredag, juni 16, 2006
Sova vid styret
Mycket på arbetet. Mycket fotboll att se på. Det börjar ta ut sin rätt nu. Sömnen blir ordentligt lidande. Det finns inte så mycket att ta i från i kroppen längre.
Och i morse märktes det extra tydligt. Jag tror jag slog något slags rekord.
Jag var ute i god tid. Öppningen var min. Och jag kunde ta det lugnt. Cykeln gick inte allt för fort framåt. Och plötsligt. Är jag i en buske. Ha! Vilken grej.
Jag hade lyckats med konsten att somna på en cykel. Cyklandes.
Det kan inte vara vanligt. Jag ramlade inte. Utan vaknade till med ett ryck när jag var på väg rätt in i en buske vid sidan av vägen.
Tur att jag var i väg tidigt. När det inte är så mycket rörelse ute.
Jag cyklade vidare. Ut på vägen igen. Och tänkte på Måns i Jalla Jalla. När han kommer cyklandes i en park. Och bara ramla omkull. Oslagbart.
När jag kom hem. Efter arbetsdagen. Fick jag uppleva något hemskt. Det här kanske inte är något speciellt för de flesta. Men för mig. Är det här illa. Jag hade fått en påminnelse. Från telefonbolaget. Det är första gången i mitt liv jag får en sådan.
Sån är jag.
Det tog cirka 2 sekunder. Innan den var betald. och sedan började jag fundera. Jag tittade i mina pärmar. Där alla tidigare räkningar och sådant sitter.
Inte fanns det någon räkning där. Som jag missat. Och inte hittar jag den någon annanstans heller.
Så jag säger så här. Det är inte mitt fel. De har inte skickat ut den första räkningen. Inte undra på att jag inte kunnat betala den. Så är det. Helt klart. Inte mitt fel. Utan deras.
Och i morse märktes det extra tydligt. Jag tror jag slog något slags rekord.
Jag var ute i god tid. Öppningen var min. Och jag kunde ta det lugnt. Cykeln gick inte allt för fort framåt. Och plötsligt. Är jag i en buske. Ha! Vilken grej.
Jag hade lyckats med konsten att somna på en cykel. Cyklandes.
Det kan inte vara vanligt. Jag ramlade inte. Utan vaknade till med ett ryck när jag var på väg rätt in i en buske vid sidan av vägen.
Tur att jag var i väg tidigt. När det inte är så mycket rörelse ute.
Jag cyklade vidare. Ut på vägen igen. Och tänkte på Måns i Jalla Jalla. När han kommer cyklandes i en park. Och bara ramla omkull. Oslagbart.
När jag kom hem. Efter arbetsdagen. Fick jag uppleva något hemskt. Det här kanske inte är något speciellt för de flesta. Men för mig. Är det här illa. Jag hade fått en påminnelse. Från telefonbolaget. Det är första gången i mitt liv jag får en sådan.
Sån är jag.
Det tog cirka 2 sekunder. Innan den var betald. och sedan började jag fundera. Jag tittade i mina pärmar. Där alla tidigare räkningar och sådant sitter.
Inte fanns det någon räkning där. Som jag missat. Och inte hittar jag den någon annanstans heller.
Så jag säger så här. Det är inte mitt fel. De har inte skickat ut den första räkningen. Inte undra på att jag inte kunnat betala den. Så är det. Helt klart. Inte mitt fel. Utan deras.
torsdag, juni 15, 2006
Presenterades ett bud?
Idag berättade jag för chefen. När vi åt lunch. Om samtalen jag fått. Av den där andra förskolan.
Jag berättade att jag igår fått en mail. Där deras förskolechef skrivit om deras förskola. Och frågat om jag söker arbete. Då är de förskolan för mig. Tydligen.
När jag berättade det. Kom ett svar på två tiondelar. "Nej!"
De var lite lustigt. Det kom så snabbt. Som om hon verkligen inte vill bli av med mig. Kanske lite som en fotbollsspelare. Får bud av andra. Presenterades alltså ett bud på mig nu?
Men. Undrar vad man ligger på för värde då? Och finns det någon transferlista? Hm. Undrar det.
Jag berättade att jag igår fått en mail. Där deras förskolechef skrivit om deras förskola. Och frågat om jag söker arbete. Då är de förskolan för mig. Tydligen.
När jag berättade det. Kom ett svar på två tiondelar. "Nej!"
De var lite lustigt. Det kom så snabbt. Som om hon verkligen inte vill bli av med mig. Kanske lite som en fotbollsspelare. Får bud av andra. Presenterades alltså ett bud på mig nu?
Men. Undrar vad man ligger på för värde då? Och finns det någon transferlista? Hm. Undrar det.
Allting händer
Det händer mycket nu. Och det mesta cirkulerar kring arbetet. Igår. Var det personalmöte. och det urartade lite på slutet. Det kan man minst sagt påstå. Sedan tidigare har en kollega haft väldigt negativa inställningar till förändringarna som ska ske på arbetsplatsen. Och jag har svårt att se varför.
Jag drar inte allting en gång till. Men det blev stora diskussioner i går kväll. Igen. Och det slutade med att min nya. Blivande kollega. Gick ut och smällde igen dörren. Undrar om hon kommer att sluta snart? Det har varit uppe på bordet tidigare. Efter senaste utbrottet. Både av chefen och av henne.
Jag ser mera positivt på hösten. Kanske kommer det att bli jobbigt. Men. Jag ger det en chans. Man vet inte fören man har provat. Så är det. Faktiskt. Och börja med en negativ inställning. Nej. Det går inte bra. Inte på något sätt.
Jag skakar av mig det där. Går vidare. Till dagen.
Idag var det utflyktsdag. men alla barnen. Alla avdelningar. Alla föräldrar. Ute i skogen, vid ett litet torp. Det bjöds på lekar. Både för föräldrar och för barn. Det spelades fotboll. Det minglades. Och det bjöds på fika.
Det här är en av våra traditioner. Varje år har vi det här. och det är bland det bästa på hela året. Tycker alla. Idag hade vi även tur med vädret. Strålande sol.
Årets utflykt bjöds även på våran avslutning. För de blivande skolbarnen. Och jag hade som bekant gjort rim som var på deras diplom. Läste dem högt när barnen kom fram. Inför alla föräldrarna. Jag var nervös. Det kändes som att jag stammade och skakade. Det gjorde jag tydligen inte.
En kollega kom fram efteråt. "Jag förstår inte hur du kan stå så lugn och cool sådär."
Det var jag inte. Inte ens lite.
Men alla verkande tycka om rimmen. Och tur var väl det. En mamma skulle maila över julklappslistan till mig. Ha! Då har jag att göra.
Jag drar inte allting en gång till. Men det blev stora diskussioner i går kväll. Igen. Och det slutade med att min nya. Blivande kollega. Gick ut och smällde igen dörren. Undrar om hon kommer att sluta snart? Det har varit uppe på bordet tidigare. Efter senaste utbrottet. Både av chefen och av henne.
Jag ser mera positivt på hösten. Kanske kommer det att bli jobbigt. Men. Jag ger det en chans. Man vet inte fören man har provat. Så är det. Faktiskt. Och börja med en negativ inställning. Nej. Det går inte bra. Inte på något sätt.
Jag skakar av mig det där. Går vidare. Till dagen.
Idag var det utflyktsdag. men alla barnen. Alla avdelningar. Alla föräldrar. Ute i skogen, vid ett litet torp. Det bjöds på lekar. Både för föräldrar och för barn. Det spelades fotboll. Det minglades. Och det bjöds på fika.
Det här är en av våra traditioner. Varje år har vi det här. och det är bland det bästa på hela året. Tycker alla. Idag hade vi även tur med vädret. Strålande sol.
Årets utflykt bjöds även på våran avslutning. För de blivande skolbarnen. Och jag hade som bekant gjort rim som var på deras diplom. Läste dem högt när barnen kom fram. Inför alla föräldrarna. Jag var nervös. Det kändes som att jag stammade och skakade. Det gjorde jag tydligen inte.
En kollega kom fram efteråt. "Jag förstår inte hur du kan stå så lugn och cool sådär."
Det var jag inte. Inte ens lite.
Men alla verkande tycka om rimmen. Och tur var väl det. En mamma skulle maila över julklappslistan till mig. Ha! Då har jag att göra.
tisdag, juni 13, 2006
Vart är taggen och peppen?
Det är någonting som fattas. Energi. Ork. Tagg. Pepp. Kalla det vad ni vill. Fattas gör det i alla fall. Det känns som om luften har gått ur mig. Jag drar nästan benen efter mig. Släpar mig fram. Med hjälp av föremål som sitter fast. Eller barn som rör på sig. Jag har ingen direkt lust till någonting.
För några dagar sedan. Flöt jag bara fram. Nu. Är det helt tvärtom.
Jag vet inte vad det kan bero på. Men det har varit mycket den senaste tiden. Både fysiskt och psykiskt. Med arbete. Resor. Sömnbrist. Skador och träning. Det har varit påfrestande. Samtidigt suger säkert värmen ur en del av energin. Men det ska jag inte klaga på. Det får gärna fortsätta vara så här varmt. Länge.
När jag cyklar. Känns det som att det går i slow-motion. Jag tror att min cykel börjar bli trött. den måste få vila lite. Återfå energin. Dricka lite vatten.
När jag kom hem idag. Höll jag på att somna i soffan. Men lyckades masa mig ut och dra på mig de svarta skorna. Och sticka ut på ett pass. 7 km. (30.32.52). Fortfarande lugna och korta pass. Även om det idag kanske gick lite för fort. Men det är svårt att hålla tillbaka farten.
Jag hade två missade samtal på telefonen när jag kom tillbaka. Jag kollade upp dem. Det ena var från en förskola. Det andra. var hemnumret till förskolechefen på samma förskola.
Är det någon som hittat en gammal ansökan igen? Eller är det något annat på gång? Jag inväntar kvällen. Och ser om det rör sig i luren igen.
Undertiden fortsätter jag leta. Efter peppet. Efter taggen. Efter orken.
För några dagar sedan. Flöt jag bara fram. Nu. Är det helt tvärtom.
Jag vet inte vad det kan bero på. Men det har varit mycket den senaste tiden. Både fysiskt och psykiskt. Med arbete. Resor. Sömnbrist. Skador och träning. Det har varit påfrestande. Samtidigt suger säkert värmen ur en del av energin. Men det ska jag inte klaga på. Det får gärna fortsätta vara så här varmt. Länge.
När jag cyklar. Känns det som att det går i slow-motion. Jag tror att min cykel börjar bli trött. den måste få vila lite. Återfå energin. Dricka lite vatten.
När jag kom hem idag. Höll jag på att somna i soffan. Men lyckades masa mig ut och dra på mig de svarta skorna. Och sticka ut på ett pass. 7 km. (30.32.52). Fortfarande lugna och korta pass. Även om det idag kanske gick lite för fort. Men det är svårt att hålla tillbaka farten.
Jag hade två missade samtal på telefonen när jag kom tillbaka. Jag kollade upp dem. Det ena var från en förskola. Det andra. var hemnumret till förskolechefen på samma förskola.
Är det någon som hittat en gammal ansökan igen? Eller är det något annat på gång? Jag inväntar kvällen. Och ser om det rör sig i luren igen.
Undertiden fortsätter jag leta. Efter peppet. Efter taggen. Efter orken.
måndag, juni 12, 2006
Den tysta tiden förklaras
Det har varit tyst ett tag. Och veckans lista kom lite sent. Jag behöver inte ursäkta mig. Inte alls. Men en förklaring kan vara på plats.
I torsdags. Då var det övernattning med de blivande skolbarnen.
Vi sov 10 barn och två fröknar i en liten sal. Eller. Sov och sov. Barnen sov. Jag sov inte. Utanför rummet stod en soffa. Där kunde jag sova lite. Två timmar totalt. Och tröttheten var total dagen efter. Jag gick hem. Tidigt.
Vi hade gjort i ordning en tipspromenad till barnen. De fick arbeta två och två. Och det var frågor om barnen själva. Och om saker vi har arbetat med under våren. Ett par fick alla rätt. Det var imponerande. Att det var just det paret. Var än mer imponerande.
Efter det var det dags att slå på varandra. Med stora kuddar. Sittandes på en planka över en tjockmadrass. Där skulle de slå och slå. Tills en av dem ramlade ner. En flicka vann alla sina matcher. Det var också imponerande.
Vi firade allt med tårta och saft.
På med pyjamas och ner i sovsäck. Popcorndags Och film dags. Nemo. Så klart. Var kvällens visning. Sedan tandborstning. Och fortsatt Nemo tittande. En efter en somnade de. När alla sov. Gick jag upp. Och arbetade lite. Fixade med saker.
Alla var så nöjda efteråt.
I helgen då. Var Flickan från landet i norr här. Härligt. Jag tycker om när hon är här. Eller när jag är där. Och snart. Ja. Snart. Vi har roligt ihop.
Till sist. Finns det en anledning till. Och den kommer att gälla även i fortsättningen. Varför det har varit lite tyst från mig och mitt tangentbord. Och det stavas fotbolls VM. Äntligen är det igång. Och Tyskland imponerade i första matchen. I alla fall offentivt.
Det är nästan så att man får dåligt samvete. När man sitter inne. Och tittar på fotboll när det är 33 grader i skuggan ute. Men. Bara nästan.
Ha!
I torsdags. Då var det övernattning med de blivande skolbarnen.
Vi sov 10 barn och två fröknar i en liten sal. Eller. Sov och sov. Barnen sov. Jag sov inte. Utanför rummet stod en soffa. Där kunde jag sova lite. Två timmar totalt. Och tröttheten var total dagen efter. Jag gick hem. Tidigt.
Vi hade gjort i ordning en tipspromenad till barnen. De fick arbeta två och två. Och det var frågor om barnen själva. Och om saker vi har arbetat med under våren. Ett par fick alla rätt. Det var imponerande. Att det var just det paret. Var än mer imponerande.
Efter det var det dags att slå på varandra. Med stora kuddar. Sittandes på en planka över en tjockmadrass. Där skulle de slå och slå. Tills en av dem ramlade ner. En flicka vann alla sina matcher. Det var också imponerande.
Vi firade allt med tårta och saft.
På med pyjamas och ner i sovsäck. Popcorndags Och film dags. Nemo. Så klart. Var kvällens visning. Sedan tandborstning. Och fortsatt Nemo tittande. En efter en somnade de. När alla sov. Gick jag upp. Och arbetade lite. Fixade med saker.
Alla var så nöjda efteråt.
I helgen då. Var Flickan från landet i norr här. Härligt. Jag tycker om när hon är här. Eller när jag är där. Och snart. Ja. Snart. Vi har roligt ihop.
Till sist. Finns det en anledning till. Och den kommer att gälla även i fortsättningen. Varför det har varit lite tyst från mig och mitt tangentbord. Och det stavas fotbolls VM. Äntligen är det igång. Och Tyskland imponerade i första matchen. I alla fall offentivt.
Det är nästan så att man får dåligt samvete. När man sitter inne. Och tittar på fotboll när det är 33 grader i skuggan ute. Men. Bara nästan.
Ha!
Veckans lista v. 23
Positivt just nu:
- Summertime
Will Smith, DJ Jazzy Jeff gör det bra. Riktigt bra. Den håller varje år.
- Fotbolls VM
Äntligen är det igång!
- Besöket
Besöket med stort B. Antagligen det sista.
- Fotboll
- Fotboll
Att se på är det underbart. Att spela själv. Det kan nästan vara bättre.
- Vädret
33 grader i skuggan. Det är underbart. Så ska det alltid vara. Förutom på julafton. Så klart.
33 grader i skuggan. Det är underbart. Så ska det alltid vara. Förutom på julafton. Så klart.
Negativt just nu:
- Rättssystemet
10 år för Bobbys död. Det är ingenting. Jag vill inte ens tänka på vad Hagamannen kommer att komma undan med.
- Trötthet
Allting rör sig i slow-motion. Det är lite läskigt.
- Huvudvärk
Huvudvärk förstör allt. Det går inte att tänka klart. Knappt att röra sig. Lite slow-motion här också kanske?
- Trötthet
Allting rör sig i slow-motion. Det är lite läskigt.
- Huvudvärk
Huvudvärk förstör allt. Det går inte att tänka klart. Knappt att röra sig. Lite slow-motion här också kanske?
- Glenns BK
Går från klarhet till riktigt stora och onödiga förluster. En uppryckning behövs.
- Sveriges VM premiär
- Sveriges VM premiär
Ha! Heja. Det finns inga ord.
onsdag, juni 07, 2006
Rim som imponerar
Jag måste fortsätta höja mig lite här. Det är min blogg (webblogg) och jag får skriva exakt vad jag vill. Nästan. Kanske är det bara mitt sätt att försöka få lite bättre självförtroende. När jag med ord får ner något bra jag har gjort.
I alla fall. Rim. Det handlar det om idag. Snart är det dags för våra äldsta barn. Att gå vidare till skolan. I morgon ska vi övernatta med dem på förskolan. Och senare blir det en slags offentlig avslutning. Då ska det delas ut diplom. Och hur roligt är det att få ett helt vanligt diplom? Hur minnesvärt är det egentligen om några år?
Därför. Fortsätter kreativiteten på våran avdelning. Hm. Jag höjer inte bara mig själv. Jag tar med upp mina kollegor i detta berömmande.
Vi har tagit fram bilder på det vi har arbetat med senaste året. Mulle. Hitta Vilse. Brandkunskap. Och givetvis. Diamantprinsessorna och skogstigrarna. Symboler och bilderna scanas in på diplomet.
Och sedan satte jag fart. Något ska väl ändå vara personligt på deras diplom? Förutom deras namn. Så jag började klura på lite rim. För att få med deras personlighet.
Exempelvis:
"Glenn" tycker om att äta och prata
Sällan behöver man på henne tjata
Att klä ut sig tillhör det bästa
Och efter maten ta en siesta
Fyra enkla rader. Som beskriver barnet till fullo. Elva barn. Elva personligheter. Vill ni höra fler. Hojta till.
Jag visade mina kollegor idag. De tyckte det var bra. Jag hade det inom mig.
Jag visade chefen. Hon tyckte det var strålande. Och hon undrade snabbt om jag kunde hjälpa henne med några saker till hennes bröllop. Ha!
Tant S läste. Hon förstod inte hur jag lyckades. Jag hade verkligen fått med så perfekt på varje barn
Nöjd kunde jag cykla hem vid dagens slut. Regnet. Det spelade föga roll.
När jag kom hem. Drog jag på mig träningskläderna. Jo. Ni hörde rätt. Idag fick jag prova springa. 3 km (15.10.41) Undrar om jag någonsin sprungit så långsamt. Men det är bra. Knät känns inte 100%. Inte ännu. Men jag antar att jag måste ge det en chans. Några pass kanske knät. Och musklerna runtom behöver.
I alla fall. Rim. Det handlar det om idag. Snart är det dags för våra äldsta barn. Att gå vidare till skolan. I morgon ska vi övernatta med dem på förskolan. Och senare blir det en slags offentlig avslutning. Då ska det delas ut diplom. Och hur roligt är det att få ett helt vanligt diplom? Hur minnesvärt är det egentligen om några år?
Därför. Fortsätter kreativiteten på våran avdelning. Hm. Jag höjer inte bara mig själv. Jag tar med upp mina kollegor i detta berömmande.
Vi har tagit fram bilder på det vi har arbetat med senaste året. Mulle. Hitta Vilse. Brandkunskap. Och givetvis. Diamantprinsessorna och skogstigrarna. Symboler och bilderna scanas in på diplomet.
Och sedan satte jag fart. Något ska väl ändå vara personligt på deras diplom? Förutom deras namn. Så jag började klura på lite rim. För att få med deras personlighet.
Exempelvis:
"Glenn" tycker om att äta och prata
Sällan behöver man på henne tjata
Att klä ut sig tillhör det bästa
Och efter maten ta en siesta
Fyra enkla rader. Som beskriver barnet till fullo. Elva barn. Elva personligheter. Vill ni höra fler. Hojta till.
Jag visade mina kollegor idag. De tyckte det var bra. Jag hade det inom mig.
Jag visade chefen. Hon tyckte det var strålande. Och hon undrade snabbt om jag kunde hjälpa henne med några saker till hennes bröllop. Ha!
Tant S läste. Hon förstod inte hur jag lyckades. Jag hade verkligen fått med så perfekt på varje barn
Nöjd kunde jag cykla hem vid dagens slut. Regnet. Det spelade föga roll.
När jag kom hem. Drog jag på mig träningskläderna. Jo. Ni hörde rätt. Idag fick jag prova springa. 3 km (15.10.41) Undrar om jag någonsin sprungit så långsamt. Men det är bra. Knät känns inte 100%. Inte ännu. Men jag antar att jag måste ge det en chans. Några pass kanske knät. Och musklerna runtom behöver.
tisdag, juni 06, 2006
Ortopeden får låret att hoppa
Idag fortsätter min resa mot ett helt knä. Ortopedbesök. Sedan i fredags har jag inte märkt av några större skillnader. Men. Jag har heller inte provat att springa. Det skulle jag inte göra fören på fredag.
Idag fortsatte hon knåda mitt lår. Och massera knäskålen. Samma sak som hon gjorde senast. För att få igång cirkulationen ordentligt.
Efter förra mötet. Kunde jag knappt gå. Jag hade så ont i låret. Sådan ömhet. Träningsvärk.
Idag knådade hon inte lika mycket. Inte lika hårt. Däremot. Fick jag en liten leksak. En ström maskin. Hon fästa två lappar på låret och sedan satte hon på maskinen. Det pulserade och musklerna på låret började hoppa till. Maskinen och styrkan var inställd på 20.
Hon gav mig dosan. Och sa att jag själv fick leka med den. Och bestämma styrkan. Direkt drog jag upp den till 25. Och förklarade att det kanske inte är så bra att ge den till en enorm tävlingsmänniska. Som måste testa.
Hon skrattade. Och berättade att en patient hon hade igår hade den på styrka 50.Men han var dubbelt så gammal. Och fet. Så. Det hade visst något med saken att göra.
Jag drog upp den till 27. Nu hoppade nästan hela benet. Där stannade jag. Och fick ha den på mig i 15 minuter. Tydligen ska jag få ännu mera träningsvärk än senast. Ser jag fram emot. Då kan jag åtminstånde inbilla mig själv att jag har tränat hårt.
Inga fler besök är inbokade. I morgon får jag få springa i stället. Lugnt. Lätt. Kort. 5km blev ordern. Då får vi se om det hela blivit bättre. Jag är nervös. Livrädd.
Avslutningsvis.
Grattis Sverige.
Idag fortsatte hon knåda mitt lår. Och massera knäskålen. Samma sak som hon gjorde senast. För att få igång cirkulationen ordentligt.
Efter förra mötet. Kunde jag knappt gå. Jag hade så ont i låret. Sådan ömhet. Träningsvärk.
Idag knådade hon inte lika mycket. Inte lika hårt. Däremot. Fick jag en liten leksak. En ström maskin. Hon fästa två lappar på låret och sedan satte hon på maskinen. Det pulserade och musklerna på låret började hoppa till. Maskinen och styrkan var inställd på 20.
Hon gav mig dosan. Och sa att jag själv fick leka med den. Och bestämma styrkan. Direkt drog jag upp den till 25. Och förklarade att det kanske inte är så bra att ge den till en enorm tävlingsmänniska. Som måste testa.
Hon skrattade. Och berättade att en patient hon hade igår hade den på styrka 50.Men han var dubbelt så gammal. Och fet. Så. Det hade visst något med saken att göra.
Jag drog upp den till 27. Nu hoppade nästan hela benet. Där stannade jag. Och fick ha den på mig i 15 minuter. Tydligen ska jag få ännu mera träningsvärk än senast. Ser jag fram emot. Då kan jag åtminstånde inbilla mig själv att jag har tränat hårt.
Inga fler besök är inbokade. I morgon får jag få springa i stället. Lugnt. Lätt. Kort. 5km blev ordern. Då får vi se om det hela blivit bättre. Jag är nervös. Livrädd.
Avslutningsvis.
Grattis Sverige.
måndag, juni 05, 2006
Bordsskick runt om
Jag har tidigare. Med pojkarna på min avdelning. Haft lite bordsskicks undervisning. Hur man dukar. Hur man äter. Och hur man gör när man avslutat måltiden.
Det har verkligen fastnat. Vid mitt bord. Sitter fyra flickor. Och två pojkar. Pojkarna äter ordentligt. Och de lägger gafflen och kniven ihop som man bör. När man är klar.
Det har imponerat på mig. Och på andra.
Det jag tänkt vidare på. Är vuxna människors bordskick. Kanske är jag fel uppfostrad. Jag vet inte. Men jag kan inte tänka mig det. För mig faller det naturlig. Att inte ha armbågar på bordet. Ha servetten i knät medan man äter. Använda både kniv och gaffel. Och att vänta tills alla sitter ner innan man börjar. Och när man äter. Pratar man inte med mat i munnen.
Efter maten. Lägger man ihop kniv och gaffel för att visa att man är färdig. Och servetten lägger man bredvid tallriken.
Men det är inte alla som kan det. Långt i från. I går var jag på middag hos en vän. Där var flera vänner. Och det åts. Ja. På en hel del olika sätt.
Samma sak gäller på arbetet. Jag har kollegor som inte äter speciellt trevligt. Armbågar på bordet. Pratandes med mat i munnen. Bestick som ligger lite här. Och lite där. När det är på det viset. Blir det svårt att försöka lära barnen ett bra bordsskick.
Som sagt. Kanske är min uppfostran gammaldags. Fel. Eller helt enkelt tysk. Vad vet jag. Men om så skulle vara fallet. Då är jag glad att den är det.
Det har verkligen fastnat. Vid mitt bord. Sitter fyra flickor. Och två pojkar. Pojkarna äter ordentligt. Och de lägger gafflen och kniven ihop som man bör. När man är klar.
Det har imponerat på mig. Och på andra.
Det jag tänkt vidare på. Är vuxna människors bordskick. Kanske är jag fel uppfostrad. Jag vet inte. Men jag kan inte tänka mig det. För mig faller det naturlig. Att inte ha armbågar på bordet. Ha servetten i knät medan man äter. Använda både kniv och gaffel. Och att vänta tills alla sitter ner innan man börjar. Och när man äter. Pratar man inte med mat i munnen.
Efter maten. Lägger man ihop kniv och gaffel för att visa att man är färdig. Och servetten lägger man bredvid tallriken.
Men det är inte alla som kan det. Långt i från. I går var jag på middag hos en vän. Där var flera vänner. Och det åts. Ja. På en hel del olika sätt.
Samma sak gäller på arbetet. Jag har kollegor som inte äter speciellt trevligt. Armbågar på bordet. Pratandes med mat i munnen. Bestick som ligger lite här. Och lite där. När det är på det viset. Blir det svårt att försöka lära barnen ett bra bordsskick.
Som sagt. Kanske är min uppfostran gammaldags. Fel. Eller helt enkelt tysk. Vad vet jag. Men om så skulle vara fallet. Då är jag glad att den är det.
söndag, juni 04, 2006
Veckans lista v.22
Positivt just nu:
- Mamma och pappa
De ställer upp varje gång. Och ger trygghet. Otroligt uppskattat.
- Känslor
Tänk att vara känslolös. Hemskt.
- Nedräkningar
Känns bra. 25 dagar. 5 dagar.
- Ljungberg
Henke får mycket uppmärksamhet. Han är ändå kung. Men Freddie. Oj oj.
- Friidrott
Henke får mycket uppmärksamhet. Han är ändå kung. Men Freddie. Oj oj.
- Friidrott
Nu är säsongen igång på allvar. Synd bara att man inte får vara med att leka.
Negativt just nu:
- Knäjäveln
Suck. Men ortopeden väcker en liten förhoppning.
- Helgarbete
Att få stå och arbeta en hel lördag. Känns bara meningslöst. Och slöseri med helg.
- Vården
104 veckors väntetid för en artroskopi. Det är helt vansinnigt.
- Ekonomi
- Ekonomi
Den är inte på topp just nu. En del oväntade utgifter stör balansen.
- Förväntad uppmärksamhet
- Förväntad uppmärksamhet
En del förväntar sig att de ska få all uppmärksamhet. Det blir bara fel då.
torsdag, juni 01, 2006
Vinna eller förlora
Då har vi bytt månad. Gått över till juni. Det är mulet och en del gråa moln på himlen. Är inte juni en av sommarmånaderna? Jag antar att det gäller att ha tålamod. Någon dag. Kanske solen skiner för fullt. Eller. I alla fall lite. Då är jag där.
Ortoped besök idag. Hon skulle tydligen vara bra. Var det sagt. Nyexaminerad var hon. 2004 stod det på hennes diplom. Men jag kom dit. Och kände att jag inte hade något att förlora.
När jag åkte därifrån hade jag förlorat. 400:-. Men hade jag vunnit något? Det vet jag inte. Jag är lite förvirrad när det gäller övningar och analyser.
Det pratas fortfarande om slemsäcken på knät. Jag fick massage. På knät. Och låret. Och fick höra en massa analyser. Och tankar. Ännu kan jag inte riktigt placera allt. Jag vet inte vad hon kom fram till. Och vad jag berättade.
Övningar ska i alla fall göras. Och uppehåll med löpning i en vecka. Det är överenskomligt. Helt klart. Undertiden gäller alternativ träning. Mycket cykel.
Jag ska tillbaka två gånger till. För att fortsätta behandlingen och få igång knät. Och allt runt omkring.
Undertiden. Antar jag att det bara är att sätta igång. Med alla övningar. Och hur de ska utföras utan redskap från ett gym.
Nu kör vi.
Ortoped besök idag. Hon skulle tydligen vara bra. Var det sagt. Nyexaminerad var hon. 2004 stod det på hennes diplom. Men jag kom dit. Och kände att jag inte hade något att förlora.
När jag åkte därifrån hade jag förlorat. 400:-. Men hade jag vunnit något? Det vet jag inte. Jag är lite förvirrad när det gäller övningar och analyser.
Det pratas fortfarande om slemsäcken på knät. Jag fick massage. På knät. Och låret. Och fick höra en massa analyser. Och tankar. Ännu kan jag inte riktigt placera allt. Jag vet inte vad hon kom fram till. Och vad jag berättade.
Övningar ska i alla fall göras. Och uppehåll med löpning i en vecka. Det är överenskomligt. Helt klart. Undertiden gäller alternativ träning. Mycket cykel.
Jag ska tillbaka två gånger till. För att fortsätta behandlingen och få igång knät. Och allt runt omkring.
Undertiden. Antar jag att det bara är att sätta igång. Med alla övningar. Och hur de ska utföras utan redskap från ett gym.
Nu kör vi.
onsdag, maj 31, 2006
En extra vindpust ner för backen
Ändå sedan mitt samtal med chefen. Har jag haft den där extra vindpusten i ryggen igen. Saker har gått min väg. Och det har höjt självförtroendet en del. Inte minst på arbetet.
Igår tog jag med mig fem killar till skogen. Vi hade med oss trehjulingar. Och vi skulle köra lite i backarna. Så de inte kör ner alla småbarn på gården.
Nästan två timmar senare. Hade vi kört i varenda backe i hela spåret. Flera gånger. Och de märkte inte ens att det hade börjar regna. Skratten ekade i skogsbrynet.
Idag. På förmiddagen. Tog jag med mig elva stycken damer. På cyklar. Några cyklade i de små backarna. De flesta fastnade vid ett par gungor. Därifrån ekade melodifestivalssånger. Men roligt. Det hade de.
Senare. På eftermiddagen. Rullade jag i väg med männen igen. Den här gången hade jag en egen trehjuling med mig. När vi körde ut genom grinden. Hörde jag en pojke säga: "Ohh, vilken härlig dag!"
Jag var med på deras race nerför backen. Full fart ner. Full fart upp. Ner igen. De hade väldigt roligt. Likaså jag. Trots nerkörningar i diken. Utprejad till höger. Och till vänster. På stenar.
Förlorar man barnsligheten. Tar skratten slut. Då är man körd. Ordentligt.
Av chefen har jag fått en massa ansvar. Jag ska ta fram nya skåp och saker. Som ska in på våran avdelning. Saker måste vara mera synliga för barnen. Och jag ska ta fram och beställa. Efter godkännande av henne. Jag presenterade redan idag mina förslag. Hon tyckte det såg bra ut. Och skulle kolla upp priser.
Undertiden. Flyttade vi runt lite. Förnyade lite. Med gamla saker.
Sist. Innan jag skulle gå hem. Då kom två mammor. De skulle hämta sin dotter. Och sin son. Vi pratade lite om dagen. Om skolan de ska börja. Den ena mamman säger "Alltså, den här killen, kommer jag sakna väldigt mycket! Han är otrolig."
Den andra mamman höll med.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade.
"Men, det räcker att du är den du är. Att du är närvarande. Det gör så mycket."
Sedan började de diskutera att jag skulle bli lärare. Och följa med deras barn till skolan. Deras barn ska börja olika skolor. Så. Ni förstår hur deras argumenterande blev.
Hm. Jaha. Jag antar att jag ska ta det som ett gott betyg. Jag har tagit för mig mer sedan mitt samtal. Och min kollega. Har varit lite mera osynlig. Kanske har hon redan. I huvudet. Bytt avdelning. Kanske känner hon att jag har koll på allt. Men. Det känns rätt bra.
Det kanske kan gå vägen. Jag kanske kan vara avdelningsansvarig ändå.
Frågan är. Om jag även kan vara det utan den extra vindpusten i ryggen.
Igår tog jag med mig fem killar till skogen. Vi hade med oss trehjulingar. Och vi skulle köra lite i backarna. Så de inte kör ner alla småbarn på gården.
Nästan två timmar senare. Hade vi kört i varenda backe i hela spåret. Flera gånger. Och de märkte inte ens att det hade börjar regna. Skratten ekade i skogsbrynet.
Idag. På förmiddagen. Tog jag med mig elva stycken damer. På cyklar. Några cyklade i de små backarna. De flesta fastnade vid ett par gungor. Därifrån ekade melodifestivalssånger. Men roligt. Det hade de.
Senare. På eftermiddagen. Rullade jag i väg med männen igen. Den här gången hade jag en egen trehjuling med mig. När vi körde ut genom grinden. Hörde jag en pojke säga: "Ohh, vilken härlig dag!"
Jag var med på deras race nerför backen. Full fart ner. Full fart upp. Ner igen. De hade väldigt roligt. Likaså jag. Trots nerkörningar i diken. Utprejad till höger. Och till vänster. På stenar.
Förlorar man barnsligheten. Tar skratten slut. Då är man körd. Ordentligt.
Av chefen har jag fått en massa ansvar. Jag ska ta fram nya skåp och saker. Som ska in på våran avdelning. Saker måste vara mera synliga för barnen. Och jag ska ta fram och beställa. Efter godkännande av henne. Jag presenterade redan idag mina förslag. Hon tyckte det såg bra ut. Och skulle kolla upp priser.
Undertiden. Flyttade vi runt lite. Förnyade lite. Med gamla saker.
Sist. Innan jag skulle gå hem. Då kom två mammor. De skulle hämta sin dotter. Och sin son. Vi pratade lite om dagen. Om skolan de ska börja. Den ena mamman säger "Alltså, den här killen, kommer jag sakna väldigt mycket! Han är otrolig."
Den andra mamman höll med.
Jag förstod inte riktigt vad hon menade.
"Men, det räcker att du är den du är. Att du är närvarande. Det gör så mycket."
Sedan började de diskutera att jag skulle bli lärare. Och följa med deras barn till skolan. Deras barn ska börja olika skolor. Så. Ni förstår hur deras argumenterande blev.
Hm. Jaha. Jag antar att jag ska ta det som ett gott betyg. Jag har tagit för mig mer sedan mitt samtal. Och min kollega. Har varit lite mera osynlig. Kanske har hon redan. I huvudet. Bytt avdelning. Kanske känner hon att jag har koll på allt. Men. Det känns rätt bra.
Det kanske kan gå vägen. Jag kanske kan vara avdelningsansvarig ändå.
Frågan är. Om jag även kan vara det utan den extra vindpusten i ryggen.
tisdag, maj 30, 2006
Uppskjutet avslut
För några timmar sedan. Skrev jag ett inlägg. Om att min aktiva löparkarriär var över. Att allt jagande efter läkare knäckt mig. Och att jag ställer skorna på hyllan. Jag orkade helt enkelt inte mera.
Jag skulle gå ut. För att rensa huvudet. Det blev ett löppass. 4 km (16.42.87). Kändes skönt att springa. Benen kändes pigga. Lungorna kändes bra. Det fanns en slags rytm i stegen. I hela löpningen.
Knät kändes inte speciellt mycket. Sådär lite som det gjort de senaste veckorna. Inte bra. Men lite. Efter passet var det hård styrka. Pulsen var hög. Svetten rann. Precis som det ska vara.
När sista övningen var klar. Och stretchingen precis var klar. Ringde telefonen. Det var en ortoped. Jag hade skickat iväg ett sista desperat mail till henne. För att slippa remiss. Och för att få en tid snabbt.
Och efter att förklarat min skada. Tidigare behandlingar. Och diverse annat. Fick jag en tid på torsdag. Utan remiss.
Avslutandet av karriären. Kanske skjuts upp. På torsdag får jag svar på det.
Kanske finns det någon poäng med korset som hänger i läderremmen kring min hals. I såna här ögonblick. Vill jag tro det.
Jag skulle gå ut. För att rensa huvudet. Det blev ett löppass. 4 km (16.42.87). Kändes skönt att springa. Benen kändes pigga. Lungorna kändes bra. Det fanns en slags rytm i stegen. I hela löpningen.
Knät kändes inte speciellt mycket. Sådär lite som det gjort de senaste veckorna. Inte bra. Men lite. Efter passet var det hård styrka. Pulsen var hög. Svetten rann. Precis som det ska vara.
När sista övningen var klar. Och stretchingen precis var klar. Ringde telefonen. Det var en ortoped. Jag hade skickat iväg ett sista desperat mail till henne. För att slippa remiss. Och för att få en tid snabbt.
Och efter att förklarat min skada. Tidigare behandlingar. Och diverse annat. Fick jag en tid på torsdag. Utan remiss.
Avslutandet av karriären. Kanske skjuts upp. På torsdag får jag svar på det.
Kanske finns det någon poäng med korset som hänger i läderremmen kring min hals. I såna här ögonblick. Vill jag tro det.
måndag, maj 29, 2006
Med minsta möjliga marginal.
Tillbaka på arbetet idag. Kändes helt okej. Den värsta stressen har lagt sig. men absolut inte allt. Fortfarande en hel del att ordna. På torsdag. Ska jag ha mitt sista samtal. Ett sista avslutningssamtal. Och det känns inte så farligt.
Förra året. Hade jag mer eller mindre panik inför varje samtal. I år. Har det känts lugnare. Det är bra. Kanske är det rutinen. Eller att jag känner föräldrarna lite bättre. Jag vet inte. Men skönt är det.
I torsdags. När jag var upp i norr. Var det Svenska Cupen i friidrott. Den där tävlingen. Som jag skulle ha varit med på. på 800m. Men jag inte kunde med mitt knä. Vilket gjorde att jag kände mig som en svikare.
Vi förlorade. Väsby åkte ur finrummet. Och det var med minsta möjliga marginal. Vi hade samma poäng som Västerås. Men de hade två grensegrar. Vi hade bara en. Det var bittert.
Om jag nu kan vara med. Och får vara med, nästa år. Blir det lättare motstånd. Kanske är bra det. För min del. Vi ska tillbaka. Snabbt. Så enkelt är det.
Förra året. Hade jag mer eller mindre panik inför varje samtal. I år. Har det känts lugnare. Det är bra. Kanske är det rutinen. Eller att jag känner föräldrarna lite bättre. Jag vet inte. Men skönt är det.
I torsdags. När jag var upp i norr. Var det Svenska Cupen i friidrott. Den där tävlingen. Som jag skulle ha varit med på. på 800m. Men jag inte kunde med mitt knä. Vilket gjorde att jag kände mig som en svikare.
Vi förlorade. Väsby åkte ur finrummet. Och det var med minsta möjliga marginal. Vi hade samma poäng som Västerås. Men de hade två grensegrar. Vi hade bara en. Det var bittert.
Om jag nu kan vara med. Och får vara med, nästa år. Blir det lättare motstånd. Kanske är bra det. För min del. Vi ska tillbaka. Snabbt. Så enkelt är det.
söndag, maj 28, 2006
Veckans lista v.21
Positivt just nu:
- Pablo Francisco
Vilken show han ger. Garanterat skratt. Varje gång.
Hon blir bara underbarare. Tiden med henne. Den är bäst.
- Regroup!
Ibland måste man bara skaka av sig en del saker. Och gå vidare. Det är viktigt att kunna göra det.
- Dogge
- Dogge
"Knäcka nötter...". "Cykel på köpet." Ha! Oslagbart.
- Kärlek
Att få och att ge. Härligt.
Att få och att ge. Härligt.
Negativt just nu:
- Onödiga diskussioner
Måste allting diskuteras? Kan inte en del saker bara få vara. Lägg ner och gå vidare.
- Skolmat
Variationen är inte den bästa. Inte kvalitén heller. Inte ens nära.
- Skolmat
Variationen är inte den bästa. Inte kvalitén heller. Inte ens nära.
- Tillgjord vuxenhet
Det är bara löjligt. Och inte speciellt trovärdigt. Jag röstar på fortsatt barnslighet när man har möjlighet!
- Avsked
En tår faller från min kind...
- Överkörda djur
Det är sorligt att se dem ligga där. Överkörda. Längs vägarna.
Det är sorligt att se dem ligga där. Överkörda. Längs vägarna.
63 miljävlar fel
Då var det dags igen. Att komma tillbaka till tomheten. Ensamheten. En runda till upp till Flickan från landet i norr och tillbaka är avklarad. Tyvärr.
Att det kan kännas så bra. Att man kan tycka om någon så mycket. Att man kan trivas så bra. Det. Det är nyheter för mig.
Den här flickan. Hon från landet i norr. Är helt makalös. Så kärleksfull. Så förstående. Så fin. Så rolig. Och så underbar.
Så det är inte med högt huvud jag sätter mig i bilen för att åka de 63 miljävlarna hem. Det är inte lika tungt att säga hejdå varje gång. Det blir tyngre. Tuffare och tuffare. Viljan att stanna kvar blir starkare och starkare.
Men idag alltså. Efter tre härliga dagar. Med kakor. Brännboll. Besök. Middagar. Duschar. Hit&runs. Bio. Och mycket annat roligt. Blir jag tvungen att åka hem. Ensam.
Det är inte bara att jag trivs så bra i hennes sällskap. Vi har så fruktansvärt roligt ihop också. Och det är viktigt. Tycker jag.
I alla fall. Nu är jag hemma. I en tom lägenhet. Tystnaden gör sig till känna. Och jag känner att lite sömn borde vara gott inför arbetsdagen i morgon. Det har inte blivit så mycket av den varan i helgen.
I morgon. Ska jag ta tag i knät. Det måste fixas nu. Allt för lång tid har gott. Och min sjukgymnast får se sig besegrad. Jag måste vidare. Till någon som kan hjälpa mig. Nu. Nyss.
Att det kan kännas så bra. Att man kan tycka om någon så mycket. Att man kan trivas så bra. Det. Det är nyheter för mig.
Den här flickan. Hon från landet i norr. Är helt makalös. Så kärleksfull. Så förstående. Så fin. Så rolig. Och så underbar.
Så det är inte med högt huvud jag sätter mig i bilen för att åka de 63 miljävlarna hem. Det är inte lika tungt att säga hejdå varje gång. Det blir tyngre. Tuffare och tuffare. Viljan att stanna kvar blir starkare och starkare.
Men idag alltså. Efter tre härliga dagar. Med kakor. Brännboll. Besök. Middagar. Duschar. Hit&runs. Bio. Och mycket annat roligt. Blir jag tvungen att åka hem. Ensam.
Det är inte bara att jag trivs så bra i hennes sällskap. Vi har så fruktansvärt roligt ihop också. Och det är viktigt. Tycker jag.
I alla fall. Nu är jag hemma. I en tom lägenhet. Tystnaden gör sig till känna. Och jag känner att lite sömn borde vara gott inför arbetsdagen i morgon. Det har inte blivit så mycket av den varan i helgen.
I morgon. Ska jag ta tag i knät. Det måste fixas nu. Allt för lång tid har gott. Och min sjukgymnast får se sig besegrad. Jag måste vidare. Till någon som kan hjälpa mig. Nu. Nyss.
torsdag, maj 25, 2006
En dag i norr
Ja. Nu sitter jag här. Hemma hos Flickan från landet i norr. Den underbara. Klockan är inte speciellt mycket. Och jag känner hur suget för kaffe ökar för varje tangent jag trycker. Undrar om det går att göra något åt det suget? Jag måste komma upp det.
Flickan från landet i norr. Hon lämnade mig i morse. Men bara för ett tag. Hon var tvungen att arbeta. Så min plan blev att utnyttja dagen till fullo. Sova. Sova och, rulla över till soffan.
Men. Mina planer brukar sällan bli som de var tänkta. Inte heller den här gången. Jag sov inget mer. Jag gick upp. Tog på mig träningskläderna. De svarta gymnastikskorna. Och stack ut på ett löppass. I regnet. Längs vattnet.
Det kändes sådär. Mitt knä. Vill inte bli helt okej. Lite ömhet kändes idag. Vid belastningstillfället i stegen.
Och nu sitter jag här. Och tänker på bilresan upp i går. Hur mycket saker man hinner tänka på under sju timmar bakom ratten. Ha! Exempelvis. Alla ortsnamn. Vem kommer på dem egentligen? Det finns många sjuka namn där ute i Sverige.
Eller. Alla skyltar. Som "varning för älgar" skylten. Vem har målat älgen? Han/hon måste vara känd. Många tankar hinner det bli.
Nu. Är mina tankar på mat. Det kurrar ordentligt i magen. Och suget efter kaffet. Ja. Det måste stillas. Efter det. Får jag se vad jag kan hitta på. Film? Dangerous Minds. den är bra. Det är en sån film som på något sätt. Kommer innanför skinnet på mig. Den tar.
Det ligger en H&M katalog på bordet framför mig. Det måste genomsökas.
Men först av allt. Kaffe. Mat.
Flickan från landet i norr. Hon lämnade mig i morse. Men bara för ett tag. Hon var tvungen att arbeta. Så min plan blev att utnyttja dagen till fullo. Sova. Sova och, rulla över till soffan.
Men. Mina planer brukar sällan bli som de var tänkta. Inte heller den här gången. Jag sov inget mer. Jag gick upp. Tog på mig träningskläderna. De svarta gymnastikskorna. Och stack ut på ett löppass. I regnet. Längs vattnet.
Det kändes sådär. Mitt knä. Vill inte bli helt okej. Lite ömhet kändes idag. Vid belastningstillfället i stegen.
Och nu sitter jag här. Och tänker på bilresan upp i går. Hur mycket saker man hinner tänka på under sju timmar bakom ratten. Ha! Exempelvis. Alla ortsnamn. Vem kommer på dem egentligen? Det finns många sjuka namn där ute i Sverige.
Eller. Alla skyltar. Som "varning för älgar" skylten. Vem har målat älgen? Han/hon måste vara känd. Många tankar hinner det bli.
Nu. Är mina tankar på mat. Det kurrar ordentligt i magen. Och suget efter kaffet. Ja. Det måste stillas. Efter det. Får jag se vad jag kan hitta på. Film? Dangerous Minds. den är bra. Det är en sån film som på något sätt. Kommer innanför skinnet på mig. Den tar.
Det ligger en H&M katalog på bordet framför mig. Det måste genomsökas.
Men först av allt. Kaffe. Mat.
tisdag, maj 23, 2006
Jag är en svikare
Jag har inte varit på topp idag. Jag har känt mig som en svikare. Som en sämre människa helt enkelt.
Efter träningslägret i Monte Gordo, Portugal. Blev jag uttagen i Svenska Cupen laget. På 800 meter. Tävlingen ska gå på torsdag.
Svenska Cupen är en tävling mellan olika klubbar. Där alla friidrottsgrenar är med. Väsby. Som jag tävlar för. Är med i högsta divisionen. Så bra är vi. Tydligen.
Men. Mitt knä. Som är på bättringsvägen. Men ändå en bra bit i från helt bra. Känner sig inte direkt redo för ett maxlopp. Inte ens nära. Så jag har kastat in handduken. Jag har avsagt mig min plats i laget. Och det känns bittert. Jag känner att jag sviker laget lite. Och klubben.
Det finns bara två stycken lång- och medeldistansare i klubben. Och det är min bror. Och jag.
Min bror. Han ska ta hand om 3000m Hinder. Alltså finns det inte direkt någon som kan ersätta mig på 800m.
Tilläggas ska också. Att det finns vissa tidsgränser. Som måste klaras för att man ska få poäng i grenen. Så vem som helst kan inte ställa upp.
Det var nästan samma visa förra året. Då hade jag problem med vaderna. Men jag ställde mig på startlinjen till slut. Eftersom det inte fanns någon ersättare då heller. Jag behövde då bara starta. Men jag sprang ett helt varv. Och låg med i täten. Sedan bröt jag. För att inte förstöra vaderna helt. Igen.
Men nu kan jag inte ens ställa upp. Besvikelsen är enorm. Jag vill så gärna. Men jag får leva med att jag sviker dem. Och hoppas. Att jag får ta revansch nästa år. För det ska jag. Fan vad jag ska ta revansch!
Efter träningslägret i Monte Gordo, Portugal. Blev jag uttagen i Svenska Cupen laget. På 800 meter. Tävlingen ska gå på torsdag.
Svenska Cupen är en tävling mellan olika klubbar. Där alla friidrottsgrenar är med. Väsby. Som jag tävlar för. Är med i högsta divisionen. Så bra är vi. Tydligen.
Men. Mitt knä. Som är på bättringsvägen. Men ändå en bra bit i från helt bra. Känner sig inte direkt redo för ett maxlopp. Inte ens nära. Så jag har kastat in handduken. Jag har avsagt mig min plats i laget. Och det känns bittert. Jag känner att jag sviker laget lite. Och klubben.
Det finns bara två stycken lång- och medeldistansare i klubben. Och det är min bror. Och jag.
Min bror. Han ska ta hand om 3000m Hinder. Alltså finns det inte direkt någon som kan ersätta mig på 800m.
Tilläggas ska också. Att det finns vissa tidsgränser. Som måste klaras för att man ska få poäng i grenen. Så vem som helst kan inte ställa upp.
Det var nästan samma visa förra året. Då hade jag problem med vaderna. Men jag ställde mig på startlinjen till slut. Eftersom det inte fanns någon ersättare då heller. Jag behövde då bara starta. Men jag sprang ett helt varv. Och låg med i täten. Sedan bröt jag. För att inte förstöra vaderna helt. Igen.
Men nu kan jag inte ens ställa upp. Besvikelsen är enorm. Jag vill så gärna. Men jag får leva med att jag sviker dem. Och hoppas. Att jag får ta revansch nästa år. För det ska jag. Fan vad jag ska ta revansch!
Omänskligt tidigt
Igår hade jag mitt samtal med chefen. Det gick nog bra. Hon radade upp en mängd saker som jag var så bra på. Saker som jag inte visste om. Föräldrakontakt. Initiativ. Ansvar. Barnkontakt. Formuleringar. Dagbok. Ja. Och på den vägen fortsatte det.
Jag hade utvecklats mycket det senaste året. Ansåg hon.
Konflikthanteringen. Det är egentligen det enda jag ska arbeta mer med. Det har jag alltid haft svårt för. Så det var inget oväntat. Ibland känner jag mig maktlös. Ibland. Orkar man helt enkelt inte lösa alla konflikter.
I höst. Kommer jag att bli ansvarig för min avdelning. Jag är den som går 100% där. Jag är den som är utbildad. Det kommer att bli mycket ansvar. Initiativ. Och antagligen krävande. 18 barn. En heltid. Oj.
Men det är i höst. Nu är det fortfarande vår. Och det finns saker att tänka på nu också. En hel del kvar på våran lista. En hel del plingande i klockan kvar. Men också. En hel del plingande är gjort.
Igår cyklade jag ner till vallen efter arbetet. Efter stängningen. För att träna. Lugna 3km (15.13.55). Barfota på gräsmattan. Knät känns okej. Men inte alls bra. Två 7km pass i helgen. (30.35.16 och 30.42.48).
När jag cyklade hem. Hörde jag plötsligt en röst bakom mig. "Det är jävligt irriterande..."
Jag tog ur mina hörlurar och såg en äldre herre komma cyklandes bredvid mig. Han såg proffsig ut. Han upprepade det han sade: "Det är jävligt irriterande att se din rygg hela tiden". Han skrattade och förklarade att han legat efter mig en bra bit. Men nu var han förbi. Nu var det min tur att se hans rygg. Jag svarade. Och skrattade. Han skrattade. Och cyklade iväg.
Snart ska jag upp på silvercykeln igen. Och rulla ner för berget. Denna omänskligt tidiga dag. Morgon. 05.24. Världen. Gå och lägg er igen. Det är fortfarande natt.
Jag hade utvecklats mycket det senaste året. Ansåg hon.
Konflikthanteringen. Det är egentligen det enda jag ska arbeta mer med. Det har jag alltid haft svårt för. Så det var inget oväntat. Ibland känner jag mig maktlös. Ibland. Orkar man helt enkelt inte lösa alla konflikter.
I höst. Kommer jag att bli ansvarig för min avdelning. Jag är den som går 100% där. Jag är den som är utbildad. Det kommer att bli mycket ansvar. Initiativ. Och antagligen krävande. 18 barn. En heltid. Oj.
Men det är i höst. Nu är det fortfarande vår. Och det finns saker att tänka på nu också. En hel del kvar på våran lista. En hel del plingande i klockan kvar. Men också. En hel del plingande är gjort.
Igår cyklade jag ner till vallen efter arbetet. Efter stängningen. För att träna. Lugna 3km (15.13.55). Barfota på gräsmattan. Knät känns okej. Men inte alls bra. Två 7km pass i helgen. (30.35.16 och 30.42.48).
När jag cyklade hem. Hörde jag plötsligt en röst bakom mig. "Det är jävligt irriterande..."
Jag tog ur mina hörlurar och såg en äldre herre komma cyklandes bredvid mig. Han såg proffsig ut. Han upprepade det han sade: "Det är jävligt irriterande att se din rygg hela tiden". Han skrattade och förklarade att han legat efter mig en bra bit. Men nu var han förbi. Nu var det min tur att se hans rygg. Jag svarade. Och skrattade. Han skrattade. Och cyklade iväg.
Snart ska jag upp på silvercykeln igen. Och rulla ner för berget. Denna omänskligt tidiga dag. Morgon. 05.24. Världen. Gå och lägg er igen. Det är fortfarande natt.
söndag, maj 21, 2006
Veckans lista v.20
Positivt just nu:
- Glenns BK
Serieledare i div 5. De kör över allt just nu.
- Inför...
Att se fram emot saker. Inför. Fotbolls VM. Friidrotts EM. Semester. Flytt.
- Miracle
Riktigt bra film faktiskt. Inspirerande. Som någon skulle ha sagt.
- Carola
Hon var nog trots allt bäst igår. Att Lordi vann. Det är bara skrattretande och ett hån. Mot hela schlagervärlden.
- Tre kronor
Hon var nog trots allt bäst igår. Att Lordi vann. Det är bara skrattretande och ett hån. Mot hela schlagervärlden.
- Tre kronor
Imponerande seger över Kanada igår. Och inte helt omöjligt. Att det blir ett till guld till samlingen i kväll.
Negativt just nu:
- 290:-/månaden
Till fack och A-kassa. Det känns som det mest meningslösa i hela livet.
Till fack och A-kassa. Det känns som det mest meningslösa i hela livet.
- Reklam
Reklam är jobbigt i vanliga fall. Men reklamen som är mitt i hockeymatcherna. Den är bara löjlig och irriterande.
- San José Sharks
Fyra raka förluster. Utslagna. Hm. Vad hände?
- Knäjäveln
Frustrationen börjar bli enorm nu. Kanske dags för en lättare röntgen?
- San José Sharks
Fyra raka förluster. Utslagna. Hm. Vad hände?
- Knäjäveln
Frustrationen börjar bli enorm nu. Kanske dags för en lättare röntgen?
- Min mp3-spelare
Den laddar ur snabbare än jag hinner säga Remsjäveln.
lördag, maj 20, 2006
När tiden vill i fatt
På morgondagens lista. Hade jag planerat att ha med Tid. Men jag kunde inte komma fram till på vilken del av listan det skulle stå. Negativt? Positivt? Jag antar att det skulle kunna bli en blandning.
Jag vill att tiden ska gå. Den ska rulla på framåt. Då får jag åka till Flickan från landet i norr. Då kan hon komma hit. Länge. Mitt knä kanske läker. Fotbolls VM. Friidrotts EM. Och vårstressen på jobbet tar slut. Semestertiden infinner sig.
Samtidigt. Knät kanske inte läker. De äldsta barnen försvinner och börjar nya äventyr. På skolan. Jag får en ny kollega. Kylan närmar sig. Så tiden behöver inte gå så fort. Då får jag njuta av det som är. Lite längre.
Så. Kanske ska inte tiden gå snabbare. Kanske ska man inte behöva skynda på. Det som egentligen inte behöver skyndas på. Det är bra att få längta efter saker. Det är en skön känsla att ha fina saker framför sig. Jag har en hel del saker jag längtar efter. Och jag har en del saker. Som jag trivs rätt bra med. Just nu.
Veckorna och dagarna får fortsätta gå som de gör. Timmarna. Minuterna. Sekunderna. Och jag. Försöker följa med.
Jag vill att tiden ska gå. Den ska rulla på framåt. Då får jag åka till Flickan från landet i norr. Då kan hon komma hit. Länge. Mitt knä kanske läker. Fotbolls VM. Friidrotts EM. Och vårstressen på jobbet tar slut. Semestertiden infinner sig.
Samtidigt. Knät kanske inte läker. De äldsta barnen försvinner och börjar nya äventyr. På skolan. Jag får en ny kollega. Kylan närmar sig. Så tiden behöver inte gå så fort. Då får jag njuta av det som är. Lite längre.
Så. Kanske ska inte tiden gå snabbare. Kanske ska man inte behöva skynda på. Det som egentligen inte behöver skyndas på. Det är bra att få längta efter saker. Det är en skön känsla att ha fina saker framför sig. Jag har en hel del saker jag längtar efter. Och jag har en del saker. Som jag trivs rätt bra med. Just nu.
Veckorna och dagarna får fortsätta gå som de gör. Timmarna. Minuterna. Sekunderna. Och jag. Försöker följa med.
fredag, maj 19, 2006
Papper i nosen
Idag var min kollega på kurs. Fågelkurs. Vilket resulterade i att jag var ensam större delen av dagen på min avdelning.
Det är fredag. Det brukar vara lugnt. Ha! Jo. Visst. Inte idag. Så klart. Jag hade 16 barn idag. Och ingen gick hem tidigt. Tack för den.
Till mellis skickade jag över några till småbarnsavdelningen.
Och för att ha lite mera koll på resterande. Öppnade jag affär.
Jag gav alla barn en papperslapp med en siffra på. Jag satte mig bakom matvagnen. Sedan ropade jag upp. Ett! Två! Tre! o.s.v. Och i turordning fick de komma fram till vagnen.
De fick beställa vad de ville ha. Och sedan gå och sätta sig. De tyckte det var roligt. Och jag hade bra kontroll på det hela.
Tur att man kan vara pedagogisk ibland i alla fall.
Ett barn. Han ville stoppa papper i näsan. Jag berättade sansat för honom att han inte skulle göra det. Det kunde fastna. Han tittade på mig.
Jag gick iväg. Gick till köket för att hämta mjölk.
När jag kom tillbaka satt den lilla pojken och storgrät.
Jag frågade vad som hade hänt.
Han fick fram. Mellan tårarna och skriken. Att det satt fast papper i näsan.
Jag suckade. Jag ville bara skratta åt honom. Och säga att han fick skylla sig själv. Jag hade sagt till honom. Men. Så kan man visst inte göra.
Han fick snyta ut det. Och han fortsatte gråta. Medan jag försökte förklara. Varför han inte skulle gjort det.
Pucko.
Han är 4,5 år. Men ändå. Pucko.
Nu har fredagströttheten slagit in. Efter att ha intagit två stora portioner. Broccoli. Lax. Vitlökskroketter. 35 km cykling. Och ett kort löppass. Det känns. Ögonen svider lite. Och sängen ser väldigt skön ut. Jag ska försöka rulla in i duschen först. Och kanske inta en skön ställning i soffan. För att slappna av.
Jag kan vara nöjd. Med dagen. Och med Henry. Han satte sin signatur på kontraktet. Fyra år. Fyra härliga år till. I Arsenal. Viktigt.
Res dig. Knäböj inte för mig Henry. Jag. Faller på knä. För dig.
Det är fredag. Det brukar vara lugnt. Ha! Jo. Visst. Inte idag. Så klart. Jag hade 16 barn idag. Och ingen gick hem tidigt. Tack för den.
Till mellis skickade jag över några till småbarnsavdelningen.
Och för att ha lite mera koll på resterande. Öppnade jag affär.
Jag gav alla barn en papperslapp med en siffra på. Jag satte mig bakom matvagnen. Sedan ropade jag upp. Ett! Två! Tre! o.s.v. Och i turordning fick de komma fram till vagnen.
De fick beställa vad de ville ha. Och sedan gå och sätta sig. De tyckte det var roligt. Och jag hade bra kontroll på det hela.
Tur att man kan vara pedagogisk ibland i alla fall.
Ett barn. Han ville stoppa papper i näsan. Jag berättade sansat för honom att han inte skulle göra det. Det kunde fastna. Han tittade på mig.
Jag gick iväg. Gick till köket för att hämta mjölk.
När jag kom tillbaka satt den lilla pojken och storgrät.
Jag frågade vad som hade hänt.
Han fick fram. Mellan tårarna och skriken. Att det satt fast papper i näsan.
Jag suckade. Jag ville bara skratta åt honom. Och säga att han fick skylla sig själv. Jag hade sagt till honom. Men. Så kan man visst inte göra.
Han fick snyta ut det. Och han fortsatte gråta. Medan jag försökte förklara. Varför han inte skulle gjort det.
Pucko.
Han är 4,5 år. Men ändå. Pucko.
Nu har fredagströttheten slagit in. Efter att ha intagit två stora portioner. Broccoli. Lax. Vitlökskroketter. 35 km cykling. Och ett kort löppass. Det känns. Ögonen svider lite. Och sängen ser väldigt skön ut. Jag ska försöka rulla in i duschen först. Och kanske inta en skön ställning i soffan. För att slappna av.
Jag kan vara nöjd. Med dagen. Och med Henry. Han satte sin signatur på kontraktet. Fyra år. Fyra härliga år till. I Arsenal. Viktigt.
Res dig. Knäböj inte för mig Henry. Jag. Faller på knä. För dig.
torsdag, maj 18, 2006
Det regnar här i Stockholm idag
Självklart ska det regna i dag. Och det har regnat hela natten. Den där skogsvägen. Som låg så fint i skolskenet igår. Kommer att vara dyrblöt idag. Och eftersom jag är så fruktansvärt häftig. Så har jag ingen stänkskärm på min silvercykel.
Jag kommer att bli blöt. Och smutsig. Kanske hittar jag några överdragsbyxor någonstans innan jag rullar i väg ner för berget?
Jag har inte sovit bra i natt. Har lite. Eller. En jävla massa att fundera på. Jag planerar i alla tillstånd. När jag arbetar planerar jag. När jag tittar på TV planerar jag. När jag cyklar på silvercykeln planerar jag. När jag ska sova planerar jag. Och jag börjar misstänka. Att jag planerar även när jag sover. Det kanske är därför jag så sällan drömmer. Och om jag drömmer. Så är det inte den roliga sorten.
I natt har jag vaknat till och från. Som vanligt. Jag hade svårt att somna. Det blev lite tomt i går kväll. Efter Arsenals förlust. Den sved. Det var så nära. Och jag tycker de var värda vinsten. Självklart. Grattis Kung Henrik. Men ändå. Arsenal hade mycket väl kunnat få ta hem den där pokalen. Och de borde ha gjort det. Faktiskt.
Kanske ska jag börja gräva efter några överdragsbyxor nu. Kanske ska jag bara skita i det och inse att jag kommer att bli blöt i vilket fall som helst. Med överdragsbyxorna. Försenar jag bara processen. Så det är vilket som.
Silvercykeln. Den rullar snart ner för berget.
God morgon.
Jag kommer att bli blöt. Och smutsig. Kanske hittar jag några överdragsbyxor någonstans innan jag rullar i väg ner för berget?
Jag har inte sovit bra i natt. Har lite. Eller. En jävla massa att fundera på. Jag planerar i alla tillstånd. När jag arbetar planerar jag. När jag tittar på TV planerar jag. När jag cyklar på silvercykeln planerar jag. När jag ska sova planerar jag. Och jag börjar misstänka. Att jag planerar även när jag sover. Det kanske är därför jag så sällan drömmer. Och om jag drömmer. Så är det inte den roliga sorten.
I natt har jag vaknat till och från. Som vanligt. Jag hade svårt att somna. Det blev lite tomt i går kväll. Efter Arsenals förlust. Den sved. Det var så nära. Och jag tycker de var värda vinsten. Självklart. Grattis Kung Henrik. Men ändå. Arsenal hade mycket väl kunnat få ta hem den där pokalen. Och de borde ha gjort det. Faktiskt.
Kanske ska jag börja gräva efter några överdragsbyxor nu. Kanske ska jag bara skita i det och inse att jag kommer att bli blöt i vilket fall som helst. Med överdragsbyxorna. Försenar jag bara processen. Så det är vilket som.
Silvercykeln. Den rullar snart ner för berget.
God morgon.
onsdag, maj 17, 2006
Ja det var en dag i skogen
Värmen. Det fina vädret. Har varit här ett tag nu. Och det känns som att sommaren ändå inte är allt för långt i från oss. Det känns bra. Verkligen.
Det har också gjort att jag bytt ut mitt busskort. Mitt röda kort. Till en cykel. En silvrig.
Det går snabbare att cykla. Än att åka buss. Tåg. Buss.
Och det går inte att klaga på vägen. Jag cyklar längs vattnet. Nästan hela vägen från mig till mitt arbete. Längs grusvägar. Längs vägar genom skogen. Totalt är det 11 km.
Annars har det varit mycket senaste tiden. Mycket möten. Mycket saker att göra färdigt. Planera. Analysera och dokumentera. Men vi kör på.
Idag var vi ute med Mullegruppen. Vi gick till våran skog. Men min kollega S och jag bytte plötsligt färdriktning. Vi gick rakt in i skogen. Bland granar och blåbärsris. Vi hittade ett hängande träd. Jag hoppade upp och böjde ner det. Barnen hängde sig fast i det. Och där lekte vi ett tag.
Vi traskade vidare. Då kom vi till ett berg. Dags för bergskättring. Lagom farligt. Men alla vågade prova. Och alla klarade det. Det var modigt gjort.
Vi kom upp för hela berget och satte oss för att äta lite frukt. Och klättra i träd.
På vägen hem träffade vi på ett omkullvält träd. Det blev en ypperlig. Nästan enastående balansväg. Fyra-fem meter upp var toppen. En del gick en bit. En del gick längre. Någon tittade på.
Vi har arbetat en hel del med mod i vår. Det märks på barnen. Framförallt flickorna. de vågar. Prova och utföra. Det tycker vi är bra. Viktigt.
Vi var tvugna att ringa till våra kollegor. Och säga att vi blir sena. Totalt var vi ute i tre timmar i skogen. Inga konflikter. Inget gnäll. Precis som det ska vara.
Det kommer att bli tråkigt att släppa i väg dessa barn till skolan. Nu när de börjar arta sig så bra. Och att få ny kollega. Att bli av med denna S. Nej. Det är inte längre lika roligt. Vi har så kul ihop på avdelningen. Vi hittar på så otroligt mycket saker. Så mycket roligt. Och vi skrattar. Så mycket som vi skrattar och håller på inne på våran avdelning. Det gör ingen annan på mitt arbete. Det kommer att bli trist att ändra om allting. Det kommer det.
Ja. Nu börjar det närma sig. Avsparken. Den stora finalen. Arsenal. Barcelona. Barcelona. Arsenal. Jag tror att det är mera öppet än man kan tro.
Jag hoppas på Arsenal. Det skulle vara fruktansvärt roligt. I vilket fall som helst. En bra match. Det kommer det nog att bli.
måndag, maj 15, 2006
Ringa klocka. Ring.
Punkterna blir färre och färre. För varje dag som går. Suddas punkter bort. Punkter. Från listan min kollega och jag satte ihop. Med saker som skulle göras innan semestern.
Alla samtal är nästan gjorda. Den flyttande pojkens saker och fest är avklarad. Saker görs varje dag. Och det känns skönt att få ringa i klockan och dra ett streck.
För så gör vi. Varje gång någonting ska strykas. Då tar vi upp en liten klocka. Och plingar i den. Och sedan får man stryka. Jodå. Så går det till på våran avdelning.
På torsdag. Då är det förskolans dag. Och. Ja, det är en krävande dag. Det ska göras hattar. Och instrument. det ska vara picknick kalas med föräldrar. Och det ska vara vernissage med barnens skapande.
Men på fredag. Då kan vi plinga i klockan. Igen.
I morgon. Är det personalmöte. Jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Men. Någonting finns det säkert att ta upp. Och på onsdag. Då plingar vi i klockan. Och stryker personalmöte från listan.
På onsdag. Då är det avdelningsmöte. Och sedan föräldramöte med en föreläsning av Inger Cronlund. Hon ska prata om kost. Ha! Undrar om jag bör lyssna på det?
Och på torsdag. Då plingar vi bort de två punkterna.
Pling. Avdelningsmöte bort. Pling. Föräldramöte bort.
Trots att den yttersta paniken är borta. Så finns det fortfarande mycket att göra. Innan de lugnare dagarna börjar falla in. Några veckor till. Sen. Sen blir det skönare. Då finns det tid att njuta.
Nu. Finns det tid att stryka. Det finns tid att plinga.
Pling. Pling. Pling!
Alla samtal är nästan gjorda. Den flyttande pojkens saker och fest är avklarad. Saker görs varje dag. Och det känns skönt att få ringa i klockan och dra ett streck.
För så gör vi. Varje gång någonting ska strykas. Då tar vi upp en liten klocka. Och plingar i den. Och sedan får man stryka. Jodå. Så går det till på våran avdelning.
På torsdag. Då är det förskolans dag. Och. Ja, det är en krävande dag. Det ska göras hattar. Och instrument. det ska vara picknick kalas med föräldrar. Och det ska vara vernissage med barnens skapande.
Men på fredag. Då kan vi plinga i klockan. Igen.
I morgon. Är det personalmöte. Jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Men. Någonting finns det säkert att ta upp. Och på onsdag. Då plingar vi i klockan. Och stryker personalmöte från listan.
På onsdag. Då är det avdelningsmöte. Och sedan föräldramöte med en föreläsning av Inger Cronlund. Hon ska prata om kost. Ha! Undrar om jag bör lyssna på det?
Och på torsdag. Då plingar vi bort de två punkterna.
Pling. Avdelningsmöte bort. Pling. Föräldramöte bort.
Trots att den yttersta paniken är borta. Så finns det fortfarande mycket att göra. Innan de lugnare dagarna börjar falla in. Några veckor till. Sen. Sen blir det skönare. Då finns det tid att njuta.
Nu. Finns det tid att stryka. Det finns tid att plinga.
Pling. Pling. Pling!
söndag, maj 14, 2006
Veckans lista v. 19
Positivt just nu:
- San José Sharks
Hajarna fortsätter att överraska. De maler på.
- Live fotboll
Det är en speciell stämning. En härlig känsla. Om det sedan går vägen resultatmässigt. Då är det ännu bättre.
- US M
Toppbetyg. Igen. Och snart är dejten på George ett faktum.
- Kenny Jönsson
Tackar nej till 30 mille och NHL. Stannar i Rögle. Div I. Vilket hjärta.
- Cykla
Det går snabbt. Det är smidigt.
Det går snabbt. Det är smidigt.
Negativt just nu:
- Huliganer
De förstör sporten för oss andra. Bort med dem. För alltid.
- Winamp
Winamp och DC går hand i hand. Och jag. Jag går visst långt efter.
- Winamp
Winamp och DC går hand i hand. Och jag. Jag går visst långt efter.
- Bobby's "föräldrar"
Hur brutal, elak och känslokall får man vara? Lås in dem för gott.
- Knäjäveln
Det fortsätter att gå tungt.
- Britta Sprut
Gravid igen. Hon är ett skämt. Säljer man inga skivor. Då kan man skaffa barn för uppmärksamheten.
- Britta Sprut
Gravid igen. Hon är ett skämt. Säljer man inga skivor. Då kan man skaffa barn för uppmärksamheten.
lördag, maj 13, 2006
En fest med ett avsked
Hej igen.
Igår var jag på fest. Eller. Fest vet jag inte om jag kan kalla det. Men en sammankomst i alla fall. Med föräldrar och barn från arbetet.
Det är tradition hos oss att föräldrarna till de barnen som ska sluta. Och börja skolan. Arrangerar en tillställning. Och det gjorde de. Igår.
Det började med brännboll på en äng. Mitt lag förlorade. Med närmare 150p. Hur är det möjligt? Jag var den ända i personalen som var med och spelade. Hm.
Men jag bet ihop. Tog förlusten trots hånande och skrattande barn. Och föräldrar. Fast innerst inne. Ville jag bara ta upp brännbollsträt och börja svinga. Så skratten skulle tystna. Ha! Vilken syn det skulle varit.
Vi gick och grillande. Och satt vid långbord och pratade. Fotbolls VM. Resor. Och en hel massa annat. Vi hade det trevligt. Jag börjar få en väldigt bra föräldrakontakt. Det har jag haft lite svårt för tidigare. Men nu börjar jag komma in i det hela. Och kanske tycker föräldrarna att jag inte är så kass på mitt yrke som det i bland känns. Eller som jag tror.
Men. Det var lite svårt att komma i från "fröken" rollen. När alla barnen sprang omkring. De ville ha hjälp med skor. Och diverse andra saker. Och hur kan man säga nej? Även om deras föräldrar sitter bredvid och de ändå frågar mig. Hm.
Ett av barnen. Ska flytta. Långt bort. Hans sista dag var igår. Och jag fick en liten bok. Och ett kort. Jag måste erkänna. Att jag blev lite tårögd av kortet. Och det kändes som ett gott betyg.
"Tusen och åter tusen tack för den här tiden då E fått ha dig som "fröken". Du är verkligen bra! Du är med barnen, leker fysiskt med dom, engagerar dig. Fortsätt så!"
Boken jag fick. Heter "Våga flyga. En liten bok om att ha tillit till sig själv".
Jag undrar om de ha genomskådat mig. Om det syns så väl. Kanske ska öppna boken och läsa. Hur man ska göra för att tro på sig själv. Som om en bok ska hjälpa. Ha! Men ändå. Vem vet.
Igår var jag på fest. Eller. Fest vet jag inte om jag kan kalla det. Men en sammankomst i alla fall. Med föräldrar och barn från arbetet.
Det är tradition hos oss att föräldrarna till de barnen som ska sluta. Och börja skolan. Arrangerar en tillställning. Och det gjorde de. Igår.
Det började med brännboll på en äng. Mitt lag förlorade. Med närmare 150p. Hur är det möjligt? Jag var den ända i personalen som var med och spelade. Hm.
Men jag bet ihop. Tog förlusten trots hånande och skrattande barn. Och föräldrar. Fast innerst inne. Ville jag bara ta upp brännbollsträt och börja svinga. Så skratten skulle tystna. Ha! Vilken syn det skulle varit.
Vi gick och grillande. Och satt vid långbord och pratade. Fotbolls VM. Resor. Och en hel massa annat. Vi hade det trevligt. Jag börjar få en väldigt bra föräldrakontakt. Det har jag haft lite svårt för tidigare. Men nu börjar jag komma in i det hela. Och kanske tycker föräldrarna att jag inte är så kass på mitt yrke som det i bland känns. Eller som jag tror.
Men. Det var lite svårt att komma i från "fröken" rollen. När alla barnen sprang omkring. De ville ha hjälp med skor. Och diverse andra saker. Och hur kan man säga nej? Även om deras föräldrar sitter bredvid och de ändå frågar mig. Hm.
Ett av barnen. Ska flytta. Långt bort. Hans sista dag var igår. Och jag fick en liten bok. Och ett kort. Jag måste erkänna. Att jag blev lite tårögd av kortet. Och det kändes som ett gott betyg.
"Tusen och åter tusen tack för den här tiden då E fått ha dig som "fröken". Du är verkligen bra! Du är med barnen, leker fysiskt med dom, engagerar dig. Fortsätt så!"
Boken jag fick. Heter "Våga flyga. En liten bok om att ha tillit till sig själv".
Jag undrar om de ha genomskådat mig. Om det syns så väl. Kanske ska öppna boken och läsa. Hur man ska göra för att tro på sig själv. Som om en bok ska hjälpa. Ha! Men ändå. Vem vet.
tisdag, maj 09, 2006
Tre stora.
Senaste tiden. Har det blivit en hel del minnesvärda fotbollsscener. Det har varit
avslutningar. Hyllningar. Och en och annan tår. Som runnit ner från kinder.Highbury. Arsenals hemmaarena. Sedan 1913. Nu har sista matchen spelats där. Nu ska den läggas ner. Och Arsenal ska få en ny. Större. Fast utan minnen. I längden är det nog bra. Men det är lite sorgligt. Efter så lång tid.
Sista matchen blev en triumf. 4-2 vinst mot Wigan. Och Henry. Han öste in mål. Precis som vanligt.
Sedan var det dags för en stor spelare att säga Hej då. Zinedine Zidane. Han har varit. Och är fortfarande. En stor spelare. En spelare med klass. En bländande teknik. Och ett enormt spelsinne. Han kommer att vara saknad. Med sin flint. Och med sin påhittighet.
Avslutningsvis. Kanske det största av alla. Henrik Larsson. Kungen. Han har gjort sitt i Barcelona. Och han hyllas av alla. Som spelare. Som människa. Som vän. Han är stor. Kanske den största. Och han förtjänar hyllningarna.
Och han har njutit. Precis som han ska.Nu är det visst dags att gå vidare. Helsingborg. Och han kommer att lyckas där också. Det är nog redan givet.
måndag, maj 08, 2006
3 km samtal
Det är måndag igen. Första dagen på veckan. Första dagen kanske den tyngsta veckan på terminen.
Dagen skulle börja med ett utvecklingssamtal. Ett avslutningssmtal. Det blev två.
Dagen skulle avslutas med ett samtal. Det blev två.
En dag med fyra stycken avslutningssamtal. Det tar på krafterna.
Men jag har nu hunnit med hälften av mina. Mer. Fem av åtta är klara. När veckan är slut. Är alla samtal klara. Då är det dags att gå vidare. Då är det dags att raka av det snart klassiska samtalsskägget. Som brukar komma fram under samtalsperioden.
Hela veckan är fylld med saker. Inte en ledig stund. Ingen rast. Ingen ro. Men kanske går det att glädjas. Att det endast är 70 dagar kvar. Till semestern.
De svarta träningsskorna har börjat röra på sig igen. I fredags. Då blev det första passet på två veckor. I söndags. Blev det ett till. 3 km (13.29.80) Och idag. Nyss. Blev det ytterligare 3km. (13.05.11)
3km. Det är ingenting. Egentligen. Men jag måste testa mitt knä. Försiktigt. Det går kanske lite för fort. Lite onödigt. Riskabelt. Men det är svårt att hålla igen. När man är så sugen på att springa. Det är skönt att få köra lite. Men det hela känns samtidigt väldigt orytmiskt. Det behövs ett par pass. Kanske lite längre än 3km. Innan kroppen faller på sin plats. Och rytmen i steget börjar komma.
Knät är inte bra. Det finns en tendens till känning i det. I själva belastningsmomentet. Och i hälkicken. När knät är i böjt läge. I löpsteget. Då kan det i bland sticka till lite.
Jag har stretchat. Jag har gjort mina extra benböj. Precis som sjukgymnasten talade om. Men jag vet inte om det är det eller vilan som gett det positiva resultatet.
Samtidigt. är det inte så pass bra att jag kan stegra träningen ännu. Jag får avvakta läkarbesöket på onsdag kvällen. Undertiden. Kanske jag ska vara glad åt att jag kan springa lite. Överhuvudtaget.
Dagen skulle börja med ett utvecklingssamtal. Ett avslutningssmtal. Det blev två.
Dagen skulle avslutas med ett samtal. Det blev två.
En dag med fyra stycken avslutningssamtal. Det tar på krafterna.
Men jag har nu hunnit med hälften av mina. Mer. Fem av åtta är klara. När veckan är slut. Är alla samtal klara. Då är det dags att gå vidare. Då är det dags att raka av det snart klassiska samtalsskägget. Som brukar komma fram under samtalsperioden.
Hela veckan är fylld med saker. Inte en ledig stund. Ingen rast. Ingen ro. Men kanske går det att glädjas. Att det endast är 70 dagar kvar. Till semestern.
De svarta träningsskorna har börjat röra på sig igen. I fredags. Då blev det första passet på två veckor. I söndags. Blev det ett till. 3 km (13.29.80) Och idag. Nyss. Blev det ytterligare 3km. (13.05.11)
3km. Det är ingenting. Egentligen. Men jag måste testa mitt knä. Försiktigt. Det går kanske lite för fort. Lite onödigt. Riskabelt. Men det är svårt att hålla igen. När man är så sugen på att springa. Det är skönt att få köra lite. Men det hela känns samtidigt väldigt orytmiskt. Det behövs ett par pass. Kanske lite längre än 3km. Innan kroppen faller på sin plats. Och rytmen i steget börjar komma.
Knät är inte bra. Det finns en tendens till känning i det. I själva belastningsmomentet. Och i hälkicken. När knät är i böjt läge. I löpsteget. Då kan det i bland sticka till lite.
Jag har stretchat. Jag har gjort mina extra benböj. Precis som sjukgymnasten talade om. Men jag vet inte om det är det eller vilan som gett det positiva resultatet.
Samtidigt. är det inte så pass bra att jag kan stegra träningen ännu. Jag får avvakta läkarbesöket på onsdag kvällen. Undertiden. Kanske jag ska vara glad åt att jag kan springa lite. Överhuvudtaget.
söndag, maj 07, 2006
Veckans lista v. 18
Positivt just nu:
-Vädret
Det är helt underbart. Sommarkänsla. Redan nu.
- Mattes blogg
Tävlingarna. De har han lyckats med. Svåra. Men roligt.
- Mp3:an
Kan vara en av världens viktigaste uppfinningar?
- Långa varma duschar
Det är härligt. Även när det är varmt ute.
- Barcelona
Grattis till ligaguldet! Och Grattis Henke. Kungen.
Negativt just nu:
- Nej tack
Tacka nej till landslagsspel. Utan anledning. De borde inte bli tillfrågade nästa gång. Landslagsspel. Det är en ära.
- Knäjäveln
Tiden går.
- Hockey VM
Hockey och idrott i all ära. Men hockey VM. I maj. Det hela känns lite avslaget.
- Knivsta Sandbergs bortgång
Vila I Frid Gösta!
- Hockey VM
Hockey och idrott i all ära. Men hockey VM. I maj. Det hela känns lite avslaget.
- Knivsta Sandbergs bortgång
Vila I Frid Gösta!
- Juventus
Nu är det inte bara Zlatan som är pinsam. Nu är det hela Juventus. Ha!
lördag, maj 06, 2006
Andras lycka - mitt misslyckande
Det finns många människor runt om i världen. Som blir framgångsrika. Lyckas och får berömmelse. Givetvis finns det miljontals olika tolkningar på vad lyckanden och framgång innebär. Och det finns miljontals sätt att nå dem. Så. Egentligen kanske man kan säga. Att alla når det. På ett sätt. Eller ett annat.
Men om man ser överlag. När någon lyckas. Som exempelvis Erik. Som jag skrev om i veckan. Han imponerade någon fruktansvärt på mig. Och det fick mig att känna mig sämre.
Så. Hur kommer det sig? Varför får lyckanden och berömmelse till andra. Oss själva att må dåligt? Och kanske tycka sämre om oss själva?
Jag har inget klart svar. Och kanske är det bara jag som känner så. Men jag tror att känslan finns hos många.
Emil. Lyckades inom idrotten. Inom "min" idrott. Och det får mig att känna mig som en sämre löpare. Mycket sämre.
Även när min bror. Som är mycket bättre än mig. När han lyckas. Känner jag mig mera misslyckad.
Samma sak har hänt inom skrivandet. Dessa bloggerier. Ibland hittar man någon. Eller något inlägg. Som är riktigt bra. Som imponerar på en. Och det får mig att vilja sluta skriva ibland. Jag känner då att det jag skriver verkligen är värdelöst.
Självklart kan man glädjas med dem som lyckas. Men innerst inne. Hos mig. Växer det en känsla av misslyckande. Och så tycker jag inte att det ska behöva vara.
Lyckas han eller hon på en sak. Ja. Va fan. Då lyckas jag på något annat sätt.
Erik springer brutalt bra. Men jag. Jag kanske lyckas som pedagog. Någon dag.
Men. Man kanske lyckas på fel sak. Något man verkligen vill bli bra på. Något man drömmer om. Och vill lyckas med. Det går inte riktigt. Inte fullt ut. Medan. Något som inte är lika viktigt för en själv. Något man inte drömt eller önskat att bli riktigt bra på. Lyckas man med.
Kanske är det en släng av avundsjuka som kommer fram. Men. Det kommer inte alltid. Jag blir inte avundsjuk på någon som lyckas. På ett område jag inte är intresserad av. Eller som jag inte kan någonting om.
Alltså. Egentligen ska den här känslan vara helt onödig. Alla lyckas. På någonting. Någonstans. Det gäller bara att hitta det själv. Och njuta av det då. Stort. Som smått.
Men om man ser överlag. När någon lyckas. Som exempelvis Erik. Som jag skrev om i veckan. Han imponerade någon fruktansvärt på mig. Och det fick mig att känna mig sämre.
Så. Hur kommer det sig? Varför får lyckanden och berömmelse till andra. Oss själva att må dåligt? Och kanske tycka sämre om oss själva?
Jag har inget klart svar. Och kanske är det bara jag som känner så. Men jag tror att känslan finns hos många.
Emil. Lyckades inom idrotten. Inom "min" idrott. Och det får mig att känna mig som en sämre löpare. Mycket sämre.
Även när min bror. Som är mycket bättre än mig. När han lyckas. Känner jag mig mera misslyckad.
Samma sak har hänt inom skrivandet. Dessa bloggerier. Ibland hittar man någon. Eller något inlägg. Som är riktigt bra. Som imponerar på en. Och det får mig att vilja sluta skriva ibland. Jag känner då att det jag skriver verkligen är värdelöst.
Självklart kan man glädjas med dem som lyckas. Men innerst inne. Hos mig. Växer det en känsla av misslyckande. Och så tycker jag inte att det ska behöva vara.
Lyckas han eller hon på en sak. Ja. Va fan. Då lyckas jag på något annat sätt.
Erik springer brutalt bra. Men jag. Jag kanske lyckas som pedagog. Någon dag.
Men. Man kanske lyckas på fel sak. Något man verkligen vill bli bra på. Något man drömmer om. Och vill lyckas med. Det går inte riktigt. Inte fullt ut. Medan. Något som inte är lika viktigt för en själv. Något man inte drömt eller önskat att bli riktigt bra på. Lyckas man med.
Kanske är det en släng av avundsjuka som kommer fram. Men. Det kommer inte alltid. Jag blir inte avundsjuk på någon som lyckas. På ett område jag inte är intresserad av. Eller som jag inte kan någonting om.
Alltså. Egentligen ska den här känslan vara helt onödig. Alla lyckas. På någonting. Någonstans. Det gäller bara att hitta det själv. Och njuta av det då. Stort. Som smått.
fredag, maj 05, 2006
Test 514?
Idag har det varit en sån där dag. Som får människor att le lite extra. En sån dag där solen värmer med sina strålar. Och fåglarna sjunger och visar att de är på topp.
Jag log redan när jag gick hemifrån. 05.30. I morse. Det är fredag. Vädret skulle bli strålande. Rätt låt körde i gång i mp3:an. Och. Ja. Det tillvaron kändes helt enkelt bra.
Hela dagen på arbetet gick också bra. Färre barn. Färre konflikter. Och en hel del utomhus. Nästintill hela dagen faktiskt.
Det märks tydligt hur bra barnen mår av att få vara ute. Det blir väldigt lite konflikter. Det finns så mycket större ytor att vara på. Så mycket mer spelrum. Helt enkelt.
Vi har fått beröm av skolorna. "Det märks stor skillnad på era barn och kommunala barn när man ska ut i skogen eller gå någonstans. det är aldrig något gnäll från era."
Jodå. Så säger dem.
I alla fall. Dagen gick bra. Och hem kom jag. Hem. För att testa mitt knä. Det har blivit en hel del testande senaste tiden. Knän. vader. Hälsenor. Undrar hur många test jag kommit upp i?
I alla fall. Det var bara att hoppa in i kläderna. Och in i skorna. De svarta.
Och i väg.
3 km (14.02.12). Blev det. Jag kände ingen smärta i knät. Men samtidigt. Det kändes inte helt bra.
Det märks att något inte stämmer. Lite tjockt i knät. Men. Kanske är det ett steg i rätt riktning. Jag vet inte.
På onsdag. Ska jag till sjukgymnasten. Bra att få en till titt på det där knät. På knäjäveln. Jag ska vara hemma hos henne. 19.00. Tycker det är väldigt snällt. Uppoffrande av henne. Att ta emot mig sådär. Sent. Och långt efter arbetstidens slut.
Det uppskattas. Verkligen.
Och. Det är där jag sitter nu. Med balkongdörren öppen. Ingen glögg. Men med ett lagom klart sinne. Knät har inte blivit sämre. Snarare tvärtom. Och solen skiner. Fortfarande. Det går frammåt. Knät. Dagarna. Ja. Det mesta.
Jag log redan när jag gick hemifrån. 05.30. I morse. Det är fredag. Vädret skulle bli strålande. Rätt låt körde i gång i mp3:an. Och. Ja. Det tillvaron kändes helt enkelt bra.
Hela dagen på arbetet gick också bra. Färre barn. Färre konflikter. Och en hel del utomhus. Nästintill hela dagen faktiskt.
Det märks tydligt hur bra barnen mår av att få vara ute. Det blir väldigt lite konflikter. Det finns så mycket större ytor att vara på. Så mycket mer spelrum. Helt enkelt.
Vi har fått beröm av skolorna. "Det märks stor skillnad på era barn och kommunala barn när man ska ut i skogen eller gå någonstans. det är aldrig något gnäll från era."
Jodå. Så säger dem.
I alla fall. Dagen gick bra. Och hem kom jag. Hem. För att testa mitt knä. Det har blivit en hel del testande senaste tiden. Knän. vader. Hälsenor. Undrar hur många test jag kommit upp i?
I alla fall. Det var bara att hoppa in i kläderna. Och in i skorna. De svarta.
Och i väg.
3 km (14.02.12). Blev det. Jag kände ingen smärta i knät. Men samtidigt. Det kändes inte helt bra.
Det märks att något inte stämmer. Lite tjockt i knät. Men. Kanske är det ett steg i rätt riktning. Jag vet inte.
På onsdag. Ska jag till sjukgymnasten. Bra att få en till titt på det där knät. På knäjäveln. Jag ska vara hemma hos henne. 19.00. Tycker det är väldigt snällt. Uppoffrande av henne. Att ta emot mig sådär. Sent. Och långt efter arbetstidens slut.
Det uppskattas. Verkligen.
Och. Det är där jag sitter nu. Med balkongdörren öppen. Ingen glögg. Men med ett lagom klart sinne. Knät har inte blivit sämre. Snarare tvärtom. Och solen skiner. Fortfarande. Det går frammåt. Knät. Dagarna. Ja. Det mesta.
torsdag, maj 04, 2006
Fyra små gröna ägg
Igår var jag i skogen med mina Mullebarn. Vi hade inget speciellt planerat. Så vi traskade rätt in i skogen. Men så kom jag på.
Dagen innan var jag i skogen med Knoppbarnen. De yngsta. Småknoddarna. De behövde hjälp. Och där kom jag. Med min slängkappa.
Nej. Okej. Jag hade ingen slängkappa. Men jag kom och hjälpte dem. Och lekte Björnen sover.
I skogen. Hittade vi ett fågelbo. Som satt på väggen. Bland grenarna. I en koja. I fågelboet. Låg det fyra små gröna ägg. Ingen fågelmamma i närheten.
Alltså. Mina Mullebarn. Jag ledde dem rakt in i skogen. Och tog dem till fågelboet. Där fick jag lyfta upp dem. En efter en. Så att de kunde se äggen. Och så de kunde säga sina: Ohh. Wow. Häftigt. Och, Vad fina!
Sedan gick vi vidare. Och pratade om äggen. Om fåglar. Och vad det kunde vara för fågel som lagt dem.
När vi kom tillbaka till förskolan. Tog vi fram fågelboken. Och tittade tillsammans. Vi kom fram till ett svar. Ett gemensamt svar.
Koltrast.
Dagen innan var jag i skogen med Knoppbarnen. De yngsta. Småknoddarna. De behövde hjälp. Och där kom jag. Med min slängkappa.
Nej. Okej. Jag hade ingen slängkappa. Men jag kom och hjälpte dem. Och lekte Björnen sover.
I skogen. Hittade vi ett fågelbo. Som satt på väggen. Bland grenarna. I en koja. I fågelboet. Låg det fyra små gröna ägg. Ingen fågelmamma i närheten.
Alltså. Mina Mullebarn. Jag ledde dem rakt in i skogen. Och tog dem till fågelboet. Där fick jag lyfta upp dem. En efter en. Så att de kunde se äggen. Och så de kunde säga sina: Ohh. Wow. Häftigt. Och, Vad fina!
Sedan gick vi vidare. Och pratade om äggen. Om fåglar. Och vad det kunde vara för fågel som lagt dem.
När vi kom tillbaka till förskolan. Tog vi fram fågelboken. Och tittade tillsammans. Vi kom fram till ett svar. Ett gemensamt svar.
Koltrast.
onsdag, maj 03, 2006
Mycket god kvalitet
I mars. Då hade vi två stycken damer. Två stycken observatörer. På våran förskola. De skulle studera oss. Förskolan. Och vad som var bra och vad som kunde förbättras.
De följde efter oss hela dagen. Med sina små anteckningsblock. Och noterade det mesta.
Det var fruktansvärt krävande att ständigt ha någon som studerar allt man gör och säger. Det var ett par ansträngande dagar.
Dessa två damer skulle bland annat bedömma miljön. Inne och ute. Pedagogernas förhållningssätt. Utbildning. Föräldrarnas syn. Samt skola och hem.
Bedömmningsnivån låg mellan 1-4.
4 - Mycket god kvalitet
3 - God kvalitet
2 - Tillfredsställande
1 - Bör förändras
Idag. Fick vi tillbaka rapporten. Sammanställningen. Nervöst öppnade vi den och tittade.
På allt utom innemiljön fick vi betyget Mycket god kvalitet!
Det var inte illa. Det kan man inte vara missnöjd med.
Chefen ska träffa dessa två damer snart och gå igenom rapporten. Hon frågade dem om hon skulle komma själv eller ta med någon ur personalen.
Deras svar kom snabbt. "Ta med den där långa mannen!"
Oj. Gjorde jag ett gott intryck med min kramkull i deras närvaro? Eller vill de bara höra en manlig åsikt? Eller kanske de vill fråga vad fan jag egentligen håller på med där. Eller. Ja. Kanske de bara kommer ihåg mig.
Jag har stängningen den dagen. Så jag får inte följa med. Glad för det är jag. Jag hade antagligen fått en herrans massa obehagliga frågor gällande utbildning och barns lärande. Som jag inte kunnat svara på. Som jag hade gett en gapande mun och ett osynligt frågetecken som svar på.
Nu. Kan jag stänga. I lugn och ro. Utan obehagliga frågor. Utan observerande damer.
De följde efter oss hela dagen. Med sina små anteckningsblock. Och noterade det mesta.
Det var fruktansvärt krävande att ständigt ha någon som studerar allt man gör och säger. Det var ett par ansträngande dagar.
Dessa två damer skulle bland annat bedömma miljön. Inne och ute. Pedagogernas förhållningssätt. Utbildning. Föräldrarnas syn. Samt skola och hem.
Bedömmningsnivån låg mellan 1-4.
4 - Mycket god kvalitet
3 - God kvalitet
2 - Tillfredsställande
1 - Bör förändras
Idag. Fick vi tillbaka rapporten. Sammanställningen. Nervöst öppnade vi den och tittade.
På allt utom innemiljön fick vi betyget Mycket god kvalitet!
Det var inte illa. Det kan man inte vara missnöjd med.
Chefen ska träffa dessa två damer snart och gå igenom rapporten. Hon frågade dem om hon skulle komma själv eller ta med någon ur personalen.
Deras svar kom snabbt. "Ta med den där långa mannen!"
Oj. Gjorde jag ett gott intryck med min kramkull i deras närvaro? Eller vill de bara höra en manlig åsikt? Eller kanske de vill fråga vad fan jag egentligen håller på med där. Eller. Ja. Kanske de bara kommer ihåg mig.
Jag har stängningen den dagen. Så jag får inte följa med. Glad för det är jag. Jag hade antagligen fått en herrans massa obehagliga frågor gällande utbildning och barns lärande. Som jag inte kunnat svara på. Som jag hade gett en gapande mun och ett osynligt frågetecken som svar på.
Nu. Kan jag stänga. I lugn och ro. Utan obehagliga frågor. Utan observerande damer.
tisdag, maj 02, 2006
Ett annorlunda liv
Senaste tiden har jag levt ett lite annorlunda liv. Ett liv utan träning.
Tidigare har jag tränat i stort sätt varje dag. Sprungit mina rundor. Intervaller. 10 km pass. 20 km pass.
Nu har jag snart vilat helt från träningen i två veckor. Första veckan var det inga problem. Det kändes nästan lite skönt att få vila. Och att ha lite extra fritid.
Men nu. När det nästan gått två veckor. Börjar det bli jobbigt. Jag ser andra vara ute och springa. Och jag önskar jag fick löpa på vägarna. Jag drömmer. Dagdrömmer.
Det kan även räcka med att jag ser en väg. Kanske en grusväg eller en skogsväg. Och jag får tankar i huvudet. Att få mala fram längs vägen. Med långa steg. Trycka på stegen lite och susa fram där.
Jag har börjar köra lite styrketräning här hemma i stället. Bara några övningar. För att få ur mig lite energi. Och träningsbehovet.
Men jag får inte träna överkroppen så mycket. Det blir bara onödig vikt när jag springer.
På fredag. Då ska jag testa knät igen. Då har det gått två veckor. Men. Jag har inga förhoppningar. Knät känns inte alls rätt. Det sticker lite när jag sätter mig ner i bland. Och även när jag går ner för trappor.
Men jag måste prova. Går det inte. Blir det mer vila. Och sjukgymnastik.
Har jag tur kan jag träna i sommar. Om jag har tur. Det som är säkert. Det är att det är långt kvar. Innan jag närmar mig Erik.
Tidigare har jag tränat i stort sätt varje dag. Sprungit mina rundor. Intervaller. 10 km pass. 20 km pass.
Nu har jag snart vilat helt från träningen i två veckor. Första veckan var det inga problem. Det kändes nästan lite skönt att få vila. Och att ha lite extra fritid.
Men nu. När det nästan gått två veckor. Börjar det bli jobbigt. Jag ser andra vara ute och springa. Och jag önskar jag fick löpa på vägarna. Jag drömmer. Dagdrömmer.
Det kan även räcka med att jag ser en väg. Kanske en grusväg eller en skogsväg. Och jag får tankar i huvudet. Att få mala fram längs vägen. Med långa steg. Trycka på stegen lite och susa fram där.
Jag har börjar köra lite styrketräning här hemma i stället. Bara några övningar. För att få ur mig lite energi. Och träningsbehovet.
Men jag får inte träna överkroppen så mycket. Det blir bara onödig vikt när jag springer.
På fredag. Då ska jag testa knät igen. Då har det gått två veckor. Men. Jag har inga förhoppningar. Knät känns inte alls rätt. Det sticker lite när jag sätter mig ner i bland. Och även när jag går ner för trappor.
Men jag måste prova. Går det inte. Blir det mer vila. Och sjukgymnastik.
Har jag tur kan jag träna i sommar. Om jag har tur. Det som är säkert. Det är att det är långt kvar. Innan jag närmar mig Erik.
måndag, maj 01, 2006
Goodbye my lover
Idag var det alltså dags igen. För ett av dessa hemska. Vemodiga. Avsked. Ibland får jag för mig. Att jag ska lära mig med tiden. Att det blir en vanesak. Att det om inte blir lättare. I alla fall inte blir svårare att säga hej då.
Men jag har tydligen fel. För det blir fan svårare för varje gång. Det är med tyngre och tyngre hjärta jag sätter mig ensam i bilen. Och åker hem till mina tomma lägenhet igen.
Flickan från landet i norr. Har vinkats av. För den här gången. Men hon kommer igen. Även om det tar tid. Så kommer hon igen. Och man vet aldrig för hur länge hon stannar.
Det har varit några härliga dagar. Som vi haft tillsammans nu. Vi har verkligen haft roligt. För det har vi tillsammans. Vi pratar. Och vi skrattar en massa. Det känns bra. Väldigt bra. Det blir bara bättre och bättre. Sade flickan från landet i norr. Och jag kan bara instämma.
Nu tar det 24 dagar tills vi ses nästa gång. Längtan är bra? Ha! Vad är det för uttryck egentligen? Jag tycker bara det är trist. Och frustrerande. Och helt enkelt dumt. I alla fall idag. I kväll.
När vi ändå pratar om dagar. I går. Var det exakt nio månader sedan jag slutade snusa. Sen jag tog den där sista snusen i det varma Spanien. Ibland lider jag fortfarande.
Och det är endast. Hm. 78 dagar kvar. Till min semester börjar. Vet inte riktigt hur det känns. Jag får nog återkomma.
I fredags. Gjorde min kollega och jag en lista på saker som skulle göras innan sommaren. Det blev en bra bit över 50 punkter. På kanske 40 dagar. Det är alltså dags nu. Att ta tar i den där livbojen och försöka hålla huvudet högt. Ovanför ytan.
Men jag har tydligen fel. För det blir fan svårare för varje gång. Det är med tyngre och tyngre hjärta jag sätter mig ensam i bilen. Och åker hem till mina tomma lägenhet igen.
Flickan från landet i norr. Har vinkats av. För den här gången. Men hon kommer igen. Även om det tar tid. Så kommer hon igen. Och man vet aldrig för hur länge hon stannar.
Det har varit några härliga dagar. Som vi haft tillsammans nu. Vi har verkligen haft roligt. För det har vi tillsammans. Vi pratar. Och vi skrattar en massa. Det känns bra. Väldigt bra. Det blir bara bättre och bättre. Sade flickan från landet i norr. Och jag kan bara instämma.
Nu tar det 24 dagar tills vi ses nästa gång. Längtan är bra? Ha! Vad är det för uttryck egentligen? Jag tycker bara det är trist. Och frustrerande. Och helt enkelt dumt. I alla fall idag. I kväll.
När vi ändå pratar om dagar. I går. Var det exakt nio månader sedan jag slutade snusa. Sen jag tog den där sista snusen i det varma Spanien. Ibland lider jag fortfarande.
Och det är endast. Hm. 78 dagar kvar. Till min semester börjar. Vet inte riktigt hur det känns. Jag får nog återkomma.
I fredags. Gjorde min kollega och jag en lista på saker som skulle göras innan sommaren. Det blev en bra bit över 50 punkter. På kanske 40 dagar. Det är alltså dags nu. Att ta tar i den där livbojen och försöka hålla huvudet högt. Ovanför ytan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)