Förskollärare får för mycket ansvar

För ett tag sedan läste jag en artikel. Jag tror det var i aftonbladet. Eller aftonhoran som Mr. T uttrycker det. Mr. T. Som för övrigt numera har en blå skinka. Ha!

Nåväl. Artikeln. Det var någon som hade skickat in den. Och tog upp det ojämnlika samhället vi tydligen lever i. Det mest intressanta var att hon hade lösningen. Och visste vart problemet var. Allting var förskollärarnas fel. Det är de (vi) som ska göra barnen jämlika. Det är där allting börjar.

Pojkar på förskolan ska inte få mera spelrum att skrika och springa än flickor. Hon tog bara upp saker som var negativt för pojkar. Så klart. Förskollärarna delar upp för mycket och ger pojkarna mera uppmärksamhet. Enligt denna insändarkvinna.

Ha! Blir mitt svar. Jag vet inte om jag skrattade eller blev arg på denna insändare. Eller bara tyckte hon var pinsam.

Att för det första göra denna uppfostran till förskollärarnas ansvar är helt befängt. Det borde väl ändå fortfarande vara föräldrarnas sak? Att sedan tro att alla barn är likadant skapta. Ja. Hon har väl för helvete också varit barn någon gång i livet. Och borde då veta att alla är olika. Och att alla behöver/kräver olika mycket uppmärksamhet.
Varför bromsa pojkarnas utveckling? Varför inte få flickor att leva ut mera? Och varför gäller det hela bara pojkar som skriker och springer omkring? Varför räknas inte alla de gånger fröken sitter med flickorna och ritar? Spelar teater? Lagar mat? Det är också att uppmärksamma ett barn.

Min erfarenhet som förskollärare. Är i alla fall att fröknarna ständigt arbetar med att alla barn ska få lika mycket uppmärksamhet. Om det sedan är pojkar som skriker och brottas. Eller flickor som lekar lugnare.
Hur det hela sedan kopplas ihop med att samhället skulle vara så ojämnlikt. Det vet jag inte. Kanske är det personalen som bör diskuteras i såna fall? Det vimlar inte direkt av manliga förebilder där.
Men det är inte barnen som sätter lönenivåer. Det är inte barnen som har tjejtaxa. Det är inte barnen som bestämmer hur gammal man måste vara för att komma in på krogen. Det är inte barn som bildar egna partier eller bestämmer vem andra ska gifta sig med. Det är inte pojkar som ständigt bestämmer över flickorna. Och det är inte flickorna som ständigt bestämmer över pojkarna.
Livet på förskolan. Det är redan jämlikt. Och så kommer det alltid att vara.