Skrattet i min omgivning

Om några minuter kommer det första barnet. Efter det kommer det inte speciellt många till. Vi blir bara några få den här veckan. Och ibland känns det lite väl bortkastat med all personal.

Jag har parkerat min cykel utanför. Jag har öppnat dörrarna. Redo att ta emot. På vägen hit tänkte jag lite. Först tänkte jag på att jag kom ihåg att ta med mig mp3:an i morse. Det gjorde jag inte igår. Utan upptäckte att jag inte hade någon musik i öronen efter halva vägen.

Men jag tänkte lite på förändringar. Kanske inte så mycket i omgivningen. Utan personlighetsmässigt. Och jag tänkte på hur mycket jag har skrattat senaste tiden. Jag vet inte hur jag ska formulera allting. Men senaste tiden. Har jag haft roligt. Gjort konstiga saker som varit väldigt roliga. Jag har skrattat. Jag har träffat en del nya människor. Jag har skrattat med dem. Leendet ligger ständigt på läpparna. Och välbefinnandet är där.
Har man förlorat humorn. Då är det kört. Det är det. Faktiskt.

Så. Jag har kanske inte förändrat mig lika mycket som en del av mina vänner. Vilket jag är glad över. I stället har jag träffat några nya vänner. Samtidigt som jag har behållit en del.
En klok kvinna sade en gång att det är viktigt att bara umgås med dem som får en att må bra. Kanske är det just det jag gjort. Utan att ens tänka på det.

Men mest av allt. Har jag skrattat. Högt. Länge. Tillsammans.