Veckans lista v.37

Positivt just nu:

- Djurgården hockey

Tvåa i försäsongstabellen. Det har nog inte hänt sedan storhetstiden. Tyvärr är det inte den tabellen som räknas. Men det ser bra ut inför kommande säsong.

- Idéer

Ibland kan idéer bara poppa upp. Ofta arbetsrelaterade. Senast var det en nyckelpigeidé.
- Djurgården webb-TV

En storartad sak att göra. Det tycker vi om. Mycket.

- Gentleman - Superior
En bra låt. Som ger en slags gladhetskänsla. Viktigt i dessa tider.

- Nya skor
Det är alltid trevligt med nya skor. Nästan i alla fall.

Negativt just nu:

- Bollkallemålet

Vad är det för jävla pajas till domare som godkänner ett sådant mål?
- För hög ambition

Ner ambitionsnivå. Ner! Hur gör man egentligen för att sänka den?
- Nya skor
Skavsår. Blodblåsor. Lysande vithet. Och tomma bankkonton. Det finns även nackdelar med nya skor.
- Ett borttappat leende
Någon som hittat mitt leende? Jag återfår det gärna mot beskrivning.

- Smutskastning
Det ena partiet är värre än det andra. Men Persson. Han är värst av alla.

Tårdränkt handfat

Till slut blev det ändå fredag. Och den började bra. Ett gott humör. För att vara klockan 05.00 då klockhelvetet ringde.
Men det goda humöret höll sig inte länge. Redan tidigt på arbetet dalade det. Och tystnaden var nästintill total från min sida. Jag drog mig undan kollegor. På gården stod jag själv. Lekte inte med några barn idag. Pratade inte med några kollegor. Ensam.

Jag såg hur en del kollegor började prata med varandra. Tittandes på mig. Någon frågade hur det var. Jag svarade med rosslig röst "bra". Sådär som jag brukar svara.
Innan vi skulle gå in. Började några prata med chefen. Och hon kom ner till mig. Konstigt nog. Tror hon inte på mig när jag säger att det är bra. Hm. Undrar varför. Men idag fick hon inte ur mig någonting. Och tur var ändå det. För hade jag börjat prata där. Då hade det brustit.

Brast gjorde det. Men inte ute på gården. Utan en liten stund senare. Inne på toaletten föll tårarna ner i handfatet. Jag försökte pressa fram ett leende. Ibland gick det. Ibland inte. Senare brast det ännu en gång.

Det var inte min dag idag. Eller så blev det helt enkelt för mycket. Jag pressar mig själv till tårar. Hur illa är egentligen inte det? Jag känner att jag ska komma på alla idéer. Det är upp till mig att få fram det positiva i min ena kollega. Jag ska driva fram avdelningen till stordåd. Allting ska överarbetas och det ena ska bli bättre än det andra. Till slut klarar jag det inte mera. Inte med ett leende i alla fall.

Jag läste några rader. "Jag har säkt min ambitionsnivå och försöker bedriva en vettig verksamhet med den lilla kreativitet som jag har". (Jag hoppas det är okej att jag citerar.)

Kanske så jag ska tänka lite. Inte direkt när det gäller kreativiteten. Utan allting. Jag måste sänka min ambitionsnivå lite. Jag kan inte göra allting lika bra som förra terminen. Med den bra kollegan. Jag får ta terminen och göra så gott det går. Utifrån kapaciteten som finns där. På avdelningen. Tyvärr. Men samtidigt väldigt rätt.

Jag gör gärna lite mindre med ett leende på läpparna. Än stora saker som driver en till ett tårdränkt handfat.

Måste hitta leendet

De senaste dagarna har varit lite tunga. Det har varit några jobbiga situationer. Och ibland har det kännts som om hela verksamheten blir mitt ansvar. Då en kollega är halvt sjukskriven och en är negativ till det mesta.

Idag frågade chefen ännu en gång hur det var. Senaste tiden har jag sagt "bra". Men. Det brukar kunna synas på mig när något inte är som det ska. "Du har inget leende på läpparna" som chefen uttryckte det.
Så vi började prata lite ute på gården. Om min halvtidskollega. Om möten hit. Och möten dit. Och om verksamheten. Om hur jag känner det hela. Och en hel del annat kan man säga.
Till slut även om att jag får dåligt samvete ibland. Som jag skrev om igår.

Det skulle jag absolut inte ha. Och det vet jag egentligen själv att jag inte ska. Men jag vet inte hur jag ska lyckas få bort den känslan. Det är visst en del av betalningen. Från barnens håll. Att de är på mig och vill vara med mig hela tiden. Eftersom jag är med dem och leker med dem. Är nere på deras nivå och pratar och lyssnar. Samt att jag har ett leende på läpparna ger mera intresse för barnen än någon som går runt och ser sur ut.

Annars var det att jag måste sluta tvivla på min förmåga. Jag kan. Men samtidigt. Jag ska inte göra allting ensam. Blir det så att mina kollegor inte hjälper till. Måste det pratas ordentligt med alla berörda.

Kort och gott. Jag fick prata ut lite där ute på den soldränkta gården. Det kändes bra. Det finns nog mera att få ut. Och det kanske under lite mera ordnade former. Utan avbrott. Utan uppsiktskrav. Men det får bli en annan gång. Tills dess. Får jag göra vad jag kan. Och försöka få dit det där leende igen. För det är väldigt viktigt. För mig. För barnen. Och för mina kollegor.

De ger mig dåligt samvete

Den senaste tiden har det varit en del situationer på arbetet. Situationer där jag i efterhand fått lite dåligt samvete. Jag vet inte exakt varför. Och vet jag varför. Så är det egentligen helt fel att få det.

Förra veckan. Satt jag med en liten kille på min avdelning i mitt knä och tröstade honom när han grät. Då kom L förbi. Den fröken han hade tidigare. Innan sommaren. Och stannade upp. Tittade ner på oss och sträckte ut sina armar. "Kom M" sa hon. Hon lyfte upp honom och tröstade vidare. Kvar satt jag på golvet och förstod ingenting.
Dög inte mitt tröstande? Varför lyfter du upp honom när du annars säger att man inte ska lyfta barnen och förstöra ryggen?

Lite senare kom samma fröken förbi avdelningen. Stannade upp och sa "Jag tycker alltid det bara är spring här inne."
Det säger du? De jag har pratat med. Och hört med. Har sagt att det är förvånansvärt lugnt på våran avdelning. Att det är bättre där än förra året. Framförallt med tanke på barngruppen och dess storlek.

Igår. Kom en pappa och skulle hämta sin dotter. Med sig hade han två flickor. Storasystern och en till. De två flickorna slutade hos oss för ett år sedan. Och började skolan. Det första flickorna gör när de kommer är att rusa fram till mig och krama mig. De ser väldigt glada ut. Ett leende sprider sig på mina läppar.
Bredvid mig. Står L. Kollegan jag nämnt i tidigare situationer. Hon tittar på flickorna. Och säger lite halvbittert "Matthias får kramar. Men jag får inga kramar." Flickorna håller kvar sina armar om mig och tittar på L.
L öppnar munnen igen "Hallå. Får jag någon kram?" Flickorna släpper mig och kramar henne.

När jag tänkt på de här situationerna. Känner jag att jag får lite dåligt samvete. Jag känner mig illa till mods på något sätt. Är L avundsjuk på att jag får trösta? Är hon bitter för att barnen söker sig till mig? Vad har jag gjort?
Det händer ofta. Att jag får dåligt samvete när nästan alla barnen kommer till mig när det är något. De hänger på mig. Vill leka med mig. Och hur mycket jag än vänder och vrider på det. Så ser jag ingen annan anledning till att de gör så. Utom den att jag är med barnen mest av alla. Och jag vill inte få dåligt samvete när ett barn säger "Matthias är den bästa fröken." Jag vill vara nöjd och stolt då. Inte skämmas och hoppas ingen annan hörde.

Det kan inte bero på att jag är ny. Jag har arbetat där i två år nu. Det kan inte bero på att jag är kille. Det har jag helt enkelt svårt att tro. Det kan inte ha sån inverkan. Och jag ser ingen annan anledning. Jag kan skälla på dem lika mycket som de andra. Jag kan förbjuda lika mycket saker som de andra. Men ändå. Kommer de till mig.

Jag blir glad. Det blir jag. Jag menar. Vem skulle inte bli det? Men samtidigt. Får jag en släng av dåligt samvete. Det är ingenting speciellt med mig. Men samvetet bör väl ändå få vara rent?

Veckans lista v.36

Positivt just nu:

- Höstens intågande
Hösten är ändå en bra årstid. Det blir mysigare. Lättare att sova. Tända ljus. Serier börjar på TV. Ligorna startar världen över. Ja. Det finns mycket bra med hösten.
- Tommy Haas
Det blev en riktigt bra US open tunering. Kanske borde han gått en omgång till. Men samtidigt. Kanske inte.

- Coachen
Nu är kontakten med coachen igång igen. Det känns väldigt bra. Bara benhinnan blir bra. Så blir det åka av.
- Marsglass

Kan det vara den nya drogen för mig?
- Bellmanstafetten

Ibland. Väldigt sällan. Kanske bara en gång. Så var det inte viktigast att vinna. Alla i laget kämpade strålande. Heja oss för helvete!

Negativt just nu:

- Stewe Irvin
Han var strålande. R.I P.

- Hackande

Framför allt media. Men även andra. Det ska alltid hackas på andras prestationer. Varför? Kan ni aldrig bli nöjda? Senast var det Allbäck som fick ta emot lasset med skit. Miljoner missade chanser. Varför inte hylla honom för hans två baljor i stället?

- Överkörningar

Att bara bli överkörd av någon känns aldrig bra. En del gör det för att de är sådana. En del p.g.a avundsjuka. Och en del för att de anser att de är bättre helt enkelt.

- Marion Jones

B-provet negativt. Visst. "Jag har aldrig varit dopad." Jo Min röv Marion!
- Matbrist

Jag kan bli riktigt grinig när inte födan intas som den ska. Socker. Det är A och O i min kost.

Jag får stå mitt kast

Ja. Jag blev utmanad på en annan blogg (webblogg). Och jag har lovat att göra den. Även om jag känner att det här med utmaningar och listor som flyger runt på dessa sidor. inte riktigt tilltala mig. Men som sagt. Jag lovade henne. Och nu får jag stå för det.


4 arbeten jag har haft i mitt liv:
* Chokladarbetare på marabou
* Hjälplärare i klass 1-2
* Idrottslärare
* Förskolelärare

4 filmer jag kan se om och om igen:
* Braveheart
* Hitch
* Sun trip
* Miracle

4 tv-serier jag gärna ser:
* Prison Break
* Scrubs
* Joey
* Vänner

4 ställen jag vill åka till:
* Island
* Irland
* Australien (igen...)
* Canada (igen...)

4 personer jag vill träffa:
* Haile Gebreselassie
* Stig - Arne "Flingan" Flinkfeldt
* Bengt Alsterlind
* En älva

4 webbsidor som jag besöker dagligen:
* www.hattrick.org
* www.aftonbladet.se
* www.shapelink.com
* www.dolly.wordpress.com

4 ställen där jag trivs:
* I skogen - springandes
* Hos Flickan från landet i norr
* I duschen
* I soffan

4 personer jag vill utmana att svara på enkäten:
*Ingen. Så enkelt är det.

Varför står regnet som spön?

Äntligen några minuterar över till att skriva lite. Kanske skulle jag inte ens ha de här minuterarna till övers. Men jag var tvungen att korta ner ett träningspass. Senaste dagarna. Nästan veckorna. Har träningen gått bättre och bättre. De pigga benen har kommit tillbaka. I tisdags studsade jag runt 18 km (1.23.33.28). I går ett snabbare pass på 7 km (29.12.02) utan att känna att jag tog i något. Men idag. Idag tog det lite stopp.
Jag kände relativt mycket ömhet på insidan av högra vristen. Stickande känsla. Så jag tog det säkra före det osäkra. Och kortade ner passet. Kanske är det värt det. Det visar sig.

På lördag är det tävlingsdags igen. En roligare tävling. Bellmanstafetten. En skön tillställning. Utan direkt stora krav. Kenyjanen och hans vänner heter laget. Stora skuggan är platsen. Där kan man se några kändisar. Kenyjanen (Bror). Dalaflickan. Köpings M. Flickan från landet i norr. Och Glenn himself.

I veckan har det annars varit fullt upp. Det har inte funnits tid till mycket. Arbete. Avdelningsmöten. Grillkvällar med föräldrar på arbetet. Och träning. Fullspäckat schema dagarna i ända. Men nästa vecka blir det mera tid över. Då blir det mera skrivande. Och besvarade utmaningar.

Men nu finns det ändå tid till att fundera. Att fundera på det här regnet. Varför heter det egentligen "Regnet står som spön i backen"?
Det skulle vara roligt om det stod metspön på marken. Och så satt vattendropparna fast på dem. Eller. Ja. Jag vet inte. Det var en tanke i alla fall.

Det är dags att sluta tänka. Och göra någonting åt berget med disk som skriker på mig. Jag försöker undvika att bry mig om skrikandet. Men det går inte. Jag har inget val.

San Marino - Tyskland 0 - 13

Jag har gjort det igen.

De äldsta flickorna på avdelning är de som springer omkring allra mest. Ibland får man nästan sätta sig på dem för att de ska sluta fara omkring.
Idag tänkte jag att jag skulle göra något med dem i stället för att tvångssätta dem ett pussel eller en penna i handen.
Så jag frågade lite vad de ville göra. Och kanske var det mitt stora misstag. Två av flickorna hade med sig smink hemifrån. Och det tog inte lång tid innan det satt 4 stycken fem åringar och sminkade mig.

Jag lovade att jag skulle göra något med dem. Så jag kunde inte direkt backa ur deras påhitt. De fick köra på. Och hade fruktansvärt roligt. Och samtidigt. Satt de stilla och avdelningen blev lugnare.

Sedan var det dags för mellanmål. Flickorna försvann med sitt smink och satte sig vid bordet. Jag var på väg för att tvätta bort allt. Men något kom i vägen. Efter mellis var tanken på att tvätta ansiktet borta.
De sista barnen gick. Jag stängde. Och gled bort till bussen.
På tåg perrongen märkte jag hur en del tittade lite roligt på mig. Samma sak på den andra bussen. Jag tänkte som alla brukar göra. ”Har jag något konstigt i ansiktet?”. Men tanken på sminket fanns inte.

Jag kom hem. Tittade mig i spegeln. Och upptäckte att flickornas intressanta sminkning satt kvar i ansiktet. Rött. Lila. Grönt. Brunt. Blått. Alla möjliga olika färger. Och så klart glitter. Och hallonsmak på läpparna.

Senast var det att jag satt och sjöng omedvetet på bussen. Så att medresenärerna tittade lite annorlunda på mig. Den här gången var det sminket. Ja. Så det kan gå. Ska man skratta eller gråta? Eller helt enkelt bara bjuda på det.

Veckans lista v. 35

Positivt just nu:
- Djurgården

Bra spel och 3-0 mot Hammarby. Det lovar gott inför avslutande matcher.

- Hammarby

Tog tag i arbetet mot huliganerna snabbt och bra. Och att stämma dem. Det är genialiskt.
- Träningen

72 km den här veckan. Och nyss ett lätt 19km pass (1.27.09.67)

- Sång
Förra veckan var det dans. Nu har idol börjat och mellan alla patetiska sångförsök dyker några sångfåglar upp. Jag blir imponerad. Vill också kunna. Mer än singstar stjärna.

- Nykterhet
Jag slår ett slag för nykterheten. Var på fest igår och var nykter. Men hade roligt för det.

Negativt just nu:
- Huliganer

Stanna hemma. För helvete. Ni har inget på arenorna att göra.
- Fast i vardagen
Stiga upp tidigt. Arbete. Träna. Äta. Sova. Ibland blir rutinerna för rutinmässiga.
- Vädret
Det har regnat så länge jag kan minnas. Men. Det kan vara mysigt det också.
- Fega jävlar
Misshandla en barnvakt. Våldta en 11-åring. Eller misshandla en 82-åring i hemmet. Hur feg får man egentligen bli?

- Vandaler
Att sparka ner och ha sönder alla dessa valaffischer. Det är inte direkt moget. Alla borde väl ha samma chans? T.o.m de där röda.

I drömmarnas värld

För någon natt sedan vaknade jag med ett ryck. Svettig. Jag hade en mardröm. Samma mardröm har jag haft tidigare. Jag kände igen den tydligt.
Jag är inne i ett hus. I ett hus där barn blivit mördade men aldrig hittade. Jag går runt och hör röster i väggarna. Och jag blir uppdragen av händer jag inte kan se. Jag skriker till. Och vaknar.

Tydligen hade jag rört på mig en hel del i sömnen. Och det hade märkts att jag hade en mardröm. Jag lät ängslig.

Men jag somnade till slut om. Och åkte dit på en ny dröm. En mardröm till. Mera konkret. Men mera brutal.
Jag skulle slänga bort en påse med tabletter i skogen. När jag såg en kille som skulle sparka på en annan. Jag skrek "Akta!" Och räddade på så sätt den oförberedda mannen.
Men plötsligt tar den andra mannen fart mot mig. Med en kniv i högsta hugg. Jag springer. Han springer i fatt mig. Och hugger mig i ryggen. Jag vänder mig om. Han hugger vidare. Drar kniven i mig. Tills hela jag är röd av mitt egna blod. Och faller ihop.
Då vaknar jag igen.

Jag kan inte undgå att undra. Vad allt det där ska betyda. Någon mening har drömmar. Det är jag övertygad om. Det finns något bakom det man drömmer.
Men jag kan inte komma på vad. Jag tittade lite här. Men hittade inget som passade in på döda levande barn i väggar. Jag förstår barnen. Jag förstår att de drar i mig. Men jag förstår inte varför de ska vara döda.

Tillbaka ute på vägarna

Träningsskorna var tillbaka på fötterna idag. Efter fyra hela dagars vila. Det var inte tänkt så. Att det skulle bli så mycket vila. Men. Ja. Så blev det i alla fall.
Det var mycket som spelade in. Alkohol. Halsont och personalmöte. Kan inte skylla på allt det men. Försöka går.

Men idag var jag tillbaka ute på vägarna i området. Första stegen. Första 500-600m gjorde knät väldigt ont. Jag var på väg att stanna och bryta ihop. Som så många gånger förr. Men jag körde på. Och efter några minuter kändes det bättre. Mycket bättre.
Bara stegen och kroppen kändes orytmiska.

Men efter ytterligare några minuter. Kom rytmen i fatt mig. Och det började kännas som vanligt. 10 km blev det. (44.46.78).
Benen kändes okej. Men är det bara för att jag vilat fyra dagar? Eller är det efter två tunga veckor äntligen på väg att släppa?
Jag antar att vi får se i morgon.

Skandal. Skandal. En derbyskandal.

Jag är en relativt stor Djurgårdssupporter. Och känner att jag kanske därför ska säga någonting kring gårdagens händelser.
Jag hade sett fram emot ett härligt derby. Nervöst var det. Djurgården har inte visat upp allt de kan. Och Bajen har varit bra i år. Men när Djurgården tidigt gör 1-0 känns det bättre. Senare kommer också 2-0. Men där var det roliga slut.
Det blev ingen förlust. Inte spelmässigt i alla fall. Laget förlorade stort båda två. Sportsmässigt. Fotbollen i sig förlorade. Tack vare en bunt riktiga idioter.

Det började kastas in föremål mot domare och väktare. Matchen avbröts. Men kom igång igen. 3-0 till Djurgården. Det var för bra för att vara sant. Det var det verkligen. För tidigt i andra halvlek kom attacken. Inte på plan. Utan på läktaren. Fyrverkerier och bengaler flög in på plan och i publiken. Och Hammarbysupportrarna stormade planen. Spelare och domare fick fly in i spelargången.

Jag önskar nu att jag kunde säga. Vad i helvete håller Hammarbyarna på med!? Men det kan jag inte. Eller. Jo, jag kan säga så. Men tyvärr är det nog inte bara Bajens fan som uppträdde illa igår. De första sakerna som träffade en linjedomare. Verkar ha kommit från de blåblåas håll. Och det är det. Som gör mig lite nervös när nu TU ska utreda det här.

Jag känner mig inte säker på att Djurgården får tre poäng och hänger på i toppen av tabellen. Jag blir glad. Om vi bara får böter. Bajen. Ligger desto värre till. Tyvärr. För ett lag som kämpat bra. Och är med där uppe.

Jag tycker det är bra att Hammarby verkligen kämpar för att sätta dit de som bråkar. Att stämma dem. Att filma och fota dem. Och verkligen få bort dem därifrån. Bort från läktaren. Bort från fotbollen. Och att de inte förnekar någonting. Det är starkt.

Hoppas nu att alla dessa småungar som håller på och förstör för sina egna lag försvinner från fotbollen för gott. De har inget där att göra. Utan dem. Kommer det att gå bättre för respektive lag. För Sverige. Utan tvekan.

I helgen ska beslutet komma om hurvida lagen ska straffas. Tungt att behöva vänta så länge. Jag vill veta nu. Jag vill fira derbyvinsten nu. Derbyvinsten som blev en förlust. För alla.

Dildopartyt är avklarat

Känns som om det var länge sedan jag skrev någonting. Och det är ett bra tillfälle just nu. Jag sitter på arbetet. Med Lasse, Idde och alla de andra härliga Hovet medlemmarna i öronen. Kom ihåg mig.

I lördags var det sexpartyt med dildos. Det var okej. Middagen var trevlig. Tävlingen för de som skulle firas var festlig. Och även början på den föreläsning eller vad man nu ska kalla det. Om dessa sexsaker. Var okej.
Detta trots ett evigt hackande på mig av damen som berättade. Jag fick utstå en herrans massa skämt och kommentarer. Både av hon som berättade och av kollegorna.
Men en del bjöd jag på. En del gav jag igen på. Och en del. Ja. Tog ett tag att förstå. Eller så rann de av på en gång.

Den senare delen. Blev lite jobbigare. Då kom hon in på lite mera avancerade saker. Då blev det obekvämt. Och när någon olja plötsligt skulle prövas. Och jag såg chefen först av alla försvinna in på toan. Ja. Då visste jag inte riktigt hur jag skulle agera.

Jag plockade fram singstar. Och sedan löpte allt på som vanligt igen. Förutom att en del bilder omedvetet kom fram i huvudet. En del osmakligare än andra. Och att alla kollegornas ordersedlar låg helt synliga på matbordet. Gjorde inte saken bättre.
Chefen och jag sjöng på hårt. I samma mick. Med Tant S och Chicha H i den andra. Det var roligt. Hög volym. Och trevligt.

Några timmar senare befann jag mig i taxin hem. Och lördagen. Den ska jag inte prata om. Förutom. Att det var uppstigning 07.30.

Nu är det måndag. Nya tag ska tas. Och det är bara bita ihop. Jag har samling den här veckan. Och det finns inget med det här yrket. Som jag har svårare för. Jag vet inte riktigt varför. Men samling. Nej. Helvete vad jobbigt jag har för det.
Barnen har dessutom varit väldigt ljudliga av sig idag. Mer än vanligt. Eller så är det jag som är lite extra känslig idag. Jag vet inte. Men nu är dagen slut. Och det är fyra dagar kvar till helg. Egentligen fem. Lördag. Ska jag också arbeta. Helvete. Igen.

Nu har jag en timme på mig. Innan personalmötet. Att hitta lite energi. Kanske kan Lasse, Idde och de andra hjälpa mig. Jag får hoppas på det. Någonting behövs göras i alla fall. Jag måste rycka upp mig. Jag måste hitta en lösning. Snart. Nu. Nyss.

Veckans lista v.34

Positivt just nu:

- God mat
Riktigt god mat. När man är riktigt hungrig. Helst självlagad och med kärlek. Oslagbart.
- Disney
Disneys filmer är underskattade av vuxna. Lejon Kungen. Lilla sjöjungfrun. Riktigt bra.

- MMS
Lite roligt det där. Med att skicka och få bilder.
- Dans

Såg på det där "Let´s dance" programmet. Och blev mäkta imponerad av de som dansar. Jag vill också kunna. Mer än bara bugg.

- Glenns BK

Ny säsong. Och Två klara segrar. Ser bra ut även den här gången.

Negativt just nu:

- Henrik Larssons polisanmälan
Kom igen. Varför ska killen polisanmälas? Bittra supportrar på läktaren? Stäng av han en match. Precis som alla andra. That´s it.

- Opepp

Det mesta känns bara olustigt. Ingen energi och ingen lust till någonting. Svaret kom i helgen kanske. Förkylning.

- Baby Boooomen

Det var värst vad det är inne att skaffa barn nu helt plötsligt. Hela världen verkar vara gravida. Hm. Jag förstår det inte.

-Benen

Mina ben har känts tunga i två veckor snart. Någon gång måste det släppa. Antar att det bara är borra ner huvudet och köra på.
- Dagen efter

Det är inte roligt. Inte ens lite. Jag skyller på matförgiftning. Helt klart.

Vilken bitter värld

Jag brukar åka tåg och buss nästan varje dag. Och eftersom jag inte hela tiden kan titta på alla människor som är kring mig. Även om det är väldigt roligt och intressant. Så brukar jag läsa metro.
Metro. Där det i slutet på tidningen brukar vara en sida med insändare. Och det är inte den gladaste sorten människor som brukar skicka in sina texter där.

Nu har det visst blivit halvförbjudet att prata i mobilen på tåg och bussar. En del tider. De insändare jag läst är lite emot det. Men de nöjer sig inte med det. De ska säga vad som ska förbjudas i stället. Mp3 spelare ska visst förbjudas. För att sitta och höra något som tydligen låter hemskt.
En man ville att arbetskläder skulle förbjudas i kollektivtrafiken. För de smutsar ner de som har kostym på sig.
En annan. Man eller kvinna. Ville att ryggsäckar skulle förbjudas. För de slår till de övriga i vagnen eller bussen.

En del insändare kan vara kloka. Det kan de. Jag kan inte säga emot dem. Och en del kan vara riktigt löjliga. Och en del insändare skrattar jag verkligen åt. De är så idiotiska så det är sorligt. Ett exempel. Och kanske ger jag mig ut på djupt vatten. Eller svag is. Men. En man ville att rika människor inte skulle få något barnbidrag. De skulle ge sina barn pengarna ur egen ficka. och de pengarna som blev över. Skulle gå till att sänka skatten för låginkomsttagare. Ha! Säger jag. Ett stort jävla Ha!

Men i regel. Varför skrivs bara klagomål till tidningen. Eller är det tidningen som sorterar bort alla snälla och fina texter? Varför är alla så bittra på allting? Kan man inte vara nöjd och kanske spendera sin tid till något bättre än att klaga på ryggsäckar och arbetskläder? Kan man inte skriva något positivt i stället? Berömma någonting eller skriva något snällt om någon?

Kanske är det samma sak som min blogg. Min webblogg. Att den är ointressant och meningslös.
Men förhoppningsvis. Ser jag lite positivare på världen.

Skål.

Tävlingsrapport

Nu är det alltså avklarat. Tävlingen är gjord. Och det gick? Ja. jag vet inte riktigt. Jag hade mina mål uppsatta. Under 45 min skulle vara godkänt. I vanliga fall. Skulle 45 minuter inte vara i närheten av godkänt. Men efter att varit skadad större delen av våren och sommaren. Och bara tränat fem veckor. Så skulle den gränsen vara okej.

Jag skuttade i mål 42 minuter och sex sekunder efter att jag passerat startlinjen. Inte alls slut. Utan det fanns en hel del krafter kvar. Men det var skönt. Att känna att tävlingstempot finns där. Någonstans i kroppen. Nu gäller det bara att vänja sig vid det.

Första fyra km fick jag skutta fram och tillbaka. För att ta mig fram. 3.49 - 4.08 - 3.57 - 4.02 gick de på. Jag kände mig fräsch. Näst intill oberörd. Och jag väntade bara på att jag skulle dö hårt. Femte gick på 4.17. Fortfarande relativt pigg.
Sjätte km gick uppför. Speakern varnade för backen. Man skulle visst ta det lugnt. Jag passade på att springa förbi två. Eller snarare 200 personer i backarna. 4.38 gick den på. Tyngre i benen nu. Givetvis.

När det planade ut försvann stora delar av tröttheten. Förvånansvärt snabbt. Jag kunde mala på. 4.14 - 4.20 - 4.27. Nionde km började bli tung. Väntan på målet började bli stor.
Så kom skylten där det stod 9 km. Jag visste nu hur sista biten skulle se ut. Och jag kunde sträcka ut stegen. 4.09 gick sista på. Och det var med spänstiga steg jag passerade mållinjen. Relativt nöjd. Och kanske det allra viktigaste. Knät verkade hålla bra.

Men tankarna gick redan vidare. Nu är det bara att fortsätta köra på. 6 km (28.32.84) i söndags. Och 10 km (45.56.21) idag. En del ömhet i hälsenefästen. Vader och beninnor. Men det är sånt som brukar komma fram efter en tävling. Framför allt när kroppen är ovan.

Veckans lista v.33

Positivt just nu:

- Farmor
90 år i fredags! En pigg dam. Grattis och keep going strong!
- Tyska landslaget
Fortsatt fint spel även efter VM. Att slå det lag Sverige ställde upp med. Kanske inte var en stor merit. Men ändå.

- Tävling
Skönt att komma tillbaka till tävlingar. Den där extra kicken. Känslan. Och det gick inte allt för dåligt.
- Chefens stöd

Känner ett stort förtroende från chefen nu. Och det känns bra att ha det stödet. Det behövs. För att besegra negativa inställningar.

- Sängen

Finns det egentligen någon skönare plats?

Negativt just nu:

- Sven Nylander
Gubbe. Vad i helvete håller du på med?

- Magsmärtor

Magen känns sådär. Måste få ordning på den snart. Dra ner på tempot lite kanske.

- Marion Jones

Idiot. Vad i helvete håller du på med? Igen. Igen. Och igen.

-Brist på kaffe

Jag behöver kaffet på morgonen. Men magen säger nej. Svårt beslut.
- Negativ kollega

Det kommer bli en tung höst. Vinter. Vår. Om inte hennes negativa inställning kan vändas om. Uppgivenhet och suckande. Det är det jag hör.

Tiden är inne.

För 19 juni 2002 gjorde jag min senaste tävling på bana. Ett misslyckat 1500meters lopp. Därefter har skador och motivationsbrist satt stopp för tävlandet.
8 juni 2005 sprang jag ett motionslopp. 5 km. Efter det kom motivationen tillbaka. Och det gick bra att träna. Fram till slutet på vintern. Då kom knäskadan. Den som jag trodde var något litet bara. Men som förstörde hela säsongen.

Ända fram till idag. Nu sitter jag. I klädd de gröna tävlingsshortsen. Hjärtat slår lite hårdare och snabbare än vanligt. Nervositeten kom krypande redan i går kväll.
I kväll står jag åter igen på startlinjen. Inte på banorna. Men på gatorna. Stockholms gator. Gator där allting en gång började. För väldigt länge sedan. För kanske 16 år sedan.

Det är inget seriöst lopp. Inte för allmänheten. Men ett lopp är ett lopp. Det är alltid tävling. För mig. Och det är därför nervositeten kommer krypande. Allt tätare in på kroppen. Tills startskottet går. Då blir den som bortblåst.

22.00 i kväll. Då sätter jag fart på benen. Jag har mina mål uppsatta. Tider som måste slås. Tider som bör slås. Tider som önskas slås. Och tider som kan slås. Allt är noga uträknat.
Allt. Utom formen. Jag vet inte alls vart jag står. Och det är det som skrämmer mig lite. Jag vet inte hur jag ska springa. Hur jag ska öppna. Vilken fart jag ska hålla. Men. Jag har ändå en del rutin. Kanske kan den spela ut sin rätt i kväll.

Stockar till ben

Den senaste tiden har träningen gått riktigt bra. Det har blivit fler och fler pass. Och längre och längre pass. Ibland snabba. Ibland lite lugnare. Och det har märkts tydligt att formen började komma.
Förra veckan. Kunde jag studsa runt mina pass. 10 km på 42 minuter. Knappt någon trötthet alls. Varken i ben eller lungor.
På lördag är det dags för tävling. Ett 10 km lopp. Ännu en comeback. Och den här gången kändes det som att det skulle kunna gå riktigt bra.
Men sedan kom den här veckan. Det blev måndag. Och passet kändes brutalt dåligt. Orytmiskt. Tungt. Det gick inte att springa snabbt.
Det blev tisdag. Och det passet var tungt. Benen kändes som stora stockar. Orytmiskt och kantigt.

Igår tog jag en extra vilodag. Idag tar jag en till. Kroppen känns tungt och seg. I morgon blir det också vila. Det var planerat sedan innan. Och på lördag är det dags för tävling.
Hoppas kroppen vilat upp sig lite. Det har trots allt varit en rätt hård träningsperiod.

Men efter lördagens tävling. Då gäller det att komma snabbt in i rytmen med passen igen. Köra på söndag. Måndag. Tisdag and so on. Så det inte blir något längre uppehåll.

Idag fick jag beröm av chefen. Vi hade precis gått in från gården. Och hon stannade upp och sa. "Jag tycker det är så himla bra att du leken med barnen. Att du är med dem hela tiden. Jag måste också göra det mer. Och prata med de andra. Fortsätt med det. Du ska bara veta det. Att jag tycker det är jättebra."

Jag antar att det kommer naturligt för mig. Det är inget jag tänker på. Och inte bara barnen tjänar på det. Jag gör det också. Jag får bättre kontakt. Och barnen känner sig tryggare med mig. Jaja. Jag har diskuterat det tidigare. Men det kan vara värt att repetera.

Tyskland - Sverige 3-0 Ha!

Stämma kollegorna

Det blev mycket olika förslag gällande om jag ska gå eller inte på detta sexparty. Men vi får se hur det blir. En vecka återstår innan det är dags. Och det blir en vecka av pikar och retningar.
Mina kollegor går ut hårt och tycker det ska bli helfestligt att se mig där. Det kommer pikar och småretningar konstant.
Egentligen vet jag inte varför. Tydligen ska det finnas en hel del andra saker. För alla olika kön? Det är vad jag fått höra i alla fall. Men. Ja. Vem vet. Vi får se vad som händer. Och hur det blir.
En kollega säger som hon brukar: -" Det är verkligen tur att vi inte är i USA. Då hade du kunnat stämma oss för länge sedan".
Så klart jag kunde. Men jag bjuder på det.

Nylander erkände igår. Det var väl på tiden. Undrar bara när Lövgren ska bli man nog och erkänna han också. Jag vet inte riktigt vad jag tycker i den här frågan. Självklart är det idiotiskt. Det är olagligt om inte annat. Och sysslar man samtidigt. Som Nylander. Med en ren idrott förening. Ja. Då är det ännu mera otänkt.
En kollega till mig sade idag. När vi pratade om det. Att alla hans medaljer skulle tas från honom. Det kan jag inte hålla med om. Om han nu har några medaljer.
Nylander var en bra idrottsman när han höll på. Även om en del haft sina misstankar kring ett beroende redan då.

Men som sagt. Jag måste tänka lite mera på situationen innan jag kan skriva mer. Nu är det bara korkat av dem. Men samtidigt tar de lite för mycket plats i tidningarna. De är stora profiler. Absolut. Men inga aktiva världsstjärnor.