Stockar till ben

Den senaste tiden har träningen gått riktigt bra. Det har blivit fler och fler pass. Och längre och längre pass. Ibland snabba. Ibland lite lugnare. Och det har märkts tydligt att formen började komma.
Förra veckan. Kunde jag studsa runt mina pass. 10 km på 42 minuter. Knappt någon trötthet alls. Varken i ben eller lungor.
På lördag är det dags för tävling. Ett 10 km lopp. Ännu en comeback. Och den här gången kändes det som att det skulle kunna gå riktigt bra.
Men sedan kom den här veckan. Det blev måndag. Och passet kändes brutalt dåligt. Orytmiskt. Tungt. Det gick inte att springa snabbt.
Det blev tisdag. Och det passet var tungt. Benen kändes som stora stockar. Orytmiskt och kantigt.

Igår tog jag en extra vilodag. Idag tar jag en till. Kroppen känns tungt och seg. I morgon blir det också vila. Det var planerat sedan innan. Och på lördag är det dags för tävling.
Hoppas kroppen vilat upp sig lite. Det har trots allt varit en rätt hård träningsperiod.

Men efter lördagens tävling. Då gäller det att komma snabbt in i rytmen med passen igen. Köra på söndag. Måndag. Tisdag and so on. Så det inte blir något längre uppehåll.

Idag fick jag beröm av chefen. Vi hade precis gått in från gården. Och hon stannade upp och sa. "Jag tycker det är så himla bra att du leken med barnen. Att du är med dem hela tiden. Jag måste också göra det mer. Och prata med de andra. Fortsätt med det. Du ska bara veta det. Att jag tycker det är jättebra."

Jag antar att det kommer naturligt för mig. Det är inget jag tänker på. Och inte bara barnen tjänar på det. Jag gör det också. Jag får bättre kontakt. Och barnen känner sig tryggare med mig. Jaja. Jag har diskuterat det tidigare. Men det kan vara värt att repetera.

Tyskland - Sverige 3-0 Ha!