Tiden är inne.

För 19 juni 2002 gjorde jag min senaste tävling på bana. Ett misslyckat 1500meters lopp. Därefter har skador och motivationsbrist satt stopp för tävlandet.
8 juni 2005 sprang jag ett motionslopp. 5 km. Efter det kom motivationen tillbaka. Och det gick bra att träna. Fram till slutet på vintern. Då kom knäskadan. Den som jag trodde var något litet bara. Men som förstörde hela säsongen.

Ända fram till idag. Nu sitter jag. I klädd de gröna tävlingsshortsen. Hjärtat slår lite hårdare och snabbare än vanligt. Nervositeten kom krypande redan i går kväll.
I kväll står jag åter igen på startlinjen. Inte på banorna. Men på gatorna. Stockholms gator. Gator där allting en gång började. För väldigt länge sedan. För kanske 16 år sedan.

Det är inget seriöst lopp. Inte för allmänheten. Men ett lopp är ett lopp. Det är alltid tävling. För mig. Och det är därför nervositeten kommer krypande. Allt tätare in på kroppen. Tills startskottet går. Då blir den som bortblåst.

22.00 i kväll. Då sätter jag fart på benen. Jag har mina mål uppsatta. Tider som måste slås. Tider som bör slås. Tider som önskas slås. Och tider som kan slås. Allt är noga uträknat.
Allt. Utom formen. Jag vet inte alls vart jag står. Och det är det som skrämmer mig lite. Jag vet inte hur jag ska springa. Hur jag ska öppna. Vilken fart jag ska hålla. Men. Jag har ändå en del rutin. Kanske kan den spela ut sin rätt i kväll.