De ger mig dåligt samvete

Den senaste tiden har det varit en del situationer på arbetet. Situationer där jag i efterhand fått lite dåligt samvete. Jag vet inte exakt varför. Och vet jag varför. Så är det egentligen helt fel att få det.

Förra veckan. Satt jag med en liten kille på min avdelning i mitt knä och tröstade honom när han grät. Då kom L förbi. Den fröken han hade tidigare. Innan sommaren. Och stannade upp. Tittade ner på oss och sträckte ut sina armar. "Kom M" sa hon. Hon lyfte upp honom och tröstade vidare. Kvar satt jag på golvet och förstod ingenting.
Dög inte mitt tröstande? Varför lyfter du upp honom när du annars säger att man inte ska lyfta barnen och förstöra ryggen?

Lite senare kom samma fröken förbi avdelningen. Stannade upp och sa "Jag tycker alltid det bara är spring här inne."
Det säger du? De jag har pratat med. Och hört med. Har sagt att det är förvånansvärt lugnt på våran avdelning. Att det är bättre där än förra året. Framförallt med tanke på barngruppen och dess storlek.

Igår. Kom en pappa och skulle hämta sin dotter. Med sig hade han två flickor. Storasystern och en till. De två flickorna slutade hos oss för ett år sedan. Och började skolan. Det första flickorna gör när de kommer är att rusa fram till mig och krama mig. De ser väldigt glada ut. Ett leende sprider sig på mina läppar.
Bredvid mig. Står L. Kollegan jag nämnt i tidigare situationer. Hon tittar på flickorna. Och säger lite halvbittert "Matthias får kramar. Men jag får inga kramar." Flickorna håller kvar sina armar om mig och tittar på L.
L öppnar munnen igen "Hallå. Får jag någon kram?" Flickorna släpper mig och kramar henne.

När jag tänkt på de här situationerna. Känner jag att jag får lite dåligt samvete. Jag känner mig illa till mods på något sätt. Är L avundsjuk på att jag får trösta? Är hon bitter för att barnen söker sig till mig? Vad har jag gjort?
Det händer ofta. Att jag får dåligt samvete när nästan alla barnen kommer till mig när det är något. De hänger på mig. Vill leka med mig. Och hur mycket jag än vänder och vrider på det. Så ser jag ingen annan anledning till att de gör så. Utom den att jag är med barnen mest av alla. Och jag vill inte få dåligt samvete när ett barn säger "Matthias är den bästa fröken." Jag vill vara nöjd och stolt då. Inte skämmas och hoppas ingen annan hörde.

Det kan inte bero på att jag är ny. Jag har arbetat där i två år nu. Det kan inte bero på att jag är kille. Det har jag helt enkelt svårt att tro. Det kan inte ha sån inverkan. Och jag ser ingen annan anledning. Jag kan skälla på dem lika mycket som de andra. Jag kan förbjuda lika mycket saker som de andra. Men ändå. Kommer de till mig.

Jag blir glad. Det blir jag. Jag menar. Vem skulle inte bli det? Men samtidigt. Får jag en släng av dåligt samvete. Det är ingenting speciellt med mig. Men samvetet bör väl ändå få vara rent?