Tävlingsrapport

Nu är det alltså avklarat. Tävlingen är gjord. Och det gick? Ja. jag vet inte riktigt. Jag hade mina mål uppsatta. Under 45 min skulle vara godkänt. I vanliga fall. Skulle 45 minuter inte vara i närheten av godkänt. Men efter att varit skadad större delen av våren och sommaren. Och bara tränat fem veckor. Så skulle den gränsen vara okej.

Jag skuttade i mål 42 minuter och sex sekunder efter att jag passerat startlinjen. Inte alls slut. Utan det fanns en hel del krafter kvar. Men det var skönt. Att känna att tävlingstempot finns där. Någonstans i kroppen. Nu gäller det bara att vänja sig vid det.

Första fyra km fick jag skutta fram och tillbaka. För att ta mig fram. 3.49 - 4.08 - 3.57 - 4.02 gick de på. Jag kände mig fräsch. Näst intill oberörd. Och jag väntade bara på att jag skulle dö hårt. Femte gick på 4.17. Fortfarande relativt pigg.
Sjätte km gick uppför. Speakern varnade för backen. Man skulle visst ta det lugnt. Jag passade på att springa förbi två. Eller snarare 200 personer i backarna. 4.38 gick den på. Tyngre i benen nu. Givetvis.

När det planade ut försvann stora delar av tröttheten. Förvånansvärt snabbt. Jag kunde mala på. 4.14 - 4.20 - 4.27. Nionde km började bli tung. Väntan på målet började bli stor.
Så kom skylten där det stod 9 km. Jag visste nu hur sista biten skulle se ut. Och jag kunde sträcka ut stegen. 4.09 gick sista på. Och det var med spänstiga steg jag passerade mållinjen. Relativt nöjd. Och kanske det allra viktigaste. Knät verkade hålla bra.

Men tankarna gick redan vidare. Nu är det bara att fortsätta köra på. 6 km (28.32.84) i söndags. Och 10 km (45.56.21) idag. En del ömhet i hälsenefästen. Vader och beninnor. Men det är sånt som brukar komma fram efter en tävling. Framför allt när kroppen är ovan.