En läcka i taket

Herren ovanför har börjat igen. Han har plockat fram borren och kör på för fullt. Flera dagar i veckan. Ibland börjar han kl 07.00. Ibland sparar han på krafterna och börjar nu. Runt 12-tiden. Hans spikmatta borde vara klar snart. Kanske gör han väggarna också?

I veckan ringde jag på hos honom. Det gällde inte hans borrande. Det gällde vattnet som började komma genom mitt tak. Hans badrumsbrunn hade svämmat över. Precis som min gjort för ett antal månader sedan. Det var inte mycket vatten som kom ner till mitt tak. Men still. En läcka är en läcka.Och folk är nu inblandade. Hyresvärdar och försäkringsbolag. Intressant hur gärna de på försäkringsbolagen vill ha en anmälan på en skada.
Tänk om det blir så kallt att det börjar hänga istappar i taken. Från den där läckan. Det skulle vara något det.

Jag är hemma idag också. För att studera vattenläckan. Nej. Jag är fortfarande sliten. Så jag håller mig hemma. Riktigt skönt att inte behöva stiga upp mitt i natten för att gå till bussen. Skönt att bara ta det lugnt här hemma. Och på måndag. Borde jag ha krafter nog att ta mig till arbetet igen. Det måste jag. Det ska jag. Nu måste jag vara där varje dag. Fram till jul. Det ska jag klara.

Med tanke på att jag behöver hålla mig frisk fram till jul. Så kom jag på att jag passerade ett apoteket igår. Tittade in genom fönstret. Tänkte att alla människor där inne var sjuka. Undrar varför det blir så. Det behöver väl inte vara så? Att alla som är inne på ett apotek automatiskt måste vara sjuka? Nej. Så kan det vara. Men första tanken är så.

"Fram till jul". Jul. Ha! Känns lite främmande det ordet. Men snart är vi där. Inte speciellt långt kvar. Snö i Umeå igår. Snö är härligt. Snart borde den anlända här hos oss. Ska bli roligt. Att bli barn på nytt. Att rulla runt i snön. Åka pulka och bygga snögubbar. Sådant som barn ofta gör. Och vuxna gör för sällan.

Imponera på en Fil. Kand.

Igår eftermiddag ringde en herre till min mobil. Jag hade just telefonen på mig och relativt lugnt på gården. Så jag passade på att svara. Det var en man som ringde från Lärarhögskolan.

Han hade läst Damen L’s och mitt examensarbete om ”Lekens konflikter”. Och pratade en massa om seminarier och intervjuer. Jag förstod ärligt talat inte riktigt vad han ville få ut av samtalet.

Men så till slut kom det. Han ville boka in en tid för intervju. Där han ville att vi skulle diskutera kring arbetet. Han höll på att forska kring arbeten och hur det senare blir i praktiken.
Under samtalet rös jag till. Han nämnde Mr. M.M. En lärare som vi hade under vårat examensarbete och som sågade oss jämt med fotknölarna. Jämt och ständigt.

Vi bokade in en tid för intervju. Men efter samtalet kom jag på att jag verkligen inte vill. Inte för att Mr. M.M ska vara med. Utan för att jag inte har något som helst intresse av det hela. Jag har knappt koll på vad vi skrev om. Arbetet har varit stängt sedan den dagen vi redovisade. Och är relativt säker. På att Damen L inte har sneglat i det heller.

Inte vill jag ta ledigt från arbetet. För att åka in till Lärarhögskolan och sitta där. Nej tack. Då finns det skönare och roligare saker att göra på ledig tid.

Jag tackade nej idag. Förklarade att jag gärna kan svara på frågor genom mail. Om det skulle gå för sig. Mannen som ringde. Var ”Fil. Kand.” Vad det nu innebär. Men det låter som en viktig person. Och därför. Måste han sökt ut arbeten som var av intresse och betydelsefulla.

Ha! Inte dåligt Damen L. Vilket arbete vi måste ha gjort. Om vi imponerar på en ”Fil. Kand.” Ha!

Två år har passerat

De senaste dagarna har jag inte varit i fin form. Kroppen har känts lite väl tung. Och huvudvärken har funnits där när jag kommer hem från arbetet. Och finns kvar när jag stiger upp på morgonen. Det har varit tunga dagar på arbetet. En del barn har varit sjuka. Och när de kommer tillbaka är det lite extra livliga.

I går var det dessutom personalmöte. Åkte till arbetet 06.30 och kom hem 21.30. Det är en onödigt lång dag. Faktiskt. När jag kom hem igår kväll var jag helt slut. Fysiskt och psykiskt. Jag ramlade ner i sängen och sov till tidig morgon. Vaknade och kände hur huvudvärken låg och tryckte där inne.

Men jag pallade mig i väg till bussen. Till tåget. Till bussen. Och sedan även iväg ut till skogen med min Mullegrupp. Men efter lunchen tog det stopp. Jag satt kvar vid bordet länge. Och orkade inte resa på mig. Jag tog på mig jackan och åkte hem.

Hade lite svårt att lämna mina kollegor. Vill inte att de ska behöva arbeta över eller för mycket bara för att jag ska gå hem. Men de övertygade mig om att det skulle gå bra. Och där satt jag på bussen. Men Sprängaren i handen.

Det första jag gör när jag kommer hem. Är att städa. Betala lite räkningar. Fixa lite med det ena. Och lite med det andra. Kanske ska jag bara luta mig tillbaka och titta på någon film. Vila ordentligt. När jag för en gångs skull har möjlighet till det?
Jag har lite dåligt samvete att jag gått hem. Jag är inte dödssjuk. Ingen feber. Bara otroligt sliten i kroppen. Huvudvärk. Näsproblem. Samt en röst som inte riktigt låter som den brukar. Men jag tycker personligen. Inte att det räcker med symptom för att sjukanmäla mig. Jag brukar palla för det här.

Idag har det gått exakt två år sedan jag arbetade min första dag på förskolan. Det är lång tid. Och under de två åren. Har jag varit borta 1,5 dag p.g.a sjukdom. Det kan inte räknas som mycket.
Känner att huvudvärken börjar släppa lite nu. Kanske är jag frisk nog för att åka tillbaka till arbetet igen? Kan man göra så?

Veckans lista v.41

Positivt just nu:

- Sprängaren

Liza Marklunds bok. Det är en riktig hit.
- Praoelever
Ibland har man turen att få en riktigt bra elev. Och att få det där lilla extra ansvaret att vara handledare. Det känns rätt bra ändå.
- Hållpunkter

Att ha något att se fram emot är viktigt. Då går dagarna och veckorna lite lättare.

- Källströms slägga

Matchen mot Island. Hans skott ökade fan i hastighet desto närmare mål den kom. Gudomligt Kim!

- Laga mat
Det är roligt. Men oftast finns det varken tid eller ork.

Negativt just nu:

- Fotjäveln

Det har blivit sämre den här veckan. I kväll är det ett nytt sest. Men det lovar inte gott.
- Föräldramöte

Att prata inför en massa föräldrar om deras barn och våran verksamhet. Är inget jag längtar efter att göra. Om det dessutom är på kvällstid och samma kväll som EM-kval match. Då är det vidrigt.
- Damm
Vart kommer allt i från egentligen? Man hinner knappt damma färdigt innan ett lager har lagt sig igen.
- Tele2
De skickar bara ut betalningspåminnelser till mig. Är det inte meningen att man först ska få en faktura så det finns en rimlig chans att betala skiten i tid?

- Helsvenska invandrare
Helsvenska tonåringar som försöker låta som invandrare. Det är bara skrattretande och löjligt.

Bladen bläddras

Den stenhårda boken "Guld och blod" (Louis L’amour) är nu utläst. Måste erkänna. Att den var inte så stenhård och tuff som jag förväntade mig. Men den var absolut inte dålig.

Nästa bok. Ska påbörjas i morgon bittit. Men jag har lite svårare att hitta vilken det ska bli nu. Jag har en biografi av Haile Gebereselassie "The Greatest". Men jag vill avvakta med den. Tills jag kan träna på för fullt. Jag räknar med att bli inspirerad och motiverad av boken. Och det vill jag kunna använda senare. När fotjäveln är bra.

Nu står det mellan två böcker.
Michael Connelly - "Framgångens pris"
Liza Marklund - "Sprängaren"

SKa fundera lite i kväll. Så får vi se vad det blir.
Det här med läsning. Fan. Det är inte dåligt.

Föräldramöte

I går var det en lång dag. 12 timmars arbetsdag. Och det tar på krafterna. Sätter sig i huvudet. Ofta som huvudvärk.
Det var föräldramöte. Jag kommer ihåg senast jag skulle ha föräldramöte. Det var mitt första riktiga och jag var fruktansvärt nervös. Jag var nervös igår också. Det var jag. Jag tycker inte om att prata inför andra människor. Vilket är intressant då jag valt att bli lärare.
Men igår tog jag det hela ändå lite mera med ro. Kanske börjar jag komma in i matchen lite. När det gäller det här yrket.

Igår började jag skriva ner lite saker jag skulle säga timmen innan mötet skulle äga rum. Jag började skriva om mina punkter. Som rörelse och mullegrupp. Jag förberedde också inför andra frågor. "Hur arbetar ni efter läroplanen?" Den frågan är lite läskig. Men när jag öppnade läroplanen och tittade under alla punkter. (Normer och värden. Barns inflytande o.s.v) Så blev det mycket lättare än vad jag trodde. Jag kom på saker vi gjorde som passade in på alla punkter. Nu kom visserligen inte den frågan. Så det spelade ingen roll.
Chefen läste pappret. Tyckte jag skulle läsa upp det ändå. Men så blev inte fallet.

Mötet i sig blev annars en enmansshow. Min kollega tyckte om att hålla ordet. Och pratade på. Vid ett tillfälle kom samarbetet med förskoleklass och skolan upp. Kollegan berättade att vi tyvärr inte har något sådant. Jag tittade upp. Och berättade att vi visst har det under våren. Kollegan sa att vi inte pratar och besöker skolorna. Jag berättade att vi visst gör det. Med överlämnandekonferenser och besök. Det blev lite diskussion mellan min kollega och mig. Men jag kände att sanningen skulle fram. (Oj, vad allvarligt det där lät.)

Mötet gick bra. Föräldrar var nöjda. Både med mötet och med avdelningen. Så jag antar att det bara är att fortsätta köra på. Precis som alltid.
Några pappor hade bråttom hem. För att se fotbollen. Tyvärr kunde jag inte sticka iväg direkt. Tyvärr. Men jag hann se sista 25 minuterna. Och i efterhand Kim's kanon. Han är gudomlig den pojken. Gudomlig och övernaturlig. Nästan onaturlig.

En del går framåt. Andra bakåt.

Det går framåt. Det går bakåt. Samtidigt står det still.
Nu gäller det här visserligen olika delar av vardagen. Olika situationer och saker i livet.
Men ibland är det intressant att se. Hur någonting utvecklas och går framåt. När något annat går bakåt och blir sämre. Fast de båda sakerna ligger så nära varandra. Vare sig de är stora. Eller små.

Hos mig är de just det. Både stora och små. Allting med Flickan från landet i norr. Går utmärkt. Kunde inte vara bättre. Det går framåt. Precis som det ska.

Framåt går också läsningen. Efter att ha avslutat James Frey’s andra bok ”My friend Leonard”. Så har jag snart läst ut nästa bok också. Det är en lite mera komisk bok. Rickard Fuchs som skrivit om Sverige och svenskar. ”Visst är det härligt att vara svensk!” heter den.
Nästa bok ska påbörjas i morgon. Och det blir en lite annorlunda bok. Louis L’amour heter författaren och titeln är hård som sten. ”Guld och blod.” Det är en western bok. Som en gång kostade 1.75:-. Jag är lite uppvuxen med western intresset. Men själv kanske inte riktigt tilltagit mig det. Kan bli roligt att läsa den här. Hittade den i bokhyllan. Och alla böcker ska läsas någon gång. Så det är bara att börja från en sida.

Men när det gäller arbetet. Går det nog mera bakåt än framåt. Energin och motivationen blir allt mindre. Det gäller dessvärre inte heller bara mig. Utan ett flertal kollegor. L8. Tant S och Chica H. För att nämna några av de kända.
Men jag ska inte gå in mera på det just nu.

Något som går både framåt och bakåt är fotjäveln. Träningen. Jag vilade två veckor för min stressfraktur på höger framfot. Sedan testade jag att springa. Långsamt. Kort. Det kändes lite ömt i foten medan jag sprang. Jag vilade resten av veckan.
Idag tog jag på mig mina gamla svarta skor igen. Och stack ut. Kändes underbart att få löpa fram längs de mörka vägarna igen. Kylig och frisk luft. Och foten kändes bra. Men när jag kom in började den göra lite ont. Bara lite.

Nu är det antagligen vila några dagar till. Kanske veckan ut. Sedan bör foten vara i tillräckligt gott skicka för träning. Långsam stegring ända upp till toppen. Till de sviniga intervallpassen. Till de korta snabba passen. Till de långa 23 km rundorna. Till snö och halka. Till minusgrader och frusna leder. Till allt det där som hör till. Och som jag drömmer om varje dag. Natt som dag.

Veckans lista v.40

Positivt just nu:

- 2-0
Det var en imponerande seger. Imponerande spel. Och imponerande laganda. Grattis Sverige.

- Zlatan

Utsedd till förra veckans sämsta spelare i italienska ligan. Ha ha ha ha ha ha ha ha!

- Carl Bildt
Så ja. Det var ett bra val. Legenden kommer att utföra stordåd.
- Chokladmjölk

Mmm....
- Patrik Isaksson

Kanske är jag för mjuk. Men Patrik Isaksson är riktigt mysig och skön musik.

Negativt just nu:

- Fotjäveln
En vecka till har gått. Utan träning. I morgon blir det ett nytt test.

- Fredagströtthet
Det är helt enormt vad slut man är på fredagar. Det finns inga krafter kvar till någonting. Förutom att sitta i soffan och halvsova.

- Kontot

Jag kommer inte riktigt överrens med mitt konto för tillfället. För stora Ikea drömmar gör kontot litet.

- Brist på umgänge

Jag träffar vänner för sällan. Men det finns så lite tid i veckorna. Förlåt Köpings M. Damen L. Fröken J.L. Mr T. DJ E. G-spot och US M.
- Alla jävla väldtäkter

Det är helt sjukt vad det våldtas nuförtiden. Finns det inget stopp för dessa idiotiska fega handlingar?

En ny vän

Igår var flickan från landet i norr och jag i storstan. Vi skulle äta en bit mat. Eller egentligen en hel massa bitar mat. Men ändå. Och sedan var det bioplaner i huvudet.
På väg till resturangen. Där vi gick i regnet. Såg vi plötsligt ett bekant ansikte.

"-Är inte det Allbäck?" säger flickan från landet i norr.
"Jo! Och Mellberg!" svarar jag. Lite lagom upprymd.

De gick där. Metern framför oss och tittade runt i skyltfönster. Fräckt! Och eftersom flickan från landet i norrs syster. Ja. Vad ska man säga. Inte direkt tycker illa om Allbäck. Så ringdes hon upp.
Fotbollskillarna försvann in i en affär. Och runt hörnet på affären stod vi och pratade i telefon.

Efter ett litet tag kom det två killar runt hörnet. Och den ena gick in i min arm. Han vände sig om och sa "Oj, ursäkta." Och visst fan var det Mellberg! Lika skäggig som vanligt.

Så jag anser att vi är relativt bra kompisar nu. Jag och Olof. (Ja, jag tycker att vi har kommit så långt att jag får kalla honom Olof. Eller t.o.m kanske Olle eller Mellis?) Men jag ska nog låta honom fokusera på matchen i kväll. Innan jag ringer.
Alternativt. Låter jag det bara vara.

Senare på kvällen. Såg vi även en känd (?) inredningskvinna från TV. Med grått hår. Men det hör inte hit.

Veckans lista v.39

Positivt just nu:

-Flickan från landet i norr

Hon är bara för go´!

- Nya saker
Lägenheten fylls på. Sakerna behöver inte vara helt nya. Men en utökad inredning är trevligt.
- Umeå

En riktigt trevlig liten stad. Tankarna ligger ofta där numera. När arbetet är som det är.

- Flickan från landet i norr's släkt och vänner.
Jag känner mig verkligen välkommen. Jag kan inte ha gjort bort mig så mycket. Ännu. Tack.

- Counter Strike Zero
Fräckt. Helt enkelt fräckt.

Negativt just nu:

- Bilförare

En del kör verkligen som jävla puckon. Tur att det finns bra och ansvarsfulla. Som jag. Hm.
- Fotjävlen

Jaha. Fortsatt vila då. Kul.
- Platsbrist
Många nya saker. Men samma plats. Då blir det lite trångt. Men idéer ochdrömmar finns. Dags att skrida till verket? (Oj, vilka ord.)
- Frånvarande kollegor
På mer än ett sätt.

- Arbetstid
Ibland ligger tiderna helt fel. Att en börjar arbeta när den andra slutar. That's sucks. Bigtime.

Det var den foten

Nu är vi tillbaka från norr. Det blev en kort. Men intensiv vistelse. Och efter alltför många timmar bakom ratten. Var det åter igen dags att stiga upp och bege sig till arbetet. Det är inte roligt där. Det är faktiskt inte det. Och sorligt nog. Är jag inte i närheten att vara den enda som tycker så.
Fyra dagar kvar till ledighet. Till helgen.

Idag var det tänkt att träningen skulle återupptas. Efter 14 dagars vila. Vila som är belöningen efter ett års träning. Vilan som avslutar säsongen. Och som påbörjar nästa.
Men första passet på vinterträningen. På grundträningen. Slutade med 3 km. Det var inte tänkt så. Inte alls. Men min kropp protesterade.

Närmare bestämt min högra fot. Den foten jag hade lite småproblem med innan vilouppehållet. Den har inte velat läka som den ska under de senaste 14 dagarna. Mitt på foten är det ömt. Och lite svullet. Det gör inte extremt ont. Inte alls. Men det känns lite när jag springer. Och det är illa nog.
Jag vet vad det är. Det är jag nästan säker på. Stressfraktur i ett ben i framfoten. Jag haft det tidigare. Under liknande omständigheter. Den här gången var det några riktigt tuffa träningsveckor. Då var det fyra tävlingar på tre dagar. Varav en av dem var halvmarathon.
Det tar ett tag att bli kvitt den lilla sprickan i benet. Men tur är. Att jag kände av det tidigt. Och avbröt träningen då. Men ett par dagar till. Kanske en vecka. Får jag nog räkna med att hålla uppe med träningen till.

Det är trist. Det är det verkligen. Men tyvärr är det inte speciellt mycket jag kan göra åt det. Det är bara avvakta och känna efter.

Veckans lista. Kommer upp i morgon. Den är klar för publicering. Men ögonen säger nej. 05.00 ringer klockan i morgon. Allt för att göra den hemska dagen hemskare. Ha! Skönt. Att jag ser allting så jävla positivt just nu.
Förlåt.

Städmelodi

Idag var det samma visa igen. Båda mina två kollegor var hemma. Med sjukt barn. Och med öm rygg/nacke.
Chefen ryckte in och tog plats bredvid mig på avdelningen. Och som vanligt. Var det mycket roligare att arbeta då. Det blev mera gjort. Kan man byta ut kollegorna mot en chef?

I vilket fall som helst. Har jag känt att vi haft lite problem med städningen på våran avdelning. Vi vuxna. Om man nu kan kalla sig det. Städar alltför mycket. Och andra avdelningar. Lägger sig i allt för mycket. Och säger att barnen ska göra det själva. I största allmänhet. Klagas det allt för mycket på det där stället.
Men som våran köksa sa i går kväll. När vi åkte bil. "Det är alldeles för mycket kvinnor där. Då blir det gnäll hela tiden. "
Kanske är det så. Kanske inte. Ibland kan jag inte komma på någon annan anledning utom personligheten. Och ibland känns kvinnoanledningen bara helt klockren. Köksan sade också. "Ni män. Ni är mera rakt på. Nu jävlar kör vi! Det behövs här."
Det stämmer nog bra. Jag är sådan. Jag ska bara försöka få fram det på arbetet också. Men ibland känns det meningslöst att ens försöka dra med sig alla negativa människor.

Jaja. Nu kom jag ur spår. Städningen var det. Jag kom på en idé igår kväll. Så jag plockade fram en bjällra. Eller vad instrumentet nu kallas. Och gick in med alla barnen på samling. Samling. Vilket jag i normala fall hatar. Jag berättade att vi inte längre vill städa efter barnen. Och att de skulle få göra det själva i större utsträckning.
Barnen lyssnade bra. Jag visade bjällran. Och berättade att när den låter. Då jävlar är det städdags. Innan det är städat går vi inte ut. Vi äter inte lunch. Mellis. Eller vad nu som ska göras. Då slipper dessutom vi pedagoger gå runt och gnälla och tjata att de ska städa.

Barnen var helt med på det. Och på eftermiddagen bjällrade jag för första gången. "Städning!" skrek barnen. Och började plocka. Efter en kort kontroll. Kunde vi snabbt gå ut.

Kanske är det bara en rolig grej för dem just nu. Något nytt. Roligt. Men jag tror på idén. Bara vi håller fast vid den och kanske repeterar det några gånger på samlingarna. Hur det håller i sig. Återstår att se i framtiden.

Nu lämnar jag datorn för ett tag. En tripp upp till norr är inplanerad. Det ska bli skönt. Komma iväg. Åka bil. Umgås. Och sjunga kalassånger.

Vänta vänta vänta

"Vi vet av smärtsam erfarenhet att förtryckaren aldrig frivilligt skänker frihet. Det måste de förtryckta kräva. Uppriktigt sagt har jag ännu inte varit engagerad i en riktad aktionskampanj som varit läglig i deras ögon som inte lidit otillbörligt av segregeringens plågor. I många år har jag nu hört ordet "vänta!". Det ljuder familjärt i öronen på alla svarta. Detta "vänta!" har nästan alltid betytt "aldrig"."'

Så står det i Martin Luther King's självbiografi. Utdraget ur ett brev han skrev från fängelset i Birmingham.
Men vad har nu detta för poäng?

Jo. Det är inte poängen i dessa meningar jag vill ta upp. Utan det var ordet "vänta." Jag var på väg hem från bussen idag. Och gick som vanligt och läste. Men jag fastnade på de här raderna. Och började genast fundera på arbetet. Och barnen där.

Hur ofta frågar inte de någonting. Eller vill någonting. När en vuxen. I det här fallet en pedagog. Håller på med något annat och säger "vänta". Tänk om barnen börjar uppfatta ordet "vänta" som "aldrig". Det skulle vara lite hemskt faktiskt.

Fast. Ibland kanske orden "vänta" är en förmildrad version av ordet "aldrig".
"Kan vi ta ut cyklarna nu?"
"Vänta lite. Vi får se sen." (läs:nej, för då måste vi plocka in dem om 10 min när alla börjar gå hem)

Ja, så kan det vara. Bara för att man inte vill säga "nej".
Eller. Så säger man "vänta". Och glömmer sedan bort vad barnen ville. Och då blir det också ett "aldrig".
Oj. Nu blev det mycket. Men ni är smarta människor. Ni förstår säkert vad jag menar. Vad jag är ute efter.

Akta ordet "vänta". Det kan ha större och annorlunda betydelse än man tror.

Min polare Leonard

Min mp3:a har fått vila lite senaste tiden. Jag har i stället börjar läsa igen.
Efter att ha tagit igenom mig ett stycke kurslitteratur. En "Tras" bok. (Tidig regestrering av språkutveckling) som vi ska läsa genom arbetet. Så har det åkt fram flera böcker.

Förra året. Läste jag James Frey's första bok "Tusen små bitar". Jag kunde inte lägga i från mig boken. Den fångade mig totalt.
Nu har jag Herr Frey's andra bok. "My friend Leonard". Och det är samma sak med den. Jag har inte kunnat lägga undan den. Fram till nu. Jag har ungefär 15 sidor kvar av boken. Och jag börjar förstå vad som ska hände. Det är hemskt. Jag är så inne i boken. Att det känns som om jag vore där. Precis bredvid Leonard. Precis bredvid James.

Jag är lite känslig. Det vet jag. Så kanske ska jag bara låta boken vara. Stänga igen den. Och ställa den i bokhyllan? Då slipper jag läsa om det jag vet kommer att hända. Då slipper tårarna komma.
Men så kommer det inte heller att bli. Det kan jag lova. Boken kommer att läsas ut. I morgon bitti. På väg till arbetet. Och imorgon. På vägen hem. Då kommer en ny bok att öppnas. En svart. Som handlar om Martin Luther King. Så är det.
Det här med läsning. Det var inte så tokigt ändå.

En jävla dag

I morgon är det alltså måndag igen. Den där jävla måndagen. Så har det känts de senaste veckorna. Och ärligt talat? Så känns det inför i morgon också.
Den där jävla måndagen. Igen. Allt för långt till tisdag. Och för att inte tala om hur långt det är till fredag.

Men än är det fortfarande söndag. En sån där jävla söndag. Och inte heller det är någon ny känsla. Utan att söndagar har varit sån där jävliga. Är verkligen inget nytt. En sån där jävla söndag. Som kommer innan den där jävla måndagen. Så är det.

Flickan från landet i norr. Och jag. Pratar om datorer. Hon vill ha en bärbar dator. Då kan vi skriva blogg (webblogg) samtidigt. Och förstår ni hur bra det skulle vara. Då kan man synka texterna. Klicka på publiceringsknappen exakt samtidigt. Det skulle vara riktigt häftigt. Eller. Så skulle det kanske bara vara helt patetiskt och jättelöjligt. Gränsen kan ibland vara hårfin. Och helt klart. Ligga i betraktarens ögon.

Men just nu blir det ingen bärbar dator. Det blir att sova i stället. Och invänta slutet på den här jävla söndagen. Och känna att man snart är framme. I den där jävla måndagen. Men ibland. Kan både söndagar. Och måndagar. Vara helt okej. Men det hör inte hit. Inte nu. Inte ikväll.

Veckans lista v.38

Positivt just nu:

-Kruthornet
Inte en George. Men kruthornet kommer som väldigt god två.
- Elitserien

Nu är den igång. Och det har börjat bra. Bara 52 omgångar kvar.

- Lönelyft
En riktigt trevlig fredagsöverraskning. Kanske är det just det som gör att motivationen och viljan kommer tillbaka?
- Championship manager

2001/2002 eller 2006. Spelar ingen roll. CM är CM. Och det är bland det bästa tidsfördriven man kan ha.
- Valet

Jodå! Nu blev det äntligen blått.

Negativt just nu:

- Derbyt
Ja, vad i helvete hände? Bittert. Bryta ihop och komma igen. Det finns gott om poäng att spela om kvar.

- Min kropp
Jag börjar tro att min kropp inte är menad till träning. Den verkar bara gå sönder hela tiden. Foten börjar bli lite bättre. En vecka vila kvar. Innan grundträningen börjar.

- Mitt humör

Det är inte bara kroppen. Humöret också. Det påverkar andra när jag är nere. Och det gör mig ännu mera nere. Jag vill inte vara så här längre. Som tröst. Har jag gjort en kolapaj idag.

- Trängseln

På en del gator i stan. Går det inte att ta sig fram. Det blir inte roligt att gå på stan då. I tankarna finns en annan stad.
- Misslyckanden

Stora som små. Misslyckas jag. Eller inte klarar det på första försöket. Blir jag arg. Och envis. Jag ska klara det. Så enkelt är det.

Släpp klassfrågan

Sätter på datorn. Så här tidigt på lördagmorgonen. Tidigt. För mig alltså. Klockan närmar sig tio.
Jag tittar på aftonbladet. Precis som alltid. Och ser en debattrubrik. Om den nya bestämmelsen att höja böterna för fortkörning.

Ursprungsförfattaren tyckte det var pinsamt. Att rika nu ska kunna ta över vägarna ännu mer. Och att det bara kommer att svida för barnfamiljer.
Ett flertal av de följande inläggen håller med.

Det gör inte jag. Inte ens lite. Jag blir mest upprörd. Jag kan inte förstå hur människan tänker. Hur kan det här bli en klassfråga? Är inte lagen lika för alla människor? Och varför förväntas det av författaren att alla rika kör olagligt?

Nej. Det var bara ett av alla dessa idiotiska påhopp på rika. Denna klassfråga. Som uppenbarar sig överallt. Är helt onödig tycker jag. Jag är inte rik. Inte alls. Inte ens efter min löneförhöjning på 800:- Men jag förstår inte varför rika måste få betala extra mycket för saker. Bara för att de har pengar. De flesta har antagligen kämpat hårt för dessa pengar.

När det gäller hastigheterna. Så kan alla släppa på gasen. Rik. Som fattig. Även jag ska försöka göra det. Och när det gäller klassfrågan i övrigt. Låt de rika vara.

För övrigt. Undrar jag verkligen vad en vänsterdemokrat är för något...

Det stiger

Om inte humöret vänder. Så kanske andra saker fortsätter att gå bra. I går var det "Grön Flagg" vinsten på 10.000:-
Idag blev det an annan vinst. För mig. Personlig.

Jag hade precis smällt igen ytterdörren efter en lång planeringsdag. En massa nya mål. Blandade med gamla. Och en hel massa annat. Jag var rätt tyst som vanligt. Som jag brukar vara i större samlingar. Jag har idéer. Jag har åsikter. Men jag har svårt att få fram dem när hela personalen är där. Pratar jag ensam med någon. Framförallt chefen. Så är det lättare att prata.

Det ringde i telefonen. Jag svarade.
Det var våran nya personalansvarige. Hon berättade att de tittat lite på lönerna. Och berättade att f.o.m första oktober. Skulle min lön höjas med 800:- Dessutom ska jag vara med på den vanliga löneförhandlingen som äger rum i april.

Nu var inte just summan det roligaste. Visst. Jag blev jätteglad. Vem skulle inte bli det? Men det var en av de två anledningarna som fastnade främst.
Den första var att eftersom jag var den sista läraren som blivit anställd så var min lön lite lägre än andra utbildade. Och eftersom de tyckte att jag gjorde samma sak. Hade samma ansvar. Så skulle jag ha lika lön också.

Men sen kom de orden. Som jag kände betydde mest av allt hon sade. "Sedan är det ju så också, att vi är väldigt rädda om dig."

Det kanske inte låter så speciellt. Men jag kände. Att de där få orden. Betyder fruktansvärt mycket för mig. Eftersom jag själv inte tror på mig. Jag själv tvivlar på min förmåga och kompetens. Så kom dessa ord. Dessa fina ord. De vill ha kvar mig. De tycker att jag gör något väldigt bra. Något betydelsefullt. Tack.

Kanske var det vändningen på vinden? Motvin blir medvind. Jag tänker redan nu. Att jag ska gå in på måndag. Med en ny slags inställning. En ny. Fast gammal. Att köra hårt. Att visa energi och positiv anda. Som jag gjorde tidigare. Delaktig. Ja. Det ska jag.

Tack.

Grön Flagg vinst

Jag är tillbaka snabbare än väntat. Leendet. Det är fortfarande borta. Men en sak kom jag på. Grön Flagg. Som många förskolor och skolor i Sverige strävar efter och arbetar med. Våran förskola har haft "Grön Flagg" i fem år nu. Och varje år ska en rapport skickas in.

Den ska innehålla mål som förskolan arbetat efter. Miljö. Hälsa. Skog. Kretslopp. Ja. Vad som helt antar jag. Vi skickade in våran rapport för ett antal veckor sedan. Och idag ringde en herre.
Han berättade att han hade blivit väldigt imponerad av våran rapport. Och utav alla de rapporter som skickats in. Hade han valt ut våran som den bästa.
Första priset är 10.000:- och det ska bli en liten cermoni med lokal press och dyligt.

Det kanske inte är en stor mängd pengar. Men det det kan ge väldigt bra publicitet för våran förskola. Och det känns bra att andra också är nöjda med vårat arbete. Vi har lyckats med det vi strävade efter.

Så är det. Faktiskt. Grattis oss.

Fortfarande inget leende

Det går fortsatt tungt. Leendet som jag tappat bort har ännu inte hittats. Kanske tvärtom. Det har nog blivit sämre än tidigare. I stort sätt allting känns väldigt jobbigt och ansträngande just nu. Kanske blåser det helt enkelt motvind. Efter alla dessa vindar i ryggen. Fast. Jag tycker då att jag haft en del vindar mot mig också.

Träningen hade gått så bra. 85 km på sex träningspass förra veckan. Passen bara maldes ner och det känndes roligare och bättre än på väldigt väldigt länge. Klart det skulle ha sitt slut snabbt också.
En misstänkt stressfraktur i höger fot satte stopp för det. Den här gången. Jag hade något liknande för några år sedan. Och blev borta från träningen fyra veckor. Nu känns det inte alls lika illa. Men ett tag framöver blir det nog vila. Tyvärr.

På arbetet finns det inte mycket att hämta. Ingen inspiration. Ingen lust att leka med barnen. Ingen vidare kommunikation med kollegorna. Ja. Det går åt helvete med andra ord. I går kom ja till arbetet. Båda mina kollegor var hemma. Kul. Tänkte jag. Och jag hade visserligen rätt. Jag fick arbeta med chefen hela dagen. Och vi fick väldigt mycket gjort. Och hade väldigt roligt. Men idag var det slut på det roliga. Kollegan tillbaka.

Kanske inte ska fortsätta klaga. Tycker inte om att gnälla. Men. Ibland blir det bara för mycket. Och då måste det ut någonstans. Jag brukar kunna hålla inne med mycket. Men ibland får inte allt plats. Det på klistrade leendet ramlar av. Tyvärr.

Jag ska nog inte återkomma hit. Förrän klagovisan har tystnat. Och när jag har lite mera tid. Känns just nu som att all tid verkligen bara försvinner. Jag vet inte riktigt vart den tar vägen. Dagarna rullar på. Och blir allt för enformiga. Förhoppningsvis tar det inte så många dagar. Tills det blir bra. Tills det vänder. Då ska det bli lite ändring. På skrivandet också. Kanske är det bra i morgon? I kväll? Har planeringsdag i morgon. Så det kan kanske vända på det hela. Vem vet.

Derbyförlust igår. Men elitserieledning. Det är inte dåligt det.
Tack och adjö.