En del går framåt. Andra bakåt.

Det går framåt. Det går bakåt. Samtidigt står det still.
Nu gäller det här visserligen olika delar av vardagen. Olika situationer och saker i livet.
Men ibland är det intressant att se. Hur någonting utvecklas och går framåt. När något annat går bakåt och blir sämre. Fast de båda sakerna ligger så nära varandra. Vare sig de är stora. Eller små.

Hos mig är de just det. Både stora och små. Allting med Flickan från landet i norr. Går utmärkt. Kunde inte vara bättre. Det går framåt. Precis som det ska.

Framåt går också läsningen. Efter att ha avslutat James Frey’s andra bok ”My friend Leonard”. Så har jag snart läst ut nästa bok också. Det är en lite mera komisk bok. Rickard Fuchs som skrivit om Sverige och svenskar. ”Visst är det härligt att vara svensk!” heter den.
Nästa bok ska påbörjas i morgon. Och det blir en lite annorlunda bok. Louis L’amour heter författaren och titeln är hård som sten. ”Guld och blod.” Det är en western bok. Som en gång kostade 1.75:-. Jag är lite uppvuxen med western intresset. Men själv kanske inte riktigt tilltagit mig det. Kan bli roligt att läsa den här. Hittade den i bokhyllan. Och alla böcker ska läsas någon gång. Så det är bara att börja från en sida.

Men när det gäller arbetet. Går det nog mera bakåt än framåt. Energin och motivationen blir allt mindre. Det gäller dessvärre inte heller bara mig. Utan ett flertal kollegor. L8. Tant S och Chica H. För att nämna några av de kända.
Men jag ska inte gå in mera på det just nu.

Något som går både framåt och bakåt är fotjäveln. Träningen. Jag vilade två veckor för min stressfraktur på höger framfot. Sedan testade jag att springa. Långsamt. Kort. Det kändes lite ömt i foten medan jag sprang. Jag vilade resten av veckan.
Idag tog jag på mig mina gamla svarta skor igen. Och stack ut. Kändes underbart att få löpa fram längs de mörka vägarna igen. Kylig och frisk luft. Och foten kändes bra. Men när jag kom in började den göra lite ont. Bara lite.

Nu är det antagligen vila några dagar till. Kanske veckan ut. Sedan bör foten vara i tillräckligt gott skicka för träning. Långsam stegring ända upp till toppen. Till de sviniga intervallpassen. Till de korta snabba passen. Till de långa 23 km rundorna. Till snö och halka. Till minusgrader och frusna leder. Till allt det där som hör till. Och som jag drömmer om varje dag. Natt som dag.