Två år har passerat

De senaste dagarna har jag inte varit i fin form. Kroppen har känts lite väl tung. Och huvudvärken har funnits där när jag kommer hem från arbetet. Och finns kvar när jag stiger upp på morgonen. Det har varit tunga dagar på arbetet. En del barn har varit sjuka. Och när de kommer tillbaka är det lite extra livliga.

I går var det dessutom personalmöte. Åkte till arbetet 06.30 och kom hem 21.30. Det är en onödigt lång dag. Faktiskt. När jag kom hem igår kväll var jag helt slut. Fysiskt och psykiskt. Jag ramlade ner i sängen och sov till tidig morgon. Vaknade och kände hur huvudvärken låg och tryckte där inne.

Men jag pallade mig i väg till bussen. Till tåget. Till bussen. Och sedan även iväg ut till skogen med min Mullegrupp. Men efter lunchen tog det stopp. Jag satt kvar vid bordet länge. Och orkade inte resa på mig. Jag tog på mig jackan och åkte hem.

Hade lite svårt att lämna mina kollegor. Vill inte att de ska behöva arbeta över eller för mycket bara för att jag ska gå hem. Men de övertygade mig om att det skulle gå bra. Och där satt jag på bussen. Men Sprängaren i handen.

Det första jag gör när jag kommer hem. Är att städa. Betala lite räkningar. Fixa lite med det ena. Och lite med det andra. Kanske ska jag bara luta mig tillbaka och titta på någon film. Vila ordentligt. När jag för en gångs skull har möjlighet till det?
Jag har lite dåligt samvete att jag gått hem. Jag är inte dödssjuk. Ingen feber. Bara otroligt sliten i kroppen. Huvudvärk. Näsproblem. Samt en röst som inte riktigt låter som den brukar. Men jag tycker personligen. Inte att det räcker med symptom för att sjukanmäla mig. Jag brukar palla för det här.

Idag har det gått exakt två år sedan jag arbetade min första dag på förskolan. Det är lång tid. Och under de två åren. Har jag varit borta 1,5 dag p.g.a sjukdom. Det kan inte räknas som mycket.
Känner att huvudvärken börjar släppa lite nu. Kanske är jag frisk nog för att åka tillbaka till arbetet igen? Kan man göra så?