Det var den foten

Nu är vi tillbaka från norr. Det blev en kort. Men intensiv vistelse. Och efter alltför många timmar bakom ratten. Var det åter igen dags att stiga upp och bege sig till arbetet. Det är inte roligt där. Det är faktiskt inte det. Och sorligt nog. Är jag inte i närheten att vara den enda som tycker så.
Fyra dagar kvar till ledighet. Till helgen.

Idag var det tänkt att träningen skulle återupptas. Efter 14 dagars vila. Vila som är belöningen efter ett års träning. Vilan som avslutar säsongen. Och som påbörjar nästa.
Men första passet på vinterträningen. På grundträningen. Slutade med 3 km. Det var inte tänkt så. Inte alls. Men min kropp protesterade.

Närmare bestämt min högra fot. Den foten jag hade lite småproblem med innan vilouppehållet. Den har inte velat läka som den ska under de senaste 14 dagarna. Mitt på foten är det ömt. Och lite svullet. Det gör inte extremt ont. Inte alls. Men det känns lite när jag springer. Och det är illa nog.
Jag vet vad det är. Det är jag nästan säker på. Stressfraktur i ett ben i framfoten. Jag haft det tidigare. Under liknande omständigheter. Den här gången var det några riktigt tuffa träningsveckor. Då var det fyra tävlingar på tre dagar. Varav en av dem var halvmarathon.
Det tar ett tag att bli kvitt den lilla sprickan i benet. Men tur är. Att jag kände av det tidigt. Och avbröt träningen då. Men ett par dagar till. Kanske en vecka. Får jag nog räkna med att hålla uppe med träningen till.

Det är trist. Det är det verkligen. Men tyvärr är det inte speciellt mycket jag kan göra åt det. Det är bara avvakta och känna efter.

Veckans lista. Kommer upp i morgon. Den är klar för publicering. Men ögonen säger nej. 05.00 ringer klockan i morgon. Allt för att göra den hemska dagen hemskare. Ha! Skönt. Att jag ser allting så jävla positivt just nu.
Förlåt.