Slut på ovissheten

Det var mindre än 40 timmar kvar till det skulle presenteras. Mindre än 40 timmar tills alla skulle få veta vart de skulle arbete i höst. Om någon skulle byta avdelning. Ingen på min avdelning hade hör något. Och så knackade det på dörren till arbetsrummet. Chefen. Satan också.

Tio minuter senare var jag petad. Eller. Utvald. Som hon valde att se det. Hon var noga med det. Och det är jag tacksam för. Det hade att göra med närvaro. Det hade att göra med stabilitet och min förmåga att skapa trygga barn. Det hade att göra med att jag har erfarenheten av arbete med yngre barn. Det hade att göra med att hon tror att det här sammansatta gänget kommer att bli ett bra arbetslag. Ett bra team.

Sedan lämnar hon rummet. Kvar sitter jag med alla känslor och funderingar. Det blir riktigt tråkigt att få lämna den här barngruppen. Det blir riktigt tråkigt att behöva lämna det här arbetslaget. För första gången på väldigt många år kände jag att jag klickade rätt bra med kollegorna. Det blir riktigt tråkigt att lämna de här lokalerna.

Men sedan har det gått några dagar. Jag har pratat lite med de jag ska arbeta med i höst. Och alla. Varenda en av de jävlarna. De är jätteglada att just jag ska komma dit. Och det tar jag med mig. Oj vad jag tar med mig det. Hela vägen in i kaklet. Och mitt nuvarande arbetslag. De är besvikna. De vill ha kvar mig. Så jag tar med mig det också. 

Nu blev det här som någon slags självboost. Men jag kan snabbt plocka ner mig själv på jorden igen. Till och med längre ner än marknivå. Inga problem. För jag är inte så där bra som de andra verkar ge sken av. Jag vet inte vart de har fått det i från. Några saker kan jag. Det vet jag. Men sen finns det så otroligt mycket jag har absolut noll koll på.

När vi var ute på en AW för några veckor sedan. Då frågade en lärare om jag alltid är så där lugn och harmonisk. Jag tittade på henne. Verkligen inte. Jag är osäker i 98% av alla situationer. Osäker och obekväm. Det hade hon svårt att tro på. 

Hur som helst. Petad är jag. Petad. Fast ändå inte. Ja. Ni förstår. Förskoleklass. Here i come. Det blir nog bra det också. Nu är det slut på ovissheten.

Saknaden av att känna stort

Ni minns de där svarta böckerna jag skrev om för ett tag sedan. De där böckerna som beskriver och berättar en stor del av min tonårstid. De där svarta böckerna som innehåller så många ord, känslor och händelser som man bara kan ha under just den perioden i livet.

Det är när jag tänker tillbaka till den tiden jag får lite blandade känslor. Så klart. Inte många tar sig  igenom den tiden utan att ha lite ups and downs. Det är mycket jag inte skulle vilja uppleva och känna igen. Väldigt mycket. Och på så sätt är det skönt att den tiden är förbi. Ett minne blott. Så att säga.

Men så finns det en del. Som jag faktiskt kan sakna i bland. Märk väl. Ibland. Inte alltid. Och det har just med det här med känslor att göra. De där känslorna man fick känna men inte prata om. Bara skriva. När man blir tonåring så är de flesta känslorna enormt stora. Inte minst kärleken. Till någon man var intresserad av. Eller till kompisar. Och jag kan ibland sitta och sakna att känna. Känna sådär starkt. Så att det känns i hela kroppen. Det är svårt att förklara men jag är övertygad om att ni vet vad jag menar. Ni har alla varit där.

När åren går och man blir så här gammal som jag är nu. Då är känslorna inte lika stora längre. Klart man känner saker. Men inte alls på samma sätt som då. När det dök upp en tjej som var intressant. Herregud! Hela livet kretsade kring det. Det bubblade och pyrde dagarna i enda. Det var det enda man kunde tänka på. Prata om. Tänk om hon kände likadant? Tänk om hon såg åt mitt håll? Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?

Eller när det var något som hände med kompisgänget. Någon happening. Det blev så stort och härligt att det inte gick att prata om något annat i flera dagar innan och efter. Inte minst om det var en fest eller liknande. Gröna Lundbesök. Åka in till stan. Ett häng hemma hos någon. 

Samma sak åt andra hållet. Något hände i familjen. Tjafs. Eller skada i träningen. Slut med en flickvän. Som man varit tillsammans med i en vecka. Men intresserad av i ett halvår.  Allt blev kolsvart direkt. Hela livet föll. Mariah Carey spelades högt. Min vän Köpings M blev orolig. Varje gång.

Nu sitter jag här. Det har gått mer än ett halvt liv sedan allt det där. Nu sitter jag här. Väntar på att Prinsen kommer in i den perioden. Kanske ska jag uppmuntra honom att skriva. För det kändes rätt skönt då. Att få ner lite av alla de där miljontals stora känslorna. Och det är rätt roligt nu. Att läsa om dem. Att få känna igen dem lite. Att få känna utan att känna. På riktigt. 

Ovisshet

Det är ovisst nu. Varje gång jag ser en av mina chefer springer jag åt andra hållet. Jag gömmer mig bakom någon soffa. Gör allt jag kan för att slippa prata med dem. I alla fall innan nästa onsdag.

När en ny hösttermin börjar brukar barngrupper flyttas. På förskolan flyttade några barn upp till en annan avdelning. Några lämnade för att börja förskoleklass. Kanske flyttade någon och bytte förskola helt. I skolan börjar man en ny årskurs. Ettor blir tvåor. Tvåor blir treor. And so on. Och inte är det så konstigt allt det här. Det är så det är. Barngrupper ändras. Men när de ändras. Då är det inte bara barngruppen som blir annorlunda. Det blir även personalgruppen. Någon ska följa med barn upp till en ny avdelning. Trygghet och allt det där. Någon ska vara kvar med de barn som går kvar. Trygghet. Och allt det där. Någon måste vara kvar i samma verksamhet och avdelning. Trygghet på avdelningen. 

Och det är just det. Ovissheten. Det som är anledningen att jag ligger och trycker bakom en soffa någonstans när rektorerna glider runt. För mina kollegor och jag. Ingen av oss vill byta avdelningen. Ingen vill ha ett annan arbetslag. Vi trivs för bra för det. Vi vill jobba på. Fortsätta med det vi byggt upp. För det är bra. Det är trygghet. Både för oss och för barngruppen. 

På onsdag ska personalplaneringen presenteras. Det innebär att det är tre arbetsdagar kvar. Än så länge har jag inte blivit tillfrågad om att flytta på mig. Än så länge ser det ut som att vi inte ska splittras. Jag ska inte jinxa något. Som jag råkade göra när jag trodde jag klarat en hel termin utan frånvaro. Då förkylningen kom på posten. Jag arbetar lugnt vidare. Bakom soffan. I ovisshet.

I trafiken lär man sig

Tre gånger varje vecka kör jag Prinsen till friidrottsträning. I alla fall under vinterhalvåret. Och eftersom jag bor i norrland så är vinterhalvåret inte ett halvår utan nästan ett helt år. Hallen ligger på andra sidan stan. Så jag kör. Han sitter bredvid. Och eftersom han närmar sig den åldern där man får börja övningsköra. Så tänker jag att det kan vara en bra start att kolla lite på trafiken och på skyltar. Så jag frågar. Han berättar vad skyltarna betyder. Inget konstigt med det. De flesta vägskyltarna är inte direkt komplicerade att förstå. Förutom datumparkering. Den förstår ingen.

Men så finns det en dimension till av det här lärandet. Och det är själva vägvettet. Eller vad man nu ska kalla det. Placering på väg exempelvis. Framför allt när du ska svänga. Eller de här körriktningsvisarna som en del bilar inte verkar ha råd med. Och parkeringar. Satan vad en del inte kan parkera.

Så under de här tjugo minuterna. Enkel väg. Som vi kör till friidrottshallen. Så hinner jag bli rätt less på en del andra förare. Som så klart inte kör lika fantastiskt som jag. Och jag kanske inte är sen på att poängtera allas missar. Att de inte visar när de ska svänga ur en rondell så man står kvar och väntar i onödan. Eller att de kör i 40 på en 60 väg utan att ha en sån där hemsk epa-bil. Eller ställer sig hur snett som helst när de ska parkera så att de tar upp två platser. Ja. Det finns många som borde ta om sitt körprov om vi säger så.

Men jag tänker samtidigt att det kan vara bra för Prinsen att höra det där. Då kanske han kommer ihåg det när det blir dags för körkort. Han kanske minns. Just det, jag måste blinka nu annars blir de andra bilarna sura på mig. Eller. Shit. Jag måste hålla hastigheten annars bromsar jag upp varenda jävel bakom mig. Inte bra. 

Han har dock sagt att det är jag som får övningsköra med honom. Flickan från landet i norr blir nästan för arg på andra bilar. Vi får se. Jag antar att det blir vi båda. För vi kör då fan helt perfekt båda två. Ha!

De svarta böckerna

När jag gick på gymnasiet började jag känna behovet av att skriva av mig. Eftersom jag givetvis inte kunde eller skulle prata om saker så blev penna och papper en väldigt viktig del av min vardag. Ja. Nu är det faktiskt så att jag är så gammal att just penna och papper var det som användes lättast. Det är nästan röksignaler som gällde.

Så en dag gick jag och köpte en svart bok med tomma blad. Och så började jag skriva. Lite som här. Lite vardagligt. En hel del tankar. Oro. Funderingar. Planer. Och så känslor. För nog fan har man många såna när man håller på att leta efter sig själv där under gymnasietiden. Jag tror dock aldrig att jag riktigt hittade mig själv. Men till slut var i alla fall alla sidorna i boken fulla med ord. Då köpte jag en ny. Och sen en till och en till. Tills jag en dag hade en hel hög med böcker. Och någonstans där efter bok sju eller åtta så började orden ta slut. Eller om livet tog över. Jag vet inte så noga. Hur som helst började det dröja längre och längre mellan tillfällena jag skrev tills det en dag tog helt slut.

Det gick ett tid. Sen kom tangentbordet in i matchen. Och så började orden komma igen. Inlägg efter inlägg. Och trots en del pauser även här. Så kom vi fram till nutiden. Och varför tar jag upp det här just nu då?

Jag hittade de där böckerna för ett litet tag sedan. Öppnade dem och läste lite. Det kändes nästan lite förbjudet. Även om det är jag som har skrivit det. Det känns som en annan person. Fast minnena sitter kvar. Det stod om saker jag gjort. Varit med om. Känt och upplevt. Planer jag hade. Oron över en hel massa saker. För just oro är något jag hade gott om under den tiden. Och så sjukt mycket känslor som virvlade omkring i kroppen. Positiva och negativa. Någon tjej jag tyckte om. Någon kompis. Träningen. Skolan. Familjen. Saker vi gjort. Jag saknar verkligen inte den tiden. Inte på något sätt. Men i bland kan jag sakna att känna så mycket. Kanske får den funderingen bli ett annat inlägg. Kanske inte. Men att känna så mycket som man gjorde under tonårstiden är ändå härligt. Även om det alla sorters känslor. Men nog fick det en att känna att man levde i alla fall.

När jag stod där och läste i böckerna insåg jag att jag snart har en son som är där. Helt sjukt. Han närmar sig tiden då alla känslor far omkring. Om han inte redan är framme. Där små saker blir så ofantligt stora. Där han ska försöka hitta sin plats i kompiskretsen. Han ska försöka hitta sig själv. Och jag hoppas så förbannat mycket på att han ska tro på sig själv mer än vad jag gjorde. Att han inte ska gå runt och bära på en massa skit. Att han kan prata om saker i stället för att svälja ner. Helst via vänner eller familj. Kanske via papper och penna. Eller tangentbord.

De där böckerna jag har. De innehåller en halv uppväxt. Och det är lika roligt att läsa dem som de skapar någon slags klump i magen. Jag tror aldrig att mina barn ska få läsa dem. Inte så länge jag är vid liv i alla fall. De behöver inte veta allt. De behöver skapa sina egna böcker.

Nackdelen med att vara aktiv

Jag brukar vara relativt aktiv när jag är ute på rast med barnen. Det kanske är en blandning av att jag tycker om att röra på mig och att jag är van vid det från förskolan. Där var man tvungen att vara nära de små barnen hela tiden. Dessutom vet jag så klart att det är bra. Det skapar relationer och det ger trygghet. Allt det där som ändå är så viktigt i skolans värld. Det vet jag.

Det kan vara allt i från att stå och lyssna och prata med någon. Det är spännande att få ta del av barnens värld. Eller leka tagen. Spela fotboll. Eller dansa. Ibland när barnen kommer och säger att de fryser så brukar jag börja köra lite spontandans så att de rör sig och blir varmare. Jag hittar på rörelser de följer. De hittar på rörelser som jag följer. Och så skrattar de och de blir varmare.

Men jag har även hittat en liten nackdel med det hela. Kanske är det inget jag egentligen ska klaga på. Det är ändå min uppgift att skapa de där relationerna. Att skapa tryggheten. Men precis som alla människor så har man ibland lite sämre dagar. Dagar där man känner sig extra trött. Kanske lite låg. Där man inte orkar studsa omkring så mycket. Dagar där dans är det sista man skulle vilja göra. Det enda man vill göra är att stå där bland allt folk och bara ha lite uppsikt.

Nackdelen är när jag en gång exempelvis haft en liten dansstund med några barn. Eller varit med i någon lek. Då vill de göra samma sak resten av veckan. Hela. Jävla. Tiden. Varje gång vi är ute. Varje dag. Och fy helvete vad det blir tråkigt och tjatigt. Men det kan jag ju inte säga. Inte högt i alla fall.

Så det finns nackdelar med att vara aktiv. Det finns nackdelar med att arbeta nära eleverna. Men kanske har jag fel arbete om det är så att jag bara vill vara ensam och ha det tyst. Jag får helt enkelt bita ihop ibland. Bjuda på de där fantastiska dansstegen. Göra de där löpstegen för att ta någon. Eller låtsas smaka på sandkakor för 349:e jävla gången den dagen.

Växa av beröm

Och så gick det en vecka till. Det rullar på riktigt fort just nu. Jag tycker om det. Det får gärna rulla på ännu fortare. Låt veckorna passera bara. Fram till maj ungefär. Där kan det börja bromsa upp lite. När värmen dyker upp. När isen och snön farit åt helvete. När livet kommer åter.

Förra veckan fick jag beröm av mina kollegor. Jag var lite risig. Kanske en reaktion på att kroppen var rätt utmattad av arbete, träning och transportcyklingen. Det var så klart inte därför jag fick beröm. Utan det var en eftermiddag där vi var lite ont om personal. Barn som har behov skulle stanna längre på eftermiddagen. Hur skulle det gå? Vi var beredda på kaos. Men så gick eftermiddagen och det var hur lugnt som helst. Nästan lugnare än vanligt.

Dagen efter fick jag höra att det var så lugnt för att jag tagit in de rörigaste barnen i ateljén och satt dem med skapande. Gett dem en uppgift. De höll på med garnbollar och annat. I lugn och ro. Ute på avdelningen blev det arbetsro. Och knappt något att göra för min kollega.

Fan vad man växer av sånt där. I alla fall jag. Att få beröm. Att känna att man gjort något bra. Något rätt. Något som hjälpt andra. Och känner jag så. Hur ska då inte eleverna känna när de får höra att de gjort något bra? Att slippa att varje dag få höra brister och fel. Få tillrättavisningar. De måste också få växa. De måste få höra att de gör rätt. Att de gör bra. För det gör alla. Någon gång. En del oftare än andra. Men alla gör det.

Jag tar med mig det där berömmet in i den här veckan. Ska försöka sprida det vidare till fler barn. Försöka få dem att växa lite till så här på vårkanten. Väcka lite tro på sig själv. Det är kanske lite som det där man brukar säga om att det inte går att lära gamla hundar att sitta. Jag kanske är ett hopplöst fall. Men det är inte barnen. Verkligen inte.

When life gives you lemons

When life gives you lemon och allt sånt där. Tänkte att snöbollen inte kunde rulla in så mycket mer skit. Men då kommer nästa smäll. 

De säger att alla goda ting är tre. Jag antar att det gäller det dåliga också. Alla onda ting är tre. Jag sprang på löpbandet. Svårt att fokusera tankarna på löpningen. Bilen strular. Något låter inte som det ska. Och när något inte låter rätt så låter det väldigt dyrt. När jag startar passet vill inte pulsbandet starta. För andra passet i rad. Så nu springer jag där och funderar på vad det tredje ska vara. Vad blir nästa sak som går fel. Jag springer klart. Går av bandet. Går upp för trappan. Och där kommer det. Nummer tre. I form av ett hugg i knät. Tack för kaffet.

Nu har det gått någon dag. Knät är okej. Pulsbandet i fixat. Bilen är mer trasig än någonsin. Priset blev det dubbla än det först var tänkt och den är inte körbar fören de fixat det om nästan tre veckor. Tre veckor!

Kul att jag numera inte arbetar 1km från hemmet utan 15km. Cykeln kommer att få jobba. benen kommer att få jobba. Sömnen kommer att få lida.

I onsdags var första cykeldagen. Som extra pepp hade de torra vägarna fyllt på med några cm nysnö. Kul. Jag cyklar 15km läng en rätt stor väg. Hälften av vägen går uppför. Ett räcke separerar cykelbanan från bilvägen. Halvvägs upp för backen ser jag plogbilen komma längs bilvägen. Och inte den där sortens plogbil som lite fint knuffar bort snön åt sidan. Nej då. Utan den sorten som sprutar ut all snö åt sidan, ut över cykelbanan. Så där står jag. Försöker vända mig bort så mycket jag kan. Plogbilen passerar och kvar står jag. Täckt av snö. Som en snögubbe på cykel. Tack för den.

Dagen efter. Vädret bjuder på regn den här morgonen. Nästan framme vid arbetet. Där möter jag en bil. I bilvägen är det en grop. Gropen är fylld med vatten. Ni förstår vad som är på väg att hända. Och så kommer en våg av vatten flygandes över mig. Inte för att jag var torr innan. Men det här kändes ändå onödigt. Det kan ha varit så att jag vände mig om och visade mindre lämpliga gester åt bilen. Antagligen skrattade personen i sin varma torra bil hela vägen till arbetet.

Så kommande veckor blir prövande. Det blir de verkligen. Men det är bara bita ihop och köra på. Efter regn kommer solsken och så vidare. When life gives you lemons, make lemonade. Typ. Nu har jag en cykeltur hem kvar för den här veckan. Sen får rumpan vila lite. Det känns som att jag har blåmärken på skelettet just nu. 

En man som har noll intresse för bilar

Snöbollen har under den senaste veckan fortsatt rulla . Ibland får jag för mig att den blir lite mindre. Att den börjar smälta lite. Men så hittar den lite mer funderingar. Lite mer skit. Och så växer den igen.

Nu senast. Då är det bilen. Den där hemska utgiften. Jag önskar så innerligt att vi inte skulle behöva bil. Det är en sån där sak som kan få mig att ligga sömnlös. Inte minst när det varje gång ska kosta en årslön. Verkstaden kan säga exakt vad som helst och jag skulle ha exakt noll koll på vad det är. Bara snällt stå där med dumstruten och betala.

Eftersom det oftast är jag som har bilen på dagarna så är det jag som brukar lämna den på verkstad och däckbyte. Inget konstigt med det. Men varje gång jag är där. När jag öppnar dörren. Då slår en vind av grabbighet mig i ansiktet. Det är som att alla som arbetar där förväntar sig att jag ska ha koll på bilar. Veta vad de pratar om eller vart felet sitter på bilen. De kanske till och med förväntar sig att jag skulle vara intresserad. Och de kunde inte ha mera fel.

Jag hatar bilar. Jag kan absolut ingenting. Mer än att jag vet att det kostar pengar. Mycket pengar. Dessutom är jag totalt ointresserad av allt som ens kommer i närheten av bilar. Det är bara ett nödvändigt ont. Men förväntas jag ha ett intresse för att jag är man? Förväntas jag ha kunskap för att jag kanske en gång låg på mage på golvet och körde en leksaksbil fram och tillbaka? 

Jag vet inte hur känslan är när en kvinna kommer dit. Så klart. Kanske är det i stället tvärtom där. Man "mansplanear" lite lagom ocharmigt. Man är övertydlig. Idiotförklarar. Känns som det blir fel känsla vem som ens kommer dit.

Lite saker har släppt under vår bil. Jag tror det i alla fall. Det är min hobbyanalys. En sån där helt perfekt analys som jag så ofta har gjort på mina löparskador. Kanske går det att skruva ihop lite enkelt. Kanske ska jag bli blåst på tusenlappar för något som egentligen kostar 30:- och tar två minuter att göra. Vad vet jag. Jag är är ju bara en man som har noll intresse för bilar. Men snart gör vi om allting igen. Då det dags för däckbyte.

Den stora bollen är i rullning

Det tog ungefär ett år. Sen kom jag till den perioden där jag känner att jag inte vill gå till arbetet. Inte just nu. Vilket gör att jag blir tyst. Sådär introvert. Vill inte prata med kollegor. Vill inte prata med någon. Vill bara vara tyst och sköta mitt.

Varför det har blivit så här vet jag. Eller tror mig veta i alla fall. Det kanske är flera saker som spelar in. Men en lite större anledning. Sedan rullar snöbollen vidare och får med sig både det ena och det andra problemet. Till det är en sån stor jävla snöboll som får med sig allt i sin väg. Minsta lilla problem och fundering åker in i bollen. Och så rullar den vidare och letar upp nästa skit.

Problemet är inte kollegor. Problemet är egentligen inte barn heller. Problemet är vårdnadshavare. Alltid dessa vårdnadshavare. Som ska ifrågasätta. Som ska gnälla. Som vet bäst. Som har sån otroligt dålig attityd så man blir mörkrädd.

Det hela får mig att tappa lusten. Energin försvinner direkt. Puff väck. Där flyger den ut genom fönstret och kommer kanske tillbaka med fåglarna när det blir vår. Och så har jag ju det där problemet med att jag tar åt mig så otroligt mycket direkt. Jag får för mig att det är mitt fel. Att det bara är jag som gör fel och är kass på mitt arbete. Jag hör inte hemma här. Jag kanske hör hemma på ett mörkt lager där ingen annan människa kommer in. 

Jag hoppas den här perioden blåser över snart. Att saker kan återgå till det normala. Antingen att vi löser de så kallade problemen. Eller att jag kommer på att det kanske inte alls bara är jag som är kass. 

Hur som helst. Det är mörka tankar nu. Mörka tankar om mig själv. Mörka tankar om arbetet. Mörka tankar om fritiden. För det är fritiden som till slut också blir offer för den där snöbollen som började rulla på arbetet. Fritiden med träningar. Men ekonomi. Med städning. Med bilen. Ja. Det får plats mycket skit i en stor snöboll. Så är det.

Energin i botten

Det har varit en tung vecka. En vecka där det har ringts samtal till en hel bunt vårdnadshavare. Där det har skickats mail. Där det har varit konfliktlösningar som löser av varandra. Mycket energi. Hög ljudnivå. Rörigt helt enkelt. Och så står man där. Mitt i det hela. Känner sig lagom maktlös. Känner sig otroligt värdelös. Vill bara gå hem och dra en filt över sig. Men så är man där morgonen efter. Och hoppas. Vill tro. Att det ska bli en bättre dag.

I dag är det fredag. Än så länge har det inte blivit bättre dagar. Kanske blir den här det. Hoppas. Tror. Behöver få tillbaka lite energi. I onsdags läste jag på rasten. Som vanligt. Jag kom en sida. Sedan somnade jag.

Igår åt vi middag. Nu låter det som att vi sällan gör det. Vi äter faktiskt middag varje dag. Men igår. När vi var klara. Jag satt tyst en stund. Och så somnade jag. Sittandes i stolen. Väcktes av att det var dags att åka till träningar. Energin i botten.

Så jag behöver en bättre dag idag. Jag behöver få upp energinivån igen. Det är ändå alla hjärtans-dag. Då ska man väl vara extra snäll mot varandra tänker jag. 

Full koll. Igen.

Mina kollegor tittar konstigt på mig. Men de frågade en sak och jag svarade. Direkt och detaljerat. Så de ska veta exakt. Sluta undra. Men nu tittar de konstigt på mig i stället. Undrar gör de kanske fortfarande. Men nu undrar de vad jag är för slags människa.

När jag arbetade på min förra arbetsplats. Då hade jag koll på exakt vart alla saker fanns. Vad som låg i alla skåp och på i stort sätt alla förråd och platser på hela bygget. Det kanske blir så efter många år på samma ställe. Och när man är tysk. Oftast kom någon och frågade mig i stället för att leta själva. Det var enklast så. det gick snabbast. Och i stort sett jämnt fick de ett svar. Som visade sig stämma. Så klart.

"Har vi fler lock till pipmuggarna?" "Kolla i skåpet längst till höger i förrådet i hallen, där ska det stå en låda med 4-5 lock."

"Är det slut på gem?" Nej, på kontoret, översta hyllan i det undre skåpet. Det finns två storlekar."

Ja, ni hör ju. Det är ett sjukt beteende. Men praktiskt. För alla.

Nu är jag på en ny arbetsplats. Har varit här snart ett år. Förra veckan kom en kollega och undrade lite öppet om vi hade fler kulor till kulbanan. Jag svarade, utan att riktigt tänka mig för. "Jo, i leksaksförrådet, längst till vänster ovanför handdockorna"

Hon tittade konstigt på mig. Och gick för att hämta dem som så klart stod där. Längst till vänster. Ovanför handdockorna.

Någon dag senare satt vi på möte. Återigen frågade en kollega lite öppet. Undrade om vi har fler whiteboardpennor eller om vi behövde beställa in. "Längst ner i väggskåpet i kopieringsrummet, där finns det blåa, röda och gröna kvar. Alla runt bordet tittar på mig. Vad är det för fel på dig människa?

Så nu börjar de komma till mig i stället för att kolla själva. Jag har fått den rollen. Igen. Men jag antar att det finns värre roller att ha. Som det buttra och negativa. Eller han som alltid kommer sent. Eller den som aldrig ställer upp. Nej. Då tar jag rollen som den som har stenkoll. Alla dagar i veckan.

Andras livsöden

Jag har varit lite påverkad de senaste dagarna. Inte påverkad som i alkohol eller något sånt. Så klart. Hur skulle det se ut? Utan påverkad som i lite tagen. Lite ledsen. För någon annans skull.

Det är så här. Att det finns föräldrar som separerar. Det är inget ovanligt. Inget nytt. Och det gör att fler personer blir berörda. I många fall är det kanske rent av sunt att separera. Det brukar kunna bli bättre då. Faktiskt. Både för barnen och föräldrarna.

Det finns ofta barn som är inblandade. De som allt som oftast är oskyldiga i separationen. Men de som hamnar i kläm. De som kanske inte riktigt alltid vet vad som händer. Tror att det är deras fel. Tar på sig skulden. Och reagerar. På olika sätt.

Jag har under de senaste dagarna fått trösta ett barn. Ett barn som precis fått veta nyheten. Ett barn som inte riktigt vet vad det här innebär. Vad som kommer hända nu. Barnet saknar mamma. Barnet saknar pappa. Allt är nytt. Och ovisst.

Jag minns när jag var yngre. Kanske 10-12 år. Mina föräldrar pratade om att skilja sig. Jag blev ledsen. Min bror visade inget. En kompis kom och knackade på precis då. Vid helt fel tidpunkt. Men hur kunde han veta? Det är något minne som ligger kvar i alla fall. Nu skildes inte mina föräldrar. Men jag antar att tanken var där. Varför de pratade med min bror och mig om det. Det känns oklart.

Så det har varit lite tankar i huvudet senaste dagarna. Hur olika livsöden också påverkar andra. Utan att ens veta om det. Jag får fortsätta trösta barnet. Hålla min famn öppen. Så kommer nog det här barnet också landa till slut.

Trötta ögon i trafiken.

Nu för tiden åker jag bil till arbetet. Och med det finns det så klart en massa fördelar. Och nackdelar. Men en stor fördel är så klart att det är smidigt. Och det är skönt. Sätta sig i en varm bil. I alla fall på morgonen. På eftermiddagen är den kall. Riktigt jävla kall.

Lyssna på lite podd. Lite musik. Och komma fram 18 minuter senare. Men senaste tiden. Och det här är något som egentligen bara gäller när jag ska åka hem. Eftersom jag bor i norrland så är det såklart mörkt hela tiden. Och kallt. Så klart. Det är mörkt när jag åker till arbetet. Det är mörkt när jag åker hem. Tur jag får vara ute en del under dagarna.

Den senast tiden. När jag åker hem. Har jag tänkt på vilken dålig förare jag egentligen är. Inte för att jag kör dåligt. Tvärt om. Jag följer alla regler så det blir ordning. Host.Host. Men för att jag kommer på mig själv att bara stirra rakt fram. Fastnar med blicken på spåren på vägen. Känner hur trötta ögonen är. Hur trött huvudet är. Och kroppen. Och det är inte bra. verkligen inte. Det vet jag.

Jag kanske borde ha ett flak med energidryck eller något i baksätet. Som jag kan svepa innan det är dags att rulla hem. Eller köra med rutan nere och låta alla de 47 minusgraderna slå mig hårt i ansiktet medans jag kör. Eller helt enkelt gå och lägga mig ännu tidigare. Inte för att jag tror att just det egentligen skulle hjälpa så mycket.

Det är tur att jag inte ska köra så långt. Och att det inte är speciellt mycket trafik. Men jag måste hitta ett sätt att börja piggna till snart. I väntan på att taket ska fixas. Och ljuset ska komma tillbaka. Och plusgraderna återvända. Och och och...

Taket vill ner

Okej. Nu blev det ett uppehåll igen. Som så många gånger förr. Men jag ska börja med att skylla i från mig. Precis som förra gången. När datorn gick sönder. Det är inte mitt fel. Inte den här gången heller.

Nu var det så här. Att taket på vår avdelning på arbetet beslutade sig för att börja sjunka in. Vilket gjorde att vi var tvungna att flytta en hel avdelning på 80 barn till andra ställen. Lite härligt utspridda i skolan. Och bära möbler och material till förbannelse. Barn och föräldrar som får för sig att de vet vad som händer. Att hela taket rasar in. Vilket inte ens är nära sanningen. Men det behöver fixas till. Och så klart ska ingen gå under det under tiden.

Så det har varit lite körigt den senaste tiden. Ingen riktigt som vet vart man ska eller vad som händer. Man håller ihop under arbetsdagen för att sedan komma hem och vara helt slut. Både fysiskt och psykiskt. Och då är det bara allt hemmafix kvar att göra. Tvätta. Skjutsa. Träna. Handla. And so on. 

Nu har det gått någon vecka och vi har börjat få tillbaka några rum på avdelningen. Skönt. Under några enstaka dagar har vi fått skapa ett nytt fritids. Spännande. Återigen flytta möbler och material. Alla barnens hyllor. Nu ska vi. Och barnen. Bara landa i det här. Så kanske det kommer tillbaka lite ork.

Jag återkommer. Inom kort. Om det inte uppstår fler problem. Som inte är mitt fel. 

Alla lämnar skeppet

Det var det här med nytt jobb. Klumpen i magen som fanns där på kvällarna. Som växte på sig och var ännu större på morgonen. När det var dags att gå till arbetet. Nu är det inte så att klumpen är tillbaka. Absolut inte. Utan jag pratar om det förra arbetet. Arbetet med de yngre barnen. På förskolan.

Sedan jag slutat där så har flera pedagoger också lämnat. Lämnat skeppet. Jag har träffat några av dem. Lite här. Och lite där. Vi har pratat om hur det känns att ha bytt. Att ha lämnat verksamheten. Det är kanske inte en chock att jag är otroligt lättad. Att jag inte kommer att söka mig tillbaka den den sortens verksamhet. Men det är också lite skrämmande att höra hur alla de andra resonerar. Hur de känner. Ingen av dem. Verkligen ingen. Har några som helst planer på att återgå. Är det verkligen så hemskt alltså? Just min förra verksamhet. Där jag höll till. Skeppet jag var på. Den tror jag ligger i framkant på mycket. Rent pedagogiskt.

Jag kan sitta här och rada upp allt negativt med det. Absolut. All stress. För den finns verkligen där. Hur man nästan alltid är underbemannad. Stora barngrupper. Hur det kommer orimliga krav från alla möjliga håll som man ska försöka uppfylla samtidigt som man ska vara tillgänglig 120% i barngruppen. Ja. Ni förstår. Nu är det mesta sånt som faktiskt förskolorna i sig har svårt att styra själva. Det kommer från så mycket högre upp. En stor känsla av otillräcklighet. Att inte kunna finnas där för alla som behöver det.

Men nu var det nytt år. Och då skulle man tänka positivt. Var det inte så? Så jag måste ändå avsluta med att säga som så. Att förskoleverksamheten är en härlig plats att vara på. Egentligen. Det finns otroligt mycket fantastiskt där. Att följa utvecklingen. Arbeta nära både barngrupp och kollegor. Samtalen. Samtal med barnen alltså. Inte utvecklingssamtalen. De är vidriga. Utevistelse. Ja. Det finns bra saker. Det gäller bara att hitta det under allt annat.

Nytt år

Nytt år. Ny dator. Inte för att den här datorn egentligen fungerar som den ska. Men det går att använda den lite sådär lagom mycket i alla fall. Men det sista samtalet till IT-supporten är garanterat inte ringt.

Men nytt år är det. Det går inte att komma i från. 2024 är lagt till handlingarna och 2025 har börjat rulla i gång. Välkommen vardag och allt det där. Varje gång jag har försökt sammanfatta ett år som gått har det varit väldigt negativt. Skador och skitjobb. Sånt som är 96% av vardagen. Men 2024. Det var fan inte så dåligt år ändå. Om man tänker fter.

Jag tog till slut tag i det. Faktiskt. Efter flera år. Sökte nytt jobb. Fick det. Bytte jobb. Klumpen i magen varje kväll och morgon försvann. Enda frågan är varför det skulle dröja så länge bara. Dessutom tog vi oss till Thailand. Hela familjen. Värmen. Utomlands. Ledighet mitt i vintern. Helvete vad underbart det var. Det var otroligt välbehövligt. När man var som mest slutkörd. När man var helt slutkörd.

Träningen rullade på utan större avbrott. Prinsen började högstadiet och tog det hela med storm. Imponerar stort. Så hela året var faktiskt rätt så bra. Det är inte ofta det. Nästan så att jag blir lite orolig över vad det här året ska bjuda på för överraskningar. Inte kan det väl bli två bra år efter varandra?

Nytt år innebär väl också nytt tänk? Är det inte så det ska vara? Man ska vara positiv. Säga ja. Utmana sig själv. Och så ska man lova saker man ska ändra på. Sluta med. Göra bättre. Det där har jag egentligen gett upp för många år sedan. Det är bara meningslöst. Vara positiv? Hallå!? Jo, visst. Men visst finns det saker att förbättra. Det gör det alltid. Men det kommer när det kommer. Det kan ligga där lite i bakhuvudet och puttra. Och så kan livet rulla vidare ändå. 

Åtta dagar har gått. Inte så länge kvar faktiskt. Snart slår det om till 2026. Under de här första åtta dagarna har datorn strulat två gånger. Dessutom bilar de precis under våra fritidslokaler. Hela tiden. Det låter som en helikopter som cirkulerar runt runt precis utanför fönstret. Men visst. Det är också en arbetsmiljö. Snart överröstar nog barnen som har musik här bredvid borrljudet ändå.

För alltid en Grinch.

Och så var den förbi. Julen. Och jag har verkligen försökt det här året. Det har jag. Varit positiv. Sett julfilmer. Lyssnat på julmusik alldeles för tidigt. Varit en hel del mindre Grinchen helt enkelt. Men jag vet också att det inte riktigt går. Jag kommer aldrig att bli en jul-person. Det är för mycket kring julen som jag inte tycker känns bra.

Det är prestationskrav. Det är stress. Det är julklappsletande. Träffar. Adventsfrukostar. Presenter. Avslutningar. Matplaneringar. Pengar som flyger i väg åt alla möjliga håll. Det är så förbannat mycket saker hela december så hur man än gör. Hur man än planerar och försöker göra saker tidigt. Så står man ändå där och stressar runt till slut. Precis som alltid. Någonstans försöker jag tänka lugnare. Skruva ner förväntningarna. Behövs verkligen allt? Kan vi inte bara stanna upp en stund och ta det lugnt. Andas lite. Plocka bort en aktivitet. Köpa lite mindre saker. Laga lite mindre mat. Baka lite färre saker. Eller blir inte julen minnesvärd för barnen då? Vad har de för förväntningar? Vad har de för krav? 

Min mamma var alltid hemma när vi var små. Det lilla minns jag. Hon fixade och donade. Gjorde en massa saker. Tror jag. Hade tid för det. Inte mycket hjälp av pappa. Han jobbade. Ute på haven. Men det jag minns var att det var så lugnt. Julen var verkligen fridfull. Som den ska vara. Men jag förstår också att det är ett barns syn på det hela. Nu är jag själv förälder och då ser det annorlunda ut. Så klart. Då är det vi som ska fixa allt. Det är vi som ska stressa.

Men nu är den förbi. Julen. Julhelgen. Och det känns skönt. Så skönt. Jag har arbetat alla dagar under julen. Mest för att semesterdagarna försvann där under Thailandsresan i våras. (Så värt det!) Men också lite för att komma i väg. Slippa lite jul. Det har dock varit extremt lugnt på arbetet. Några enstaka barn bara. Nästan fler pedagoger än barn. Skön start. Snart blir det livligare igen.

Nästa vecka drar allt igång. Och ni kan säkert snabbt räkna ut om jag kommer tycka det blir skönt att komma in i rutinerna, i vardagen. Att veta vad som händer, när och var. Träningarna rullar igång. Vilket faktiskt gör det lättare att planera min egen träning. Skola. Fritids. Arbete. Ny termin. Nya möjligheter. Som man säger.

Hurra för vardag. Tack och hej julen.

Mvh

Grinchen