När jag gick på gymnasiet började jag känna behovet av att skriva av mig. Eftersom jag givetvis inte kunde eller skulle prata om saker så blev penna och papper en väldigt viktig del av min vardag. Ja. Nu är det faktiskt så att jag är så gammal att just penna och papper var det som användes lättast. Det är nästan röksignaler som gällde.
Så en dag gick jag och köpte en svart bok med tomma blad. Och så började jag skriva. Lite som här. Lite vardagligt. En hel del tankar. Oro. Funderingar. Planer. Och så känslor. För nog fan har man många såna när man håller på att leta efter sig själv där under gymnasietiden. Jag tror dock aldrig att jag riktigt hittade mig själv. Men till slut var i alla fall alla sidorna i boken fulla med ord. Då köpte jag en ny. Och sen en till och en till. Tills jag en dag hade en hel hög med böcker. Och någonstans där efter bok sju eller åtta så började orden ta slut. Eller om livet tog över. Jag vet inte så noga. Hur som helst började det dröja längre och längre mellan tillfällena jag skrev tills det en dag tog helt slut.
Det gick ett tid. Sen kom tangentbordet in i matchen. Och så började orden komma igen. Inlägg efter inlägg. Och trots en del pauser även här. Så kom vi fram till nutiden. Och varför tar jag upp det här just nu då?
Jag hittade de där böckerna för ett litet tag sedan. Öppnade dem och läste lite. Det kändes nästan lite förbjudet. Även om det är jag som har skrivit det. Det känns som en annan person. Fast minnena sitter kvar. Det stod om saker jag gjort. Varit med om. Känt och upplevt. Planer jag hade. Oron över en hel massa saker. För just oro är något jag hade gott om under den tiden. Och så sjukt mycket känslor som virvlade omkring i kroppen. Positiva och negativa. Någon tjej jag tyckte om. Någon kompis. Träningen. Skolan. Familjen. Saker vi gjort. Jag saknar verkligen inte den tiden. Inte på något sätt. Men i bland kan jag sakna att känna så mycket. Kanske får den funderingen bli ett annat inlägg. Kanske inte. Men att känna så mycket som man gjorde under tonårstiden är ändå härligt. Även om det alla sorters känslor. Men nog fick det en att känna att man levde i alla fall.
När jag stod där och läste i böckerna insåg jag att jag snart har en son som är där. Helt sjukt. Han närmar sig tiden då alla känslor far omkring. Om han inte redan är framme. Där små saker blir så ofantligt stora. Där han ska försöka hitta sin plats i kompiskretsen. Han ska försöka hitta sig själv. Och jag hoppas så förbannat mycket på att han ska tro på sig själv mer än vad jag gjorde. Att han inte ska gå runt och bära på en massa skit. Att han kan prata om saker i stället för att svälja ner. Helst via vänner eller familj. Kanske via papper och penna. Eller tangentbord.
De där böckerna jag har. De innehåller en halv uppväxt. Och det är lika roligt att läsa dem som de skapar någon slags klump i magen. Jag tror aldrig att mina barn ska få läsa dem. Inte så länge jag är vid liv i alla fall. De behöver inte veta allt. De behöver skapa sina egna böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar