Ni minns de där svarta böckerna jag skrev om för ett tag sedan. De där böckerna som beskriver och berättar en stor del av min tonårstid. De där svarta böckerna som innehåller så många ord, känslor och händelser som man bara kan ha under just den perioden i livet.
Det är när jag tänker tillbaka till den tiden jag får lite blandade känslor. Så klart. Inte många tar sig igenom den tiden utan att ha lite ups and downs. Det är mycket jag inte skulle vilja uppleva och känna igen. Väldigt mycket. Och på så sätt är det skönt att den tiden är förbi. Ett minne blott. Så att säga.
Men så finns det en del. Som jag faktiskt kan sakna i bland. Märk väl. Ibland. Inte alltid. Och det har just med det här med känslor att göra. De där känslorna man fick känna men inte prata om. Bara skriva. När man blir tonåring så är de flesta känslorna enormt stora. Inte minst kärleken. Till någon man var intresserad av. Eller till kompisar. Och jag kan ibland sitta och sakna att känna. Känna sådär starkt. Så att det känns i hela kroppen. Det är svårt att förklara men jag är övertygad om att ni vet vad jag menar. Ni har alla varit där.
När åren går och man blir så här gammal som jag är nu. Då är känslorna inte lika stora längre. Klart man känner saker. Men inte alls på samma sätt som då. När det dök upp en tjej som var intressant. Herregud! Hela livet kretsade kring det. Det bubblade och pyrde dagarna i enda. Det var det enda man kunde tänka på. Prata om. Tänk om hon kände likadant? Tänk om hon såg åt mitt håll? Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?
Eller när det var något som hände med kompisgänget. Någon happening. Det blev så stort och härligt att det inte gick att prata om något annat i flera dagar innan och efter. Inte minst om det var en fest eller liknande. Gröna Lundbesök. Åka in till stan. Ett häng hemma hos någon.
Samma sak åt andra hållet. Något hände i familjen. Tjafs. Eller skada i träningen. Slut med en flickvän. Som man varit tillsammans med i en vecka. Men intresserad av i ett halvår. Allt blev kolsvart direkt. Hela livet föll. Mariah Carey spelades högt. Min vän Köpings M blev orolig. Varje gång.
Nu sitter jag här. Det har gått mer än ett halvt liv sedan allt det där. Nu sitter jag här. Väntar på att Prinsen kommer in i den perioden. Kanske ska jag uppmuntra honom att skriva. För det kändes rätt skönt då. Att få ner lite av alla de där miljontals stora känslorna. Och det är rätt roligt nu. Att läsa om dem. Att få känna igen dem lite. Att få känna utan att känna. På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar