Det var det här med nytt jobb. Klumpen i magen som fanns där på kvällarna. Som växte på sig och var ännu större på morgonen. När det var dags att gå till arbetet. Nu är det inte så att klumpen är tillbaka. Absolut inte. Utan jag pratar om det förra arbetet. Arbetet med de yngre barnen. På förskolan.
Sedan jag slutat där så har flera pedagoger också lämnat. Lämnat skeppet. Jag har träffat några av dem. Lite här. Och lite där. Vi har pratat om hur det känns att ha bytt. Att ha lämnat verksamheten. Det är kanske inte en chock att jag är otroligt lättad. Att jag inte kommer att söka mig tillbaka den den sortens verksamhet. Men det är också lite skrämmande att höra hur alla de andra resonerar. Hur de känner. Ingen av dem. Verkligen ingen. Har några som helst planer på att återgå. Är det verkligen så hemskt alltså? Just min förra verksamhet. Där jag höll till. Skeppet jag var på. Den tror jag ligger i framkant på mycket. Rent pedagogiskt.
Jag kan sitta här och rada upp allt negativt med det. Absolut. All stress. För den finns verkligen där. Hur man nästan alltid är underbemannad. Stora barngrupper. Hur det kommer orimliga krav från alla möjliga håll som man ska försöka uppfylla samtidigt som man ska vara tillgänglig 120% i barngruppen. Ja. Ni förstår. Nu är det mesta sånt som faktiskt förskolorna i sig har svårt att styra själva. Det kommer från så mycket högre upp. En stor känsla av otillräcklighet. Att inte kunna finnas där för alla som behöver det.
Men nu var det nytt år. Och då skulle man tänka positivt. Var det inte så? Så jag måste ändå avsluta med att säga som så. Att förskoleverksamheten är en härlig plats att vara på. Egentligen. Det finns otroligt mycket fantastiskt där. Att följa utvecklingen. Arbeta nära både barngrupp och kollegor. Samtalen. Samtal med barnen alltså. Inte utvecklingssamtalen. De är vidriga. Utevistelse. Ja. Det finns bra saker. Det gäller bara att hitta det under allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar