Och så gick det en vecka till. Det rullar på riktigt fort just nu. Jag tycker om det. Det får gärna rulla på ännu fortare. Låt veckorna passera bara. Fram till maj ungefär. Där kan det börja bromsa upp lite. När värmen dyker upp. När isen och snön farit åt helvete. När livet kommer åter.
Förra veckan fick jag beröm av mina kollegor. Jag var lite risig. Kanske en reaktion på att kroppen var rätt utmattad av arbete, träning och transportcyklingen. Det var så klart inte därför jag fick beröm. Utan det var en eftermiddag där vi var lite ont om personal. Barn som har behov skulle stanna längre på eftermiddagen. Hur skulle det gå? Vi var beredda på kaos. Men så gick eftermiddagen och det var hur lugnt som helst. Nästan lugnare än vanligt.
Dagen efter fick jag höra att det var så lugnt för att jag tagit in de rörigaste barnen i ateljén och satt dem med skapande. Gett dem en uppgift. De höll på med garnbollar och annat. I lugn och ro. Ute på avdelningen blev det arbetsro. Och knappt något att göra för min kollega.
Fan vad man växer av sånt där. I alla fall jag. Att få beröm. Att känna att man gjort något bra. Något rätt. Något som hjälpt andra. Och känner jag så. Hur ska då inte eleverna känna när de får höra att de gjort något bra? Att slippa att varje dag få höra brister och fel. Få tillrättavisningar. De måste också få växa. De måste få höra att de gör rätt. Att de gör bra. För det gör alla. Någon gång. En del oftare än andra. Men alla gör det.
Jag tar med mig det där berömmet in i den här veckan. Ska försöka sprida det vidare till fler barn. Försöka få dem att växa lite till så här på vårkanten. Väcka lite tro på sig själv. Det är kanske lite som det där man brukar säga om att det inte går att lära gamla hundar att sitta. Jag kanske är ett hopplöst fall. Men det är inte barnen. Verkligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar