Fyra härliga år

För lite mer än fyra år sedan åkte jag iväg med bussen ner till pendeltågsstationen här i Sollentuna. Jag var nervös och jag var förväntansfull. Jag skulle träffa Flickan från landet i norr för första gången.

När tåget kom såg jag henne. Med ryggsäcken över axeln och ett underbart leende på läpparna. Jag tvekade lite hur vi skulle hälsa. Men till slut blev det en kram. Och efter det kändes allt som det skulle. Nervositeten släppte snabbt och allt kändes naturligt. Som om vi kännt varandra en evighet.

Nu har det gått fyra år sedan vi blev ett par. Vi klarade av ett halvår av pendlande. 63 miljävlar hit. 63 miljävlar dit. Men det var värt varenda resa. Varenda krona. Varenda tår.
Nu behöver vi inte åka någonstans för att träffas. Nu kan vi varje kväll lägga oss i samma säng. Och vakna upp bredvid varandra varje morgon.

Det har varit fyra fantastiska år. Där det fortfarande pirrar när man möts. Där man fortfarande längtar efter varandra. Där man fortfarande inte kan gå förbi varandra utan att nudda den andre. Det skickas fortfarande fina sms. Och det kramas en massa. Det är precis som man en gång tänkte att det där riktiga skulle vara.

Fyra år har gått snabbt. Och kanske är det bara bra. För nu. Inne på det femte året. Det är där allt egentligen börjar. Det är nu framtiden börjar. Planerna har funnit länge. Så länge. Men det är nu det hela ska börja. Med flyttande. Med nya små liv. Med en ny start. Där jag tänkte att jag skulle växa som människa och bli modigare. Och då är Flickan från landet i norr den bästa att ha med sig. För hon får mig verkligen att växa och tro på mig själv.

Första steget

Förra veckan gick jag in till chefen. Hon var förvånad att jag ville prata. Det tillhör inte vanligheterna. Verkligen inte. Men nu satte jag mig ner och började prata. Utan att titta i ögonen. För sånt gör jag inte. Tyvärr.

Jag berättade att Flickan från landet i norr snart är färdig med sin utbildning. Och att det innebär att tiden nere i huvudstaden kanske börjar lida mot sitt slut. För den här gången i alla fall.

Vi pratade några minuter om flytt till Umeå och om arbete. Chefen har alltid vetet om läget. Så det kom inte som en chock. Hon hon erbjöd sig att höra med några vänner hon hade där uppe. Några förskolechefer. Kort och gott. Min chef ska försöka fixa ett nytt arbete till mig. Känns konstigt. Men uppskattat. Även om det är 63 mil härifrån.

Så nu är första steget taget. Första steget av många. Jag letar nytt arbete uppe i norr. Vad nästa steg blir vet jag inte riktigt. Men jag har mina aningar. Och när det blir vet jag inte heller. Men jag vet en sak. Att jag längtar. Mest av allt till alla steg är klara och vi sitter där i vårt nya hus. Men också lite tills de kommande stegen är igång. Även om det hela känns rörigt och tajmingen svår att kontrollera.

Stiltje

Det kanske inte är så att det skrivs så fingrarna glöder den senaste tiden. Det måste jag erkänna. Men jag vet inte om det det beror på att det verkligen inte händer något i mitt liv. Eller om jag helt enkelt inte har tid att skriva. Dagarna är fulla med andra saker. Arbete och träning. Planerande och drömmande.

Dessutom har jag gått och blivit sjuk igen. Jag vet inte när det hände senast. Att jag varit hemma två gånger från arbetet på ett par veckor. Vansinnigt. Först var det kräksjuka. Nu gick jag hem efter lunch i tisdags med feber. Nu mår jag bättre. Inte bra. Men bättre. Och jag tänkte tvinga iväg mig själv till arbetet i morgon. Det är ett viktigt möte med skolservicenheten gällande ett av våra barn. Och det vill jag inte. Det får jag inte missa. Och jag har läst på. Jag har pluggat och tagit intresse av fallet. Så i morgon ska jag diskutera deras ass off! Kanske. Jag skulle gärna vilja skriva om fallet. Men jag antar att det är här sekretessen kommer in.

Men innan det är dags för diskussion. Så ska jag avverka några filmer till. Och försöka bli helt frisk. Ända ut i fingerspetsarna. Så att de till slut kan börja skriva så de glöder igen. Kanske.

Ett tomt skal

Jag har kommit in i en period nu igen. Tror jag. Kanske är det bara dagen. Kanske blir den längre. Men jag känner mig sliten och urholkad. Som om livslusten bara runnit ut. Jag vill helst bara lägga mig i ett hörn och gråta. Gråta så länge tills tårarna gör så att jag flyter iväg någonstans.

Att jag aldrig kan komma på varför det blir såhär. Allt går ändå så bra. Jag flyger fram på de snötäckta vägarna och på löpbandet. Mer än sju mil varje vecka den senaste tiden. Det var fruktansvärt länge sedan löpning har kännts så här bra. Så här rolig. Så här motivarande.

Men så är det ändå någonting som kommer över mig. Påhoppad utan att ens se eller höra någonting. Plötsligt är det bara här. Och drar och drar. Tills all lust för dagen är borta. Drar och drar tills det bara är ett skal av kroppen kvar. Ett skal som ändå måste göra allt som ska göras.

Idag har det varit en tung dag. Måndag och extra mycket energi i de där små liven. Samtidigt väntar ett tre timmars personalmöte. Det är det jag väntar på just nu. Sedan är det fler måsten. Planeringsdag på fredag. Ett pass måste fixas så jag kan komma på det där förbannade flygplanet som säkert kommer att störta med full kraft rakt ner i havet bara för att jag sitter i det och är livrädd, svettas och skakar som ett löv. Eller nå't. Planet ska ta mig till energin i alla fall. Till ett ställe där man kan få nya batterier. Det är jag övertygad om.

Men det är 28 dagar kvar. 28 långa dagar. Om jag bara kunde fylla upp mitt människoskal igen och köra på i 28 dagar. Jag har ingen anledning att vara såhär nedbruten. Det har jag faktiskt inte. För jag har letat. Och inte hittat ett skit. Faktiskt.

Mitt fel

Två dagars arbete har passerat. Och så är det dags för ytterligare en dags ledighet. Känns konstigt. Ledig mitt i veckan. Svårt att slappna av. Jag försökte med lite hockey på Hovet igår (Djurgården-Skellefteå). Men idag känns det bara konstigt.

Tänkte att jag skulle avverka ett morgonpass på löpbandet på gymet i morse. Men när jag satt där i omklädningsrummet kl 09.00 så kom en personal snällt och berättade att de inte öppnade fören kl 10.00. Kul. Verkligen. Så jag fördrev en kall timme i ett ödsligt omklädningsrum innan jag fick springa ihop lite värme.

På vägen hem stannade jag på ICA. Och på väg ut från parkeringen är det en korsande väg. Jag har stopplikt. Givetvis stannade jag. Jag som är så skötsam i trafiken. Hm. Men den här gången stannade jag. tittade både till höger och till vänster. Tomt. Så jag började köra rakt fram. Men hoppsan. Där kom visst en äldre man och skulle svänga. Han tutade och skakade på huvudet. Och jag skämdes. Mådde illa. Mitt fel. Och det värsta är. När något liknande händer mig. Mår jag verkligen dåligt hela dagen. Det kan hända alla. Visst. Men det känns inte bra.

Nu sitter jag i soffan. Benen är lite möra efter de senaste dagarnas tunga pass. Ute kan man nästan se minusgraderna. Så förbannat kallt är det. Kommer jag verkligen klara av norrland? Bäst att bädda ner sig här. Låta filmen rulla vidare. Men först finns det lite tvätt nere i tvättstugan. Vilket innebär att jag måste gå ut. Ut i kylan. Ut i midvinterfrosten. Kanske ska ta med täcket när jag går ut.

Nytt år. Nya chanser.

Nytt år. Nya chanser. Så sägs det väl att det ska vara när man står där klockan tolv och klingar i glasen. Hoppas på att just det här året, det ska bli ett bra år. Det ska bli så mycket bättre än det som just passerat. Och visst kan det bli så. Men i de flesta fallen går man ut hårt och efter en kort tid ser det likadant ut som det tidigare året.

Nu är det 2010. Och förhoppningarna finns att det ska bli en bra år. Men jag vet inte om jag tänkte anstränga mig så mycket extra för att det ska bli så. Förhoppningsvis kommer det automatiskt.
När klockan slog över till en ny dag. Ett nytt år. Då stod Flickan från landet i norr och jag på vår balkong. Frös och tittade på färgerna som lös upp himlen. Sen gick vi in och spelade vidare vårt spel. Bara hon och jag. Bättre blir det egentligen inte.

Resan till norr gick fint. På vägen upp sladdade jag nästan av vägen två gånger. Det hade inte varit så lyckat. Men hemvägen gick bättre. Lugn och sansad. Det var knappast varmare här nere i Stockholm. Men vägarna är i alla fall plogade.
Nu är det bara en kort stund innan det bär av till norr igen. Och ett 60-års kalas. Och efter det. Då är det bara några dagar kvar innan vi beger oss till varmare breddgrader. Till tigerräkor och färsk ananas och mango. Till sol och bad. Och ledighet.

Så det blir en bra början på 2010. Utan att jag egentligen behöver anstränga mig. Och undertiden. I väntan på. Så fortsätter jag snöra på mig löparskorna. Ibland ute i kylan. Ibland inne på löpbandet. Hur som helst. Fungerar det helt utmärkt och det mals km efter km. Och bara en sån sak. Är ren lycka. För mig.

Det var det

Juldagen. Och plötsligt var allt förbi. Över på bara några timmar. Allt man förberett. Laddat inför. Byggt upp. Är borta och passerat på några ögonblick. Undrar om det är så det känns för de som springer OS-finalen på 800m?

Julafton firades i det där gamla barndomshuset. Det gick an. Det gjorde det. Tyvärr var inte min bror med. Han dyker upp på ett besök där i kväll i stället. Själv packade jag ihop mina saker i morse efter att ha varit i kyrkan på julotta. Satte mig i bilen och åkte hem. Passade på att avverka 12km i snömodden. Och ladda batterierna. Vara lite för mig själv. Slippa socialisera sig.

Några klappar delades ut i går. Resten skickas ut i kväll. Men jag fick ett presentkort på löplabbet. 1500:-. Sjukt mycket pengar. Sjukt tacksam. Jag behöver verkligen nya skor. Stötdämpningen är sliten. Tyget är sönder. Jag har avverkat mer än 150mil i dem. Nu ska det köpas nya. Och en ny resa börjar.

Men när jag såg presentkortet fick jag en sån där konstig känsla. Lite skuldkänsla. Det var lite för mycket. Jag kanske inte riktigt är värd det. Vad fan har jag gjort för att förtjäna en sån stor och dyrbar present? Och tänk på alla de som inte får något alls. Mitt samvete fick sig en smäll. (Samtidigt som jag givetvis blev väldigt glad och tacksam).

I morgon när jag vaknar i det där barndomshuset. Kommer jag att le. Inte för att det är tidigt på morgonen. Men för att det är dags att sätta sig i blen. Trycka ner gaspedalen. Och styra den lilla franska silverpärlan upp till norrland. Upp till Flickan från landet i norr. Jag har inte träffat henne på fem dagar. Och det är på tok för länge!

Och mitt bland alla tända ljus sitter farmor. 94 år. Och är mer förvirrad än någonsin. Upprepar samma saker gång på gång. Och undrar hur hon egentligen kom dit. Hm. God fortsättning.

Snöleenden och panik

När datorn sätts på. Så har vi superstart som startsida. En bra startsida. Där allt det viktiga finns med. En av alla de sakerna är vädret. Dagens väder. Och så en 10 dagars prognos. Just den sistnämnda har jag haft stenkoll på senaste dagarna. Allt för att se vad julafton ska bjuda på för väder.

För några dagar sedan skulle det vara kallt fram till den 23:e. Då skulle det bli plusgrader och regn. Sedan slog det om och det skulle vara minusgrader hela julen. Och så igår kväll. Då stod det att den 23:e skulle bjuda på 0 garder. Och det 24:e på två plusgrader och 22 millimeter regn. Kul.

Nu tittar jag igen. Och det hela ser ändå lite ljusare ut. 23:e bjuder på -8. Och så den stora dagen. 24:e. -3 grader och snö. Lycka.

Idag har snön fallit hela dagen. Härligt. Och presis som vanligt här nere i storstan så får alla panik och tror att de ska dö där ute på vägarna i köerna. Allt och alla är lamslagna. Sorligt. Hur kan det bli så år efter år? Så farligt är det inte med snö. Om man kan köra bil ordentligt. Och än värre blir det med de osäkra människorna som puttrar fram i 30km/tim och skapar köer och ojämn körning. Jag var lite orolig när jag skulle åka hem idag efter mötet. Men det gick att köra i samma hastigheter som på sommaren. Inga problem alls.

Snön skapar leenden tycker jag. Inte panik. Och jag tror att det är just den här lilla extra energin man får av snön är det som gör att jag ska överleva de här sista dagarna innan julledigheten. Fyra dagar kvar. Fredag. Måndag. Tisdag. Onsdag.

Fullspäckad december

Jag har fortfarande inte pratat med brandmanspappan. Inte om hans yrke i alla fall. Kanske är jag rädd för att bryta planen jag har gjort upp. Planeringen av livet. Inte får man väl bryta den? Då kan allting raseras och bli kaos. Och hur skulle det se ut. Och inte minst kännas.

December lider mot sitt slut. Eller kanske till sitt klimax om man nu tycker att julafton skulle vara det. December har varit fullspäckad. Precis som alltid. Jag gick ut hårt med NHL Hockeynight med grabbarna. Med boyzen. Beroende hur tuff man vill låta. Efter en hel del spelade matcher. Hårda, men ack så kärleksfulla ord, hetsningar och tacklingar. En platta pilsner som plötsligt var tom. Så stod. Eller satt jag där som vinnare.

Efter en vecka. När kropp och huvud repat sig efter den lagom hårda kvällen så fortsatte det bara. Julmiddagar och presentköp. Adventsmiddag och dop. Bakning och städning. Och så viktigast och mest av allt. En jävla massa träning. Senast flög jag fram på löpbandet. 6x1000m ned 1' vila. Snitt: 3.40.5/km. Vad skulle jag då inte kunna göra om några veckor.

Som sagt. Snart är det dags för den 24:e. Pepparkakorna på barnens julkalender börjar ta slut. Ett namn dras varje dag. Skönt att ha något att göra på samlingen. För en som får panik när det är min samlingsvecka. Men det är några pepparkakor kvar. Vilket innebär att jag hinner få in lite till att göra. Skriva utvärdering. Göra i ordning för vårens inskolningsbarn. Julmiddag med familjen. Traditionell uppesittarkväll med Mr T och Don E. (I år ska miljonerna rulla in!) Och så en bunt träningspass till. Så klart.

Och ute faller snön. Sådär perfekt som den ska. I december.

I have a dream

Senaste tiden har jag funderat lite på det här med mitt yrkesval. Efter idag är det mer aktuellt än någonsin. Synd bara att jag är så rädd för förändringar. Och feg.

Jag vet inte om jag passar som förskollärare. Eller pedagog i huvudtaget. Jag tvivlar mycket på det vissa stunder. Och hur bra jag än kommer överrens med mina kollegor känner jag att jag aldrig kommer att ha en riktigt bra gemenskap med dem. Eftersom de allra flesta är kvinnor.

För några månader sedan började jag fundera en del på det här med räddningstjänsten. Sedan dess har det växt i tankarna. Det har alltid varit spännande. Det har det. Och det här med att vara brandman. Jag är fruktansvärt sugen på det. Jag skulle verkligen vilja vara det. Få rädda männsikor. Uppleva ordentliga utmaningar. Både fysiska och mentala. Få arbeta fysiskt och varierat. Och att få den där härliga gemenskapen med sina kollegor.
När jag gick utbildningen på lärarhögskolan sa någon att i förskolan var arbetet så varierat och att ingen dag var den andra lik. Ha! Skitsnack säger jag.

Att komma in på utbildningen känns inte för avancerat. Grundämnena har jag bra betyg i och rullbandstestet. Gå med ca 25kg packning i 5-6% lutning i knappa 10 minuter känns verkligen inte skrämmande. Så fysiken är inga problem. Och jag tror jag har psyket också.

Jag har en pappa på jobbet som är brandman. Kanske ska jag kolla lite med honom vad som krävs. Om jag har det. Vad det nu är. Och så får jag fortsätta drömma. Fundera. Önska. Och en dag. Så kanske jag slår till. Och så står jag där med yxan i ena handen och brandslangen i den andra.

En hemsk dag

Hade en sån där hemsk dag. Där jag kände att jag var i helt fel branch. Pedagogiken var utrunnen i sanden. Och allting gick bara fel. Jag var ensam. Och jag var helt kass. Och hjälplös.

Hela dagen hade det varit livat. En sån där dag där alla barnen är lite extra i gasen. Lite livligare. Lite mer högljudda än vanligt. Lite vidrigare helt enkelt.
Vid 15.00 går en av mina två kollegor hem. Chicha H. 15.30 går nästa kollega hem. D. Kvar står jag med 12 barn. Av den livligare sorten. Och konstigt nog är det de mest rörliga barnen som är kvar sista på avdelningarna.

Strax efter halv fyra sätter några av killarna in dödsstöten. De drar i varandra. Springer omkring genom hela avdelningen. Skriker och kastar leksaker. Tills två av dem inte kommer överrens längre och pucklar på varandra så de båda gråter högljutt.

Som grädde på det härliga moset sitter då fyra föräldrar i hallen och håller på att hämta och klä på sina barn. (Två av de barnen gråter också för att de inte vill gå hem eller blir retade av syskon). Och jag börjar få lätt panik för att jag bjuder och visar upp denna härliga röra.

En timme senare närmar sig klockan fem. Två barn är kvar och de tillhör den där härliga sorten. Som är lugna. Sympatiska. Och artiga. Klockan fem är stället tomt. Och likaså är min lust att gå tillbaka till det där stället.

Biljakt från gymmet

Flickan från landet i norr och jag var färdiga på gymmet. Hårta intervaller och bra jobb på cross trainern. Lagom matta var vi på väg över vägen bort till parkeringsplatsen och vår lilla franska pärla.

Plötsligt smäller det till lite lagom högt. En bil som är på väg bort från träningsanläggningen tar ut kurvan ordentligt. Skrapar i två bilar som är på väg in. Och sticker sedan utan minsta bekymmer vidare.
I den första bilen sitter en yngre kvinna. Hon stiger ut. Ser förvirrad och osäker ut. Undrar vad i helvete som just hänt.
Ur den andra bilen stiger ingen. I stället börjar den vända. Och sätter fart efter smitaren.

Kvar står bara den unga flickan. Fortfarande osäker på vad hon egentligen ska göra. Vad hon kan göra. När hon parkerat sin bil tar vi ett kort samtal med henne. Hon verkar smått chockad. Vilket man kan förstå. Bilen klarade sig ändå relativt bra. Även om en del skrapmärken syns.

Vi åkte hem. Med tre saker i huvudet. Först: Hur gick det egentligen för bilarna som jagade i väg? Blev det en enorm biljakt med helikopter och sirener? Fick han/hon tag i smitaren? Stod de mitt på gatan och skrek på varandra. Upprörda. Fyllda av känslor. Fyllda med hat.
För det andra: Varför är inte alla lika bra bilförare som jag?
Och för det tredje: Är det inte dags att springa snart igen?

19 gånger kvar

Nu har jag försökt skriva i 20 minuter. Men det går runt två katter här. Sitter bredvid och tittar på mig. Med sina stora runda ögon. De stryker sig mot mina armar. Lägger sig på tangentbordet och kurrar. Stryker sig mot datorskärmen. Det gör skrivandet lite svårt. Näst intill omöjligt.

Nu har de fått sin dos av uppmärksamhet och dragit sig tillbaka. Till var sin ände av soffan och ligger och blundar. Antagligen vilar upp sig inför natten och sitt raceande i hallen. Hm.

Har den senaste tiden gått och längtat efter julledigheten. Att få sova ut och inte ha så mycket alls att göra på dagarna. Den 23:e jobbar jag till 16.30. That's it. Tycker det är vansinne att ha sina barn på förskolan till halv fem dagen före julafton. Men en del ha sina prioriteringar.
Jag har i vilket fall som helst hela tiden haft tanken att det inte alls är länge kvar. Snart är det ledigt. Bara att hålla ut lite lite till. Men så slog det mig. Det är fan inte bara lite lite till. Det är sjukt lång tid. Det är en hel månad kvar! Jag behöver stiga upp tidigt och åka till arbetet 19 gånger till. Suck.

Men jag antar att det är okej. Det hade kunnat vara värre. Det hade kunnat vara 40 dagar. 80 dagar. Eller ett helt halvår. 19 dagar ska väl gå an. För att göra det lättare (??) så tränar jag på ordentligt nu. Förra onsdagen fick jag till ett fint snabbdistanspass på löpbandet. (4km uppv. 4km i 3.55/km fart och 2km nerjogg). Pigga ben.
Idag var det dags igen. Målet var 3x2000m med 500m joggvila i 5.00/km fart mellan varje intervall. Jag flög fram lätt de första 2000m. Andra gick okej. Men på tredje stumnade benen ordentligt och jag fick kasta in handuken efter 1000m. Men jag får vara nöjd ändå. Vader och knän känns bra nu. Riktigt bra. Och distanserna och farterna börjar höjas nu.

Katterna sover vidare. Och det ser faktiskt riktigt inbjudande ut. Jag kanske ska ta och följa deras exempel. Så jag orkar med de där sista 19 gångerna också.

Att öppna sig för folket

Igår var det Idol på televisonen. Är nog första gången jag verkligen har följt det där fredagssjungandet. Annars brukar det mest vara själva uttagningarna. Men nu har jag alltså setat här i soffan på fredagskvällarna. Försökt hålla ögonen öppna. Och tittat på Mariette med sina vänner.

Igår var det någon slags hyllning till en vän. Till familj. Eller flickvän. Och man fick se en kort snutt om vad personen som hyllades betyder för idoldeltagaren. Deras förhållande till varandra. Och slutligen att sången de skulle sjunga var tillägnad dem.

En del var rörande. Andra inte alls. Men jag satt här i soffan och kunde bara imponeras av hur starkt det är av dem att ens göra det. Att våga öppna sig så för ett helt land. Och kanske lite mer än så. Att öppet visa sina känslor. Att öppet visa att sitt förhållande till mamma betyder allt.

Jag skulle inte göra det. Jag skulle känna mig otroligt obekväm. Att öppna mig och berätta om mina känslor. Det har jag alltid haft svårt för. Jag hålle rmig gärna som en stängd bok. Ändå tills man lär känna mig ordentligt. Riktigt ordentligt. Då går det på något sätt ändå att läsa en del av sidorna ur den stängda boken. Utan att jag egentligen vill det. Men så är det.

Så jag sitter kvar i soffan. Tyst. Och håller mina känslor inom mig. Precis som förr. Sväljer saker som egentligen kanske borde komma ut i öppna luften. Precis som förr. För det är sån jag är. Samtidigt som jag imponeras. Av Idol-Calle. Och alla hans vänner.

Livsfarlig sovstund

Efter lunchen med barnen. Har vi två stycken som brukar klä på sig och få krypa upp i sina vagnar utanför. Blunda lite. Drömma sig bort. Idag skulle bara en sova. Men han kröp upp där och somnade snabbt. Efter 90 minuter ungefär. Vaknade han och jag rullade in hans vagn i värmen. Där han brukar vilja vakna till ordentligt.

När han efter en stund krypit ut ur vagnen och börjat leka kände jag rök lukt i hallen. Ingen hade varit där. Så det var helt orealistiskt att lukten skulle finnas där. Men efter ett tag. När jag och Chicha H börjat lukta på filtarna pojken sov under. Föll saker till slut på plats. Och vi blev vansinnigt förbannade.

Ovanför förskolan finns det ytterligare en våning. Men två balkonger som vätter ut mot vår gård. Och där uppe. Har någon lagom intellegent människa stått och rökt en ciggarett. Inget fel med det. Egentligen. Men när ciggen var slut, han personen kastat ner den från balkongen. Och den hamnade rakt ner i vagnen där pojken sov. Det var brännmärken i fleccefiltarna han haft som värmande skydd.

Chicha H sprang upp och ringde på dörren. Antagligen var det den lätt skrämda fjortisen som tjuvrökt. Det vet vi inte. Men det hade kunnat gå riktigt riktigt illa. Om fleccefiltarna tagit fyr. Säkert lätt hänt. Men den här gången gick det bra. Annars hade det behövts lite brandmanskunkaper. Kanske ett tecken. Att ta tag i min dröm.

Otrolig vändning

I helgen var Flickan får landet i norr och jag och tittade på handboll. Inget elitspel direkt. Men först 93:orna som jag konditionstränar. Och sen damlaget.
"Mina" tjejer hade en tung start. Det tog väl cirka sju minuter innan de gjorde första målet. Och då hade de redan släppt in en hel del. I halvtid låg de under med tolv mål. Livet var hopplöst. Och huvuden hängde.

Men så började andra halvlek. Avståndet krympte. Och motståndarna började se lite slitna ut. 12 mål halverades. Motståndarna började missa målet. Kontringarna blev lite långsammare. Och så plötsligt. När det bara var sekunder kvar. Kom kvitteringen. 21-21. En bärgad poäng. Och en otrolig vändning.

Deras coach kom fram till mig. Var övertygad av att de vände tack vara bättre kondition. Han tackade mig. Kanske stämmer det. Jag vet inte. Men kul var det i alla fall. Kanske måste berömma dem i morgon. Innan jag tvingar iväg dem på nya intervaller. Nya rundor ute i skogen. Så de kan runda sina motståndare i varje match.

Ännu ett år av lugn

Det har varit en lugn vecka. Den är inte slut än. Men även morgondagen kommer att bjuda på lugn verksamhet. Barn har fallit bort med feber. Men ögoninflamation. Och så några halvtidsbarn. Idag hade vi bara åtta barn. Av 16. Allting blir så mycket roligare och skönare då. Vilor. Samlingar. Lunch. Allting. Och alla får så mycket mer uppmärksamhet.

Idag vaknade jag upp med lite ångest. Eller. Jag vaknade redan klockan 05. Av att Flickan från landet i norr ligger bredvid och startar ett två timmar lång hostmarathon. Inget hon kan göra något åt. Men lycklig blir man inte.
I vilket fall som heslt. Tandläkardags. Och jag ogillar verkligen tandläkare. Jag är rädd att det ska vara en massa fel. At tde ska skrapa och borra. Och att blodet sprutar ut ur munnen. Och till råga på allt ska man betala flera miljoner för munmisshandeln.

Under mina första 28 år år har jag haft ett enda hål. Det var förra året. Första hålet. I en visdomstand. Idag röntagde de. Precis som vanligt. Och visade - inga hål. Wohoo! Lycka. Trots skrapande av tandsten. Och efter att få en härlig räkning på över 800:- för en undersökning. Så kunde jag åka vidare till arbetet. Och känna mig så där riktigt misshandlad i munnen.

Som pris plockar jag fram ostbågar. Den hårda sorten. Och saftsoppa. Låter SOS Gute rulla på televisionen. Och drömmer mig bort. Till mitt nya önskeyrke. Jag vill verkligen. Jag vill byta karriär. Men jag tror jag är för feg. Även om jag inte har några hål i tänderna.

Vidriga samling

Ända sen jag började på min arbetsplats har jag ogillat att ha samling med barnen. Att prata med barnen är inga problem. Att få dem att lyssna är inga problem. Men det är något som låser sig när jag ska sitta ner i en ring med alla och göra någonting. Jag får panik. Jag blir livrädd. Jag vill inte vara med.

Första fyra åren har jag i stort sätt sluppit. Jag har förhandlat bort samlingarna. Gjort saker som mina kollegor inte vill göra. Win-win lägen alltså. Men nu är det nya åldrar. Nu är det nya lokaler. Men samma kollegor. Och jag tänkte att. För fan. Nu är det väl lika bra att ta tag i skiten. Att övervinna rädslan. Att visa vad jag går för. Eller inte går för.

Förra veckan var det min tur att ha samling. Helgen innan hade jag gjort små post-it lappar. Noga funderat ut vad jag skulle göra på varje samling. Så jag inte skulle sitta där. Hjälplös. I stället. Förberedd. Ha kontroll.

Och jag satte dem. Varenda en av dem. Måndag-fredag. Och när jag satt där. Men 16 barn i en ring. Och gjorde ramsor. Var pedagogisk. Fixade avancerade Grön Flaggmål. Så var det inte världens undergång. Kanske inte livets mest underbara ögonblick. Men samtidigt lite småtrevligt. Och när fredagen kom var jag sådär halvstolt över mig själv att jag fixade det. Känslan att jag bidragit kom över mig.
Den här veckan var det min kollegas tur. Skönt. Nästa vecka är det Chicha H's. Sen är det jag igen. Och då sitter jag där. Med mina små post-it lappar. Och har den där kontrollen igen.

Och så var vi där igen

Nu var det dags. Igen. Att få tillbaka de där minnena från i början. När Flickan från landet i norr och jag träffades. Avsked och tårar vid Arlanda. Längtan. Saknad. Önskan. Drömmar. Kyssar.

I dag åkte Flickan från landet i norr ut till Arlanda. Satte sig på ett flygplan och åkte norr över. Hem till familj. Själv åkte jag till arbetet. Inte lika roligt det. Och nu sitter jag här hemma. Med samma känslor som då. Längtan. Saknad. Önskan. Drömmar.

Det har gått mer än 3.5 år. Men jag saknar henne fortfarande när hon åker i väg upp till sitt. Även fast jag vet att hon snart kommer tillbaka. Till vårt. Men det är tomt här utan henne. Det är ensamt. Hon behövs här för att det hela ska kännas rätt. Hon är helt rätt. Ni vet. När man ser in i ögonen och bara känner lycka. När man inte vill sluta titta. När man inte vill sova för att inte missa tid med henne. När hjärtat slår lite snabbare. Lite hårdare. Och ibland även det där extra slaget.

Jag som hade tänkt att fördriva tiden på gymet. På löpband, motionscyklar och maskiner. Ute i skogarna på höstbeklädda skogsvägar. Löpandes. I bastun. Men nu sitter jag fast med en eländig förkylning i stället. Om jag bara kunde vakna helt frisk i morgon. Om jag ändå kunde få vakna bredvid den underbara Flickan från landet i norr.

En bunt trasiga datorer

Det hände mycket. Helt plötsligt. Men som så många gånger förr. Så kom vinden i ryggen till slut och saker börjar ta sin plats igen.
Först bröt vår dator ihop. Sekunderna innan hann vi få över allt det viktiga på ett usb-minne. Snabbare än vinden var vi nere på Computer City och slängde fram visa kortet. Eller. Flickan från landet i norr slängde fram visa kortet. I vilket fall kom vi hem en stund senare med en riktigt fin Acer.

Tre dagar senare var den död. Avliden. Helt svart. Och återigen befann vi oss nere på Computer City för att få med oss hem en ny. Fast likadan. Dator. Nu kan det väl inget annat än fungera? Och det gjorde den. I 36 timmar ungefär. Sen var den lika stendöd som den första vi hämtade ut.

Tredje gången på kort tid nere i butiken. Och nissen i kassan börjar nästan skratta åt oss. Trots att han ser lika torr ut som en dammtuss. Efter ett kort återupplivningsförsök kommer vi därifrån med en tredje dator. Tredje gången gillt säger man visst. Återstår att se om det stämmer. Nu har det gått två dagar och den lever. Hoppet är det sista som lämnar.

Så det var några intensiva dagar. Dessutom blev jag sjuk igen. Förstår inte alls. Har arbetet de sista tre dagarna på alvedon och envishet. Och lite feber. Klockren lösning. Mitt bland allt det har jag haft utvecklingssamtal. De där vidriga. Fast som den här gången har rullat på riktigt smidigt och lätt. Kanske börjar jag bli rutinerad. Mina två kollegor sitter en bra bit över 30 minuter på sina samtal. Mina tar knappt en kvart. Jag kallpratar inte. Jag är bara kall. Säger det jag vill ha sagt. Ställer lite frågor. Tackar och går. Tycker det blir bäst så.

De övriga problemen på arbetet har börjat lägga sig. Jag har tagit tag i situationen och avdelningen. Med ett järngrepp. Ja. Nästan. Jag styr och ställer. Jag drar verksamheten mot våra mål och Grön Flaggmål. Jag fixar rutiner som aldrig förr. Jag håller i samlingar (bara en sån sak!). Och jag gör en massa andra pedagogiska saker. Jag känner att jag har medvind. Att jag löst situationen på ett alldeles förträffligt sätt. Med lite hedeligt hårt arbete. Helt enkelt.