Ensamstående för en helg.

Jag har varit ensam med Prinsen några dagar nu. Ensamstående. Sedan fredag kväll. Har väl haft lite blandade känslor inför det. Lite oroliga moln flög förbi ibland. Det är första gången. Han och jag. Jag och han. Hänger ihop, ensamma här hemma. Hur orkar ensamstående föräldrar egentligen det här?

Jag var beredd på att bli arg. Frustrerad. Inte orka ta strider. Sucka. Allt det där Flickan från landet i norr och jag annars kan dela på. Eller ge varandra lite andrum i alla fall. Prinsen slukar i vanliga fall en hel del energi. Han är jordens snällaste och mest empatiska pojke. Men han super verkligen energi. Aktiv. Frågvis. Och vill delta.

Nu gick fredagen. Och hela helgen. Plötsligt var det måndag morgon och det var dags att arbeta och gå till förskolan. Få en liten extra paus från varandra. Men under hela helgen. Vi har inte bråkat en enda gång. Inte tjafsat. Inte suckat. (Eller nja...någon liten suck kanske det kom när han efter två timmar i lekparken vill gå till en annan lekpark. Eller när han ska krypa upp för trappan vid sänggång och leka snigel.)

Det har gått fantastiskt bra. Handlat. Varit ute. Lagat mat tillsammans. Haft långa diskussioner vid matbordet. Ja, allt sådant som man vill ha. Skrattat. Dansat. Poppat popcorn. Nu var det här inte alls speciellt jobbigt. Men jag vill ändå hylla ensamstående föräldrar. De gör ett hästjobb. Sliter för två. Och de flesta gör det säkerligen riktigt bra.

Nu är det måndag kväll. Prinsen sover. Jag ser på Run all night. Vi båda inväntar tisdag morgon. Och starten på den tredjesista dagen på den här terminen. Jag ser ljuset i tunneln. Det är bara hoppas att ljuset för lite sommarvärme med sig också.

Framtiden är deras

Jag sitter ibland vid borden inne på avdelningen. I det största rummet som är uppbyggd som en ateljé. Färger. Pennor. Skräpverkstad. Gips. Garn. Tyger. Ja, you name it. Det finns allt i det där rummet. Allt som kan behövas för att skapa någonting. Och varje station har noggrant utstuderade antal platser.

Många barn tycker om att vara där. En del ritar bara. En del målar. Sedan finns det de som är mer avancerat. Garnbollar, gör vävar eller syr egna gosedjur. Och till slut, någon enstaka, som är förbannat duktig. De skapas så enormt avancerade saker så jag mest sitter och gapar. Jag har inte en jävla suck att kunna hjälp dem.

Men jag sitter där. Och så tittar jag på barnen och försöker se deras framtid. Jag försöker lista ut vad de ska göra när de blir större. Jag sitter och ser på en flicka. Hon skapar helt enormt fina saker. Blir hon inte konstnär som hennes faster så är något konstigt.

Jag ser en pojke som sitter och skriver. Ritar fina bilder till varje sida. Noggranna linjer och färgerna är inte slumpmässigt utvalda. Tecknare. Helt klart.

Jag ser en flicka som löser bråk. Hon medlar. Hon skapar en trygghet kring bordet. Kanske psykolog.

Jag ser en pojke som egentligen inte gör så mycket. Men han sitter med vid borden. Han är aldrig tyst. Hans historier är makalösa. Det är svårt att veta vad som är sanning och fantasi. Författare.

Jag ser en pojke som mest bara sitter och väntar på att få springa ut. Ut på fotbollsplanen. Han klipper och klistrar kaptensbindlar. Han ritar fotbollsbilder. Dessutom är han en enormt talangfull målvakt. Men ett enormt stort tävlingssinne.

Listan kan bli lång. Och kanske har jag rätt med vad de ska bli. Kanske är jag helt fel ute. I vilket fall som helst så skulle det vara väldigt spännande att se hur det går för dem. Om 10 år. Om 15 år. Om 20 år. Någonstans finns även en avundsjuka. hela deras liv ligger framför dem. Med alla möjligheter. Det är bara välja och vraka.

Streaken lever

Det har varit mycket nu. Föräldrabesök. Middagar. Avslutningar. Och så det vanliga arbetet som ska göras. Ta hand om de där 42 härliga barnen. Försöka upprätthålla någon form av pedagogisk verksamhet så här i slutet på terminen.

Men det är nära nu. Riktigt nära. Jag började arbeta den 2:a januari det här året. Det var den första dagen på vårterminen. Det var ett tag sedan. Det har gått snabbt. Mycket har hunnits med. Om en vecka är vårterminen slut. Den är över. Förbi. Men det är inte semestern jag egentligen räknar ner till. Det är streaken. Den som lever ända sedan 2:a januari. Och som måste leva en vecka till.

Jag har varit på arbetet varenda dag. Exakt varenda dag vi har haft öppet. Inga sjukdagar. Inget vabbande. Inga läkarbesök. Inget. Nada. Det känns lite halvt sjukt att jag lyckats med det. Och då kanske ni tänker att vi vabbar ojämnt här hemma. Men det är faktiskt så sjukt att under hela den här terminen har Prinsen varit sjuk en enda dag. En fredag. Det minns jag. Och så säger de att barn som inte ammar får sämre immunförsvar. Ha!

Så nu återstår alltså fyra arbetsdagar. Sen har jag fixat det. Och just nu känns det som att det ska mycket till att det inte ska lyckas. Överkörd av en lastbil. Skottskada. Jordbävning. Eller en magsjuka från helvetet. Någonting i den stilen. En kollega tror inte jag fixar det. Han anser att jag vill det för mycket, därför kommer det inte att gå. Så jag ska nog helt sluta tänka på det. Bara låta dagarna ha sin gång. Rulla på. Och så plötsligt. Boom! Så är det fredag.

Vi kan säga att det är trötthet.

Att trycka på den där knappen där det står nytt inlägg är nästan alltid lika spännande. För när jag trycker på den så vet jag inte. Jag vet nästan lika lite som ni. Vad som kommer att stå på de följande raderna.

Jag är trött. Jag är så djävulskt trött just nu. Ögonen svider. Men jag funderar på om det bara är tröttheten som gör sig påmind i mina ögon. Under den senaste tiden har jag börjat undra. Jag läser mycket. Det är ingen nyhet. Jag betar av bok efter bok. Kanske ytterligare ett sätt för mig att fly verkligheten. För några sekunder sedan slog jag ihop Mons Kallentofts "Vindsjälar". Men jag har märkt att jag håller boken en bit i från mig. Den glider iväg på något sätt. Armen sträcks. Och så kisar jag med ögonen.

Någonstans vet jag vad det innebär. Det gör jag. Men jag tror inte jag vill att det ska vara så. Det är ett tecken. Ett tecken på att åren tickat på. Så jag försöker övertyga mig själv att jag är trött. Förbannat trött. Ljuga lite sådär lagom för mig själv.

I morgon kommer jag öppna en ny bok. Om det blir Kallentofts "Jordstorm" eller Sarenbrants "Vila i frid". Det vet jag inte än. Men jag vet. Att min arm kommer att glida iväg och mina ögon kommer att kisa. Samtidigt kommer tröttheten. "Tröttheten".

In your face - fears!

Måndag. Och det är alldeles snart dags för att stå där. I ett stort rum. Framför ett högt datorbord. Bredvid en projektorbild. Utblottad framför 16 föräldrar. Och berätta om avdelningens tankar. Idéer. Syfte. Pedagogiska verksamhet. Ja, allt det där som man egentligen någonstans kan men inte har et dugg jävla lust att prata om. Inte inför en massa föräldrar. Alla föräldrar har olika syn på hur de tycker deras barns behov ska mötas och hur deras dag ska se ut. Det blir till slut väldigt svårt att möta 40 familjers önskemål.

I vilket fall som helst. Nu hade jag inget val. Jag stod där framme och pratade. Och pratade lite till. Visst var jag nervös. Men plötsligt hade jag sagt allt mitt. Jag hade pratat på i nästan 20 minuter i sträck. Nice! In your face.

Mötet rullade på. Och plötsligt var det där rummet tomt igen. Förutom min kollega och mig. Vi stod där och kände oss rätt nöjda ändå. Städa undan lite stolar. Lite material vi lagt fram. Och begav oss cyklandes hemåt i vårkvällen.

Sedan dess har dagarna rullat på. Några små möten. En utvärderingsdag. En hel massa regn och någon enstaka soltimme. Plötsligt är det bara 14 arbetsdagar kvar innan en efterlängtad semester.

I kväll samlas min avdelning på min altan. Inte barnen. Utan kollegorna. Det är lite jobbigt att öppna upp sitt hem så här. Vi tänder grillen. Knäcker några kapsyler. Spelar lite spel och försöker undvika att prata arbete. Jag har nu slängt ihop en frisk tvålagers lime och kokospaj med marängtäcke. Har en kall Heineken bredvid mig. Och lyssnar på Håkan på en provocerande hög volym. Men jag vet att så fort gästerna kommer så kommer jag inte få höra Håkan mer. Jag fastnar på några speciella rader ur Det kommer aldrig vara över för mig. Jag är inte trettionio. Men just nu. Då känns det som att pojken från förr är tillbaka. Pojken från förr står där i hallen och stirrar på mig. Och hur mycket jag än försöker låsa dörren så lyckas han ta sig in.

Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt in i själen

Informationsmöte - face my fears

De senaste dagarna har jag tillbringat med en kollega instängd i ett rum. Det där låter inte direkt jättepositivt. Men det är inte så illa som det låter heller. Jag har inte suttit där hela dagarna och hela kvällarna. Men några timmar varje dag har vi arbetat med att få ihop material till ett informationsmöte för de nya föräldrarna som ska komma in till oss på storbarnsavdelningen i höst.

Jag hatar det. Jag hatar det sjukt mycket. Inte att det ska komma in nya barn. Utan att stå inför alla föräldrar och berätta om den pedagogiska planen med vår avdelning. Bli bomaderad med frågor som inte går att ducka. Att snällt stå där och le. Jag har alltid hatat det. Ja, inte att le utan att prata inför människor. Vilket så klart gör det fruktansvärt löjligt och lätt ifrågasättande varför jag valde att gå och bli lärare.

Men om vi försöker förtränga alla de gånger man skulle läsa högt i lågstadiet. Alla de där redovisningarna  i högstadiet. Presentationerna på gymnasiet och de hållna lektionerna på lärarhögskolan. Och i stället fokuserar på nutiden. På det här mötet. På det här jävla mötet som äger rum på måndag. Så har vi till slut arbetat fram en powerpointpresentation som förklarar varenda liten rutin vi har. Vi har material som ska visa på all pedagogik som kan ske i varje rum. Vad vi har för förväntningar på föräldrarna och vad föräldrarna ska kunna förvänta sig av oss. Och så har vi till slut en fruktansvärt välstädad och fin avdelning att visa upp. Givetvis är inte det där sista. Den där välstädade avdelningen. Den är inte riktigt klar än. Det är svårt att få till den när det drar runt 40 barn där samtidigt.

I morgon är det fredag. Då har jag planering på morgonen och ska sätta ihop det sista. Dra ut åhörarkopior. Kontrollera det tekniska. Min film jag gjort som snabbt visar upp vad man kan hitta på som barn på en stor avdelning. Sen ska allt vara klart. Bara att invänta måndag kväll. Helveteskvällen. Om ni missat det. Så hatar jag det där. Nu vet ni. Samtidigt valde jag att ta på mig det här. Face my fears. Som man säger. Jag vet att jag kommer att vara nöjd över att jag gjorde det här. Sent på måndag kväll. Samma kväll som Stockholms stolthet vinner derbyt.Hur man sen kunde lägga det här mötet samma kväll som ett Stockholmsderby. Det är ofattbart. Jag antar att det är för att jag bor i norrland. Fan.

About me.

Onsdag. Fast det är fredag. Och i morgon är det torsdag fast fredag men ändå söndag. Det är sjukt förvirrande och jag kan göra det hur komplicerat som helst. Men jag nöjer mig med att säga att det är kvällen före en ledig dag. Det är alltid bra. På alla sätt och vis.

Jag och Prinsen har varit ensamma i kväll. Flickan från landet i norr är ute på gravidäventyr. Vad det nu innebär. Prinsen och jag tar fram vikterna. Lyfter lite skrot. Värmer lite rester. Delar på en chokladbit. Avslutar med lite bolibompadrake som ger i från sig skumma ljud.

Nu är det lite soffläge som gäller. Prinsen snarkar i sin säng och är laddad för att få hoppa i vattenpölarna i morgon. Jag sätter på en film. About Alex. Jag tänkte att jag skulle slötitta lite samtidigt som football manager spelas flitigt på datorn. Men än så länge har jag inte riktigt kunnat slita blicken från filmen. Inte alls.

Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på. Men kort sagt. Det handlar en ung man som försöker begå självmord. Han klarar sig och ett flertal av hans vänner samlas över en helg i hans stuga.
Alla hanterar det här på olika sätt. På sitt eget sätt. Någon skämtar. Någon låser sig. Någon gråter. Någon vakar. Konflikter uppstår. Hanteras och reds ut. Vänskap sätts på prov.

Jag fastnar. Reflekterar. Tänker tillbaka. Jag minns. Jag försöker att inte minnas. Jag har sett en halvtimme av den här filmen och det finns redan så fruktansvärt mycket som är, vad ska jag säga, fantastiskt. Eller igenkännande. Riktigt jävla bra helt enkelt.
Ibland blir det sådär. En helt vanlig film. Men så träffar den. Rakt i hjärtat. Man känner igen sig. Skrattar. Låter tårarna rinna. Känner den salta smaken i munnen. Och blir så satans jävla berörd.

När filmen är slut kommer jag känna mig tom. Det vet jag. Men på ett skönt sätt. Jag ska försöka att inte minnas för mycket. För som Håkan brukar sjunga. "Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än..."

Resa till klockarbäcken

I morse vaknade vår bil utanför ett garage på andra sidan stan. Den stod där och väntade på att få sig en service. Kollas igenom. Få en ny baklykta och lite andra små skavanker. Lite sådär som en löpare känner sig i slutet på en säsong. Det går att köra på. Men det är ömt lite här och där.

I eftermiddags ringde verkstaden och meddelade att servicen var klar. Lampan får vänta. Den var beställd. Och jag hade tre timmar på mig att hämta den innan de stängde. Med andra ord. På med skorna och ta Prinsen i handen. Det var inte direkt svårt att få med honom när det skulle åkas buss.

Det här kanske var tredje eller fjärde gången någonsin jag åker buss i den här nya staden. Så det var lite av ett äventyr för mig också. Ner på stan och bussbyte. Hoppar på en buss som såg ut att vara från andra världskriget. Kändes inte direkt säker. Men den tog oss åt rätt håll i alla fall.

Vi hade tur med oss och lyckades få en buss som gick hela vägen ut till ingenstans. Till världens största område fullt med garage och verkstäder. Och ett media markt. Bussen stannar mitt på vägen och släpper av oss. Dammet yrde och vi stod där. Hand i hand. Liten och stor. Och såg ut över fälten och garagen.

Den lille lyftes upp på den stores axlar och så promenerade de iväg. Prinsen fortfarande lyrisk över att få ha åkt buss. Jag lyrisk över att vi snart hade bilen igen. Och inte satt på bussen från andra världskriget.

Inne i verkstaden berättade man vad de gjort och vad som skulle göras senare. Jag stod mest och nickade. Han hade kunnat säga vad som helst och jag hade inte fattat ett dugg. Det är sjukt vad jag skulle kunna bli lurad. Men jag vill tro gott om människor. När han pratat klart om hjulaxlar, bromsbelägg och luftfilter så drog jag kortet. Tog Djurgårdsnyckeln och satte oss i bilen. Äntligen. Nu ska bilen få sova i sitt egna garage igen.

Husägare för en helg

För några dagar sedan hade jag en massa tankar i huvudet. Hela huvudet var fullt utav saker jag hade någon slags plan på att försöka få ner på papper. Eller papper och papper. Vad det nu är man kallar det här som jag skriver på. Men som sagt. Det var för några dagar sedan. Mycket tankar. Ingen tid. Nu är det tvärtom. Tankarna pressades undan. Tiden infann sig.

Nu är en av de två värsta veckorna gjorda. Halvtid. Tid att dra in ny luft i lungorna. Luft som ska hålla i en vecka. Det har varit så mycket att göra den här veckan så att uppgifterna nästan rinner ur öronen på mig. Mest på arbetet. Men givetvis har det de privata uppgifterna lyckats hitta just de här veckorna också. Så klart.

Hade tänkt att använda de här två dagarna ledighet till att vara husägare. Det är jag väl kanske hela tiden. Även om banken kanske anser att de har den största biten av kakan. Kanske har de rätt. Men i helgen tänkte jag att jag skulle ta och bete mig som en också. Ni vet. Skura altan. Rensa rabatter. Plocka ogräs. Plantera blommor. Slipa och olja utemöblerna. Allt sånt där som riktiga husägare gör mest hela tiden. Då jag tittar på film. Läser alla mina böcker. Springer mina rundor. (Läs: gör min förbannade jävla rehab.)

Nu är det min tur. Husägare för en helg. Det kanske så det är. Låter väldigt bra. Jag var faktiskt husägare för några veckor sedan också. Då tapetserade jag ett nytt barnrum. Små röda ankare över en hel vägg. Inte illa för en hobbyhusägare som mig. Jag tror lillprinsen kommer att ligga där i sin säng och vara så imponerad av väggen så han kommer helt glömma bort att skrika och vara ledsen. Eller så kanske han glömmer bort att sova. Vilket innebär att jag inte heller kommer att få sova. Fan. Jag får ta ner tapeterna igen. Så här kan vi inte riskera att ha det.

I kväll är det fredag. Vilket innebär att jag inte behöver vara husägare riktigt ännu. Så jag ser på film. Min så kallade pappa. Och läser. Vecka 36. Väldigt passande titel.

Plötsligt är de borta

I veckan satt jag på arbetet och skapade lite film. Jag har filmat med vår skogsgrupp när vi varit iväg och byggt läger. Gått Hitta Vilse kurs. Haft matematik och samarbetslekar. Testat vad som flyter och skickat iväg båtar längs vattnet som långsamt rinner in i skogen. När vi skakade och duschade under träden som var överfulla av nyfallen snö.

I veckan satt jag och klippte ihop filmen. Lekte lite med Imovie. Satte dit musik. Och så insåg jag plötsligt. De här barnen. Som jag träffar en hel del timmar. Fem dagar i veckan. De kommer snart att vara borta. Poff! Och så står det plötsligt ett nytt gäng som knackar på dörren och vill komma in i värmen.

Under de åren de här barnen går på ens avdelning hinner man med mycket. Alla de här temaarbetena, rutinsituationerna och festligheterna. De räknas knappt. För mitt i allt det där. Då hinner man skapa en sådan stark relation till dessa barn. Vare sig det är barn som är tystlåtna och lyssnar. Eller barn som hörs och syns och trotsar lite sådär otrevligt mycket ibland. Och alla dessa relationer hinner skapas utan att man egentligen tänker på det. Fören barnen plötsligt står där. Vinkar hej då. Trevlig sommar. Och vandrar iväg i sommaren för att börja sitt skoläventyr.

Det är ett par veckor kvar innan de står i ytterdörren en sista gång. Det känns bra. Jag har precis börjat lärt känna de här stora barnen. Och under de här sista veckorna. Månaderna. Då känns det som en bra idé att tänka lite extra på att barnen snart säger tack och hej. Inte minst i situationer när man känner att tålamodet rinner iväg i betydligt snabbare takt än den där lilla vattenremsan vi släppte barkbåtar på.

Filmen jag har gjort. Den sammanfattar en termins arbete på femton minuter. På en liten kvart. Men filmen i sig. Med låtar allt från Tarkan och Frost till Iron Maiden och Jay-Z. Den filmen kommer att vara ett mästerverk. Den kommer att vara awesome. Chefen sa i mitt senaste utvecklingssamtal att jag skulle integrera lärplattan med naturarbetet. Boom! Done!

Jag kommer att sakna varenda jävel av de här barnen i den här barngruppen. På ett sätt eller annat. Kanske kan jag försöka få dem att gå kvar ett år? Nej. Jag måste släppa in de nya barnen som är på väg att knacka på. De måste också få komma in och få en ny relation. Få en chans att bli saknade. Och det kommer de att bli. När det är deras tur att vinka adjö och försvinna ut i skolvärlden.

Mitt hjärta gråter

Jag älskar min son. Över allt annat. Det kan vara bra att veta i det här inlägget. Men ibland. Då är det så fruktansvärt svårt. Det handlar inte om när han inte lyssnar eller gör något dumt. Eller okej, det är svårt då också. Men i det här specifika fallet. Det var värre än allt annat.

Jag sitter bredvid Prinsen i soffan. Jag frågar honom om han hejar på Djurgården. Tänker att det är en självklarhet. Han skulle inte våga något annat. Och när jag ser på match så jublar han alltid när Djurgår'n eller Arsenal gör mål. Dessutom har han sin "heja Dif tröja på sig.

Men nu sitter vi här i soffan. Han vänder sig om mot mig. Tittar i mina ögon och svarar: "Nej. Heja Hammarby."

Jag blev helt stum. Vart kom det ifrån? På riktigt. Vem har lärt honom att säga detta hemska ord? Chocken är ett faktum. Det här är inte bra. Jag tror jag måste ta med pojken på match i sommar när vi besöker huvudstaden. Börja lära upp honom från grunden. Få bort alla dessa hemska vilseledande tankar från hans huvud.

Nästa steg blir att förhöra alla på hans förskola. Jag är säker på att det kommer därifrån. Det måste det göra. Kanske dags att kalla till ett extra utvecklingssamtal med hans pedagoger. Jag vill tycka om honom i alla lägen. Men håller han på så här. Då blir det så förbannat svårt.

Lasermannen

Förhandlade till mig några minuters extra rast idag. Hade bokat in ett möte. Bara någon km i från min arbetsplats väntade lasermannen. Jag träffade honom förra veckan också. Och i måndags. Nu sitter ni och funderar på vad i helvete det är med mig som åker iväg och träffar lasermannen. Men jag ska ta allt i rätt ordning.

För två veckor sedan slutade jag tidigt. Det är alltid trevligt. Det som är mindre trevligt är att vi hade kvällsmöte någon timme senare. Så jag tänkte. Jag maler en hel bunt km innan mötet. Sagt och gjort. I duggregn och någon enstaka plusgrad rullar jag iväg runt sjön. Och inte långt in i rundan infinner sig den där känslan man sällan får. I alla fall numera. Annat var det när man sprang konstant och var i form.  Men nu kom den. Benen pigga. Lungorna pigga. Lusten fanns. Och allt kändes hur magiskt och lätt som helst. Jag laddade upp för att dra av en 20-22km.

När jag passerade 12km så stack det till lite i vaden. Några minuter senare sa det pang. Och det kändes verkligen som att något gått av i vadhelvetet. Haltandes. Småjoggandes. Arg. Frustrerad. Smärtsamt. Jag tog mig tillbaka till arbetsplatsen. Avverkade mötet. Och gick hem för att maila lasermannen.

Nu kanske det börjar bli tydligt att lasermannen inte är den riksökända idioten som sätter kulor i människor han inte tycker om. I stället är den här lasermannen en riktigt duktig sjukgymnast. Han behandlar mitt ben med laser för att påskynda läkningen.

Nu har det gått två veckor och jag har börjat göra lite tåhävningen för att belasta lite. Två veckor återstår innan jag kan ta ett löpsteg. Undertiden får jag sitta på motionscykeln. Den där förbannat tråkiga cykeljäveln.

För övrigt är det valborg idag. (Valborg. När det är som bäst.) Jag slog på stort med tre-rätters. Toast skagen. Lax. Och så en fin ljuschokladmousse med hallon till efterrätt. På en torsdag. Det som svider mest är Prinsen. Här sliter man så svetten rinner. Och han drar i sig en minimal bit lax och en bit bröd med smör. Tack för den. Tur han brås på mig och uppskattar en efterrätt i alla fall.

Välkommen osköna maj

Det är inte riktigt maj ännu. Men jag kan ändå inte undgå att fundera vidare på den här texten som man tydligen ska sjunga då. Den där som alla gossarna i studentmössor står och sjunger i bakgrunden när alla andra står och ser på en stor förtrollande eld. Den första versen går så här:

Sköna maj, välkommen

till vår bygd igen!

Sköna maj, välkommen,

våra lekars vän!

Och jag hoppas att det enbart är vädret det talas om. Eller sjungs om. För när maj närmar sig så brukar jag ha det svårt att hålla huvudet ovanför ytan. Det är inte skönt. Det är så mycket motsatsen till skönt det kan bli. Jävligt oskönt. Helt enkelt. 

Möten avlöser varandra. Det är överskolningssamtal med skolan. Det är överlämnande konferenser. Det är utvärderingsdagar. Skolbesök med de blivande skolbarnen. Utvecklingssamtal. Avslutningssamtal. Papper som ska skrivas på. Avslutningsmiddagar. Fixarkvällar. Portfolios som ska avslutas. Jag kan göra listan betydligt längre. Om jag bara hämtar min almanacka, den som håller reda på allt som inte får plats i huvudet. Det är tur att den finns.

Så maj är inte skönt. Inte alls faktiskt. Inte arbetsmässigt. Det är den mest hektiska tiden på året. Men visst. Välkommen maj. Välkommen. Kom du bara. Du kommer ändå med lite mera värme. Du kommer med längre dagar. Du kommer med hopp och längtan efter en sommar. Och efter en ny familjemedlem.

Forcera inte fram sommaren

Plötsligt skiner solen. Det där röda strecket på termometern pressar sig lite högre upp än vanligt. Högre upp än de senaste månaderna. Det är en dag där vindarna är varma och passerar man ett skogsområde så luktar det varm sommarskog. Sommarskog. Fast det är april. Människorna ler. Kryper ur sina skal och kastar kläderna. Från dunjacka till shorts. Från måndag till tisdag.

Att det just är april märks dagen efter. Strecket på termometern orkar inte alls ta sig speciellt långt upp. Molnen täcker himlen och från de där stora feta gråa molnen faller det någon mindre smickrande blandning av regn och snö. Kul. Verkligen.

Det är som sagt april. Och i april är det aprilväder. Så har det alltid varit. Men det jag tycker är så fascinerande är alla de som vägrar acceptera att vädret slår om. Att vädret går tillbaka. Bara för att det är varmt och sol en dag betyder det inte att högsommaren är här. Det betyder inte att man går barfota och har shorts och linne på sig. Det går faktiskt inte att forcera fram sommaren. Den kommer när den är redo.

Idag var jag på stan. Det gick runt folk i shorts och t-shirt. De gick runt folk i dunjacka. I såna här Kanadagåsjackor. Det var fem grader varmt. Lite sol. Lite moln. Aprilväder skulle man kunna säga.

Man kan inte forcera fram sommaren. Tyvärr. Kunde man det så skulle jag göra det. Tillsammans med alla de där stackars själarna som redan nu går runt och plågar sig i fem plusgrader i sommarkläder. Men jag nöjer mig med att veta att våren är på intågande. Det känns okej. För då dröjer det inte en evighet innan det är sommar. Det är 37 arbetsdagar kvar till midsommar. Då kanske det är sommar. Även om just midsommar kanske inte direkt gör sig superkännt som en varm och skön dag.

Tre systrars arv. Och sedan mitt.

Senast jag slängde fram några ord här så skrev jag om sommaren. Jag funderade över ur länge man egentligen skulle kunna rida på vågen av en magisk sommar. Nu närmar sig en ny sommar, vilket egentligen innebär att det gått ett år sedan jag skev senast. Fullt så illa är det inte. Det är faktiskt bara åtta månader. Men jag kan ändå inte svara på hur länge jag red på den där vågen av sommarlycka.

På många sätt har det varit ett bra år. Med viss skeptis bytte jag arbetslag och avdelning på arbetet. Kändes inte helt bra när jag fick ordern. Men det blev lyckat. Riktigt lyckat. Och säger chefen att det märks så antar jag att det gör det.
Vidare så utvecklas Prinsen. Numera har han även utvecklat någon form av hörsel. För plötsligt kan han lyssna på oss och till och med chocka och göra det man ber honom om. Ibland.

Anledningen till att jag igår kväll låg i sängen och funderade på allt möjligt jag ville skriva om är en barndomsvän. En vän som jag hade i förskoleklassen och i lågstadiet. Någonstans vill jag även minnas att jag skickade en sån där lapp. "Får jag chans på dig?". Fråga mig inte hur det gick.
Den här vännen har precis startat en blogg. Hon och hennes systrar skriver om sitt japanska arv. tresystrarsarv heter den och de skriver fina och tänkvärda texter kring sin japanska bakgrund.

Jag kan inte alls så mycket om mitt tyska arv eller historia som jag vill. Inte ens i närheten. Det är nästan så att jag önskar att min farmor och även min mor började skriva. Skriva ner allt de varit med om. Flykten från nazismen. Uppsamlingslägren. Allt kring mat och traditioner. Just bring it! Ja, min farmor är begravd så hon har svårt att skriva nu. Men tidigare borde hon ha gjort det. Eller så kanske det helt enkelt är upp till mig att leta informationen. Sådär som man säger till föräldrar på arbetet. Man kan inte få allt serverat utan man måste aktivt leta information också. Aj då. Där slog det tillbaka.

Nu är det dags att hoppa in i skorna och trampa till arbetet. Jag har 1,2km till cykelparkeringen. 1,22 till dörren. Det är inte lång tid att fundera på mitt tyska arv. Men det är alltid en start.

Starta om den igen

Om några timmar är det dags att gå och lägga sig. För att sedan vakna upp och hoppa in i den där vardagsloopen. Arbeta. Hämtningar. Lämningar. Middagsplanerande. Allt som hör livet till helt enkelt. Nästan.

Jag slog till med en rekordlång ledighet i år. Sex veckor. Både Prinsen och jag behövde det. Och det var sex riktigt bra veckor. Värmen har varit här. Ordentligt närvarande. Solen har varit här. Och vi har aktiverat oss en hel del. Stockholm. Åh. Underbara Stockholm. Jag saknar dig så. Avesta. Bror. Laguner och småutflykter. Stugan. Den som ger ett enormt lugn i en viss tid. Innan de övergår till stress och rastlöshet. Vattenskotrar. Badtunnor. Pilsner. Middagar. Besök. Och så en hel det tränande.

Så sommaren har varit magisk. Och jag vet inte hur länge man egentligen kan rida på den vågen. Om den redan tar slut i morgon bitti. 06.15 när klockan ringer. Eller om vågen fortsätter några veckor. Kanske en bra bit in på höstterminen.

Hur länge vågen nu fortsätter så kvarstår faktum att semestern är över om några timmar. För den här gången. Men det är bara 46 veckor kvar till nästa. Ungefär.

Vänder vi på det hela. Så finns det en sida till. Det gör det alltid. Och det är den sidan som visar på nystart. Den där nystarten som är så mycket bättre än nyåret. Som är tydligare. Ta det där taget om sin egen krage. Rycka upp sig. Le även innan klockan slår 10.
Kanske är det dags att se över vad som ligger på tallrikarna. Vad som egentligen skrivs i träningsdagboken. Hur man bemöter människor. Försöka orka lite mer än man egentligen visar.

I morgon ska jag börja i ett nytt arbetslag. Äldre barn. Nya föräldrar. Jag tror det kan bli bra. Bli bättre än senast. Bara jag kan skaka fram lite vilja och energi. Försöka fånga den där motivationen som glider framför mig på vågen. Får jag tag i den. Där jävlar. Då kommer semestervågen rulla vidare ett bra tag till. Det tror jag. Och samtidigt kommer vågen fånga upp rätt mat. Den bidrar till fler km i träningsdagboken. Den haffar tag i i kragen och rycker upp mig i fall jag faller.

Jag ska avsluta semestern som jag började den. Med några lugna km. Visserligen haltande. En trasig vad. Som vanligt. Men jag måste. Jag har letat ut en fin gräsmatta. Sparka av skorna. Lätta steg.

Åldern tar ut sin rätt

Ibland inser man att åren har rullat på. Jag minns när man var ung. Kanske ändå upp till 23-24års ålder. Man orkade hur mycket som helst. Det var hårda intervallpass. Det var långpass. Direkt efter fotboll med kompisarna och så kanske fest på kvällen. Inga problem alls.

Det som var viktigt att tänka på bara var att göra löpningen först. Det var det viktigaste. Ungefär som med läxorna i skolan. Först plugg - sen leka.  Först träna - sen leka.

Idag skulle jag spela tennis med en vän. Tennis är roligt. Tänkte jag. Men innan dess var jag tvungen att träna. Så jag körde 10km i ett brutalt terrängspår. Inte bara ett tufft spår. Det här var brutalt. På riktigt. Passet avslutades på parkeringen framför tennisbanan.

Torr tröja på. Och fram med racket. Matchdags. Huvudet var redo. Det här skulle bli bra. Men kroppen var inte direkt redo. Den hade precis plågats i knappa 46 minuter. Det fanns ingen ork. Och orkeslös tennis är fan ingen bra tennis.

Men det är väl bara att inse. Kroppen behöver återhämta sig lite mer nu. Det blir träna - vila - leka. Men det är svårt att acceptera. När man alltid kunnat köra på som man vill. Antagligen kommer jag göra det i fortsättningen också. Och antagligen kommer jag vid varje tillfälle tänka att jag behöver vila lite mellan.

Nu är det i alla fall dags att vila. Ingen fotboll i kväll. Känns väldigt konstigt. Men benen är upplagda i soffan. Colan står på bordet. Och det är vilodags. Antagligen kommer ögonen falla ihop alldeles strax. För det gör de vid nio tiden när man har småbarn. Det är ytterligare en sak jag fått inse den senaste tiden.

Om man ändå var ung fortfarande.

Bye bye cat

För snart sju år sedan föddes två små katter här uppe i norr. Några veckor senare tog de en lång tågresa ner till huvudstaden och flyttade in i en lägenhet på andra våningen. Nike och Dolly blev deras namn. Inte för att de direkt gick att skilja dem åt. Men kom igen. Ett namn måste man väl ändå få.

Under de kommande sju åren har de varit med om en massa. En ramlade ner från balkongen och var borta en vecka. En smet ut och träffade på grannkatten. De har fått se en bebis bli en liten pojke. Och de har fått flytta till en ny lägenhet uppe i norr och till ett hus.

Men när den där bebisen kom till världen hände det något med Flickan från landet i norr. Plötsligt började hon reagera på katterna. Allergin kom. Och det blev hög tid att försöka hitta ett nytt hem åt dem. Ett bra hem. Men det är inte speciellt lätt.

Några har varit lite intresserade. Men inget konkret. Tills idag. Då en kvinna hör av sig. En ung student. Och innan vi vet ordet av det så är det tomt i huset. De kom. Vi pratade en stund och de tog buren och allt med sig.

Det kändes bra. De kommer nog få det bra där. Flickan från landet i norr tog det med ro. Men plötsligt. När buren står i deras bil bryter Prinsen ihop. De får inte ta katterna. Han tar på sig skor för att springa ut till dem. Gråter.

Han var nog mer fäst vid dem än vi kunnat tro. Nu sover han. Kanske drömmer han om katterna. Så får vi se hur det blir i morgon. Det kommer säkert att kännas konstigt för oss alla. Men vi får försöka se de positiva i att de är borta. Och hoppas på att de kommer att trivas hos denna unga kvinna.

Ett nytt inlägg. Det ni!

Jag satt och klickade runt lite bland träningssidor. Plötsligt hittade jag min träningsblogg. Hade nästan glömt bort att jag hade den. Så jag bjöd på ett inlägg. Bjöd på lite träningsuppdateringar. Och så tänkte jag. Vad fan. Är jag ändå här så kan jag bjuda på ett inlägg här också. Bara för att göra ännu ett litet avtryck i världen.

Som ni vet har julen passerat. Det kanske var ett tag sedan. Men samtidigt går tiden så helvetiskt snabbt ibland. Så det känns som att det var jul nyss. Nästan. Vintern försvann. Om den nu ens var här. Jag hade laddat upp med skidor och allt. Planerat att bli så mycket norrlänning man kan bli. Dag efter dag. Jag satt i köksfönstret och väntade på att det skulle komma mängder med snö. Den kom aldrig. Och bitter lämnade jag köksfönstret och ställde in de oanvända skidorna i förrådet.

Fast vänta. Helt oanvända var de inte. Jag provade dem på en parkering ett par km här i från en gång. Efter ett löppass. Det hela slutade med att bilnycklarna blev inlåsta i bilen och jag fick traska genom halva Umeå i pjäxor och med skidorna under armen. Lite sådär lagom lyckat. Lite lagom pinsamt.

När den så kallade vintern lämnat oss så kom våren. Efterlängtad som alltid. Framför allt hos en vilsen stockholmare. Och precis när våren kommit så började nedräkningen till semestern. Och det är där vi hamnar nu i historien. Efter ett sådär lagom inspirerande arbetsår på det nya stället så kom ledighet. Och samtidigt kommer hopp om att nästa termin. Nästa arbetsår. Ska bli bättre. Och jag måste tro det. För jag kan knappast gå in i en ny termin. Med ett nytt arbetslag och äldre barn. och inte tro på att det ska bli bra. Det vore som någon form av tjänstefel. Tror jag.

Dessutom är höstterminens början som nyår. Fast bättre. En ny start. Ett nytt liv. Med fokus. Energi. Och allt det där andra. Bruna ben och bruna armar. Sommarkvällar i minnet.

Men först ska jag vara ledig. Sex hela veckor. Det behövs. Verkligen. Sex veckor med fotboll. Sex veckor med Stockholm. Sex veckor med bra träning och lata dagar. Sex veckor utan sovmorgon. Jag kan inte lova att jag kommer att skriva i morgon igen. Jag kan inte lova att jag kommer att skriva innan nyår. Men som sagt. Jag är ledig i sex veckor.

Ladda julbatteriet

Det är inte många dagar kvar innan det blir julafton. Under tre veckor har det laddats. Gjorts i ordning. Fixats och donats. Det är som ett jävla batteri som laddas och laddas. Från första december till den 24:e. Missförstå mig inte. Jag älskar julen. Inte minst de dagarna mellan den första och den 24:e.

Det är en mysig tid. En sån där härlig blandning av mysigt, avslappnande, stressig och panikartad tid. Hur tidigt man än börjar med saker så blir det stressigt på slutet. Det går helt enkelt inte att göra en del saker fören precis innan den stora dagen.

I år ska vi fira jul på hemmaplan. Första gången ever. Det finns många fördelar. Men ger lite extra skön stress. Prinsen får sova i sin säng. Den där sängen han tycker om så mycket. Sängen han just nu tar tre timmar på sig att somna i. Samtidigt blir det en del att stå i på Dagen. Men en del växer med ansvar. En del tycker om det. En del presterar på topp under press. Så jävlar vad jag ska prestera med dukning. Matlagning. Och inte minst städningen. Det kommer glänsa. Skina. Klappas på magen av mätthet. Svettas av värmen från alla ljus som förgyller julstämningen.

Det är en dag kvar att arbeta. Det känns mest som att alla bara fördriver tiden just nu. Det är inte många knop som görs. Några julpysslar. Några städar undan saker. Några tittar mest på klockan. Jag pratar film och serier med en kollega. Och träning. I väntan på att få gå hem den sista dagen. I väntan på att få köra i gång ordentligt med julen. I väntan på att Håkan Hellström ska få förgylla en kväll.

Som sagt. Inte många dagar kvar nu. Det är nära. Nära att julens klockor slår. Nära att julstressen är över och långsamt övergår till vardag igen. Men det är okej. För när 2014 börjar så börjar en ny chans. En ny chans att göra något stort. Göra något nytt. Börja om. Fixa till. Ändra. Vad man nu vill göra. Men under de här sista dagarna ska jag fortsätta ladda batteriet. Det är inte riktigt fulladdat ännu. Lite mera jul får plats.