I morse vaknade vår bil utanför ett garage på andra sidan stan. Den stod där och väntade på att få sig en service. Kollas igenom. Få en ny baklykta och lite andra små skavanker. Lite sådär som en löpare känner sig i slutet på en säsong. Det går att köra på. Men det är ömt lite här och där.
I eftermiddags ringde verkstaden och meddelade att servicen var klar. Lampan får vänta. Den var beställd. Och jag hade tre timmar på mig att hämta den innan de stängde. Med andra ord. På med skorna och ta Prinsen i handen. Det var inte direkt svårt att få med honom när det skulle åkas buss.
Det här kanske var tredje eller fjärde gången någonsin jag åker buss i den här nya staden. Så det var lite av ett äventyr för mig också. Ner på stan och bussbyte. Hoppar på en buss som såg ut att vara från andra världskriget. Kändes inte direkt säker. Men den tog oss åt rätt håll i alla fall.
Vi hade tur med oss och lyckades få en buss som gick hela vägen ut till ingenstans. Till världens största område fullt med garage och verkstäder. Och ett media markt. Bussen stannar mitt på vägen och släpper av oss. Dammet yrde och vi stod där. Hand i hand. Liten och stor. Och såg ut över fälten och garagen.
Den lille lyftes upp på den stores axlar och så promenerade de iväg. Prinsen fortfarande lyrisk över att få ha åkt buss. Jag lyrisk över att vi snart hade bilen igen. Och inte satt på bussen från andra världskriget.
Inne i verkstaden berättade man vad de gjort och vad som skulle göras senare. Jag stod mest och nickade. Han hade kunnat säga vad som helst och jag hade inte fattat ett dugg. Det är sjukt vad jag skulle kunna bli lurad. Men jag vill tro gott om människor. När han pratat klart om hjulaxlar, bromsbelägg och luftfilter så drog jag kortet. Tog Djurgårdsnyckeln och satte oss i bilen. Äntligen. Nu ska bilen få sova i sitt egna garage igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hahaha så har jag också känt det att jag är husägare ibland. Fast mer av den anledningen att jag behöver vara förälder ibland också. Vill ursäkta mig för grannarna och berätta att jag skulle vilja ha lika fin trädgård som dem men jag hinner inte... fast det gör jag inte såklart! Jag tänkte på det för nån dag sen att man har blivit så målmedveten sen man fick barn. Man går typ aldrig och strosar runt på stan längre utan man har flera ärenden att utföra och stressar runt för att hinna. Sitter aldrig bara och solar i trädgården utan man går och drar upp några maskrosor, ställer iordning alla cyklar eller plockar ihop leksaker om man får en stund över... Ska bli bättre på att bara vara! /din barndomsvän
Det är kanske så jag ska göra. Be om ursäkt till grannarna. Eller så köper jag det största och bästa grillen i stället, för att kompensera.
Du har en poäng där, det är sällan man bara är. Det är alltid saker som ska göras. Jag måste också börja tänka på att ta saker med ro. (Säger jag nu när jag precis storstädat hela huset, skurat altanen, slipat bord och planteringslådor, städat/rensat förrådet, köpt och planterat blommor.)
Skicka en kommentar