About me.

Onsdag. Fast det är fredag. Och i morgon är det torsdag fast fredag men ändå söndag. Det är sjukt förvirrande och jag kan göra det hur komplicerat som helst. Men jag nöjer mig med att säga att det är kvällen före en ledig dag. Det är alltid bra. På alla sätt och vis.

Jag och Prinsen har varit ensamma i kväll. Flickan från landet i norr är ute på gravidäventyr. Vad det nu innebär. Prinsen och jag tar fram vikterna. Lyfter lite skrot. Värmer lite rester. Delar på en chokladbit. Avslutar med lite bolibompadrake som ger i från sig skumma ljud.

Nu är det lite soffläge som gäller. Prinsen snarkar i sin säng och är laddad för att få hoppa i vattenpölarna i morgon. Jag sätter på en film. About Alex. Jag tänkte att jag skulle slötitta lite samtidigt som football manager spelas flitigt på datorn. Men än så länge har jag inte riktigt kunnat slita blicken från filmen. Inte alls.

Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in på. Men kort sagt. Det handlar en ung man som försöker begå självmord. Han klarar sig och ett flertal av hans vänner samlas över en helg i hans stuga.
Alla hanterar det här på olika sätt. På sitt eget sätt. Någon skämtar. Någon låser sig. Någon gråter. Någon vakar. Konflikter uppstår. Hanteras och reds ut. Vänskap sätts på prov.

Jag fastnar. Reflekterar. Tänker tillbaka. Jag minns. Jag försöker att inte minnas. Jag har sett en halvtimme av den här filmen och det finns redan så fruktansvärt mycket som är, vad ska jag säga, fantastiskt. Eller igenkännande. Riktigt jävla bra helt enkelt.
Ibland blir det sådär. En helt vanlig film. Men så träffar den. Rakt i hjärtat. Man känner igen sig. Skrattar. Låter tårarna rinna. Känner den salta smaken i munnen. Och blir så satans jävla berörd.

När filmen är slut kommer jag känna mig tom. Det vet jag. Men på ett skönt sätt. Jag ska försöka att inte minnas för mycket. För som Håkan brukar sjunga. "Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än..."