Informationsmöte - face my fears

De senaste dagarna har jag tillbringat med en kollega instängd i ett rum. Det där låter inte direkt jättepositivt. Men det är inte så illa som det låter heller. Jag har inte suttit där hela dagarna och hela kvällarna. Men några timmar varje dag har vi arbetat med att få ihop material till ett informationsmöte för de nya föräldrarna som ska komma in till oss på storbarnsavdelningen i höst.

Jag hatar det. Jag hatar det sjukt mycket. Inte att det ska komma in nya barn. Utan att stå inför alla föräldrar och berätta om den pedagogiska planen med vår avdelning. Bli bomaderad med frågor som inte går att ducka. Att snällt stå där och le. Jag har alltid hatat det. Ja, inte att le utan att prata inför människor. Vilket så klart gör det fruktansvärt löjligt och lätt ifrågasättande varför jag valde att gå och bli lärare.

Men om vi försöker förtränga alla de gånger man skulle läsa högt i lågstadiet. Alla de där redovisningarna  i högstadiet. Presentationerna på gymnasiet och de hållna lektionerna på lärarhögskolan. Och i stället fokuserar på nutiden. På det här mötet. På det här jävla mötet som äger rum på måndag. Så har vi till slut arbetat fram en powerpointpresentation som förklarar varenda liten rutin vi har. Vi har material som ska visa på all pedagogik som kan ske i varje rum. Vad vi har för förväntningar på föräldrarna och vad föräldrarna ska kunna förvänta sig av oss. Och så har vi till slut en fruktansvärt välstädad och fin avdelning att visa upp. Givetvis är inte det där sista. Den där välstädade avdelningen. Den är inte riktigt klar än. Det är svårt att få till den när det drar runt 40 barn där samtidigt.

I morgon är det fredag. Då har jag planering på morgonen och ska sätta ihop det sista. Dra ut åhörarkopior. Kontrollera det tekniska. Min film jag gjort som snabbt visar upp vad man kan hitta på som barn på en stor avdelning. Sen ska allt vara klart. Bara att invänta måndag kväll. Helveteskvällen. Om ni missat det. Så hatar jag det där. Nu vet ni. Samtidigt valde jag att ta på mig det här. Face my fears. Som man säger. Jag vet att jag kommer att vara nöjd över att jag gjorde det här. Sent på måndag kväll. Samma kväll som Stockholms stolthet vinner derbyt.Hur man sen kunde lägga det här mötet samma kväll som ett Stockholmsderby. Det är ofattbart. Jag antar att det är för att jag bor i norrland. Fan.