En önskan av en mamma

Idag kom chefen till mig. Hon berättade att en ny pojke skulle börja på min avdelning. I och med att flickan som jag gjorde hembesöket hos, inte skulle börja. Så behövs en plats fyllas.

Den här pojken bor granne med grinden hos oss. Han bor två meter i från våran gård. Så han kanske känner till stället rätt bra ändå. Det borde han göra. Men inskolas ska han i vilket fall som helst.

När chefen berättade om det så frågade jag om jag skulle ta inskolningen. Eller om Chicha H eller D skulle ta den. Då kom bomben. Håll i er nu. För det här är jag nästan nöjd över.

Chefen berättade att mamman indirekt hade önskat att jag skulle ta inskolningen. Varför vet jag inte. Kanske har de studerat oss pedagoger som glider runt på gården med barnen. Kanske har de sett vilka som står och prata med en kaffekopp i handen. Och vilka som aktivt är med barnen. Eller så är det för att jag är kille. Eller så hittar chefen bara på för att jag ska bli glad. Men det tror jag inte hon gör.

Nu ska han snart alltså skolas in hos oss. Av mig. Precis som önskat. Och det ska fan bli den bästa inskolningen någon fått. Fast... Jag ska bara lista ut hur man gör först. Hm.

Livet är inte rättvist...

Det var där Flickan från landet i norr och jag firade nyår senast. Det var då pojken sprang omkring och var glad.
Flickan från landet i norr och jag träffade dem för två veckor sedan. I norr. Det var där det sista mötet var. Pojken sprang ut med pappa och plockade blåbär. Sådär glad och lycklig som barn ska vara.

Jag känner dem inte alls lika väl som Flickan från landet i norr. Men det känns ändå. I magen. Och i hjärtat.

Det är verkligen inte rättvist.


http://dolly.wordpress.com/2008/08/13/det-finns-inga-ord/

Hembesöket som försvann

Igår kom den där söndagen jag väntat på. Söndagen som skulle vara så fylld med söndagsånget att det skulle räcka för hela huset. Och grannarna med. Men den kom aldrig. Jag tänkte och tänkte på arbetet. Men det kom ändå ingen söndagsångest.
Och jag antog att det var väl fint. Alla tiders. Jag antog att det skulle bli roligt att börja arbeta igen.

Och så kom den där måndagen. Måndagen där arbetet skulle återupptas. Och jag åkte dit och kände mig rätt nöjd med att jag hunnit klart med allting innan jag gick på semester. Alla lappar var utbytta. Alla lådor var flyttade. Allt var klart för den nya barngruppen.

Och allt det där stämde tills jag kommit innanför dörrarna. Där mötte jag chefen som började berätta hur läget såg ut. Den flickan jag varit på hembesök hos. Som jag varit så förbannat jävla nervös inför. Ska visst inte börja. I stället skulle en pojke börja. Alla lappar börjades i panik bytas ut. Och den nervositet jag bearbetat under semestern försvann och byttes ut mot en annan jag inte riktigt hade förberett mig på.

Glädjande var dock att mamman till varit på hembesök hos hade sagt snälla ord om mig. Jag hade en varm person. Välkomnande och tydlig. Och både det ena och det andra. Det kändes bra att höra. Då kanske hembesöket inte var helt i onödan ändå.

Nu är jag alltså igång. Riga, Umeå, Sundsvall och Tyskland är historia. Det var bra dagar. Det var fina dagar. Trots bristen på struktur. I Tyskland fick jag av mina släktingar frågan om jag pluggat mera tyska sen senast. De tyckte jag pratade så bra. Det har jag inte. Men det flöt på bra. Riktigt bra. Och Flickan från landet i norr var tapper som försökte sig på tyska ord och fraser.

Nu är det vecka 33. Och det är där allting börjar. Det är första dagen på det nya året. På förskoleåret. Där allt man gör ska bli till det bättre.

Winnerbæck gør en varm

Jag sitter nu i receptionen på ett hotell i Sundsvall. Kavajen jag har på mig ær bløt. Trøjan innan før ær bløt den också. Och trøjan innanfør den likaså. Och så fortsætter det. Ænda fram till benmærgen. Men det gør ingenting. Jag ær glad. Jag ær nøjd. Och jag har precis varit och sett Herr Winnerbæck rocka loss till en gæng helt fantastiska låtar.

Det droppar lite från håret som hænger tungt øver pannan. Ryggen ømmar lite efter att ha stått upp i en herrans massa timmar. Och jag ska upp om fem timmar før att byta sovplats från hotellets skøna mjuka varma sæng. Till baksætet av en Saab. Men det gør inget det heller. Jag ær nøjd. Jag ær lycklig. Jag har precis varit och sett herr Winnerbæck stå och njuta på scenen.

Efter att ha hørt hans ord. Hans meningar och hans texter så blir jag alldeles sådær full av ord och kænslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut dem. Och jag vet inte riktigt vad det egentligen ær som vill ut. Kanske ræcker det med att de får bubbla ut lite lagom osynligt i luften. Utan att någon ser dem eller kænner till dem.

Værmen børjar lite lagom komma tillbaka till kroppen. Och trøttheten faller på på samma gång. Instællningen på det hær tangentbordet verkar vara på något annat sætt æn ett vanligt. Før jag antar att Sundsvall inte ligger utanfør Svea rikes grænser. Men det ær helt okej i kvæll. Jag har precis sett Herr Winnerbæck stå på scenen och pratat om att han tycker att publiken var fantastisk. Att vi var speciella. Och någonstans vill jag tro att det sæger han nog bara hær i kvæll. Att det inte ær något som han sæger på de flesta stællena under turnen. Men kanske vet jag bættre æn så.

Vad gæller tangentbordet. Så låter jag det vara så. Klockan passerar alldeles strax tolv. Och det ær verkligen dags att krypa ner under tæcket. Før att le. Før att låta håret torka. Och før att kænna sig alldeles varm inombords.

Längtan gror

Tiden här uppe börjar nu rinna ut. Bara några timmar kvar innan vi hoppar på bussen ner till Sundsvall. Börjar se fram emot en helg på hotell. Och inte minst en konsert med Herr Winnerbäck. Och efter det. En lång bilresa ner till Peine, Deutschland.

Men längst där inne bland all längtan finns det även andra tankar. Det är en slags längtan det också. Givetvis handlar det om arbetet. När höstterminen börjar allt om på nytt. Det hela är bättre än nyår för mig. En chans att börja om. En chans att ändra och förbättra. Och det har länge nu pågått en hel del tankar kring ändringar hos mig. Inte bara arbetsmässiga utan allmänt. Allt som har med arbete, träning, negativitet, övervikt, sociala fobier och ekonomi att göra. Och säkerligen en hel del andra saker också.

Men nu gällde det arbetet. Och den nya chansen till att sköta det som jag egentligen vill. Inte som jag gjorde i våras. Allt för mycket tid lades på att dokumentera. På att irritera sig på min idiotiska meningslösa manliga kollega. Och på att tänka negativa tankar. Det får det vara slut på nu. Den osynliga manliga kollegan har ersatts med Chicha H. Helt fantastiskt. Schematäckningen är enorm. Arbetet kommer att kännas mycket lättare. Roligare. Mera positivt.

Och genom allt det där. Det nya som kommer. Kommer ändringen som jag velat göra med arbetet. Det är att gå tillbaka till ruta ett. Till det jag gjorde i början av karriären. Jag var mycket med barnen. Lekte och pratade. Satt med dem. Och det gav fruktansvärt bra kontakt med dem. Dit ska jag tillbaka. Och jag tror att den tiden kommer att finnas i höst.

Samtidigt som det finns en hel del nya utmaningar. Dem kan jag återkomma om lite senare. Förhoppningsvis innan jag börjar med dem. Innan de attakerar mig från ingenstans. Även om jag trots det ska kunna ta emot dem och plocka bort dem. Ett efter ett.

Men innan det. Innan arbetsdagar på barnens nivå. Innan de nya problemen jag ska tackla sönder. Och innan ett nytt samarbete. Ett positivt och lättsamt samarbete. Så ska längtan till allt det där få ligga och gro lite till. Och det ska rockas till Lasse. Och pratas tyska. Kanske även det på ett barns nivå.

För mycket att ta in

Nu har vi varit här upp i norr ett par dagar. Jag överlevde flygresan den här gången också. Knogarna var vita efter landningen. Boken var lite lagom ihop tryckt i min hand. Men ner kom vi visst som vi skulle.

Första dagen blev enorm. Det var varmt. Och det var skönt. Vi tog en eka och rodde lite på vattnet. Försökte fiska. Men det gick som det brukade. Att det enda vi hade var pimpelspön. Det spelade nog inte så stor roll.

På kvällen var vi och grillade vid en stuga vid vattnet. Det var stilla. Det var lugnt. Och en fantastisk utsikt. Skymmningen kom. Men ljuset höll sig uppe. Det badades badtunna. Varmt vatten i den lite kyliga kvällsluften. Sedan in i bastun.

Det grillades riktigt god mat. Och det dracks några pilsner. Sedan tog vi båten tillbaka. Vi for över ett spegelblankt hav. Månen speglades på ytan. Lätt dimma låg över vattnet. Det var så många intryck att ta in. Så det höll på att rinna över. Det blev nästan för mycket. Så jag blev lite tystlåten.

Andra dagen bestod av en visfestival de brukar ha ute på någon ö här uppe. Det åktes färja ut dit. Och så satt vi och fikade vi en strand. Innan det var dags att ta sig upp till scenområdet och en plats i gräset eller på en läktare. Där smååts det. Och njöts av kvällssolen och av de mysiga stämningen. Sedan kom artisterna.

Maja med sin skånska och roliga låtar. Rolle som var bitter på Brolle. Men som sjöng riktigt bra. Och så Malin som inte gjorde speciellt stort intryck. Och Gertrude och sin vän. Bra på mellansnacket. Mindre bra med sången. Och så till slut kom även dragplåstret. Mr Brolle himself. Han sjöng om sin lilla byuppväxt. Han sjöng låtar från Mr. Cash. Och givetvis livande han upp stämmningen med sina Elvislåtar. Riktig bra var det hela. Och det var med ett leende. Och återigen full med intryck. Vi lyckades trycka oss med den första färjan hem.

Det här kanske är vardags saker för de här uppe. Men för mig var det nytt. Jag är inte van vid sådana dagar. Att åka på vatten. Att bada badtunna. Och att sitta vid vattnet och äta grillat. Och bara känna hur lugnet ligger över hela stället. Eller att vara på visfestilav. Jag vet heller inte om jag skulle klara av det många dagar. Eller om rastlösheten skulle slå mig så hårt i ansiktet så jag skulle vara tvungen att ta mig till en stor stad. Det vet jag inte. Inte fören jag provat på det.

Nu har det alltså gått ett par dagar. Och det har varit fullt upp. På ett bra sätt. På ett sätt där nya intryck kommer flygandet på mig. Men det tar lite tid att samla dem alla. De är ändå så många. Ett par dagar är det kvar här uppe. Jag vet inte vilka intryck de ska ge mig. Ett 95-års kalas. Sedan tar bussen oss ett par mil ner till Sundsvall.

En dag i köket

Semestern rullar på. Och det finns inte allt för mycket att göra. Vi har inga busskort och vi har inte direkt råd att hitta på och göra någonting. Flickan från landet i norr är på arbetet då hon ska. Och de flesta av mina vänner har redan haft sin semester. Vi väntar båda två att få sätta oss i bilen och åka ut till Arlanda. Sätta oss på planet och åka upp till norr.

Men först är det måndag morgon. Och det finns inte så mycket till plan. Lite handlande och lite bakande kanske. En av Flickan från landet i norr's vänner ska komma förbi på middag. Så då måste det finnas efterrätt. Lite snabbt slänga ihop några glas med pannacotta.

Och till kaffet behövs det något att tugga på. Lite Rocky Road med marshmellows, jordnötter, pistagenötter och choklad.

Och för att överarbeta det hela så var jag tvungen att göra lite

kladdkakemuffins också. Av bara farten.

Men så fanns det lite annat roligt i skafferiet som man kunde leka lite med. Och lite småkakor fungerar alltid. Så det fick bli lite mera bakande. Lite hallongrottor. Och lite chokladkakor med små chokladbitar i. Och så lite apelsinkakor.

Så plötsligt stod det en hel korg full med olika sorter.

Och kylskåpet var fullt. Frysen rinner över. Och frågan återstår.

Vem fan ska äta upp alltihopa?

Tillbaka från en hemsk stad

Igår kom vi hem från en kortare utflykt till Lettland. Det finns inte så mycket att säga om själva båten och resan dit. Det fanns en hytt. En liten jävel. Och det fanns buffé. Buffé där 2 miljoner människor skulle ha mat samtidigt. Räkna ut själva hur det blir.

Men i alla fall. Till slut var vi i land i Lettland. Riga låg framför våra fötter. Och efter en korater promenad från hamnen var vi inne i stan. Det var ödelagda hus. Halvförfallet och sunkigt. Och som det sades, så kändes det som att det låg ett slags vemod över hela staden.

Människor saknade leenden. Det fanns inga skrattande barn. Inga glada röster eller positiva rörelsemönster. Det hela kändes tragiskt. Servicen hos personal, både i landet och på båten var katastrofal. De satt där med sina nedslagna blickar och önskade nog att någon bara skulle komma och ta dem där ifrån. Långt där ifrån. Och aldrig låta dem komma tillbaka.

Staden i sig kan ha varit fin. Det var lite mysiga gränder. En fin kyrka. Och lite gamla hus. Men stämningen på folket höll ett hårt grepp om oss och det var svårt att verkligen njuta av någon kultur.

Några timmar senare var vi tillbaka på båten och på väg hem mot Sverige igen. Tillbaka till ett land som ligger så nära, men är så pass annorlunda. Där leende finns. Skratt och glada miner. Där allt är så otroligt mycket bättre.

Det var en trevlig resa i sig. Inga jobbiga stunder. Ingen påtryckande tystnad. Flickan från landet i norr och jag får tacka så mycket. Tacka mor. Tacka far. Och tacka någon för att vi ändå bor här. Där allt ändå är riktigt riktig tbra.

Fyra delar blev fem

Semestern var från början upp delad i fyra olika delar. Först bara vara hemma och ta det lugnt. Andas ut. Andas in. För att sedan åka upp till norrland. Till tillflyktsorten där uppe. Den tredje delan bestod av ett hotelbesök i Sundsvall. Och med en härlig Winnerbäckkonstet.

Det fjärdedelen består av utlandet. Efter Sundsvall åker vi direkt ner till Tyskland. Och den lilla byhålan Peine. För att hälsa på lite släkt. Och för att fira en 75-års dag. Det blir en lång bilresa. Och en lång tid att vara borta från hemmet och de två små katterna. Men trevligt att komma ner dit igen.

Från början var det alltså tänkt så. Men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Och ibland ändras det till det bättre. Jag har bara varit hemma några dagar. Och vi ska som tänkt upp till norrland. Och ner till Sundsvall. Och så vidare ner till Tyskland.

Men i morgon. Då kom det in en ny sak. Då blir det en liten kort resa till Lettland. Med båten över till Riga. Bara sådär. Jag har en snäll och generös mor och far.
Så det blir lite havsvind. Lite frukost och middagsbufféer. Och ett land till som kan läggas till på besökslistan. Jag tror jag är uppe i 24 olika länder nu.

Så imorgon eftermiddag bär det av. Över havet. Till ett land jag i vanliga fall kanske inte skulle besöka. Men det är säkert fint när man väl är där. Om inte annat är det trevligt sällskap. Och bufféer. Och så får man komma iväg lite. Och vara lite impulsiv, även som kontrollmänniska. Fyra planerade delar blev fem. Och det är okej det också.

Två vänner

På gymnasiet hade jag en vän. Jag hade ett flertal. Men en av dem var en riktigt riktigt bra vän. Vi kunde prata om allt. Tänkte lika och resonerade på samma sätt. I allt utom politik. Vi pratade ofta och träffades en hel del. Skrattade och grät ihop.
Det var på gymnasiet. Och en liten tid efter det. Nu har vi inte pratat på över ett år. Kanske två.

På gymnasiet hade jag en annan vän. En vän som också var en riktigt bra vän. Vi umgicks mycket och pratade en hel del. Den här vännen träffar jag fortfarande ibland.

Varför jag slutade umgås och prata med den första vännen vet jag inte. Det bara blev så. Det rann ut i sanden. Så att säga. Men jag antar att det blir så ibland. Man har olika vänner i olika skeden i livet. En del kommer. En del går. Alla kan inte bestå livet ut. Så är det bara.

Ibland kan jag sakna att prata med den där vännen. Och ibland inte alls. Och det har absolut inget att göra med henne som person. Båda de här vännerna känner varandra. Vi umgicks alla tre. Han har fortfarande kontakt med henne. Vilket är jätteroligt.
Tyvärr så ger han mig dåligt samvete varje gång vi träffas. Frågar varför jag inte hör av mig till henne. Säger att det är mitt fel att vi inte umgås längre. Och verkar tycka det är dåligt av mig. Jag brukar ta åt mig och må dåligt av det. Trots att jag egentligen inte tycker det är mitt fel.

Men kanske är det dåligt av mig. Fast jag ser det annorlunda. Vi kanske är i helt olika skeden i livet. Det var en fantastisk vän, som stöttade mig genom en del svåra år. Och förhoppningsvis hjälpte jag henne också. Men sedan gick vi åt var sitt håll. Blir det inte så ibland? Måste man hålla kontakten med alla sina gamla vänner? Kan man inte bara få gå vidare åt olika håll? Utans att det är någons fel? Kanske stöter vi på varandra senare i livet och återupptar kontakten. Tills dess tycker jag att det kan få vila. Utan några som helst negativa känslor för den andre. Utan att behöva få dåligt samvete.

Husligt arbete

Första dagen på semestern. Hur kommer det sig att så fort man får semster. Blir lite ledig. Så ska det görs så förbannat mycket saker? Sista veckorna bunkras det upp en hel hög med uppgifter som man anser kan göras när man väl blir ledig. Nu är jag ledig. I fyra veckor. Och för första gången känns det som att det är precis vad jag behöver. Fyra veckors paus från det där stället. Byta batterier. Ladda upp dem på nytt.

Då man är ledig borde man ligga kvar länge i sängen. Bara ta det lugnt. Se på film i soffan eller gå ut i solen. Om man nu skulle få för sig att hitta någon där ute. Men jag gick upp tidigt i stället. Gick väg till skogen för att ta en lång promenad som träning. Allt för att kunna träna, då jag inte får springa ännu. Med mig hade jag en bunke. Och i skogen väntade myggen. Och lite blåbärsris.

Tänkte att jag skulle försöka på mig något annat än bara att baka. Jag gick in för att göra blåbärsmarmelad. Och det blev perfekt. I alla fall enligt mig. Smakade som den skulle. Fyra burkar fick jag ihop till. Så nu är oskulden tagen. Nu har jag gjort marmelad. Och i bakgrunden rullar vuxenpoängen in.


Så då stod jag där i köket. Och tänkte att det här kan inte vara allt. Jag har ändå semester. Lite mer ska jag väl hinna med att göra så här på första dagen. Så då slängde jag ihop lite kaka. En choclate chip browniekaka. Allt efter gudinnan Leila's ord.

Så nu står burkarna med marmelad i kylen. Extra blåbär i frysen. Och en kaka på svalning ute på kattträdet på balkongen. I handen håller jag en pilsner. En Heineken. Allt för att återfå en del av manligheten som jag ibland långsamt känner glida i väg under allt bakande och donande.

För övrigt borde husligt arbete innebära att man har ett hus. Jag har inget hus. Jag har en lägenhet där katterna inte kan sträcka på benen ordentligt. Och inte jag heller för den delen. Så jag borde få ett. Ett riktigt fint hus med bakmaskin och stort kök. Precis som jag vill ha det. Jag borde få det nu. Så jag kan fortsätta med mitt husliga arbete.

De sentimentala tiderna

Och så var det äntligen dags. Att för sista gången på ett tag smälla igen den där tunga ytterdörren. Och höra den gå i lås med en smäll. Alla lådor och korgar är redo för de nya barnen som kommer in i höst. Alla listor är uppdaterade. Jag lämnade stället precis som jag vill se det om fyra veckor. Det kan vara så att jag har ett litet kontrollbehov. Och för sista gången på ett tag hoppa upp på cykeln. För att cykla de 12km hem.

De flesta barnen har redan gått på semester. Men en del var kvar även den här veckan. Så avskeden har spritt ut sig det här året. Barn som ska sluta och gå vidare. Vidare till nya stora utmaningen i skolan och dess värld. Vi har gjort vad vi kan. Nu är det upp till andra att sköta deras utveckling.

Jag är inte så mycket för det här med avsked. Helst säger jag bara hej då med en handvinkning och går ut genom dörren. Jag vill inte hålla på att kramas och prata minnen och framtid. Men det blir så ibland ändå. Föräldrar som vill tacka för den här tiden. Barn som blir tårögda när de inser att de inte ska tillbaka till förskolan.

Nu är alla avsked tagna. Alla har gått vidare hem till sitt. Och jag lyckades ta mig hela vägen hem på cykeln. Genom regnet som så snällt öste ner. Kall och blöt kom jag hem. Men jag lärde mig en sak. Att bilister ser mycket gladare ut när de tittar ut genom rutan på sin torra varma bil, och ser en blöt cyklist. Roligt att kunna hjälpa till. Verkligen.

I rock!

I natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och vred på mig och stirrade upp i taket. Tankarna cirkulerade ordentligt i huvudet. Och så plötsligt var det morgon. Och det var dags att stiga upp.

Idag skulle jag inte till arbetet. Inte diret i alla fall. Utan det var dags för det där hemska vidriga hembesöket. Det jag varit livrädd för. Så jag stack iväg. Kräktes två gånger av nervositet. Och insåg att jag var utanför deras lägenhet 45 minuter för tidigt. Så efter att ha tuggat tuggummi och vandrat omkring ett tag så ringde jag på deras dörr.

Flickan var lite blyg i början, men verkade komma igång lite på slutet. Jag satt där och pratade om våran förskola och frågade flickan lite. Och mamman frågade mig. Efter två timmar kändes det som att allt var avklarat. Och det gick som en dans. En dans på rosor. Och med enkla steg.

Nöjd. Belåten. Och med en positiv känsla gick jag ut. I regnet. Och hoppade upp på cykeln. 39 minuter senare var jag på arbetet. Lika blöt som om jag skulle ha ställt med i duschen med kläderna på. Tur att jag har överdragsbyxor och tofflor där som jag snabbt kunde hoppa in i. Och att torkskåpen gör det de ska.

Så då kan jag relatera till det alla sagt tidigare. "Det är inga problem". "Det går fint". "Det där fixar du utmärkt". And so on. And so on. Ja. Jag fixade det utmärkt. Inga problem alls. Jag kunde svara på varenda fråga. Och jag fick lite dialog med barnet. Precis som det var tänkt. Kanske har jag ändå lite koll på mitt yrke. Kanske kan jag just idag. Bara idag. Säga: I rock!

En mindre grabbig grabbdag

Om några månader ska min kära bror gå fram till altaret. Han är nervös. Och jag är nervös. Inte för hans skull. Utan för min. Jag är bestman. Jag ska stå där framme jag också. Jag ska hålla tal. Jag kommer att ramla ihop och dö.

Men innan dess så är det en del som han ska handla för att kunna se anständig ut där framme. Tidigare har vi båda shoppat kostym och skjortor. Jag har allt mitt på det torra. Men han behövde lite till. Därför var det idag dags för en runda på stan.

Bror min, Mr P-son och jag. Bröllopsbutiker. Skoaffärer. Smyckesbutiker. Pengarna hans rullade. Och påsarna växte i hans händer. Men det gick helt klart över förväntan.

När shoppandet var klart gled vi in på centralbadet. Tränade lite. Tyvärr får jag inte springa. Jag får inte cykla. Jag får egentligen inte göra något alls som kan belasta hälsenan mer än vanligt. Men det blev lite gymande. Och äntligen fick jag känna på lite svett och ömma muskler igen. Och antagligen kommer jag känna av dem ännu mer i morgon bitti.

Direkt från gymet ner till poolen. Simma av sig lite. Och in i duschbastun. Och så ner i bubbelpoolen. Och så in i ångbastun. Så höll det på. Några timmar senare. Lagom möra. Rullade vi ut därifrån.

Vi rullade hela vägen till östermalm. Östermalm, där blickarna bränns på skinnet. När man ser ut som man absolut inte får när man är på östermalm. Men snabbt in på en kinabuffé restaurant. 35 sushibitar senare. Med rejäla magsmärtor, tog vi oss ut.

Och för att få upp den manliga nivån på normal igen så blev det lite playstation avslutning. En bra dag. En skön dag. Även om den kanske inte var så grabbig som en grabbdag kanske ska vara. Shopping. Relax. Och resturantbesök. Ja. Varför inte.

Nu kan dagarna räknas ner till bröllopet. Alla har sitt på det torra. Jag sitter ensam i soffan och läser igenom itt tal. Samtidigt sjunger Håkan Hellström om sin ängel. Och jag längtar vidare till sommar och semester.

SL-thanks for nothing.

Nu sitter jag redan på arbetsplatsen. Det är tyst och stilla. Bara städerskan är här. Men hon kommer snart att skura det sista golvet och packa ihop sina saker. Innan klockan slår 07.00 måste jag hinna öppna ytterdörrarna.
Men jag vill inte. Jag vill inte låta andra komma in. Jag kan vara själv här idag. Alla andra kan stanna hemma. Föräldrarna kan gå hem igen. Med sina barn.

När klockan ringde kl 05.00 i morse tog det ett tag att komma på vad det var den här morgonen. Men halvvägs in i badrummet. Dit man numera får trängas med den sällskapssjuka katten som bara springer runt och piper på morgonen. Då kom jag på det. Bussstrejk. Kul. Skitroligt.

Alltså var det bara att hoppa på cykeln och trampa iväg. Trots ett cykelförbud från sjukgymnasten. Men jag insåg att jag inte hade så mycket val. SL styr mitt liv. SL hjälper mig. SL förpestar min tillvaro. Bigtime.
Och så sitter man med ett svindyrt busskort och kan inte använda det. Men jag kanske inte bara ska skylla på SL i det här fallet. Kanske ska jag skylla allt på dem. Det skulle vara det lättaste. Men jag har förstått att det finns fler parter inblandade i den här soppan.

Nu närmar sig klockan 07.00. dags att göra en insats kanske. Innan jag sedan kan sätta mig ner igen och vänta ut klockan. Vänta ut dagarna till semestern. Den är nära. fast känns otroligt lång ifrån. Ska bara hålla ut några dagar till.

På vägen hit i morse cyklade jag förbi ett gäng sönderslagna busskurer. Glassplitter över allt. Männsikor som tittar och skakar på huvudet. Suckar åt dagens ungdom. Men idag kan jag nästan förstå. Men bara nästan. Tack för allt SL. Thanks for nothing.

Tredje delen av semestern

Igår var nog första gången jag verkligen rattade in P1. Helt medvetet. Det var Lasse som skulle sommarprata. Herr Winnerbäck. Han var bra. Han är bra. Pratade på om både det ena och det andra. Uteblivna intervjuer och om sprit. Om att behöva välja mellan får i kål eller köttbullar. Och göra det på ett seriöst och moget sätt.
Tyvärr hann jag bara höra halva. Innan det var dags att förflytta sig till USM och hans gröna balkong. Där den kalla ölen stod och väntade. Precis bredvid de små rykande kopparna fyllda med cappuccini.

Men det blir fler tillfällen att lyssna på Lasse. Visst är det bara gå in på Sveriges radio's hemsida och lyssna på hans sommarpratande. Eller sätta på skivorna som står här. Eller alla låtarna på datorn. Men det finns ett tillfälle till. Det bästa tillfället. Det kommer att ske i Sundsvall.I början på augusti.

När Flickan från landet i norr och jag varit uppe i hennes hemtrakter ett tag så är det dags att åka söderut igen. Men inte hela vägen till storstan. Vi stannar till i Sundsvall och möter Bror och hans Dalaflicka. En weekend där med avslutning på folkets park där Lasse har sin konsert. Lite mindre. Lite mer mysigt.

Och inte bara spelningen. Att få bo på hotel två dagar. Men service. Frukost, lunch och kvällsbuffé. Och så den där kaffemaskinen i receptionen. Den här guld värd. Och den är gratis. Det blir en tredje del av semestern. En riktigt bra del det också.

Så det gör inget att jag missade andra halvan av Lasse's sommarprat igår. Jag tar igen det i sommar. Eller kompleterar. Att i stället sitta med USM där på balkongen var inte fel det heller. Och att sedan gå vidare till Tant S. En bit längre bort. Där lite kollegor och annat folk hade sina kalla öl ståendes. Två grupperingar blev en. Och kvällen blev lång.

Andra delen av semestern

Nu har snart en vecka till gått. Så nedräkningen till semestern kan fortsätta. Tre veckor kvar. tre veckor av städande och plockande. Och så det där hemska hembesöket som gör mig totalt jävla livrädd.

Efter de två veckorna på hemmaplan. Då är det dags att packa väskorna. Inte till någon solig strand någon annanstans i europa eller övriga världen. Utan det bär av norrut. 70 mil för att vara exakt. Till Umeå och Robban. Till Flickan från landet i norr's hemmaplan.

Det blir med flyg. Vilket känns lite lagom bra. Flyg är läskigt. Flyg gör mig orolig. Men det var det billigaste allternativet. Och det snabbaste, så klart. Så det är bara bita ihop den dryga timmen.

Vad som sker där uppe vet jag inte. En farmor fyller 95. Och det finns en hel del trevligt folk att träffa. Det ska bli skönt att åka upp. Jag har längtat. Norrland har nästan blivit som en slags tillflyktsort. Att hitta något slags lugn. Jag behöver inte prestera. Jag slipper krav och måsten. Från mig och från andra.

Jag tycker om staden. Jag tycker om de två orterna utanför. Och jag tycker om människorna. Och så får jag se Flickan från landet i norr må sådär extra bra. Över att få vara hemma. Hemma på riktigt. Det blir lite mer än en vecka där uppe. Där uppe som kanske blir min hemmaplan i framtiden också.

En ångestfull midsommarmiddag

Och så blev det midsommar. Och tanken var att det skulle bli lite midsommarmiddag med lite släkt hemma i det där barndomshuset. Och allting gick alldeles utmärkt i början. Ända fram till en liten bit in på middagen.

Plötsligt var det någon som började räkna potatisar på allas tallrikar och så trillade jag dit. Matångesten kom som ett brev på posten. Kallsvettningen stormade fram. Andningen blev häftigare. Blickan vandrade från skål till skål. Från tallrik till tallrik. Och det jag fick i mig efter det var några sockerärtor, morötter och lite sallad. Och varken det eller de få sillbitarna och potatisen jag åt innan, fick stanna kvar särskilt länge.

Mittemot mig satt bror. Vältränad och smal. Mittemot honom satt jag. Tjock, fet och ohälsosam. Avundsjuk. Och med ångest som syntes väldigt tydligt. Och ville vara vart som helst utom där jag satt.

Det behövs så lite för att jag ska trilla dit ibland. Och jag vet inte hur jag ska komma över den där sista branten av matproblem. Jag vet heller inte hur jag ska få bort fettet från kroppen. Hur jag ska känna mig mera vältränad. En sak som är säker, är att jag måste bli hel i senan snart, så jag kan börja springa igen. Och att de onyttiga kvällsätandet måste bort. Och bakandet få ett slut.

Tar jag bort några sådana saker och försöker få bort de 200kg av fett som sitter på mig så blir det på ett bättre sätt. Då behöver jag inte sluta helt. Då behöver inte fingrarna vandra ner längs insidan av halsen. Då slipper jag det. Då slipper andra det.

En annan sak som är säker är att jag förstör trevligheter för de runt omkring mig när jag blir sådär. Sådär ångestfull. Och det ber jag om ursäkt för. Men jag kan inte hjälpa det.

Tigern har hittat hem!

I går kväll efter fotbollen var det dags att gå och sova lite. Efter en stund hör vi båda ett svagt slags jamande. Det är inte Nike. Tigern vi har haft kvar här hemma. Så både Flickan från landet i norr och jag hoppar båda upp och springer ut på balkongen.

Och så ser vi. Där nere. tre våningar under oss. Mellan ett par bilar. Sitter Dolly. Våran lilla saknade tiger. Och ser upp på oss med stora ögon. Exat en vecka sedan hon hoppade ner från balkongen.

Vi slängde på oss lite kläder och rusade ner med hennes syster. Tigern där ute var lite trevande första sekunderna, men sedan kom hon fram. Ett par kilo svagare än när hon var här för en vecka sedan.

Nu har hon hängt över matskålen och hängt på oss. Kurrat konstant. Hennes syster är lite avvaktande. Luktar en massa. Men det hela verkar gå bra. De ska nog hitta tillbaka till det de hade innan äventyret.

Om man nu bara förstod vad Dolly pratar om. Jag är säker på att hon går runt och berättar allt hon gjort. vart hon varit. Alla hundar och katter hon har nockat. Mött och ekorrar hon slaktat. Ja, allt det där vanliga som tigrar brukar göra.
Vad hon än gjort. Nu är hon hemma. För gott.

Professionell utveckling

Köpings M har precis farit sin väg efter några timmars fikande och pratande. Köpings M som numera kanske borde heta Västerås M. En hemstad har blivit en annan.

I höst ska jag få göra en sak som jag tidigare aldrig gjort i mitt yrkesliv. Jag ska få ha en inskolning. En riktig och alldeles egen inskolning. Det ska börja en ny flicka på våran förskola och hon ska direkt in på den äldsta avdelningen. På min avdelning.

Så idag har jag pratat med hennes mamma och bokat in ett hembesök innan semestern. För att flickan ska få träffa mig och känna igen någon innan hon börjar efter sommaren. Vad jag förstår så är det inte längre speciellt vanligt med hembesök. Något jag gärna hade sluppit. Men mamman blev glad för det. Dessutom är det kanske lättare att prata om allt när man sitter där än att ta det per telefon.

I vilket fall som helst. En ny uppgift. En ny utmaning. Kanske kan det kallas utveckling. Jag vet inte. Jag är nervös. Jag är livrädd. Jag vill verkligen inte åka hem till dem och sitta där och prata. Se varandra i ögonen och låta professionell. Jag vill ta det på min hemmaplan. På förskolan. Där känner jag mig tryggare.

Västerås M har precis satt betyg på 60 av sina elever. 15 fick underkänt. De tiderna var också som en klump i magen. Precis som jag har från idag fram tills jag har ringt på hos den nya flickan och satt mig i soffan och börjat prata sådär professionellt som man ska. Då släpper klumpen. Då kommer utvecklingen.

Första delen av semestern

I morgon påbörjas ännu en vecka. Den 25:e för året. Det innebär att det bara är fyra veckor kvar tills det är dags för lite längre ledighet. Tills semestern börjar. Fyra veckor till sovmorgon. Det vill säga kl 06.00 då den ensamma katten börjar visa sig från sin mindre roliga sida.

Semestern i år blir uppdelad i fyra olika kategorier. Den första delen kan jag berätta om nu. Det blir det två veckor på hemmaplan. Andas in och andas ut. Skaka av sig vårterminen. Tvätta av sig allt gnäll och klagande. Vila öronen.

Kanske träffa lite vänner jag inte träffat på länge. Vänner som under vardagar är en bit bort. Goda vänner. Roliga vänner.

Kanske kan jag träna lite. Men det vågar jag inte hoppas på för mycket. Hälsenan är fortfarande trasig och vad jag eller någon annan än gör så verkar det inte bli några framsteg.

Eller så kanske jag tillbringar dagarna i soffan. Tittandes på serier och film. Spela Fifa eller NHL. Kanske står jag i köket och bakar för fullt. För att bjuda alla de där vännerna jag inte träffat på länge. Och för att fylla frysen.

Möjligtvis sitter jag någonstans med en bok i handen. Det brukar jag kunna göra. Ett litet tag i alla fall. Sedan blir jag rastlös och måste hoppa omkring lite. Innan jag kan läsa vidare.

Eller så är jag ute och letar efter den där stackars katten. Hon som hoppade och försvann. Och som inte vill komma hem.
Så billigt som möjligt ska det vara i alla fall. Den ekonomiska stiuationen här hemma är inte den bästa. Det räknas småpengar. Och det funderas på hur man kan få ihop lite snabba cash.

Vad jag än gör de där två veckorna så är det med Flickan från landet i norr. Vi har lite tid att ta igen. Det har varit mycket på var sin kant senaste tiden.
Men som sagt är det fyra veckor kvar. Det hinner klagas och gnällas lite till. Det hinner skrikas och skrattas mer. Och det blir tid för fler avsked. Den sentimentala biten med arbetet. Och det hinner läggas på ett lager till med vårtermin. Och kanske grunda med lite hösttermin också.

En tiger är borta

Så blev onsdagen till natt. Flickan från landet i norr och jag hade krypit ner under täcket och ögonlocken var tunga. Natten går och det blir torsdag morgon. Men det är någonting som inte riktigt stämmer.

När jag stiger upp kommer ingen katt strykandes på benet. Inget jamande eller kurrade. Efter ett tag tittar jag ut på balkongen. Där ligger den ena katten och ser på mig med stora ögon.

Den andra katten är borta. Hon har lyckats få upp fönsterluckan på balkongen och hoppat ner de tre våningarna. Ner på asfalten. Sedan dess har vi inte sett till henne. Hon är spårlöst borta. Hennes syster går runt och jamar konstant. Flickan från landet i norr också. Men av olika anledningar. Det går inte att locka fram henne.

Nu är det fredag kväll. En syster sitter bredvid mig i soffan. Ser på när jag skriver. Den andra gör något annat. Kanske jagar möss eller fåglar. Kanske är den rädd och letar efter sitt trygga varma hem. Om det är det sistnämnda. Då hoppas jag hon snart hittar hem. Vi saknar hennes mjuka svarta päls. Hennes lilla fuktiga nos. Och hennes kurrande. Vi saknar Dolly. Våran tiger.

En efter en försvinner

Nästan fyra dagar ledigt. Och så kom söndagen. Dagen innan det är dags att gå tillbaka till arbetet. Arbetet som egentligen känns helt okej just nu. Men det är själva saken att behöva stiga upp och åka dit.

Nästa vecka slutar ett av barnen redan. Semester och sedan skolstart. Så fårtsätter det. Ett efter ett droppar de av. Det blir lättare och lättare för varje vecka som går. 18 barn blir 17. 17 blir 16. Tills man står där själv kvar.

Men innan alla barn har hunnit droppa av så finns det saker att göra. Avsluta allt från den här terminen. Plocka ner och skicka hem. Och göra i ordning inför hösten. Hösten som jag tidigare mest bara kände en klump i magen för. Men som nu mera ligger i huvudet som en stor jävla utmaning. Det ska gå bra. Vi ska visa vad vi går för.

Personligen ska gå tillbaka till ruta ett. Vara med barnen. Jag har kommit i från det lite den senaste tiden. Pappersarbete och planering tar över. Viljan att alltid ligga steget före nutiden. Irritationen över den manliga kollegan. Orken att bry sig tog slut.



I kväll går Tyskland in på planen. Måste bli en seger. Det står nybakade kanelbullar på bordet. Och på gallret i köket står nybakat norskt havregrynsbröd och svalkar sig lite. Så mycket man nu kan svalka sig i den här varma lägenheten.

Men det ska inte klagas på värmen. Det är bra att den är här. Den var efterlängtad. In med mjölken. Fram med bullarna. Så de kan börja droppa av en efter en de också.

En osäker kanadensare

Nu har det börjat. Domaren har blåst i gång. Inte bara den här matchen. Utan hela EM. Kanske är Schweiz - Tjeckien ingen höjdarmatch. Men EM är EM. Och i morgon går Tyskland in i tuneringen.

Säkerligen nervösa spelare. Det blir man i nya och osäkra situationer. I alla fall jag. I går kastade Flickan från landet i norr och jag ner en kanadensare i vattnet. Vi paddlade ut en bit. Rundade en ö. Såg lite underliga fåglar. Kände hur tyst och lugnt allting blev.

Och så kom de där osäkra situationerna. Ingen av oss är speciellt erfaren när det gäller paddling. Så när det kommer större båtar. Nästan i klass med Viking Line. Eller kanske något mindre. I vilket fall som helst har de motorer och lämnar en del vågor efter sig. Vågor som gör att en liten kanadensare med två osäkra landkrabbor gungar till rätt friskt.

I början gjorde osäkerheten så att man snabbt paddlade in mot land och försökte hålla fast sig. Eller ta tag i något uthängande träd. Kanadensaren långsamt och fegt glidande så nära landkanten som möjligt. För inte vill man inkräkta på de riktiga båtarnas territorium.

Den här gången klarade vi oss bra. Vi blev inte blöta fören efter att vi slängt upp båten på bryggan igen. Och slängt ner oss själva i vattnet. I mälaren, som för övrigt fortfarande är bottenfryst.

Nästa gång ska vi vara kaxigare. Starkare. Inte fega längs landkanten och känna oss osäkra. I stället ska vi ta för oss. Och för säkerhet skull lämna alla tekniska prylar på land.
Det är i alla fall tur. Att spelarna i EM inte behöver guppa omkring på vatten. Och kanske inte heller bara glida längs kanten.

Dags för övernattning

I morgon klockan 07.00 ringer klockan. En och en halv timme senare öppnar jag dörrarna på förskolan. Då startar mitt arbetspass. 26 timmar senare. Då öppnar jag dem igen, från insidan. Och kan gå hem.

Efter sommaren slutar de äldsta barnen på förskolan. Men innan dess är det dags för den traditionsenliga övernattningen. Barnen är pirriga och förväntansfulla. D och jag är trött. redan nu. Vi vet att det kommer att bli svårt att få en blund.

Men vi gör det ändå. inte bara för att vi får en del komp.timmar. Utan för att vi vet hur mycke barnen tycker om att göra det här.
Det blir lite skattjakt. Lite film och popcorn. Kanske lite glass med maränger. Och så lite fnissande. Eller en hel massa fnissande faktiskt.

På torsdasmorgonen äter vi en lugn mysig frukost tillsammans allihopa. Och så är det dags att börja dagen. Samtidigt som övriga kollegor börjar sin dag. Så avslutar vi andra våran. Vi har gjort vårt. Vi får gå hem. Och ladda inför EM. I alla fall de som vill.

Undertiden finns det en karamell till att suga på. En underbar man. En förebild för alla. Jag tycker det var fantastiskt gjort. En stor gest från en respekterad man. Michael Johnson.

Chip chip

Det blev inga fler punkteringar. Cykeljäveln fick stå och vila sig lite. Det fick bli en resa med bussen. Med tåget. Med bussen. Precis som vanligt.

I höst kommer det in nya barn på våran avdelning. Men inte bara barn. Jag får en ny kollega igen. Min manliga kollega är klar nu. Han har förpestat stället tillräckligt. Om han hoppas på bra referenser kan han tänka om.
In på min avdelning kommer i stället ingen mindre än Chicha H. Det ska bli roligt. Både för D och mig. Och för barnen.

I går var både Chicha H och D här hos mig. Vi skulle planera lite inför hösten. Delade upp ansvarsbarn. Gjorde bordsplaceringar. Och skissade upp lite vad vi tänkte arbeta med. Jag vill satsa lite extra på språket. Tycker det kan behövas på ett flertal av våra nuvarande och kommande barn.

Till en planeringsdag duger det faktiskt inte bara med obligatoriska pennan och pappret. Kaffe är också givet. Men man måste ha något att mumsa på också. Så under söndagseftermiddagen ställde jag mig i köket. Igen. Slängde ihop lite ingredienser i en bunke. Slängde in allt i ugnen. En liten stund senare stod det en plåt med Chochlate chip brownies på bordet. Farligt goda. Farligt onyttiga.

I söndags blev det kesobullar som Flickan från landet i norr

kunde avnjuta till frukost. Lätta att göra. Och nyttiga att äta.

Sorgligt men gott ändå

I morse var luften kvar i däcket. Så jag for fram genom skogarna hela vägen till arbetet. Och så körde jag mitt arbetspass. Hela vägen ut. Det blev äntligen dags att cykla hem igen. Ta helg. Koppla av lite. Men då var det plötsligt något som saknades igen. Luften.

Cykeljäveln hade punka igen. Kan man ha sådan otur? Punktering två dagar i rad? Det här är inte roligt längre. Något ont måste jag ha gjort. Det börjar bli löjligt. Det börjar kännas personligt.

I stället får jag trösta mig själv med att göra en paj. En massiv blåbär/björnbärspaj. Med självgjord vaniljsås. Den satt där det skulle. Eller kanske inte. Men riktigt god var den.

Motvindsarbete

Jag känner att jag får arbeta lite i motvind just nu. Förra veckan hade jag bokat in alla mina fyra avslutningssamtal. Två lätta och två lite tyngre. Där det fanns en del som skulle sägas. De två lätta gick fint. De två andra. Blev aldrig av.
De har bokats om. Och blev inställda igen. Vill inte föräldrarna delta i barnens utveckling?
I morgon ska ett av de tidigare inbokade samtalen hållas. Vi får se om hon känner för att dyka upp då.

Precis nedanför min arbetsplats är det full aktivitet. Där har de den här Irak-konferrensen just nu. Det cirkulerar helikoptrar. Det står kring en miljon poliser och spärrar av. Kravallstaket. Och så söker de igenom varenda bil som kommer inom en radio av 100mil. Ungefär.

Såklart får inte bussen jag brukar åka som den ska. Vilket gjorde att jag fick be min kära mor skjutsa hem mig efter gårdagens arbete.

Men då jag är så förbannat bra på att planera och tänka i förväg. Så var jag redo att hoppa på cykeln i morse och cykla i stället. Sagt och gjort. Svettig och utmattad kom jag fram. På kortare tid än det brukar ta den komunala vägen.

Solen lyste och jag såg fram emot att cykla hem i lugn och ro längs fina skogsvägar vid vattnet. Men. När jag kom ut var det någonting som saknades. Det saknades luft i bakdäcket. Punka. Precis det jag ville ha just då. Återigen gick signalerna fram till mors telefon.

Nu är punkan lagad. Lägenheten är dammtorkad. Det är dammsuget och i ordningplockat. Badrummet skurat. Bröd är bakat och styrketräningen är gjord. Hjärtat börjar lugna ner sig och slå lite långsammare. Motvinden har släppt taget. Klockan är 20.26 och allt är klart.

Månaderna som försvann

I början på den här terminen kom min chef fram till mig och frågade om jag inte ville vara med och skriva månadsbreven som sätts upp på förskolan och skickas ut till alla föräldrar. Hon vet att jag tycker om att skriva. Och av någon anledning tycker hon att jag gör det bra.

Jag svarade ja. Jag svarar alltid ja. Jag tar alltid på mig allting. Men det här kändes bra. Jag tycker om att skriva, det här skulle väl inte bli några problem. Så jag började skriva. Varje månad kollade jag runt på de övriga avdelningarna och skrev ner en sida om vad som hänt på förskolan och lite vad som komma skall.

Första månaden satt brevet uppe. Lite stolt var jag ändå, då chefen skrivit under med både hennes och mitt namn. I februari kom mitt brev inte upp. Den som skulle lägga upp det glömde väl helt enkelt bort det. Det tredje, marsbrevet, kom inte heller upp. Den tryckansvarige lyckades visst inte den gången heller. I stället kopierade chefen upp det och delade ut det till föräldrarna. På väggen satt fortfarande brevet från januari uppe.

Aprilbrevet kom upp. Kanske var det bättring på väg. Kunde inte haft mer fel. Aprilbrevet sitter fortfarande kvar. Det jag skrev i maj, som jag faktiskt var riktigt riktigt nöjd med, kom aldrig upp. I stället fick jag ett mail av tryckansvarige i morse. Hon frågade om jag kanske kunde uppdatera majbrevet så kunde hon sätta upp ett för juni nu i stället.

Efter en del mindre lämpliga ord för mig själv så var det väl bara att sätta sig ner och börja skriva. Så nu är det klart. Om det sedan kommer upp, det återstår att se. Och vad gäller ansvaret att skriva månadbrev nästa termin, det kommer att diskuteras. Det känns lite lagom motiverande att skriva när det aldrig kommer upp. När en del månader bara försvinner.

Jag kan rädda mammorna senare

Kungsträdgården har de senaste dagarna haft lite evenemang. Jag vet inte riktigt vad det har varit, men lite om resor och liknande tyckte jag mig kunna se.

Flickan från landet i norr och jag gick igenom parken idag. När vi närmade oss stället med alla tälten och reklamstånden så kom det fram en kvinna med en pärm. Hon var från "rädda mammorna" och frågade oss om hon fick ställa några frågor. "Inte just nu" blev mitt svar, då vi precis stod och läste på någon skylt.

Vi gick vidare. Genom stället med alla tälten. Jag har så svårt för sådana ställen. Folk kommer fram och vill fråga både det ena och det andra. Och sälja hit och erbjuda dit. Bara tränga sig på.

När vi kommit igenom tältbiten, och jag trodde allt det hemska var över, så kom det fram en man. Även han hade en pärm i handen. En "rädda mammorna" pärm. Jag antog att han skulle fråga samma sak som kvinnan tidigare så jag var beredd på att slänga fram samma svar som kvinnan tidigare fick.

Men han frågade inte på samma sätt. Han frågade rakt ut om jag ville hjälpa till och rädda mammorna. Och så kom mitt svar "-Inte just nu" och i samma stund insåg jag hur konstigt det lät. Jag skrattade till. Flickan från landet i norr skrattade till. Ha! Men så kan det gå. Jag kanske ska gå ut och rädda världen först. Rädda mammorna kan jag göra sen.

Två falska helgdagar

Jag har varit hemma två dagar från arbetet den här veckan. I tisdags började jag känna mig riktigt sjuk. I onsdags vaknade jag och mådde som en överkörd bäver med liggsår. Jag klädde på mig och gick till arbetet. Morgonen bestod av utvecklingssamtal. De gick över förväntan. Kanske börjar jag komma in i det där med samtalsbiten nu.

På onsdagskvällen var det championsleaguefinal. Jag deckade ihop i soffan. Varm. Och frusen. Matchen blev suddig och sporadisk. Och så blev det torsdag morgon. Och jag vaknade som en frostskadad räv. Det tog emot ordentligt. Men jag lyfte luren och ringde arbetet. Förklarade att jag mådde sämre och efter många om och men så skulle jag nog stanna hemma.

Så jag har haft långhelg. Långhelg med dåligt samvete. För att inte kunnat göra det jag ska. För att lämna min kollega ensam. Eller, kanske inte ensam, men med min manliga kollega. Han som inte kan någonting. Han som borde byta yrke. Han som bara har en vecka kvar.

I stället ställde jag mig i köket. Bollade runt med ägg, smör, mjöl och allt annat jag kunde hitta. Det blev fem olika sorters muffins. Det blev parmesanrutor med oliver. Och det blev chokladtårta. Och städning. Och dammande. Och och och...

Nu är det lördag och jag är relativt frisk. Fortfarande dåligt samvete för att ha missat två arbetsdagar. Men så får det vara. Det är schlagerkväll och jag är i huset från barndomen. Men det är okej. Det går ganska bra. Jag kan dela upp ångesten från uppväxten med ångesten från de missade arbetsdagarna.

Sen en tid tillbaka

Älvorna har inte slutat dansa. Jag har inte avslutat det här. Jag har inte gjort något dumt. Inte allt för dumt i alla fall. Men jag har gjort mycket annat. Mycket annat på samma gång. Kanske så mycket att jag glömde bort att leva. Att ta hand om mig själv.

Det var krav och måsten mest hela tiden. Från andra, men kanske främst från mig själv. Krav på att ställa upp. Krav på att prestera. Krav på att räcka till. Det blev helt enkelt för mycket. Jag satt mest och stirrade rakt fram. Tom och svag. Känslorna försvann och gömdes undan under någon gammal matta någonstans. Jag glömde bort allt det där som var bra med mig.

Jag ska inte sitta här nu och påstå att allting är lugnt nu. Eller, visst kan jag påstå det, jag brukar förtränga att jag mår dåligt. Men någonstans känner jag att det är på väg att vända. Att jag börjar få kontroll över en del saker igen. Jag börjar hitta någon slags väg för att hamna på rätt spår igen.

Det är lång väg tillbaka till alla leenden och skratt. Till påhitt och bus. Jag går fortfarande och drar på en trasig hälsena. Operationen var misslyckad och jag försöker nu med hjälp av Dr. Gustafsson och sjukgymnast Ingrid att till slut ändå lösa det här. Det är en stor del. En enorm del som känns jobbig.

Och så är det arbetet. Husköpanden och flyttande. Pengar som behövs med som inte finns. Det är små krav och det är stora krav. Men sen finns det saker som blivit mycket bättre också. Relationen till det där huset från barndomen. Inredningen. Drömmarna och luftslotten.

Jag trodde ingen skulle kunna förklara hur jag kännt. Hur tankarna har snurrat omkring i mitt huvud. Men så hörde jag en låt. En underbar låt från en underbar debutant. Melissa Horn. Hennes låt "sen en tid tillbaka" beskrev allt. Mina tankar blev hennes ord. Jag ser mig omkring i omgivningen för att se om hon varit här.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött

Försökt att vara allt på samma gång

Så mycket man kan göra och borde och vill

Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom

Och försökt att hitta spår som leder rätt

Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan

Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst

Och försökt att känna efter hur det känns

Ja man gör som alla andra och försöker att bli van

Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag

Och försökt att vara nån till lags

Ja man kämpar för en plats som passar både här och där

Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver det blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär

Och insett att jag måste börja om

Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där

Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder

Och samlat damm på min gitarr

Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma

Ja jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler

Och samlat damm på min gitarr

För allting jag skriver det blir ändå för kort

Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Har jag förmågan att glömma bort

Melissa Horn - "Sen en tid tillbaka"

Ingen jävel når mig.

Varje helg. Varje vecka. Tänker jag att det ska bli ändring. jag tänker att det ska få ett slut. Jag ska tvinga fram leendet. Jag ska pressa fram ett glatt humör.
Men så blir det måndag. Och allt är lika grått. Jag är död på insidan. Och på utsidan också för den delen.

Allt jag gör känns meningslöst. Jag driver bara fram i en grå bubbla. Och allt jag vill är bara att få komma ut därifrån. Ut och få se färger. Höra skratt. Men det går inte. Jag sluter mig totalt för omvärlden. Ingen har en chans att ens komma lite nära. Och det skrämmer mig.

Jag vet inte vad det är för fel. Jag vet inte varför jag har dött. Det finns mycket runt omkring mig jag kan vara glad över. Som jag borde vara glad över. Saker som händer som jag förr blev lycklig och skrattade för. Blodet som pumpade friskt i kroppen. Nu är det bara döden som rinner i mig. Eller livet som rinner ur mig. Jag vet inte vad som ska vara värst.

Om det bara kunde vända snart. Innan allt förstörs. Innan alla tröttnar. Innan jag tröttnar. Ge mig lite liv. Ge tillbaka det som tagits från mig. Hit med mitt leende. Mitt skratt. Mitt kroppsspråk. Och mina ord. Mina positiva tankar.

Och ingen jävel når mig nånsin mera...

Pojken i glaslampan

Krasch! Det flög glassplitter över hela rummet. De övriga i rummet fick ducka för att inte bli träffade av allt splitter som letade sig fram genom luften. Långsamt droppade lite av det varma teét ner över bordskanten. Det kom inget blod. Men chocken och skriken fyllde rummet på sitt sätt.

I personalrummet hade vi en glaslampa hängande över bordet. Den hade hängt där i två dagar. Idag ställde jag mig upp efter min rast. och drog huvudet rakt in i lampan. Hela lampan och glödlampan gick sönder bara genom smällen med huvudet. Och slitter låg över hela golvet och soffan inne rummet. Det blev lite ömt i huvudet. Men jag klarade mig rätt bra.

Vet inte vad man ska säga. Det är sånt som händer. Eller. Jag tyckte inte lampan var speciellt snygg ändå. Lite action behöver hända i det där personalrummet ibland. För att bryta alla de där negativa klagande rasterna.

En annorlunda spottkopp

En katt springer omkring framför tv:n. Ibland far den förbi. På skärmen visas det fotboll. Inte helt ovanligt Katten följer noga den rullande bollen och de små springande spelarna. Men när bollen flyger ut mot sidan av skärmen så tror katten att den flyger vidare. Ibland letar hon bakom skärmen.

Igår var jag en sväng i Uppsala. Äventyrsband och allt vad det innebär. Innan hemgången blev det en sväng i bubbelpoolen. Det är alltid en miljard människor i olika former som ska in dit. Gärna samtidigt och på varandra. Men till slut blev det lite plats. Det var avslappnande. Ett kort tag i alla fall. Mitt emot oss satt några killar som ansåg sig vara bäst, snyggast och hetast på hela stället. En av dem. Han satt och spottade i vattnet hela tiden. I bubbelpoolen där alla satt. Och ute i bassängen. Med några sekunder mellanrum flög det ut saliv ur munnen på han. Så äcklad gick jag därifrån och tvättade rent mig ordentligt.

Jag kan inte förstå. Hur det kan komma sig att man håller på så. Tror man att man är ensam på stället? Hade jag varit modigare att jag sagt något. Men i dagens läge hade jag väl åkt på stryk då. Misshandlad till döds. I en bubbelpool.

I stället för att fortsätta störa mig på de personer med allt för högt ego. Vilket det egentligen är mest synd om. Så tar jag tag i arbetet med brandsäkerheten för förskolan. Sammanställer personalen svar på frågor om brandsäkerheten. Skrämmande vad dålig koll en del av mina kollegor har. Men nu. Nu är det ett nytt brandskyddsombud i stan. Nu ska det bli ordning.

Katten har slutat jaga bollar och spelare nu. Kanske för att det är halvtid. I stället har hon lagt sig ovanpå tv:n. Känns lite riskabelt. Men katten har i alla fall empati. Hon är trevlig. Tar för sig i vissa lägen. Bryr sig oftast om andra. Hon tror inte att hon är ensam i världen. Hon går inte runt och spottar där andra är. Och då är hon ändå katt.

Två om dagen. I fem dagar.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir viljan att komma framåt för stor. Och i stället för att fortsätta längs en öppen väg. Så står det en stor vägg i vägen. Pang! Rakt in i väggjäveln. Och så var det dags att börja om igen. Gå tillbaka till ruta ett. Utan att passera gå.

Nu sitter jag i soffan. Svär över rastlösheten som pirrar genom hela kroppen. Det går att skriva en mening. Sen kommer pirret forsande genom blodådrorna. Benen börjar skaka. Kroppen kryper utan att jag egentligen rör på mig. I systemet finns lite Diklofenak. Två tabletter dagligen. I fem dagar.
Jovisst! Om Diklofenaken kan garantera att senan blir bra.

Medan jag sitter här och räknar tabletter. Och dagar. Och varje timme känner efter om svullnaden är kvar. Så får jag allt mer uppgifter på arbetet. Det är inte så att jag är ledig. Utan jag arbetar mina 100% samtidigt. Ibland känns de som 120%.

Numera är jag brandskyddsombud. Smaka på den titeln. Det är inte illa. Jag har en del pappersarbete att göra i och med det. Och det har gått över en vecka sedan jag blev utsedd till det. Ångesten växer. Inte över att jag behöver göra det. Det är lätt och smidigt. Utan över att jag inte har gjort det ännu. En vecka! Kom igen. Det ska inte behöva ta mer än en timme innan uppgiften är klar. Så brukar det vara när jag får uppgifter.

Så det är mycket som samlas i huvudet just nu. Så mycket så att det ibland blir svårt att hålla huvudet ovanför ytan. På arbetet är det nu dags för den årliga läkarundersökningen. Jag har inte fyllt i mitt namn. Jag vill inte dit. Jag vågar inte. Jag vill inte höra vad de har att säga om min hälsa. I stället vill jag bara ligga stilla. Kanske bryta ihop en sväng. Och fortsätta räkna dagarna. Två Diklofenak om dagen. I fem dagar.

Bergochdalbana

Det är alldeles mörkt runt mig. Det hörs bara ett svagt brus från datorn. Flickan från landet i norr har slutit ögonen och bidrar nu med sina tunga andetag. Det är skönt att lyssna på. Skönt att ha känslan av närheten.

Mina ögon börjar också bli små. De svider lite. Och jag antar att det är lika bra att kasta in handuken och låta natten omfamna mig också. Det känns lite jobbigt att behöva göra det så tidigt. Men jag tror många redan har avslutat veckans sista vardag.

Det har varit lite bergochdalbana de senaste dagarna. Rent känslomässigt. Ena stunden är det bra. Andra stunden blir allt tyst och jag sluter mig som en blomknopp i gryningen. Mycket på grund av hälsenan. Den där förbannade jävla hälsenan som aldrig vill bli bra. Som bara bråkar med mig dag efter dag. År efter år. Snart hör jag den säkert prata. "Ge dig nu Matthias. Ge upp. Det är inte meningen att du ska springa runt som en dåre dag efter dag."

Men jag vill vara den dåren. Och tills jag hör den rösten. Så kommer jag fortsätta hoppas. Men jag antar samtidigt att bergochdalbanan kommer att fortsätta. Vare sig jag vill det eller inte.

Men nu tar natten allt för stor plats. Och all den lust. Och alla de tankar jag nyss hade. Verkar vara borta. De försvann där någonstans i mörkret. Och det går inte riktigt att hitta tillbaka till dem. Inte nu. Det får bli en annan dag. En annan kväll. En annan natt.

Slitas mellan två världar

Jag har precis stängt igen boken för sista gången. Alla de 704 sidorna är lästa. Stieg Larsson's tredje bok är utläst. Tyvärr var det hans sista. Tanken var att det skulle bli tio böcker i serien om Millenium. Men han hann inte. Han hann bara tre och en halv.

Jag vill bara ha mer. 704 sidor räckte inte. Jag vill fortsätta vara i Stieg Larsson's värld. Med Blomkvist och Salander. Och alla de andra.

Det är inte ofta jag försvinner in så pass i böcker. Men i de här tre böckerna har jag verkligen varit fast. Ibland tror jag nästan att jag går runt där på Stockholms gator. Att jag kanske stöter på någon av karaktärerna i boken. Men så måste jag ständigt komma tillbaka till den här världen. Till verkligheten.

Nu blir det svårt. Att hitta en bok som ska kunna konkurera med Millenium serien. Jag ska försöka med Åsa Larsson's. Och med Camilla Läckberg's. Först ska jag rensa skallen från allt kriminaltänk. Läsa David Lega's självbiografi. Men jag vet inte. Just nu är jag mest skeptisk. Och vill tillbaka till den där andra världen. Den världen är mycket mer spännande än min värld.

En trevlig önskan

I slutet på arbetsdagen var det bara tre barn kvar. Mina kollegor S och Chicha H var också kvar. Kollegan S skulle stänga. Vi hade plockat in lite frukt som vi satt och mumsade på. En del mumsade mer än andra.

Ett av de tre barnen som var kvar går på min avdelning. Hon fyller sex år i sommar. Jag satt i soffan och hon hade placerat sig i mitt knä. Hon lutar sig bakåt på mig. Och frågar vem som skulle stänga idag. Jag svarade att det var S som var den lagom lyckligt lottade. Flickan sätter sig upp. Och blir sittandes tyst.

Nästan två minuter senare lutar hon sig tillbaka igen och säger tyst: "-Ohh... jag önskar att det var du som ska stänga idag."

Det blev en sån där dag. Där det kändes lite lättare att gå ut från förskolan. Och lite lättare att komma tillbaka i morgon bitti.

Ett bra avslut

En del dagar känns det lättare att gå ut genom förskolans dörrar än andra. Dagen kan vara hur hemsk som helst. Som i fredags. Jag var ensam personal på två avdelningar hela förmiddagen. Jag fick arbeta röven av mig. Så att säga.
Chefen hade planerat ledigheter och möten på ett lagom bra sätt.

Andra dagar kan saker bara kännas helt jävla fel med föräldrarna. Jag kanske inte kan svara på en fråga. Får en känsla av att man är helt värdelös på sitt arbete. En del föräldrar kan vara väldigt krävande. Andra inte.

En del dagar är barnen väldigt snälla och hjälpsamma. Och en del. Ofta merparten av dagarna. Är de tvärtom. De bråkar konstant med varandra. De verkar ha fördubblat sig själva och det känns som att det är 40 barn som springer omkring där inne på avdelningen. Och de vägrar hjälpa till med någonting.

Men så kommer ibland de där avsluten på dagarna. De är inte helt sällsynta. Utan kan komma någon gång varje vecka. Ibland frågar barnen vem det är som ska stänga förskolan. När jag säger att det är jag. Utbrister ett jubel. Jag vet inte varför. För inte fan jublar jag över det. Men visst. Kul för dem.

Och ibland. När jag inte stänger. Så säger jag hej då. Till min kollega D. Och till något barn som är i närheten. Ibland behöver jag inte ens säga hej då. Något barn kommer springandes och kramar mig. Säger hej då. Fler barn tar efter. Hänger inte i mig. Drar inte i mig. Bara en stor kram och ett hej då. Och ibland ett vi ses i morgon.

Det är de avsluten som känns bra. Riktigt bra. Då kan jag öppna dörren till den verkliga världen med ett leende. Med en känsla av att jag har det bra. Att jag gör det jag vill. Och att jag får göra det nästa dag igen.

Time goes by

Det känns som att det var igår. Jag kommer ut på perrongen vid pendeltåget och ser en fin flicka med ryggsäck. Jag ser direkt att det är hon. Men jag blir osäker hur jag ska agera. Men bara det där allra första ögonblicket. Efter det. Då hade allt rullat på som om det vore världens vanligaste sak. Som om vi levt hela livet tillsammans.

Det var Flickan från landet i norr som jag mötte den där dagen på perrongen. Det var två år sedan. Några dagar efter det där första mötet på perrongen blev vi ett par på riktigt. Och en kort tid efter det packade hon sin väska och flyttade ner till storstan. Det är jag glad för.

I fredags var det alltså två år sedan. Det känns som en lång tid. Fast ändå inte. Det känns som om vi kännt varandra i minst tio år. Samtidigt som det fortfarande känns nytt och spännande. Vi har inte bråkat ännu. Inte på två år. Jag vet inte om det kanske är oroväckande. Eller om det helt enkelt är så det ska vara. När man hittat rätt.

Det pirrar fortfarande när man ska träffas. Glöden finns kvar. Elden likaså. Och så skratten. Vi har fruktansvärt roligt ihop. Och vi vill inte sitta inne i lägenheten. Även om den nu hela tiden renoveras och fixas till. Förra veckan promenerade vi hela lördagen inne i gamla stan och på söder. På söndagen var vi och gick på riddarfjärden och tog en eftermiddagsbio.

I fredags. På två års dagen blev det middag med bror och Dalaflickan. De nyförlovade. Och mor och far. Sedan en bowlingrunda på det. Och igår. Då blev det Kista centrum som fick sig ett besök. Alla affärer som rycker och sliter i en. Och en eftermiddagsbio till.
Och idag kommer en virvelflinga på besök.

I alla fall. Det har varit två fantastiska år. Och jag hoppas på flera. Det känns så. Det känns rätt. En dag i taget. Fast med en plan för hela livet. Det är så vi bygger upp det.

Sanningen bakom

Det kanske inte är helt sant. Det där med likabehandlingsplanen. Jag arbetar visserligen med den. Men inte febrilt. Inte ens nära den mängden. Helt ärligt så ska jag arbeta med den. Men papprena har inte kommit mycket längre än att transporteras från arbetet hit till hemmet. Så nu ligger de där på kanten av skrivbordet som så sällan används. Och väntar på att öppnas. Studeras. Analyseras och arbetas med. Ha! Där kan de ligga och tro att det kommer hända snart.

Men som sagt så borde jag. Men jag vill inte. Jag anser att jag inte har tid. Fast jag egentligen har det. Jag har lagt min energi på annat i stället. På träning. På att komma tillbaka från ännu en hälseneoperation.
På en inglasning av balkongen. Ett nytt rum att inreda. Och en ny stor faktura att betala. Mycket energi på det. På ekonomin. Eller i alla fall på resterna av det som en gång var någon slags ekonomi.
Och så på att bara vara. Jag har haft svårt för det. Men att bara vara kan innebära en massa saker. Och jag gör en massa saker.
Samt arbetet. Det ska inte glömmas.

Dessutom är det mycket sport på tv. Handbollar kastas. Bandy spelas. Och så de konstanta fotbollsmatcherna. Hockey. Och nu är friidrottssäsongen igång. Kallur springer fort. Holm hoppas högt. Precis som det ska vara. Utom att jag inte är med där.

På något sätt verkar det som att jag försöker hitta på ursäkter här till att inte skriva. Men sanningen är nog enkel ändå. För det första så vet jag inte vad jag ska skriva. Jag vet faktiskt inte. Efter att fått alla de negativa svaren från bokförlagen har lusten, motivationen och tron på mig själv dalat en del. Det är inte roligt att skriva. Och jag kan inte. Men kanske ändras synsättet någon gång.

Dessutom tycker jag inte riktigt om att skriva på laptopen. Vanligt tangentbord känns bättre. Men det kanske inte är en anledning. Annars kan jag välja att fortsätta tro på de övriga anledningarna. Likabehandlingsplanen. Bara vara. Träningen. Ekonomin. Och så alla sport. Som bara måste ses.

Alla lika - alla olika

Arbetar frenetiskt med förskolans likabehandlingsplan...

Var det bättre förr?

Nu har jag tagit mitt ansvar. Mitt ansvar som avdelningsansvarig och utbildad. Jag har precis sammanställt höstens alla utvecklingsplaner. Inte för att jag egentligen behövde göra det. Men eftersom jag är ensam om att vara utbildad på min avdelning. Så tog jag tag i det.

Jag har aldrig gjort det förr. Inte ens lite. Så det var en ny upplevelse. En ny utmaning. Men jag kan heller inte påstå att det var speciellt anavcerat. Jag sammanfattade kort alla planerna. Sedan skrev jag de viktigaste sakerna vi ska arbeta med. Och hur många av barnen som behöver arbeta med varje sak. Och sen. Eftersom jag är som jag är. Så ska jag överarbeta det hela. Jag gjorde ett fint litet diagram över det också. Bara för att.

Det var många av barnen på avdelningen som behöver hjälp med att leka. Tycker det är sorligt. Att barn ska behöva ha hjälp med att leken. Barn är lek. Busa och fara omkring. Skratta och ha en livlig fantasi. Sjunga sommaren är min. Brunbrända ben. Måla kohagen grön. Och allt det där.
Igår tittade Flickan från landet i norr och jag i några Astrid Lindgren böcker. Jag myser när jag ser dem. När jag ser bilderna på alla barnen. Det är så det ska vara. Springa runt fritt och leka. Inte träna på konflikthantering. Vara rädda för att säga vad man tycker. Känna sig stressade. Mobba och allt vad barn i dagens läge nu gör. Eller var Astrids barnsituationer alldels förfinade? Det vägrar jag tro.

Nu är ett diagram skapat. Nu är det vi som ska hjälpa våra barn att bli säkrare. Att utvecklas och kanske. Kanske i framtiden bli som Astrids barn. På något sätt är det upp till oss. Samtidigt inte. Det är bara att hålla med. Det var bättre förr.

Sista dagen. Dagen med Kalla.

Och så var vi framme vid den där dagen. Den där dagen som jag ett tag nu varit lite orolig för. Det är dagen innan det är dags att börja arbeta igen. Och nervositeten stiger. Det ska bli roligt att arbeta igen. Men samtidigt lite läskigt. De första dagarna. Kanske bara den första. Att komma in i allting igen.

Sista dagen brukar bli lite dyster. Helt automatiskt. Nu började den med ett cykelpass. och lite styrketräning. Hälsenan läker som den ska. Hoppas jag. Såret är slutet. Men det är lite stelt fortfarande. Jag natar att jag bör vänte ett litet tag till med att börja springa. Sen bär det av. Över snöglädda gator. Grustäckta vägar.

Sedan kom Kalla igång. Hon malde ner allt motstånd i en brulat. Nästan löjlig. Stigning. Skidorna flög fram. Benen pumpade. Och så ett avgörande ryck. Ett taktiskt genidrag. Innekurva. Och så var hon förbi. Och lite senare i mål. Som vinnare.

Själv är jag lite bitter. Jag är så klart glad för hennes skull. Hon är mäktig. Klok och målinriktad. Imponerande. Men samtidigt kan jag inte undgå att få en slags bitterhetskänsla. Avundsjuka. Jag vill också sävla. Få ge allt och gå i mål som segrare. Precis som förr i tiden. Snabbt kommer jag tillbaka till verkligheten och inser att jag i dagsläget inte ens kan springa. Inte ens lite.

Men Kalla. Hon vann. Hon segrade. Grattis. Du är en drottning.

Känsloladdat möte i norr

Det blev ett känsloladdat möte uppe i norr. Senast jag träffade Flickan från landet i norr. Det var på Arlanda. Några dagar innan jul. Tårar rann ner från våra kinder. Där vi stod i avgångshallen och kände hur alla bara flög förbi oss. Långsamt skiljdes vi och gick åt var sitt håll.

Några dagar efter julen. Då skulle jag åka upp till henne. I den franska kombin. Men den franska kombin ville annat. Den ville in på verkstaden. Och där stod jag utan bil. Då dök P upp. Hjälten. Räddaren i nöden. Han hade en extra bil. Och rätt som det var så gled jag fram längs mörka vägar. Hela vägen upp. 70 mil. Och så stod hon där. Lika underbar och fin som alltid. Och jag kände hur känslorna bara bubblade i mig. Och så höll vi om varandra. Länge. Länge. Och lät läpparna mötas.

Dagarna som följde var fulla med shopping. Konstigt vad mycket man kan hitta ibland. Saker som man inte hittar ena dagen. Hittar man andra dagen. Hemtex. Indiska. H&M. Fina saker. Hemmet har nu fått sig en rejäl omgång. Och mer spekuleras det i. Stora saker.

Det fanns tid för bubbelbad. Bubbelbad där 2007 analyserades. Reflektion. Vad var bra. Vad ska förändras. Vad ska tas in i 2008.

Det grillades i grillkåta. Badades bastu. Promenerades i en hel massa snö. Och det firades ett nyår. Och ett ständigt letande efter renar. Allting med en närhet av henne. Av Flickan från landet i norr.

Nu är vi hemma igen. Hemma i storstaden. Snön har kommit hit också. Bättre sent än aldrig. Det är bara några dagar kvar tills det är dags att arbeta igen. Lite nervöst är det. Jag har varit borta länge nu från förskolan. Med en opererad hälsena har jag firat julen. Senan är fortfarande svullen. Men det läker som den ska. Det ska bli kul att börja igen. Jag är nog lite utvilad. När allt kommer omkring. Nu är det dags att köra igång igen. Full fart från början. Sedan öka.

Veckans lista

Veckans lista har säsongsuppehåll. Precis som alla andra stora och återkommande produktioner. Återkommer i slutet på januari. Påminn mig. Tack.

En ny jul

Nu har julen passerat. Det är ganska skönt ändå. Jag är ingen direkt fantast av julmat. Jag skulle likaväl kunna beställa en av George's pizzor. Men hur skulle det se ut?

I alla fall gick julfirandet rätt bra. Jag hade bara en lite dipp på juldagseftermiddagen. Men med en liten paus från allting. Och en liten stund med Winnerbäck's Daugava så gick det bättre.

Klappar är utdelade. Klappar är mottagna. En del bättre än andra. Men i regel bra. Men nu är jag hemma igen. Hemma i lägenheten. Där det är tyst och stilla. Inget prat. Ingen julmat. Och inga katter. Katterna fick stanna kvar lite. Hos mor och far. Rusa upp och ner för trappan. Utforska det stora huset. Och spela boll med julgranskulorna. Det var lite jobbigt att lämna kvar dem. Hur ska det egentligen bli när man har barn? Jag vågar inte ens tänka på det.

Om några dagar är det dags att åka upp till norr. Om den franska kombin vill vakna till liv. Upp till den efterlängtade och saknade Flickan från landet i norr. Det ska bli skönt. Att komma i väg. Komma upp. Känna kärlek på nära håll- Den där speciella typen av kärlek. Och ladda batterierna en sista gång. Innan det bär av igen. Till arbetet. Overaller. Galonisar. Till skratt och gråt. Till bus och lek. Till barn med reflexer.

En avliden mans reflex

Några dagar innan min hälseneoperation. Innan min sjukskrivning. Så kom en mamma med sin dotter fram till mig. Den här dottern är fyra år och började på våran förskola i somras. På min avdelning.

Ett halvår innan hon började. Precis innan förra julen. Så gick flickans pappa bort. I cancer. Mammans man. Mamman berättade i början att flickan sedan dess har haft svårt att släppa in män i sitt liv. Hon litade inte riktigt på dem. Men vad gäller den saken. Så har det inte varit några som helst problem. Inte för mig.

I alla fall. Den här morgonen kom flickan fram med några saker. Ett papper där hon skrivit sitt namn och ritat ett hjärta. Ett kuvert med ett kort i. På kortet hade hon skrivit "AIK är bäst. Bara så du vet. Du ska hålla på AIK." Och klistrat på en massa AIK klistermärken. [Hon vet att jag är Djurgårdare och tycker om att retas.]
Och så fick jag en reflex. En reflex med ett fint Djurgårdsmärke på.

Självklart blev jag glad. Och kände att jag ändå inte hade mage att slänga kortet med AIK märkena på. Och så några dagar senare. När någon kollega fick se vad jag fick. Kom chocken.

Reflexen jag fått. Med Djurgårdemblemet. Den reflexen tillhörde flickans pappa. Mannen som avled förra julen. Kanske betyder inte reflexen ett dugg för familjen. Jag vet inte. Men det kändes stort. Riktigt speciellt.

En fransk kombis hjärta

Det är tomt här. Hela lägenheten ekar. Skriker efter sällskap i form av en flicka från norr. Hela Stockholm ligger egentligen där och bara vilar. Vilar från mig. Från oss. Och väntar på att julen ska passera och att nyåret ska ringa ut. Då kommer Flickan från landet i norr hem igen. Och då är det dags att vakna. Lägenheten slutar skrika. Stockholm reser sig och får åter besök.

Planerna för mig att åka upp till norr i mellandagarna har förändrats. Jag vill. Och ska. Men den franska kombin har andra planer. Den bestämde sig för att lägga av. Stå stilla. Falla in i det tysta.
Någon ska titta på den. Öppna upp och titta på den franska kombins hjärta. Men först den 28:e. Så allting är osäkert. Allting ligger vidöppet. Hur. När. Och hur mycket det kommer att kosta. Jag vet ingenting. Mer än att det känna bedrövligt. Inte nu. Inte precis nu. Vakna till liv!

Jag börjar ställa in mig på en natt på en buss. Se landskapen passera i lagom hög fart. Låta musiken i öronen fylla tystnaden. Låta ögonen dansa fram genom skrivna rader i Stieg Larsson's bok. Och se hur klockan rullar. Och där sitter jag. I en hel massa timmar.

Förresten kanske det inte är lägenheten som skriker högst. Och det är nog inte heller Stockholm. För Stockholm under julen är väl allt annat än lugnt. Utan det är mitt hjärta. Det skriker högst. Och mest. Av saknad.

Tårar längs vinterkalla kinder

Och så var vi där igen. Julen är snart här och idag var det dags för Flickan från landet i norr att åka hem en sväng. Hem till norr. Ensam.

I början. För två år sedan. När flickan från landet i norr bodde i norr. Och jag i huvudstaden. Så blev det en hel del pendlande. Och en hel del avsked. Det ena tyngre än det andra.

Nu har vi bott tillsammans ett bra tag. Men inte blir avskeden lättare för det. Redan två dagar innan det var dags så blev stämningen dyster. En tår föll.
Och idag. Vägen ut till Arlanda. Den har aldrig känts längre. Knäpptyst i bilen.

Och så helt plötsligt var vi där och inne på terminal fyra. Människor som gick hit. Och gick dit. Med sina väskor. Och så precis vid dörren sod Flickan från landet i norr och jag. Tätt intill varandra. Och kunde inte titta varandra i ögonen. För då hade vattnet stigit snabbt i dem och runnit över. Ner längs vinterkalla kinder.

Självklart gick det inte att hålla tillbaka allt. Utan med små blöta streck längs kinderna gick vi åt var sitt håll. Hon till incheckningen. Jag till bilen. Och jag önskade att jag vore ensam i den bilen. Nu fick jag bita ihop och låta det rinna ljudlöst.

Att det ändå kan vara så svårt. Vi ska bara vara i från varandra några dagar. I mellandagarna sätter jag mig i den franska kombin. Den vinröda. För att åka upp till norr. Men just nu känns det som flera år tills dess. Jag vill bara att julen ska vara över och att det ska bli dags att åka. Jag vill inte ha den här ensamheten. Jag vill ha Flickan från landet i norr.

Veckans lista v. 50

Jag hade listan färdig. Den innehäll idiotiskt pedagogik tänkande. Julklappar och munkar. Hur utanför man ibland kan känna sig när man har andra prioriteringar än barn just nu. Och lite annat. Men sedan försvann den innan jag skulle publicera den. Så nu skiter jag i den. Faktiskt.

Ett medarbetarsamtal

I måndags hade jag medarbetarsamtal med chefen. Jag var nervös innan. Inte nervös för att jag tror att hon ska sparka mig. Men nervös för att sitta öga mot öga mot någon och prata. Om mig.

Allt efter att vi pratade på så gick det lättare och lättare. Och ur hennes mun kom det endast positiva saker. Hon berättade att jag antagligen kunde ha utvecklingssamtal med vilka föräldrar som helt. Jag har så pass bra koll på alla barnen.
Jag antar att det stämmer. Fast jag vill inte. Jag vill inte ha samtal med alla föräldrar. Jag vill inte ha det med någon.

Chefen berättade att jag vuxit i år. Tagit mer ansvar och visat att det är jag som har utbildningen på min avdelning. Att jag vågar ta tag i saker på ett annat sätt och visar att jag vill framåt. Framåt med förskolan. Kollegorna. Framåt med barnen.
Och jag antar att det stämmer.

Och så kom det upp. Det där som alltid kommer upp. Att jag måste våga misslyckas. Att jag inte behöver göra allting själv. Att jag ska ta åt mig det positiva. Att jag ska sluta ha så fruktansvärt höga krav på mig själv. Så jävla rätt hon har. Det vet jag. Det erkänner jag. Och så försöker jag skämta bort det hela. Hon undrar hur hon ska göra för att få fram det som behövs. Hur hon ska göra för att få bort det som ska bort.

Vi går vidare. Jag vill inte höra det hon har att säga. Jag vill. Men samtidigt vill jag bara att hon ska hålla tyst. Låta mig vara. Låta mig klara mig själv. Jag behöver ingen hjälp.
Och så var samtalet slut.

Efter samtalet förklarade jag att jag inte varit lika pigg under hösten. Jag förklarade att det till stor del beror på att jag inte kunnat träna. Inte kunnat löpa längs mina asfaltsvägar. Längs mina skogsvägar. Men efter tisdagens hälseneoperation skulle det bli ändring på det. Hon förstod.
Och så var samtalet över. Igen.

Allting var så positivt. Alla hennes ord. Jag försökte suga in dem. Men det satt något i vägen. I vägen satt kraven. Rädslan att misslyckas. Att göra fel. Det satt där bakom sin uppbyggda barriär.

En organiserad natt

Gick och lade mig i sängen vid 23 tiden igår. Men jag kunde inte somna. För första gången på länge så hade jag känt mig riktigt avslappnad under dagen. Inga direkta krav på mig själv. Utan jag kunde bara vara.

Det ändrades i samma stund som huvudet landade på den mjuka kudden bredvid Flickan från landet i norr. Jag försökte stänga ögonen. Men de ville förbli öppna. Jag började fundera. Fundera på en massa saker som jag måste göra. Saker som ska köpas. Betalas. Skrivas. Göras. Tränas. Komma överrens. Planera. Den ena tanken födde den andra. Och plötsligt var hela huvudet fullt med måsten. Och egna krav.

Efter ett tag började det göra ont i magen. Krampa. Jag satte mig på sängkanten. Funderade vidare. Organiserade i huvudet. Skapade listor i minnet. Sedan kom bröstsmärtorna. Och det blev svårare att andas. Samtidigt som organiserandet fortsatte i allt högre tempo.

Fyra timmar senare. Vid 03-tiden. Lugnade det ner sig. Listorna var klara. Organisationen var färdig. Och jag lade tillbaka huvudet på den mjuka kudden. Och till slut. Till slut stängdes ögonlocken.