Jag har funderat lite på det här med barn. Inte andras, de på förskolan, den här gången. Utan på framtiden. Och Flickan från landet i norrs och mina. Ja. Inte för att vi har några just nu. Men i framtiden har vi.
Givetvis kommer de att styras in i idrottslivet. Hoppas jag. Men jag ska inte tvinga dem. Tror jag. De ska inte behöva träna och träna och träna saker de egentligen inte vill. Även om jag kanske gärna hoppas att de vill.
Men så tänkte jag lite. Det finns annat man kan försöka styra in dem på. Det här med yrkesliv. Och jag tänker inte på att de ska bli advokater, läkare och civilingenjörer och dra in ordentligt med pengar. Inte alls. Pengar är väl inte viktigt? Host.
Jag tänkte mera sjukgymnast, snickare och bilmekaniker. Kanske inte allt för glamoröst. Men fruktansvärt användningsbart. Och pengasparande. Dessutom går det att arbeta en hel del svart, eller jag menar, extra. Exempelvis hos mor och far. Det vill säga hos Flickan från landet i norr och mig.
De kan laga mig efter alla mil jag maler vecka in och vecka ut. De kan fixa bilen när det beslutar sig för att inte fungera perfekt. Och de kan renovera köket. Prefekt.
Så där har vi det. Tre barn måste vi visst ha. Hm. Om jag ändå hade haft en bilmekaniker nu. Han/hon hade kunnat byta min kamrem och vattenpump. Han/hon hade kunnat byta mina bromsbelägg. Han/hon hade inte tagit 16.000:- för det hela. Hoppas jag.
Alltså fokucerar vi först på det idrottsliga. Innan de styrs vidare till snickeribranchen. Till bilarna. Och till sjukgymnastikmottagningen. Det finns dock ett litet problem bara. Och det är att vi inte har några barn. Än.
fredag, juli 23, 2010
måndag, juli 19, 2010
Veckans lista v.28
Veckans lista v. 28
Positivt:
- Semester
Och så var den äntligen här. Något så jävulskt skönt.
- Stockholm
Vissa stunder är det helt enkelt svårt att se sig på något annat ställe än i huvudstaden.
- FM 2010
Jag är inne i en period. Jag är fast. Igen. Robertsfors tog steget upp till div. 1.
- Frisören
Även fast det är hemskt att sitta där i stolen och se sig själv i spegeln. Så är det skönt att när man varit där.
Negativt:
- Drunkningsolyckor
26 olyckor än så länge. Det är tragiskt. Kan det ha något att göra med simundervisningen?
- Flytt
Bror och hans Dalaflicka har packat ihop sina saker och flyttat en liten bit norröver. Trist. Men så är det.
- Självplågeri
Visserligen är flickorns siffror högre. Men allt för sällan skrivs det om killar som mår dåligt. Som skär sig själva och har ätstörningar.
- Sjuka manus
Positivt:
- Semester
Och så var den äntligen här. Något så jävulskt skönt.
- Stockholm
Vissa stunder är det helt enkelt svårt att se sig på något annat ställe än i huvudstaden.
- FM 2010
Jag är inne i en period. Jag är fast. Igen. Robertsfors tog steget upp till div. 1.
- Frisören
Även fast det är hemskt att sitta där i stolen och se sig själv i spegeln. Så är det skönt att när man varit där.
Negativt:
- Drunkningsolyckor
26 olyckor än så länge. Det är tragiskt. Kan det ha något att göra med simundervisningen?
- Flytt
Bror och hans Dalaflicka har packat ihop sina saker och flyttat en liten bit norröver. Trist. Men så är det.
- Självplågeri
Visserligen är flickorns siffror högre. Men allt för sällan skrivs det om killar som mår dåligt. Som skär sig själva och har ätstörningar.
- Sjuka manus
Jag såg just "The Human centipede." Hur sjuk ska man vara för att skriva ett sådant manus?
söndag, juli 18, 2010
En veckas barnpassning
Söndag. Söndag utan söndagsångest. Det är inte ofta det händer. Kanske bara fyra fem gånger per år. I det här fallet. Då innebär det semestertider. I morgon är första dagen på det här årets semester.
Sista veckan var lång. Olidligt lång. Den ville på något sätt aldrig ta slut. Åtta timmars arbetsdag kändes som 12 timmar. Segheten var hemsk. Och då arbetade jag både på avdelningen, i köket och på kontoret. Som chef.
Men det blev inte riktigt bra. Det blir sällan det så härpå slutet. Verksamheten ärså pass fri. Regler tas med några nypor salt. Det tillåts kanske för mycket för de få barnen som inte får den semester de förtjänar och behöver. Man sitter mest där mitt i smeten. Väntar på att de oändligt långa dagarna ska ta slut. Bryr sig inte så mycket om vad som händer runt omkring.
Nu. Efter den här sista arbetsveckan. Så känns det inte bra. Inte någonstans. Man känner sig oproffesionell och kass. Samtidigt fanns det ingen som helst lust, motivation eller ork att göra något av betydelse. Det har mest varit barnpassning. Och så ska det verkligen inte vara.
Nu är det fyra veckor kvar tills det är dags för söndagsångest igen. Innan det är dags att stiga upp och sätta sig i bilen. Köra de 15km till arbetet och med tunga steg vandra ner från parkeringen. Då ska motivationen finnas där igen. Då ska det kastas upp pedagogik och lust. Konstant. Då är det ingen barnpassning längre. Då är det. Och nu sa jag uttrycka mig så där förbannat fint. Utvecklande och lärande miljö för varje barns unika egenart.
Sista veckan var lång. Olidligt lång. Den ville på något sätt aldrig ta slut. Åtta timmars arbetsdag kändes som 12 timmar. Segheten var hemsk. Och då arbetade jag både på avdelningen, i köket och på kontoret. Som chef.
Men det blev inte riktigt bra. Det blir sällan det så härpå slutet. Verksamheten ärså pass fri. Regler tas med några nypor salt. Det tillåts kanske för mycket för de få barnen som inte får den semester de förtjänar och behöver. Man sitter mest där mitt i smeten. Väntar på att de oändligt långa dagarna ska ta slut. Bryr sig inte så mycket om vad som händer runt omkring.
Nu. Efter den här sista arbetsveckan. Så känns det inte bra. Inte någonstans. Man känner sig oproffesionell och kass. Samtidigt fanns det ingen som helst lust, motivation eller ork att göra något av betydelse. Det har mest varit barnpassning. Och så ska det verkligen inte vara.
Nu är det fyra veckor kvar tills det är dags för söndagsångest igen. Innan det är dags att stiga upp och sätta sig i bilen. Köra de 15km till arbetet och med tunga steg vandra ner från parkeringen. Då ska motivationen finnas där igen. Då ska det kastas upp pedagogik och lust. Konstant. Då är det ingen barnpassning längre. Då är det. Och nu sa jag uttrycka mig så där förbannat fint. Utvecklande och lärande miljö för varje barns unika egenart.
söndag, juli 11, 2010
Veckans lista v.27
Veckans lista v. 27
Positivt:
- Träningen
100km den här veckan. Med två fina kvalitetspass. 13 raka veckan utan snedsteg. Hell yeah!
- Startfitness
Riktigt billiga saker. Bra saker. Ett par spikskor för en tredjedel av det svenska priset hämtades ut på posten i veckan.
- Herr Winnerbäck
Ny singel. Nya mästerverk. Jag ser verkligen fram emot konserten i sommar.
- Grillat
Grillat måste vara den godaste mat som finns. När vi har hus ska vi grilla en gång i veckan. Året om. Ja, i alla fall under den månaden det inte är snö.
Negativt:
- Gudrun Schyman
Positivt:
- Träningen
100km den här veckan. Med två fina kvalitetspass. 13 raka veckan utan snedsteg. Hell yeah!
- Startfitness
Riktigt billiga saker. Bra saker. Ett par spikskor för en tredjedel av det svenska priset hämtades ut på posten i veckan.
- Herr Winnerbäck
Ny singel. Nya mästerverk. Jag ser verkligen fram emot konserten i sommar.
- Grillat
Grillat måste vara den godaste mat som finns. När vi har hus ska vi grilla en gång i veckan. Året om. Ja, i alla fall under den månaden det inte är snö.
Negativt:
- Gudrun Schyman
Bränna upp 100 000kr bara sådär. Känns väldigt nödvändigt. Pucko!
- Svetten
Även fast värmen är välkommen och gärna får stanna ett bra tag till. Men man slutar aldrig svettas. Känner sig konstant ofräsch.
- Paul
Alla vet vem han är numera. Och han valde Spaniens låda mot Tyskland. Vi förlorade. Och bläckfisken får skulden. Så klart.
- Littorinaffären
- Svetten
Även fast värmen är välkommen och gärna får stanna ett bra tag till. Men man slutar aldrig svettas. Känner sig konstant ofräsch.
- Paul
Alla vet vem han är numera. Och han valde Spaniens låda mot Tyskland. Vi förlorade. Och bläckfisken får skulden. Så klart.
- Littorinaffären
Man slutar aldrig förvånas. Ännu ett rikspucko.
tisdag, juli 06, 2010
Indiana Jones
Jag fortsätter räkna ner. Åtta arbetsdagar kvar. Sen ledighet. Semester. Sovmorgon. Någonstans tänkte jag för en vecka sedan att det inte skulle bli såfarligt. Att de här två sista veckorna sulle rinna på rätt bra. Färre barn. Fint väder och lite kortare dagar. Men så insåg jag plötsligt. Det är tvärtom. Dagarna verkar aldrig ta slut. Allvarligt. Jag kliver mödosamt upp och åker iväg till arbetet. Är där hur länge som helst och tittar sen på klockan. 11.00. Skit.
Men som sagt. Nu är det bara åtta gånger till. Åtta dagar kvar. Och tills dess får det helt enkelt rulla på som det gör. I veckan kom en pojke fram till mig. Han sa att jag börjar få skägg. Han syftade på mitt tyska slutspelskägg som förhoppningsvis får vara kvar till på söndag.
Jag förklarade för honom att jag skulle ta bort det när Tyskland förlorade i fotbollen. Men han sa bara: "Nej, du ser ut som Indiana Jones." Och så förklarade han att jag då måste ha piska, pistol, svärd och hatt. Ha! Ja. Jag vet inte vad jag skulle svarat på det.
Så vi kör vidare. Mot semestern. Arbete och träning. Det är så det ser ut. Idag malde Janne och jag av 10x400m på fina 74.54 nere på vallen. Pigga ben genom hela passet. Det kan helt enkelt bli en fin sommar. Vare sig man ser ut som Indiana Jones eller inte. När väl semestern slår in vill säga.
Men som sagt. Nu är det bara åtta gånger till. Åtta dagar kvar. Och tills dess får det helt enkelt rulla på som det gör. I veckan kom en pojke fram till mig. Han sa att jag börjar få skägg. Han syftade på mitt tyska slutspelskägg som förhoppningsvis får vara kvar till på söndag.
Jag förklarade för honom att jag skulle ta bort det när Tyskland förlorade i fotbollen. Men han sa bara: "Nej, du ser ut som Indiana Jones." Och så förklarade han att jag då måste ha piska, pistol, svärd och hatt. Ha! Ja. Jag vet inte vad jag skulle svarat på det.
Så vi kör vidare. Mot semestern. Arbete och träning. Det är så det ser ut. Idag malde Janne och jag av 10x400m på fina 74.54 nere på vallen. Pigga ben genom hela passet. Det kan helt enkelt bli en fin sommar. Vare sig man ser ut som Indiana Jones eller inte. När väl semestern slår in vill säga.
söndag, juli 04, 2010
Veckans lista v.26
Veckans lista v. 26
Positivt:
- Fotbolls-VM
Det får stå kvar. Just för att det är fotbolls VM. Och Tyskland är kvar.
- Bläckfisken Paul
Alla Tysklands matcher har han tippat rätt. Heja Paul! Vilken låda väljer han mot Spanien?
- Träningen
10x3min med 60sek vila i fredags. Farten låg på 3.40/km och jag var inte direkt trött efter. Kompis, det går bra nu.
-Framtidsplanerna
Det börjar närma sig nu. Bara sex månader kvar och vi kan sitta i ett eget hus 63mil härifrån. Bara leka med tanken får mig att le.
Negativt:
- Polischef Göran Lindberg
Positivt:
- Fotbolls-VM
Det får stå kvar. Just för att det är fotbolls VM. Och Tyskland är kvar.
- Bläckfisken Paul
Alla Tysklands matcher har han tippat rätt. Heja Paul! Vilken låda väljer han mot Spanien?
- Träningen
10x3min med 60sek vila i fredags. Farten låg på 3.40/km och jag var inte direkt trött efter. Kompis, det går bra nu.
-Framtidsplanerna
Det börjar närma sig nu. Bara sex månader kvar och vi kan sitta i ett eget hus 63mil härifrån. Bara leka med tanken får mig att le.
Negativt:
- Polischef Göran Lindberg
Jävla idiot!
- Vädret
- Vädret
Jag vet. Inte ska man klaga. Men långpass i 30 grader sliter ohyggligt. Kraften och orken tar slut allt för snabbt.
- Mitt hotmail
Nersmutsat med virus. Inkorgen och alla kontakter raderade. Nu är den adressen borta. Förlåt.
- Sommarekonomin
Det finns så mycket man vill göra på sommaren. Pengarna försvinner allt för fort från kontot.
- Mitt hotmail
Nersmutsat med virus. Inkorgen och alla kontakter raderade. Nu är den adressen borta. Förlåt.
- Sommarekonomin
Det finns så mycket man vill göra på sommaren. Pengarna försvinner allt för fort från kontot.
onsdag, juni 30, 2010
Framför balkongdörren
Jag sitter och sepå How i met your mother. Ted Moseby är en drömmare. En obotlig romantiker. Han ser sin framtid. Hur han vill ha det. Och så klart. Så sitter jag framför tv:n och försvinner bort i tankarna.
Jag ser människor i min omgivning ta steg efter steg. Det köps hus. Det föds barn. Placeras ringar på fingrar.Och alla är lyckliga. Helt rätt så klart. Varför ska de inte få vara det?
Men jag då? Men vi då? Vi sitter här och ser vår framtid. När jag var inne i det där huset vi tittade på stod jag ensam i rummen. Målade upp bilder på hur de kan se ut. Vart saker ska stå och hur inredningen kan bli. Hur livet utspelar sig.
Jag såg hur små barn springer runt i sina rum. Upp och ner för trappan. Leksaker på golven. En krypande bebis. Jag kunde se hur jag stod framför balkongfönstret. Blickade ut över sjön och vinterlandskapet. För det är väl ändå vinter där större delen av året. Jag stod där med en sovande bebis famnen. Känner värmen.
Nere i köket stod vi och lagade mat. Serverade till barnen och deras kompisar. Cyklar och sparkcyklar stod framför ytterdörren. En massa skor i hallen. Jag ser en lycklig Flicka från landet i norr. Och jag känner någon slags inre lycka hos mig själv också.
Jag ser barn komma nerkrypandes mellan oss i sängen. Morgonmys i soffan framför en Disney film. Jag går runt med barnvagnen med knastrande snö under fötterna. Åker pulka och kastar snöboll. Vi plockar blommor och lagar mat tillsammans. Är så där fruktansvärt pedagogiska. Som bara vi kan vara.
Men dessvärre är vi inte där. Det är nära. Men känns ändå som en evighet. Och en del dagar kan jag inte ens uttrycka hur mycket jag längtar. Hur stor viljan och drömmarna är att få stå där i fönstret med barnet gungandes i famnen. Flickan från landet i norr håller om mig. Men jag får vänta. Se andra ta steg efter steg. Och drömma.
Jag ser människor i min omgivning ta steg efter steg. Det köps hus. Det föds barn. Placeras ringar på fingrar.Och alla är lyckliga. Helt rätt så klart. Varför ska de inte få vara det?
Men jag då? Men vi då? Vi sitter här och ser vår framtid. När jag var inne i det där huset vi tittade på stod jag ensam i rummen. Målade upp bilder på hur de kan se ut. Vart saker ska stå och hur inredningen kan bli. Hur livet utspelar sig.
Jag såg hur små barn springer runt i sina rum. Upp och ner för trappan. Leksaker på golven. En krypande bebis. Jag kunde se hur jag stod framför balkongfönstret. Blickade ut över sjön och vinterlandskapet. För det är väl ändå vinter där större delen av året. Jag stod där med en sovande bebis famnen. Känner värmen.
Nere i köket stod vi och lagade mat. Serverade till barnen och deras kompisar. Cyklar och sparkcyklar stod framför ytterdörren. En massa skor i hallen. Jag ser en lycklig Flicka från landet i norr. Och jag känner någon slags inre lycka hos mig själv också.
Jag ser barn komma nerkrypandes mellan oss i sängen. Morgonmys i soffan framför en Disney film. Jag går runt med barnvagnen med knastrande snö under fötterna. Åker pulka och kastar snöboll. Vi plockar blommor och lagar mat tillsammans. Är så där fruktansvärt pedagogiska. Som bara vi kan vara.
Men dessvärre är vi inte där. Det är nära. Men känns ändå som en evighet. Och en del dagar kan jag inte ens uttrycka hur mycket jag längtar. Hur stor viljan och drömmarna är att få stå där i fönstret med barnet gungandes i famnen. Flickan från landet i norr håller om mig. Men jag får vänta. Se andra ta steg efter steg. Och drömma.
Kan du spela med oss på vår avdelning?
Och så var den äntligen klar. Grön Flagg rapporten. Fick till slut tag på lite tid på arbetet. Slet tag i en kollega från en annan avdelning. Som också står som miljöansvarig. Men kanske inte är lika insatt eller driftig som jag. I vilket fall som helst så satte vi ihop skiten nu. Eller. Skit och skit. Det är vettiga saker. Inte minst det jag skrivit om. Men vi satte ihop bilderna till texten och allt det där.
Nu är den redo att skickas in. Men jag antar att den nya chefen ska kolla igenom den först. Eller inte. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå till. Jag har till november på mig. Så svetten har lagt sig.
Men igår. Då kom det in två killar från den äldsta avdelningen till mig. De såg lite halvlistiga ut. Och så började den ena. "Vi undrar en sak...nu får du säga." Och så pekar han på sin kompis.
Hans kompis tittar blygt men får fram. "Kan du spela med oss?"
Så för att sumera det här roliga. Två barn från en annan avdelning kommer in till mig för att fråga om jag kan spela spel med dem på deras avdelning. Hur låter det egentligen? Vad gör deras pedagoger? Eller är det bara så att jag är så jävla awesome? Ha! Antagligen inte det sista. Men kom igen. Något rätt måste jag väl ändå ha gjort när de väljer att fråga mig.
Så nu kan jag sitta här i soffan. Och ändå känna att jag har gjort rätt att vara mer med barnen igen. Att få dem att känna trygghet och ha roligt tillsammans med vuxna. Vare sig jag har möjligheten att gå i från min avdelning för att spela spel på en annan eller inte.
Nu är den redo att skickas in. Men jag antar att den nya chefen ska kolla igenom den först. Eller inte. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå till. Jag har till november på mig. Så svetten har lagt sig.
Men igår. Då kom det in två killar från den äldsta avdelningen till mig. De såg lite halvlistiga ut. Och så började den ena. "Vi undrar en sak...nu får du säga." Och så pekar han på sin kompis.
Hans kompis tittar blygt men får fram. "Kan du spela med oss?"
Så för att sumera det här roliga. Två barn från en annan avdelning kommer in till mig för att fråga om jag kan spela spel med dem på deras avdelning. Hur låter det egentligen? Vad gör deras pedagoger? Eller är det bara så att jag är så jävla awesome? Ha! Antagligen inte det sista. Men kom igen. Något rätt måste jag väl ändå ha gjort när de väljer att fråga mig.
Så nu kan jag sitta här i soffan. Och ändå känna att jag har gjort rätt att vara mer med barnen igen. Att få dem att känna trygghet och ha roligt tillsammans med vuxna. Vare sig jag har möjligheten att gå i från min avdelning för att spela spel på en annan eller inte.
söndag, juni 27, 2010
Historien upprepar sig
För ett år sedan kom jag till arbetet och var chef. Precis som jag kommer att göra i morgon. Skillnaden var bara att chefen då hade gått på semester. Nu har hon gått hem. För gått.
För ett år sedan. Skulle en ny familj börja på förskolan. De kom från ett annat land. Ett orange land. Och från en annan kommun. En kommun som är svår att ta sig till utan bil. Nu hör det egentligen inte alls hit. Men ändå. Papper skulle skrivas på och överflyttningen skulle ske. Mitt under den perioden som jag satt där på kontoret och skulle låtsas vara chef.
Pappan kom med papper och jag stod där som ett stort jävla frågetecken. Fixade fram några papper på känn. Vilket visade sig vara fel. Men det hela löste sig till slut och även jag kunde till slut andas ut och gå på semester.
Nu är det dags igen. Jag leker chef. Och familjen ska ha papper. Den här gången ska de avsluta sin plats på förskolan. De ska desvärre flytta tillbaka till sitt land. Det oranga landet. Jag vet ungefär vad jag ska göra. Vilka papper som ska skrivas på. Och med vilka jag ska prata. Vi får se hur det går. Och förhoppningsvis. Så kan jag om tre veckor gå på smester och känna att jag gjorde rätt. Den här gången i alla fall.
För ett år sedan. Skulle en ny familj börja på förskolan. De kom från ett annat land. Ett orange land. Och från en annan kommun. En kommun som är svår att ta sig till utan bil. Nu hör det egentligen inte alls hit. Men ändå. Papper skulle skrivas på och överflyttningen skulle ske. Mitt under den perioden som jag satt där på kontoret och skulle låtsas vara chef.
Pappan kom med papper och jag stod där som ett stort jävla frågetecken. Fixade fram några papper på känn. Vilket visade sig vara fel. Men det hela löste sig till slut och även jag kunde till slut andas ut och gå på semester.
Nu är det dags igen. Jag leker chef. Och familjen ska ha papper. Den här gången ska de avsluta sin plats på förskolan. De ska desvärre flytta tillbaka till sitt land. Det oranga landet. Jag vet ungefär vad jag ska göra. Vilka papper som ska skrivas på. Och med vilka jag ska prata. Vi får se hur det går. Och förhoppningsvis. Så kan jag om tre veckor gå på smester och känna att jag gjorde rätt. Den här gången i alla fall.
Veckans lista v.25
För en stund sedan. Eller egentligen för jävligt länge sedan. Så avslutade jag veckorna med att skriva en liten lista. Med det sjukt fyndiga namnet "Veckans lista". Lite av vad som hänt under veckan. Bra saker. Och mindre bra saker. Kanske kan det vara ett sätt att få igång skrivandet igen?
Jag avslutade listskrivandet med att ta sommaruppehåll. Ni skulle påminna mig efter sommaren. Men ingen gjorde det. Tack för den. Men här kommer en ny lista. Får se om det håller i en eller två veckor. Eller kanske fler.
Veckans lista v. 25
Positivt:
- Fotbolls VM
Det går inte att komma undan. Fotboll varje dag. Hög klass. Och mindre hög klass. Men fotboll är det.
- Vädret
Äntligen lite soligt. Efter en vansinnigt lång vinter kom det regn. Ostadigt väder. Och mera regn. Ena dagen 20 grader och sol. Nästa 8 grader, blåsigt och regn.
- Bröllop
Kanske var förra veckan. Men va fan. Kungligt bröllop i Sverige. Det är väl ändå härligt.
- Midsommar
Jag avslutade listskrivandet med att ta sommaruppehåll. Ni skulle påminna mig efter sommaren. Men ingen gjorde det. Tack för den. Men här kommer en ny lista. Får se om det håller i en eller två veckor. Eller kanske fler.
Veckans lista v. 25
Positivt:
- Fotbolls VM
Det går inte att komma undan. Fotboll varje dag. Hög klass. Och mindre hög klass. Men fotboll är det.
- Vädret
Äntligen lite soligt. Efter en vansinnigt lång vinter kom det regn. Ostadigt väder. Och mera regn. Ena dagen 20 grader och sol. Nästa 8 grader, blåsigt och regn.
- Bröllop
Kanske var förra veckan. Men va fan. Kungligt bröllop i Sverige. Det är väl ändå härligt.
- Midsommar
Grillning, Munchkin, pilsner och trevligt sällskap. Tack och bock.
Negativt:
- Domare
Domarinsatserna i VM kan ifrågasättas. Big time. Den ena är sämre än den andra. Och när man inte ser att en boll är flera meter inne i mål så kanske man ska syssla med något annat. (Även om man som tysk blev rätt nöjd).
- Arbete
Nu räcker det. Jag vill ha semester. Jag vill vakna upp och inte ha några planer. Jag vill ta dagen som den kommer. Även om det inte är min grej.
- Borrjäveln
07.00. Och grannen kör igång världens största borr. Vägg i vägg. Och så var den dagen förstörd.
- MJ
Har Michael redan varit död i ett år? Helt sjuk. Han är fortfarande saknad och han kommer alltid vara The King of Pop.
Den tyska bläckfisken bestämmer
En del gånger händer det att jag öppnar den här sidan för att skriva. Jag tänker att jag kanske någonstans där inne har något jag vill skriva om. En tanke som bara vill komma ut. Fingrar som ska dansa över tangentbordet och fylla det tomma utrymmet med något vettigt. Eller mindre vettigt. Precis som förr.
Lika ofta händer det att jag sitter där. Med den tomma sidan framför mig. Och så stänger jag ner den igen. Jag kanske har slut på tankar. Kan man ha det? Eller är det bara att tiden är så knapp och så fylld med så mycket annat att skrivandet helt enkelt får vänta på sin tur.
I vilket fall som helst. Nu sitter jag här. Fingrarna dansar kanske inte. Men några ord faller på sin plats. På tv:n är det Mexico och Argentina som ska göra upp om vem som får möta (och åka ut mot) Tyskland. Får så är det. Tyskland spelar fantastisk fotboll. Och fortsätter maskinen som hittills. Då kan det gå förbannat långt. Och det vet ni också. Även om ni inte vill säga det rakt ut.
Snart är det måndag igen. Och det är tre veckor kvar. Tre veckor som chef. Big chief. The boss. Han som styr och ställer. Eller kanske i mitt fall: Han som försöker hålla sig i bakgrunden och hoppas på att ingenting utöver det vanliga ska hända.
Mexico håller på att falla ihop totalt just nu. Eller så är det Argentina som styr och ställer. På det där sättet som jag kanske borde göra kommande tre veckor. Men som jag inte kommer att göra. Tyskland - Argentina på lördag alltså. Shit. Det kan bli något det. Men det är bäst att först låta det tyska bläckfisken tala. Han som förutspår resultaten genom att välja en låda mat med flagga på. För han ska väl ändå ha rätt igen.
Lika ofta händer det att jag sitter där. Med den tomma sidan framför mig. Och så stänger jag ner den igen. Jag kanske har slut på tankar. Kan man ha det? Eller är det bara att tiden är så knapp och så fylld med så mycket annat att skrivandet helt enkelt får vänta på sin tur.
I vilket fall som helst. Nu sitter jag här. Fingrarna dansar kanske inte. Men några ord faller på sin plats. På tv:n är det Mexico och Argentina som ska göra upp om vem som får möta (och åka ut mot) Tyskland. Får så är det. Tyskland spelar fantastisk fotboll. Och fortsätter maskinen som hittills. Då kan det gå förbannat långt. Och det vet ni också. Även om ni inte vill säga det rakt ut.
Snart är det måndag igen. Och det är tre veckor kvar. Tre veckor som chef. Big chief. The boss. Han som styr och ställer. Eller kanske i mitt fall: Han som försöker hålla sig i bakgrunden och hoppas på att ingenting utöver det vanliga ska hända.
Mexico håller på att falla ihop totalt just nu. Eller så är det Argentina som styr och ställer. På det där sättet som jag kanske borde göra kommande tre veckor. Men som jag inte kommer att göra. Tyskland - Argentina på lördag alltså. Shit. Det kan bli något det. Men det är bäst att först låta det tyska bläckfisken tala. Han som förutspår resultaten genom att välja en låda mat med flagga på. För han ska väl ändå ha rätt igen.
onsdag, juni 09, 2010
Chefsposition
Sådär smått har nedräkningen börjat. Det började visserligen för ganska länge sedan. Men det är först nu den är igång på riktigt. Dag efter dag passerar och semestern kommer allt närmare. Verksamheten och pedagogiken börjar ebba ut. Saker börjar plockas ner och väggarna lyser snart kala inne på avdelningen. Så som de brukar bli innan alla barnen får ledigt och sin semester. En del får lång härlig semester. Medan andra bara får de tre veckorna vi har stängt. Hur man resonerar som förälder där vet jag inte.
Men allt är inte som det brukar på stället. När vi kommer tillbaka efter semestern har vi ingen chef. Hon har sagt upp sig och ska gå vidare. Klokt beslut av henne. Men inte så roligt för oss. Vi har två personer som slåss om chefsplatsen nu. En kvinna och en man. Vi har inte träffat dem ännu och det är nog mycket upp till ekonomin som får bestämma hur det blir. Tyvärr.
Hur det än blir tror jag det blir bra. Det kommer lite nya idéer och en nytändning. Förhoppningsvis hos alla pedagoger. En del behöver det mer än andra. Det ska hur som helst bli intressant. Spännande. Sen hur länge jag kommer att vara kvar. Låter jag vara osagt. Man vet inte vad som händer.
Men innan det är dags att gå på semester återstår en hel del fixande. Och såska jag ta över rodret i tre veckor. Ha! Jag ska vara chef de sista tre veckorna innan stället stänger. Förhoppningsvis händer det inte så mycket. Men det känns lite roligt. Att få mera ansvar och känna på hur det är. Jag har varit det förr inför semstern. Men varje år är nytt. Och beslut ska ändå tas. Även om det kanske inte är några livsavgörande.
Jag går sist av alla på semester. Precis som varje år. Så är det när man har ett kontrollbehov och måste veta exakt hur sakerna är och ser ut när höstterminen sedan börjar. Ibland är det inte lätt.
Men allt är inte som det brukar på stället. När vi kommer tillbaka efter semestern har vi ingen chef. Hon har sagt upp sig och ska gå vidare. Klokt beslut av henne. Men inte så roligt för oss. Vi har två personer som slåss om chefsplatsen nu. En kvinna och en man. Vi har inte träffat dem ännu och det är nog mycket upp till ekonomin som får bestämma hur det blir. Tyvärr.
Hur det än blir tror jag det blir bra. Det kommer lite nya idéer och en nytändning. Förhoppningsvis hos alla pedagoger. En del behöver det mer än andra. Det ska hur som helst bli intressant. Spännande. Sen hur länge jag kommer att vara kvar. Låter jag vara osagt. Man vet inte vad som händer.
Men innan det är dags att gå på semester återstår en hel del fixande. Och såska jag ta över rodret i tre veckor. Ha! Jag ska vara chef de sista tre veckorna innan stället stänger. Förhoppningsvis händer det inte så mycket. Men det känns lite roligt. Att få mera ansvar och känna på hur det är. Jag har varit det förr inför semstern. Men varje år är nytt. Och beslut ska ändå tas. Även om det kanske inte är några livsavgörande.
Jag går sist av alla på semester. Precis som varje år. Så är det när man har ett kontrollbehov och måste veta exakt hur sakerna är och ser ut när höstterminen sedan börjar. Ibland är det inte lätt.
lördag, juni 05, 2010
Ett snett leende
Jag gick upp på vågen igår. Bredvid maskinerna på konditionsdelen på vårt gym står det en våg. Jag brukar sällan ställa mig på den. Jag menar. Så roligt är det inte att veta hur många kilo som sitter på kroppen. Men igår ställde jag mig på den.
Om jag nu ska gå tillbaka en tid. Kanske till hösten 2008. Det var bröllop för min bror. Och jag köper ny kostym. En kostym som är anpassad efter mina 93 jävla kilo. Samma kostym skulle jag ha nu på farmors begravning. Men en 93 kilos kostym var inte ens nära att sitta bra då.
Kilona har rasat. Jag stod på den där vågen för några veckor sedan. Såg att den visade 80 kilo. Det är helt okej. Jag vet att jag fortfarande har ett skeft synsätt på min vikt efter de tidigare åren med problemen och sjukdomen. Men 80km kändes rätt bra ändå.
Igår stod jag alltså där igen. Men det kom inte upp några 80 kilo på displayen. I stället kom det upp 76.9. Och ett snett leende på mina läppar. För även om jag fortfarande blir glad när vikt försvinner. Så blev 76.9 ändå ganska lite. Och kanske är en sådan reaktion ändå ganska frisk.
Det är inte så att jag försöker gå ner mer i vikt. Det gjorde jag bara första månaderna efter det där stora feta bröllopet. Med 93 kilos kostymen. Men jag springer. Jag springer förbannat mycket just nu. Och det går bra. Kilon rasar och kroppen omformas. Men jag måste vara ärlig också. För även om jag inte försöker gå ner i vikt mer. Så blir jag ändå rätt glad när det står 76.9 på vågen. Än dock med ett snett leende.
Om jag nu ska gå tillbaka en tid. Kanske till hösten 2008. Det var bröllop för min bror. Och jag köper ny kostym. En kostym som är anpassad efter mina 93 jävla kilo. Samma kostym skulle jag ha nu på farmors begravning. Men en 93 kilos kostym var inte ens nära att sitta bra då.
Kilona har rasat. Jag stod på den där vågen för några veckor sedan. Såg att den visade 80 kilo. Det är helt okej. Jag vet att jag fortfarande har ett skeft synsätt på min vikt efter de tidigare åren med problemen och sjukdomen. Men 80km kändes rätt bra ändå.
Igår stod jag alltså där igen. Men det kom inte upp några 80 kilo på displayen. I stället kom det upp 76.9. Och ett snett leende på mina läppar. För även om jag fortfarande blir glad när vikt försvinner. Så blev 76.9 ändå ganska lite. Och kanske är en sådan reaktion ändå ganska frisk.
Det är inte så att jag försöker gå ner mer i vikt. Det gjorde jag bara första månaderna efter det där stora feta bröllopet. Med 93 kilos kostymen. Men jag springer. Jag springer förbannat mycket just nu. Och det går bra. Kilon rasar och kroppen omformas. Men jag måste vara ärlig också. För även om jag inte försöker gå ner i vikt mer. Så blir jag ändå rätt glad när det står 76.9 på vågen. Än dock med ett snett leende.
söndag, maj 16, 2010
Ekomomi
Ekonomin börjar se ljus ut här i stugan. Jag vet inte vad det är som har gjort det. Men det finns en riktigt behaglig summa kvar på kontot. Och om åtta dagar kommer det lite till. Det kan bli en bra sommar. Utan att vi måste vända på varenda krona.
I stället tittar vi till lägenheten. Vad som behöver göras innan en försäljning. Och så står vi där i hallen och inser att det är en hel del. Men vi kanske ska vara realistiska också. Att byta ut hela köket kanske inte passar sig. Det kanske blir onödigt. Och så bra ekonomin är inte så fantastiskt. När allt kommer omkring.
I stället tittar vi upp i taket. Ser hur det behöver slipas och målas om. Och hela vardagsrummet för den delen. Det skulle göra mycket. Och för att underlätta för de som ska köpa lägenheten för flera miljoner. (Hm.) Så kanske vi ska köra på vitt.
Det får bli prioriteten. Men det är en sak som stoppar det hela just nu. Och det är den franska silverpärlan. Bilen där ute på gatan som blänker i solskenet. Snart ska han in på service. Och besiktning. Så vi får avvakta där. Vad det kommer att kosta. Och vad männen i overallerna säger. Jag tror inte det är några större fel på bilen. Men man vet aldrig. Plötsligt dyker det upp något och tusenlapparna flyger all världens väg.
Men det känns bra ändå. Vi är beredda. Och får dessutom lite hjälp med låga räntor och omlagda lånbindningstider. Perfekt tajming. Igen. Så vi håller tummarna. Och väntar på att en målare står här i vardagsrummet och skapar.
I stället tittar vi till lägenheten. Vad som behöver göras innan en försäljning. Och så står vi där i hallen och inser att det är en hel del. Men vi kanske ska vara realistiska också. Att byta ut hela köket kanske inte passar sig. Det kanske blir onödigt. Och så bra ekonomin är inte så fantastiskt. När allt kommer omkring.
I stället tittar vi upp i taket. Ser hur det behöver slipas och målas om. Och hela vardagsrummet för den delen. Det skulle göra mycket. Och för att underlätta för de som ska köpa lägenheten för flera miljoner. (Hm.) Så kanske vi ska köra på vitt.
Det får bli prioriteten. Men det är en sak som stoppar det hela just nu. Och det är den franska silverpärlan. Bilen där ute på gatan som blänker i solskenet. Snart ska han in på service. Och besiktning. Så vi får avvakta där. Vad det kommer att kosta. Och vad männen i overallerna säger. Jag tror inte det är några större fel på bilen. Men man vet aldrig. Plötsligt dyker det upp något och tusenlapparna flyger all världens väg.
Men det känns bra ändå. Vi är beredda. Och får dessutom lite hjälp med låga räntor och omlagda lånbindningstider. Perfekt tajming. Igen. Så vi håller tummarna. Och väntar på att en målare står här i vardagsrummet och skapar.
Väntan. Längtan. Drömmar.
Jag sitter i soffan och tittar på hockey. Danmark mot Ryssland. Borde vara avgjort vid det här laget. Men det är det inte. Men jag inser efter en stund att tankarna inte alls är på hockeyn. Det har de inte varit på ett tag nu. Tankarna ligger på framtiden. På längtan. På väntan.
För en stund sedan satt vi båda här. Flickan från landet i norr och jag. Vi pratade framtid och insåg att det var en evighet kvar. I alla fall till den framtiden vi väntar på. Nu ligger framtiden runt hörnet. Men det känns ändå som en evighet.
Vi letar efter arbete. Vi tittar på hus. Och så sneglar vi lite halvt i smyg på de där söta små babykläderna. Och viljan lyser nog runt om oss. Tiden går inte tillräckligt snabbt helt enkelt.
Om det bara skulle ordna sig med ett arbete. Att kontakter ska höra av sig. Att det jag sökt skickar ett anställningsbevis. Men det är kanske inte så lätt.
Men om, bara om, det skulle vara så. Så skulle husjakten trappas upp ordentligt. Den skulle bli enorm helt enkelt. Och plötsligt, så står vi kanske där med ett par nyklar i handen och ett påskrivet kontrakt framför näsan. Och givetvis med ett härligt lån också.
Så låt oss tänka att vi står där. Och utav bara farten. Så växer Flickan från landet i norr's mage. Något kopiöst. Och det sparkas där inifrån. Någon vill komma ut och berika världen. Berika våra liv.
Men nu var det visst inte riktigt så. Inte ännu. I stället svär vi långa rader över att framtiden ligger så förbannat långt borta. Att trots att den ligger alldeles runt hörnet så ligger den jävligt långt borta. Det tycker vi inte om. Inte alls. Undertiden får vi hålla koll på arbetsförmedlingens sida. Höra med våra kontakter. Och hoppas på att rätt arbete ska dyka upp. För det är där vi måste börja. Tyvärr. Och som tur är.
Minuterna rinner iväg. Allt för långsamt. Och de ända som verkar nöjda med det är Danmark. Chansen finns fortfarande till vändning. Men det börjar se mörkt ut.
För en stund sedan satt vi båda här. Flickan från landet i norr och jag. Vi pratade framtid och insåg att det var en evighet kvar. I alla fall till den framtiden vi väntar på. Nu ligger framtiden runt hörnet. Men det känns ändå som en evighet.
Vi letar efter arbete. Vi tittar på hus. Och så sneglar vi lite halvt i smyg på de där söta små babykläderna. Och viljan lyser nog runt om oss. Tiden går inte tillräckligt snabbt helt enkelt.
Om det bara skulle ordna sig med ett arbete. Att kontakter ska höra av sig. Att det jag sökt skickar ett anställningsbevis. Men det är kanske inte så lätt.
Men om, bara om, det skulle vara så. Så skulle husjakten trappas upp ordentligt. Den skulle bli enorm helt enkelt. Och plötsligt, så står vi kanske där med ett par nyklar i handen och ett påskrivet kontrakt framför näsan. Och givetvis med ett härligt lån också.
Så låt oss tänka att vi står där. Och utav bara farten. Så växer Flickan från landet i norr's mage. Något kopiöst. Och det sparkas där inifrån. Någon vill komma ut och berika världen. Berika våra liv.
Men nu var det visst inte riktigt så. Inte ännu. I stället svär vi långa rader över att framtiden ligger så förbannat långt borta. Att trots att den ligger alldeles runt hörnet så ligger den jävligt långt borta. Det tycker vi inte om. Inte alls. Undertiden får vi hålla koll på arbetsförmedlingens sida. Höra med våra kontakter. Och hoppas på att rätt arbete ska dyka upp. För det är där vi måste börja. Tyvärr. Och som tur är.
Minuterna rinner iväg. Allt för långsamt. Och de ända som verkar nöjda med det är Danmark. Chansen finns fortfarande till vändning. Men det börjar se mörkt ut.
Fulla maj
Efter en vinter där benmärgen i stort sätt varit frusen dygnet runt så kändes det smått overkligt igår. Solen stekte på fint och kroppen var varm. Grillen var tänd och benen slitna. Precis som det ska vara.
Nu när veckan går mot sitt slut så har jag 115km i benen. Löpning varje dag. Och det känns bra. Förbannat bra! Benen och kroppen är slitna, men det är ändå på ett positivt sätt. Tids nog vänder det. Och då kommer det springas snabbt.
Det är tur att jag har löpningen nu. Och att den fungerar. Det gör att jag får bort alla tankar kring arbetet. Det är så mycket som pågår där just nu så det behövs kopplas bort. Chefen ska sluta och det ska in någon ny. Undertiden ska hösten planeras och arbetsuppgifter delas upp.
Samtalen fortsätter. Dessa lagom roliga samtal. Fyra är gjorda. Två är kvar. Två kvar, till frihet och lättnad. Och sen bara någon vecka innan sommaren är här på riktigt och alla börjar slappna av.
Men innan det är dags att slappna av finns det mycket kvar att göra. Konstigt att det alltid blir så här i maj. Men jag antar att det bara är så. Att det är likadant överallt. I alla stugor. I alla hus. Och det spelar egentligen ingen som helst roll hur man gör. Hur mycket man förbereder sig. Det blir alltid fullt och trångt i maj. Men förhoppningsvis skiner solen på oss lite mer och oftare nu. Då brukar det bli lite lättare. Att även klara av de där tyngre sakerna.
Nu när veckan går mot sitt slut så har jag 115km i benen. Löpning varje dag. Och det känns bra. Förbannat bra! Benen och kroppen är slitna, men det är ändå på ett positivt sätt. Tids nog vänder det. Och då kommer det springas snabbt.
Det är tur att jag har löpningen nu. Och att den fungerar. Det gör att jag får bort alla tankar kring arbetet. Det är så mycket som pågår där just nu så det behövs kopplas bort. Chefen ska sluta och det ska in någon ny. Undertiden ska hösten planeras och arbetsuppgifter delas upp.
Samtalen fortsätter. Dessa lagom roliga samtal. Fyra är gjorda. Två är kvar. Två kvar, till frihet och lättnad. Och sen bara någon vecka innan sommaren är här på riktigt och alla börjar slappna av.
Men innan det är dags att slappna av finns det mycket kvar att göra. Konstigt att det alltid blir så här i maj. Men jag antar att det bara är så. Att det är likadant överallt. I alla stugor. I alla hus. Och det spelar egentligen ingen som helst roll hur man gör. Hur mycket man förbereder sig. Det blir alltid fullt och trångt i maj. Men förhoppningsvis skiner solen på oss lite mer och oftare nu. Då brukar det bli lite lättare. Att även klara av de där tyngre sakerna.
måndag, maj 03, 2010
På rätt väg
Senaste veckan har jag börjat ändra tillbaka mitt arbetssätt. Ändra tillbaka det till det ursprungliga. Till det sättet som jag tyckte var betydligt bättre. Jag har varit med i barnens lekar mycket mer. Både med de på min avdelning. Samt de mindre och äldre barnen ute på gården.
Dessutom har jag försökt hålla mig undan allt det där gnällandet och tjafsandet som ständigt pågår mellan kollegor. Påpekande mot föräldrar som inte sköter allt perfekt. Klagande på sitt eget liv och på andra liv. Och på varandra. den där ständiga avundsjukan och orättvisan.
Jag sköter mitt i stället. Försöker ta min del som förskollärare på avdelningen. Dra igång lite mer pedagogisk verksamhet. Just nu är våren i full gång. Vitsippor har vi plockat och tagit in. Satt dem i vatten med karamellfärg och sett förändringen. I veckan ska vi ta fram färger och måla. Klippa egna blommor och klistra. Få upp saker på väggarna så det tydligt syn att vi ändå har bra mycket mer pedagogisk verksamhet än att kissa och städa.
Och det känns bra. Faktiskt. Dagarna går lite lättare och det känns lite bättre när jag till slut slår igen ytterdörren och påbörjar resan hem. Jag är på helt rätt väg nu. Det känns. Och det blir ännu lättare nu när solen börjar värma oss alla med sina strålar. Och har jag tur. Så kanske jag får med mig någon på min resa.
Dessutom har jag försökt hålla mig undan allt det där gnällandet och tjafsandet som ständigt pågår mellan kollegor. Påpekande mot föräldrar som inte sköter allt perfekt. Klagande på sitt eget liv och på andra liv. Och på varandra. den där ständiga avundsjukan och orättvisan.
Jag sköter mitt i stället. Försöker ta min del som förskollärare på avdelningen. Dra igång lite mer pedagogisk verksamhet. Just nu är våren i full gång. Vitsippor har vi plockat och tagit in. Satt dem i vatten med karamellfärg och sett förändringen. I veckan ska vi ta fram färger och måla. Klippa egna blommor och klistra. Få upp saker på väggarna så det tydligt syn att vi ändå har bra mycket mer pedagogisk verksamhet än att kissa och städa.
Och det känns bra. Faktiskt. Dagarna går lite lättare och det känns lite bättre när jag till slut slår igen ytterdörren och påbörjar resan hem. Jag är på helt rätt väg nu. Det känns. Och det blir ännu lättare nu när solen börjar värma oss alla med sina strålar. Och har jag tur. Så kanske jag får med mig någon på min resa.
Jag blir bättre. Tydligen.
Benen värker. Kroppen värker. Men det känns ändå helt okej. Jag är inte sjuk. Inte ens är någon sjukdom påväg eller i från mig. Vad jag vet. Jag har precis avslutat veckans långpass och malt 24km på strax under två timmar. Först 10km ute i skogen. Sedan snabbt in på gymet och 11km på bandet. För att sedan. Väldigt plågsamt. Ta mig hem 3km. Men det är en bra start på veckan. Och inte ens några känningar i det låret jag haft förra veckan.
På arbetet är samtalen igång. De där vidriga utvecklingssamtalen. Men det är något som skiljer från tidigare år. Jag ligger inte i fosterställning kvällen innan. Jag har inte handsvett och är torr i mun. Utan det känns helt okej. Kanske kan man tror att jag inte bryr mig lika mycket. Men så är det inte. Jag är förberedd. Precis som förr. Jag kan allt om barnen jag ska prata om. Deras utveckling och deras vardag på förskolan.
Än så länge har jag haft tre samtal. Tre kvar att göra. Och pratandet har gått bra. Riktigt bra. Jag är inte en person som sätter mig ner och småpratar med föräldrarna. Utan går rakt på sak. Jag vet inte vad föräldrarna uppskattar mest. Men det är så jag gör i alla fall.
I morgon är det dags för samtal nummer fyra. Och visst ska jag fixa det också. Och efter arbetet är det dags att dra på sig de där lagom doftande träningskläderna för att mala backar igen. Sex gånger upp och ner för en 250m lång backe. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Jag vet inte vad som är värst. Samtalen eller backen. Men tydligen gör båda att jag blir bättre. Bättre. På olika saker.
På arbetet är samtalen igång. De där vidriga utvecklingssamtalen. Men det är något som skiljer från tidigare år. Jag ligger inte i fosterställning kvällen innan. Jag har inte handsvett och är torr i mun. Utan det känns helt okej. Kanske kan man tror att jag inte bryr mig lika mycket. Men så är det inte. Jag är förberedd. Precis som förr. Jag kan allt om barnen jag ska prata om. Deras utveckling och deras vardag på förskolan.
Än så länge har jag haft tre samtal. Tre kvar att göra. Och pratandet har gått bra. Riktigt bra. Jag är inte en person som sätter mig ner och småpratar med föräldrarna. Utan går rakt på sak. Jag vet inte vad föräldrarna uppskattar mest. Men det är så jag gör i alla fall.
I morgon är det dags för samtal nummer fyra. Och visst ska jag fixa det också. Och efter arbetet är det dags att dra på sig de där lagom doftande träningskläderna för att mala backar igen. Sex gånger upp och ner för en 250m lång backe. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Jag vet inte vad som är värst. Samtalen eller backen. Men tydligen gör båda att jag blir bättre. Bättre. På olika saker.
söndag, april 25, 2010
Plats 10
Mitt bland allt elände så finns det ändå en sak jag kan glädjas åt. Och det är träningen. Det var flera år sedan det flöt på så fantastiskt bra som det gör nu. Mil efter mil. Pass efter pass. Jag maler på ut av bara helvete.
Förra veckan blev det sex löppass och totalt fins 89km. Två kvalitetspass med lång backe och 10x3' (3.58/km). Och så ett underbart långpass på 22km med Janne ute i skogarna vid Ängsjö.
Den här veckan fortsatte det. 93km på sex löppass. Samma backpass fast 2.5sekunder snabbare per lopp. 10x3' (3.56/km) och långpass på 24km. Kroppen börjar känna sig rätt sliten. Fast det är skönt. Det är rätt sorts trötthet.
För några år sedan började jag med en lista. Ni ser. Listor, listor, listor. Det är en 10-i topp lista på flest antal km under en vecka (mån-sön). Rekordveckan var för fyra år sedan på et tträningsläger i Monte Gordo, Portugal. Ni kanske minns. Veckan jag insåg att jag behövde äta ordentligt för att orka. (vilket gick snabbt att glömma bort). Den veckan blev det 114km, visserligen på 11 pass. men ändå. Sen rullar det på neråt.
110km - 106km - 105.5km - 101km - 101km - 100km - 96km och 95km. Sista på listan ligger 92km. Det sattes vecka 12 2007. På sex pass.
De 92km är numera historia. I stället är nummer 10 mumera veckans 93km. Och det efter att bara ha tränat på ordentligt sedan slutet på hösten. Det här kan bli en rolig sommar och höst. Siktet är inställt på midnatsloppet i augusti. Och så tjurruset i oktober. Och så har jag två mål till. Under 40' det här året på milen. Och..ja, det sista håller jag för mig själv ett tag till. Kanske blir det offentligt senare i sommar. Eller under hösten.
Men det var länge sedan löpningen fungerade så här bra. Så här smärtfritt. Och det känns fantastiskt. Jag känner att jag har tiden till det. Viljan till det. Och stödet till det. Nu är det bara fortsätta mala. Fila ihop nya veckoprogramm. Och se vad framtiden visar.
Förra veckan blev det sex löppass och totalt fins 89km. Två kvalitetspass med lång backe och 10x3' (3.58/km). Och så ett underbart långpass på 22km med Janne ute i skogarna vid Ängsjö.
Den här veckan fortsatte det. 93km på sex löppass. Samma backpass fast 2.5sekunder snabbare per lopp. 10x3' (3.56/km) och långpass på 24km. Kroppen börjar känna sig rätt sliten. Fast det är skönt. Det är rätt sorts trötthet.
För några år sedan började jag med en lista. Ni ser. Listor, listor, listor. Det är en 10-i topp lista på flest antal km under en vecka (mån-sön). Rekordveckan var för fyra år sedan på et tträningsläger i Monte Gordo, Portugal. Ni kanske minns. Veckan jag insåg att jag behövde äta ordentligt för att orka. (vilket gick snabbt att glömma bort). Den veckan blev det 114km, visserligen på 11 pass. men ändå. Sen rullar det på neråt.
110km - 106km - 105.5km - 101km - 101km - 100km - 96km och 95km. Sista på listan ligger 92km. Det sattes vecka 12 2007. På sex pass.
De 92km är numera historia. I stället är nummer 10 mumera veckans 93km. Och det efter att bara ha tränat på ordentligt sedan slutet på hösten. Det här kan bli en rolig sommar och höst. Siktet är inställt på midnatsloppet i augusti. Och så tjurruset i oktober. Och så har jag två mål till. Under 40' det här året på milen. Och..ja, det sista håller jag för mig själv ett tag till. Kanske blir det offentligt senare i sommar. Eller under hösten.
Men det var länge sedan löpningen fungerade så här bra. Så här smärtfritt. Och det känns fantastiskt. Jag känner att jag har tiden till det. Viljan till det. Och stödet till det. Nu är det bara fortsätta mala. Fila ihop nya veckoprogramm. Och se vad framtiden visar.
Fokus på helt fel saker
Det har varit mycket i huvudet den senaste tiden. Och jag har svårt att skaka av mig vissa saker och gå vidare. Tron på mig själv är körd i botten och det är lång väg upp. Nu har väl tron på mig själv aldrig varit speciellt hög. Men efter den här veckan är den verkligen nere i träsket.
Efter den känslomässigt anstängande veckan med begravningar så försökte jag fokucera på annat. Och eftersom arbetet tar upp sörre delen av dagarna så känndes det som rätt sak att rikta in sig på. Givetvis gick det åt helvete. Jag ska inte gå in på exakt vad det hela handlar om. Men jag måste börja tänka om och koncentrera mig på rätt saker på arbetet. Annars blir det ingen bra verksamhet. Inte för barnen. Inte för föräldrar och kollegor. Och verkligen inte för mig.
Efter veckan som gått har jag funderat starkt på om jag verkligen har valt rätt yrke. Jag kanske ska hålla på med något helt annat. Jag har känns mig så fruktansvärt värdelös och inkompetent. Kanske ska jag stå inne på något lager där jag är isolerad från andra mänskliga varelser. Men sen tänkte jag om. Med lite hjälp från den fantastiska Flickan från landet i norr. Och en lista. Så klart. Jag skriver alltid listor när det blir för rörigt i huvudet. Vilket betyder att det skrivs listor förbannat ofta.
I morgon börjar en ny vecka. Då får jag kolla in listan och köra på. Hitta rätt saker att arbeta med. Arbeta efter. Och bara köra. Ända in i kaklet. Jag kan det här. Det vet jag. Så får jag börja arbete upp lite tro igen. Börja klättra upp från det där träsket. från botten.
Efter den känslomässigt anstängande veckan med begravningar så försökte jag fokucera på annat. Och eftersom arbetet tar upp sörre delen av dagarna så känndes det som rätt sak att rikta in sig på. Givetvis gick det åt helvete. Jag ska inte gå in på exakt vad det hela handlar om. Men jag måste börja tänka om och koncentrera mig på rätt saker på arbetet. Annars blir det ingen bra verksamhet. Inte för barnen. Inte för föräldrar och kollegor. Och verkligen inte för mig.
Efter veckan som gått har jag funderat starkt på om jag verkligen har valt rätt yrke. Jag kanske ska hålla på med något helt annat. Jag har känns mig så fruktansvärt värdelös och inkompetent. Kanske ska jag stå inne på något lager där jag är isolerad från andra mänskliga varelser. Men sen tänkte jag om. Med lite hjälp från den fantastiska Flickan från landet i norr. Och en lista. Så klart. Jag skriver alltid listor när det blir för rörigt i huvudet. Vilket betyder att det skrivs listor förbannat ofta.
I morgon börjar en ny vecka. Då får jag kolla in listan och köra på. Hitta rätt saker att arbeta med. Arbeta efter. Och bara köra. Ända in i kaklet. Jag kan det här. Det vet jag. Så får jag börja arbete upp lite tro igen. Börja klättra upp från det där träsket. från botten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)