Den tyska bläckfisken bestämmer

En del gånger händer det att jag öppnar den här sidan för att skriva. Jag tänker att jag kanske någonstans där inne har något jag vill skriva om. En tanke som bara vill komma ut. Fingrar som ska dansa över tangentbordet och fylla det tomma utrymmet med något vettigt. Eller mindre vettigt. Precis som förr.

Lika ofta händer det att jag sitter där. Med den tomma sidan framför mig. Och så stänger jag ner den igen. Jag kanske har slut på tankar. Kan man ha det? Eller är det bara att tiden är så knapp och så fylld med så mycket annat att skrivandet helt enkelt får vänta på sin tur.

I vilket fall som helst. Nu sitter jag här. Fingrarna dansar kanske inte. Men några ord faller på sin plats. På tv:n är det Mexico och Argentina som ska göra upp om vem som får möta (och åka ut mot) Tyskland. Får så är det. Tyskland spelar fantastisk fotboll. Och fortsätter maskinen som hittills. Då kan det gå förbannat långt. Och det vet ni också. Även om ni inte vill säga det rakt ut.

Snart är det måndag igen. Och det är tre veckor kvar. Tre veckor som chef. Big chief. The boss. Han som styr och ställer. Eller kanske i mitt fall: Han som försöker hålla sig i bakgrunden och hoppas på att ingenting utöver det vanliga ska hända.

Mexico håller på att falla ihop totalt just nu. Eller så är det Argentina som styr och ställer. På det där sättet som jag kanske borde göra kommande tre veckor. Men som jag inte kommer att göra. Tyskland - Argentina på lördag alltså. Shit. Det kan bli något det. Men det är bäst att först låta det tyska bläckfisken tala. Han som förutspår resultaten genom att välja en låda mat med flagga på. För han ska väl ändå ha rätt igen.