Jag blir bättre. Tydligen.

Benen värker. Kroppen värker. Men det känns ändå helt okej. Jag är inte sjuk. Inte ens är någon sjukdom påväg eller i från mig. Vad jag vet. Jag har precis avslutat veckans långpass och malt 24km på strax under två timmar. Först 10km ute i skogen. Sedan snabbt in på gymet och 11km på bandet. För att sedan. Väldigt plågsamt. Ta mig hem 3km. Men det är en bra start på veckan. Och inte ens några känningar i det låret jag haft förra veckan.

På arbetet är samtalen igång. De där vidriga utvecklingssamtalen. Men det är något som skiljer från tidigare år. Jag ligger inte i fosterställning kvällen innan. Jag har inte handsvett och är torr i mun. Utan det känns helt okej. Kanske kan man tror att jag inte bryr mig lika mycket. Men så är det inte. Jag är förberedd. Precis som förr. Jag kan allt om barnen jag ska prata om. Deras utveckling och deras vardag på förskolan.

Än så länge har jag haft tre samtal. Tre kvar att göra. Och pratandet har gått bra. Riktigt bra. Jag är inte en person som sätter mig ner och småpratar med föräldrarna. Utan går rakt på sak. Jag vet inte vad föräldrarna uppskattar mest. Men det är så jag gör i alla fall.

I morgon är det dags för samtal nummer fyra. Och visst ska jag fixa det också. Och efter arbetet är det dags att dra på sig de där lagom doftande träningskläderna för att mala backar igen. Sex gånger upp och ner för en 250m lång backe. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Jag vet inte vad som är värst. Samtalen eller backen. Men tydligen gör båda att jag blir bättre. Bättre. På olika saker.