Väntan. Längtan. Drömmar.

Jag sitter i soffan och tittar på hockey. Danmark mot Ryssland. Borde vara avgjort vid det här laget. Men det är det inte. Men jag inser efter en stund att tankarna inte alls är på hockeyn. Det har de inte varit på ett tag nu. Tankarna ligger på framtiden. På längtan. På väntan.

För en stund sedan satt vi båda här. Flickan från landet i norr och jag. Vi pratade framtid och insåg att det var en evighet kvar. I alla fall till den framtiden vi väntar på. Nu ligger framtiden runt hörnet. Men det känns ändå som en evighet.

Vi letar efter arbete. Vi tittar på hus. Och så sneglar vi lite halvt i smyg på de där söta små babykläderna. Och viljan lyser nog runt om oss. Tiden går inte tillräckligt snabbt helt enkelt.

Om det bara skulle ordna sig med ett arbete. Att kontakter ska höra av sig. Att det jag sökt skickar ett anställningsbevis. Men det är kanske inte så lätt.
Men om, bara om, det skulle vara så. Så skulle husjakten trappas upp ordentligt. Den skulle bli enorm helt enkelt. Och plötsligt, så står vi kanske där med ett par nyklar i handen och ett påskrivet kontrakt framför näsan. Och givetvis med ett härligt lån också.

Så låt oss tänka att vi står där. Och utav bara farten. Så växer Flickan från landet i norr's mage. Något kopiöst. Och det sparkas där inifrån. Någon vill komma ut och berika världen. Berika våra liv.

Men nu var det visst inte riktigt så. Inte ännu. I stället svär vi långa rader över att framtiden ligger så förbannat långt borta. Att trots att den ligger alldeles runt hörnet så ligger den jävligt långt borta. Det tycker vi inte om. Inte alls. Undertiden får vi hålla koll på arbetsförmedlingens sida. Höra med våra kontakter. Och hoppas på att rätt arbete ska dyka upp. För det är där vi måste börja. Tyvärr. Och som tur är.

Minuterna rinner iväg. Allt för långsamt. Och de ända som verkar nöjda med det är Danmark. Chansen finns fortfarande till vändning. Men det börjar se mörkt ut.