Två avslut

I fredags var jag på AW. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Det där jag nyligen lämnade efter allt för många år. 

Jag blev inbjuden och tänkte att det skulle kunna bli något slags avslut. En sista kväll med gänget, så att säga. Vi skulle äta och dricka på arbetsplatsen. Senare skulle en del ut. Ta sig vidare. Ut i natten. Min plan var att cykla hem. Snabbt.

När jag klev in genom de där dörrarna tänkte jag först att det skulle bli lite roligt att se stället igen. Kanske skulle jag till och med sakna det lite. I stället fick jag en våg av ångest. En klump i magen. Och aldrig har det varit tydligare att jag gjorde rätt val när jag sökte mig bort. Bort från arbetsplatsen och arbetsuppgifterna. Inte från kollegorna.

Kvällen i sig var trevlig. Roligt att se en del kollegor igen. En del körde på hårdare än andra. Sista två timmarna tittade jag mest på klockan och var sugen på att rulla hemåt. Så där som jag brukar göra när det är sociala tillställningar.

Helgen passerar och det blir måndag. Avslutningsmiddag med all personal. Inte med mitt arbete, utan med mitt förra. Så klart. Det ska bjudas på mat. På restaurang. Och det ska bli ett avslut till. Ett sista avslut tänker jag mig. Säga hej då. Tack för mig. Tack för det som varit. Nu går vi vidare i livet. Kanske ses vi på stan någon gång. Eller kanske inte. 

Slut.

Ett nytt kapitel

Som vanligt. Det var inte igår. Det var inte förra månaden. Det var för fan inte ens förra året. Men nu har bladen vänts så många gånger den senaste tiden så jag blir helt enkelt tvunget att slänga ur mig några väl valda ord.

Just nu sitter jag på ett nytt kontor. Ett helt nytt. På en helt ny arbetsplats. Helt nya kollegor. Helt nya arbetsuppgifter. Ni hör hur modig jag har varit. Men först ska vi backa några steg.

Det har varit några år som varit riktigt tunga. Framför allt arbetsmässigt. Allt för hårda hjärtslag. Helt färdig på alla möjliga sätt. Klump i magen när det är dags att ta sig till arbetet. Ohållbart skulle någon kunna kalla det. Ingen planeringstid. Knappt någon rast. Mycket rotation bland personal. Tuff barngrupp. Och en total omorganisation på det.

Så en dag kom det ut en tjänst. På en skola. Lite längre bort. Jag skickade in. Tack vara Flickan från landet i norr. De ringde. En vecka senare var allt klart och jag började räkna ner. Två och en halv månad. Sen var det tack och adjö.

När jag gick ut sista gången genom ytterdörren. Visst var det aningen jobbigt, jag har ändå varit där i nästan elva år. En hel del fina kollegor. Men framför allt kände jag lättnad. Nästan en liten känsla av frihet. Och jag antar att det inte är den känslan man ska ha för att stanna kvar där ytterligare en tid.

Direkt från den där ytterdörren till bilen. Från bilen in på Arlanda. Från Arlanda till Thailand. Från kyla till värme. Från ekorrhjulet till det där livet som nästan är en dröm. Även om det bara varar en kort tid.

Nu är jag alltså på ett nytt kontor. En ny barngrupp. Äldre barn. Många barn. Och än så länge är det bara positiva vindar som blåser. Det finns en helt annan energi i kroppen nu. Jag hoppas den finns kvar även om ett år. Eller fler.

Ett nytt kapitel i livet. Och jag är väldigt glad att steget togs. Till slut. Samtidigt undrar jag varför det dröjde så länge bara.

En tanke väcker en annan

Klockan är 01.17. Kalendern har slagit över från lördag till söndag. För några timmar sedan låg jag i sängen. Tröttheten slog till. Skönt att få sova. Men så precis när ögonen hade slagit igen. Då dök det upp något. En krock. Ett problem. Som inte gick att lägga undan. Så klart. Tankarna började snurra.

Så byttes den mjuka varma sängen ut mot ett lite kyligare kök. Mörkret byttes ut mot en upplyst datorskärm. Lagom charmigt. Men jag är tvungen att försöka få ordning på allt. Alla datum och siffror. Timmar och telefonnummer. Tyvärr är det inget jag kan lösa exakt nu. Inte heller i morgon. Det måste vänta till på måndag. Klockan åtta. Och sedan klockan nio. Efter det hoppas jag allt är löst. Först då kan jag släppa det.

Planeringen och tankarna är skrivna ord nu. Jag vet vad jag behöver göra. Men ändå kan inte huvudet sluta snurra. En tanke väcker en annan. Och så vidare.

Klockan närmar sig 01.30. Jag är både trött och pigg. Hur man nu kan vara det. Önskar jag bara kunde stänga av. Jag har önskat det så många gånger förr. Hitta den där off-knappen och bara somna. Men än så länge har jag inte hittat någon sådan. Så jag får snällt fundera vidare. Kanske kommer tröttheten snart igen. Kanske kommer den inte fören i morgon eftermiddag.

Dags för nya kapitel

Jag trodde inte att det skulle bli så jobbigt. Att känslorna skulle bubbla upp så här. Men det gör de.

För åtta år sedan började Prinsen på sin förskola. Det var en strulig inskolning. Men när allt hade landat har vi varit enormt nöjda med förskolan. Men verksamheten. Men pedagogerna. Prinsen växte. En lillebror kom. Minihoppet. Han var bara ett år när han skolades in. Jag minns det så väl. Han kunde inte ens gå. Och det kändes lite jobbigt att lämna honom på dagarna. Men även det gick bra.

Så rullade det på. Den där lilla blev stor. Han lärde sig snabbt att gå och plötsligt var han med i den där "5-års gruppen". Där de blivande skolbarnen är med. Skolansökningar skickades in. Överföringssamtal. Städa hylla. Allt gick så fort.

Jag har två dagar kvar att arbeta. Minihoppet har två dagar kvar på sin förskoletid. Och det känns så förjävla jobbigt. För mig. Och jag tror även han tycker det är lite jobbigt. Lämna tryggheten. Lämna de fantastiska pedagogerna.

Vi har nu haft våra barn där i åtta år. Åtta år av hämtningar och lämningar. Åtta år av dagliga samtal. Inte konstigt att tårarna samlas i ögonen. Inte konstigt att det är jobbigt att säga hej då. Framför allt när vi har varit så nöjda hela tiden.

I morse lämnade vi över en liten present. Tack för den här tiden. Minihoppet blev lite blank i ögonen. Flickan från landet i norr likaså. Jag knöt näven och var tyst.

Om sex veckor börjar nya kapitel i livet. Prinsen börjar fyran med en ny klass. Hur fan gick det till? Minihoppet börjar skolan. Jag själv börjar om i barngrupp. Det är stora förändringar för alla. Så klart kommer det bli bra till slut. Det är jag övertygad om Men det gör det inte mindre jobbigt att göra avslut och säga hej då. Så tack fantastiska förskola. Tack fantastiska pedagoger. Tack för en helt underbar tid våra barn har fått ha med er.

Två pinnar kvar

Nytt inlägg. Nya ord. Återigen har det gått allt för lång tid. Återigen har jag inte haft något att säga. Kanske är det bra. Kanske inte. 

Meningslösheten börjar närmar sig sitt slut. Det är riktigt nära faktiskt. Bara en dag kvar att arbeta. Sedan lämnar jag allt det här bakom mig. Kanske inte direkt. Jag måste skola in min kollega som ska ta över. Stötta. Låta honom fylla mina skor. En del säger att det inte blir så lätt. Men vad vet jag.

Om sex veckor kliver jag in på min gamla avdelning. Samma väggar. Nya barn. Barn som jag inte kan någonting på. Inte ens namnen. De är rätt små. Och jag är rätt livrädd. Jag kommer inte ihåg hur man gjorde. Paniken växer. Jag ska ta emot dem på morgonen. Jag ska träffa nya föräldrar. Jag ska tänka pedagogiskt. Jag tror jag måste kickstarta hjärnan snart. Mitt nuvarande arbete har senaste året bara gått på rutin. 

Jag ska ha kvällsmöten. Jag ska vara med i utvecklingsgrupper. Personalplanering. Utvecklingssamtal. Allt det där som hör till. Allt det där som rullade på bra för två år sedan. Innan jag slutade tvärt. Innan jag tog plats på de två kontoren. Det varma. Och det kalla. Nu lämnar jag både. För golvet.

Även om nervositeten är stor. Så känns det bra. Det känns rätt. Jag har nämnt det så många gånger förr. Jag måste bara ta mig förbi de där första två-tre veckorna. Inskolningar. Lära känna. Låta barnen lära känna mig. Sen blir det bra. Den rullar det på. Hoppas jag.

Men som sagt. Två dagar kvar. Två pinnar. Som man sa i militären. Jag städar undan det sista. Försöker fixa inför hösten. Försöker få ner uppgifterna till noll. Jag tror jag kan lyckas. En sista lunchträning. Jag kommer att sakna det. Friheten. Men jag kommer inte att sakna meningslösheten.  

Full av meningslöshet

Den är full av meningslöshet. Ja. Inte bloggen (webblogg). Eller, jo. Den också kanske. Men just nu syftar jag mest på mina arbetsdagar. 

När jag för två år sedan tackade ja till att byta arbetsuppgifter. När jag tackade ja till att byta ut ett rörligt arbete med kollegor och barn mot ett stillasittande skrivbordsjobb utan socialt samspel så kändes det rätt. Jag tänkte att det här ska bli skönt. Det kan få mig att växa som person. Att jag behöver fixa saker själv. Lösa problemen utan kollegor.

Det var för två år sedan. Första året var bra. Riktigt bra. Jag var med och öppnade upp en förskola. Fick förtroende. Det var mycket att göra och jag växte med ansvaret. Det var så där jag hade tänkt att det skulle bli. Jag fixade och löste problem efter problem. Hade ett tydligt samarbete med min chef.

Sedan gick vi in i det andra året. Den nya förskolan rullade på. Alla rutiner med inköp, barnplaceringar och lönelistor satt. Dessutom kom covid-19. Och med det kom hemmaarbete. Och med det försvann det tydliga samarbetet med min chef.

Uppgifterna blev färre. Uppdragen gick snabbare och snabbare att göra. Lunchträningarna blev längre och längre. Samtidigt sjönk självkänslan ordentligt. Jag känner mig fruktansvärt meningslös. 

Jag sitter här hemma och känner att jag tillför världen exakt ingenting. Jag gör ingen som helst skillnad. Så jag räknar ner. Önskar att dagarna kunde rulla på snabbare så att jag kan lämna det här arbetet bakom mig. Låta någon annan ta över. Låta någon annan hitta egna rutiner. Låta mig göra något nytt. Något gammalt. Barngrupp. Kollegor. Pedagogik. Samspel. Tjugofem dagar kvar.

Men pappa.

Den senaste tiden jag jag försökt att inte ha så bråttom att säga god natt. Jag har försökt att ta en liten stund att prata om saker. Sitta där bredvid dem och lyssna på deras berättelser. Saker de gjort. Saker de funderar på. Ibland viktiga. Ibland totalt oviktiga och meningslösa. Men jag tar mig ändå tid.

Egentligen finns det ingen ursäkt att inte ta sig den tiden. För vad är det jag har så bråttom ner till? Jag har redan tränat färdigt. Disk brukar vara diskad. Tvätt brukar vara hängd. Det mesta som måste göras är redan gjort. Så det som väntar är egentligen att lägga fötterna på bordet. Sträcka ut sig i soffan. Vila huvudet från skräpljud. Att se på någon serie. Någon match. Någon film. Och få den där funderingen som Alfons brukade ha. Varför vuxna säger att man inte ska leka krig. Men själva tittar de på alla möjliga slags vapen, mord och olagliga saker. Kanske är det dubbelmoral. Kanske inte.

När jag har lyssnat färdigt på barnens berättelser. När det verkligen är dags att säga god natt. Gute nacht. Schlaf gut mein schatz. Och allt det där. Då brukar jag hinna gå som mest tre steg i trappan. Oftast hinner jag inte ens fram till trappan innan orden kommer. "Pappa." Oftast kommer de från Prinsen. Han har plötsligt något mer att berätta. Någon mer fundering. Någon mer fråga. 

Det slår egentligen aldrig fel. Nio kvällar av tio. "Pappa." "Pappa." Sov gott nu. "Ja, men pappa...."

Ha. Underbara barn.

Illa. Jag mår illa.

Den senaste veckan har jag inte velat gå och lägga mig. Inte för att jag är pigg. Absolut inte. Jag sover inombords vid 20.00. Men jag vet vad som väntar en bunt timmar senare. Jag måste vakna. Och det vill jag inte. För när jag vaknar vet jag att jag inte mår bra. Rent fysiskt. Det har jag inte gjort på ett tag nu.

Jag vaknar med huvudvärk. Jag vaknar med tjockt huvud. Svullen känsla i ansiktet. Lite som en blandning av att vara lätt överkörd av ett tåg och ha en man-cold. Förutom att jag inte är förkyld. Och inte blivit överkörd av ett tåg. Så klart. Ibland mår jag illa. Några timmar senare. Ofta efter en tablett eller två. Så är allt som det ska igen. På kvällen tränas det hårt som vanligt. Jag förstår ingenting. Men jag vet att det kommer att vara likadant nästa morgon.

Varje kväll hoppas jag på att det ska vara annorlunda. Att jag ska vakna och känna mig hel och frisk. Känna att det blir en bra dag. En bra morgon. Slippa bita ihop. Jag räknar ner till sommaren. Till semestern. Inte för att jag är sliten av arbete. Utan för att jag ska byta arbetsuppgifter. Att jag äntligen ska få göra något meningsfullt igen. Kanske är det just det som får mig att må dåligt. Bristen på att vara behövd. Bristen på att arbeta fysiskt. Bristen på att få blodet att pumpas runt. Även när jag inte har löparskorna på.

I kväll är det Arsenalmatch. Det betyder att jag kan sitta uppe lite längre. Dra ut på det lite. Innan jag måste lägga mig i sängen och vänta på att må dåligt. Någon kanske skulle säga att jag ska kolla upp något. Prata med någon. Jag säger att det går över.

Påsken. Var god passera.

Ett påsklov har passerat. Inte bara lovet. Utan hela påsken faktiskt. Jag vet att påsken egentligen är den största högtiden av de alla. Kom igen. Jag har faktiskt gått runt med ett kors runt halsen de senaste 25 åren. Ett kors jag fick av min mamma när jag konfirmerade mig. Men om man bortser från tron så känns den lite meningslös. (Förlåt.) Den hinner knappt börja innan den är slut. Det lönar sig inte ens att plocka fram något påskpynt. Det ska ändå bort några dagar senare.

Påsklov och barnen får vara lediga. Det behöver de. Få en paus från skolan. Dagarna innan tänker jag att de ska aktiveras hela lovet. Vi ska hitta på en massa saker. Men så börjar lovet. Första dagen går. De vill inget annat än att ligga i soffan och ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Alla är lite trötta.

Andra dagen kommer. Nu ska vi väl ändå hitta på något. Den äldre försvinner till en kompis. Den yngre vill bara ta det lugnt. Jag passar på att läsa. Är nog lite trött i dag också.

Så fortsätter det. Dag efter dag. Och även om jag kan få lite dåligt samvete så är det faktiskt rätt skönt att bara sitta och läsa. Dessutom är det skitväder ute. Aprilväder. Sol/regn/snö/sol osv.

När lovet var slut. Då kom solen. Och värmen. I några dagar. Precis sådär lagom länge för att jag ska börja längta till sommaren. Till varma vindar. Till löppass utan underställ. Till sopade gator. Samma dag som jag bytte till sommardäck kom det snö. Så klart. Ordentligen med snö. Och det snöade i två dagar i sträck. Käftsmäll. Börja om från början. Gå tillbaka till ruta ett.

Nu är solen åter framme. Snön börjar smälta. Igen. Det är bara på vår baksida ingenting händer. Den snön kommer aldrig riktigt in i solen. Den kommer att ligga kvar där i några månader till. Antagligen kommer den bara täckas av nästa vinters snö. Inte så konstigt att gräsmattan där under mest liknar en åker.

Mörkt hos Prinsen

För ett tag sedan mådde Prinsen inte så bra. Han hade några dagar där det mesta var mörkt. Det var trams och det var retningar. Det var motgångar. Det var ett trött kropp. Såna dagar som man själv kan få. Där det känns som att hela världen är emot en och allt man får är skit. Nu råkade hans mörka dagar också krocka lite med att jag hade det lite mörkt i sinnet.

Som förälder sitter jag och tänker att jag måste överösa honom med positiva saker. Så klart. För att det ska väga upp. För att han ska se hur fin han egentligen är. Vända negativt till positivt. Jag kan instruktionsboken. Men så kommer allt det tramsandet. Och det slutar med tillsägelser ändå. Helt fel. Jag vet. Men vad gör man?

I vanliga fall slutar det med lite stampande i trappan. En dörr som smäller. Något otrevligt ord. Men det gjorde det inte den här gången. Den här gånger går han längre. Han biter sig i armen. Han skadar sig själv. Han tycker att han förtjänar det.

Jag sitter kvar på nedervåningen. Tom. Orolig. Jag vet exakt hur han känner. Jag vet. Jag har varit där. Allt för ofta. Allt för länge. Mindre tänder. Mer knivar och saxar. Måste prata med honom. Försöka förstå att det inte är ett bra sätt att lösa problemen. Försöka komma på bättre sätt. Höra varför han gör som han gör. Fast egentligen vet jag. Mer än väl.

Det är svårt att prata med honom om det. Inte för att jag har problem att prata med honom. Absolut inte. Men det är svårt att sitta och säga att man inte ska göra illa sig själv. När det är exakt det jag själv vill. Men kämpar med att inte göra.

Mötesledare

I fredags var det planeringsdagar på förskolorna. Barnen fick stanna hemma. Eller följa med på diverse arbeten. Pedagoger satt uppkopplade och hade möten digitalt. Så som det har sett ut det senaste året.

På en förskola skulle det dock vara fysiskt möte. En kontroll av det nybyggda. Inspektion för garantin. Personer som har hand om el och ventilation. Om byggarbete och om fastighetsfrågor. Och så min chef.

Men nu frågade min chef om jag kunde gå dit i stället. Bara för att höra om det var något speciellt. Och hade det varit så hade det inte varit några problem. Så klart.

Nu satt vi alla i matsalen i en ring med flera meter mellan oss. Som det sett ut det senaste året. Och alla är tysta. De tittar på mig. De väntar på att jag ska starta och hålla i mötet. Paniken växer. Vad ska jag säga? Jag skulle bara vara här och lyssna. Det sa chefen. Nu sitter jag här som om jag skulle ha en samling med barn. Med skillnaden att de här barnen är skäggiga, leker med el och snusar.

Jag får ur mig något om att det inte finns något protokoll men alla vet vad de ska göra. Det verkar duga. De köper det. Och går i väg för att kolla sitt område. När de är klara rapporterar de till mig. Jag tar upp det personalen har undrat över.

Tre timmar senare lämnar den sista arbetaren. Jag gör samma sak. Tar helg. Glad över att jag klarade det. Även om jag bara skulle sitta där och lyssna.

Göra nytt(a) i höst

Ibland förstår jag inte vart tiden tar vägen. Det kändes som att jag nyss satt och skrev det senaste inlägget. Att det var några dagar kvar till en annorlunda jul och jag blev golvad av Peter Jöback.

Nu sitter jag här på ett av mina kontor och förstår att våren är på ingång. Just idag är det kallt, blött och fruktansvärt deprimerande väder ute. Men våren är ända på gång. Det känner man.

Om några dagar slår kalendern över till april och jag börjar min nedräkning. För jag har bestämt mig. Jag har tagit ett beslut. När sommaren blir till höst. Då har jag lämnat de här kontoren. Det varma och det kalla. Då tar jag plats på golvet igen. I barngruppen.

Det finns mycket som är otroligt positivt med de arbetet jag gör nu. Flexibilitet. Lunchträning. Magiskt. Men när dagen lider mot sitt slut så infinner sig någon form av tomhet. Jag känner att jag inte tillför någonting. Och även om det kommer att bli längre dagar med hårdare arbete så kommer det att vara värt det. Jag måste få känna att jag gör något vettigt. Att jag kan vara med och påverka och förändra. Att jag gör något meningsfullt.

Så jag har meddelat chefen. Hon vet vad jag vill. Det är knappa tre månader kvar. Innan det är över så har jag antagligen en miljard barnplaceringar att fixa. Och så ska jag överföra allt mitt kunnande till någon annan. Det blir spännande. Jag ska lära ut. Ha. Till en vuxen. Bara en sådan sak.

En käftsmäll till jul

Jag fick en käftsmäll i lördags. Ni vet. En sån där smäll som golvar en totalt. Som får exakt alla känslor att rinna över och bilda en stor pöl på golvet.

Tanken var att lugnt se en julfilm. Flickan från landet i norr och jag pratar om det varje år. Att vi ska se julfilmer. Men sedan går julen. Och vi har inte sett en enda. Annat skulle det bli i år.

Vi startade Jag kommer hem igen till jul. Med Peter Jöback. Han som brukar värma många hem i juletider med sina julsånger. Jag satt i fåtöljen och tänkte att det här blir lättsamt och musikaliskt. Och det blev det. I ca. tjugo minuter. Sedan blev jag tystare. Och tystare. Och tystare.

Jag kunde inte slita blicken. Jag knöt näven. Jag bet ihop. Jag svalde ner känslor som bubblade upp. Till slut lät jag tårar rinna. Ni som inte har sett den. Gör det. Kanske kommer ni inte alls bli berörda. Kanske kommer någon enstaka känna känslor som bubblar. Kanske går någon och lägger sig med lite mera julkänsla. Kanske suckar någon och tycker att filmen var helt värdelös. Kanske går någon och kryper ihop i fosterställning och gråter. Vad vet jag.

Kort sagt. Peter Jöback kommer hem till julen. Hem från de stora scenerna i Los Angeles. Hem till sin lilla hemby där familjen är kvar. Familjen där alla bär på någon liten hemlighet. Eller stor. Till slut kan saker inte hållas tysta längre. Känslor och hemligheter öppnas upp och det ger konsekvenser. En del små. En del enorma.

Jag säger inte att alla måste se den här filmen. För många är den säkert bland det sämre de har sett. Men jag blev träffad. Jag blev golvad. Och samtidigt som jag hatar när det blir så här. Så älskar jag det. 

Nu har det gått någon dag och jag har tryckt ner känslorna igen. Det känns bättre. Det är lugnt nu. Tills nästa gång. 

Tack USM. Tack.

När jag ändå är igång och pratar om fina människor. Om fina vänner som glidit iväg. Så finns det faktiskt en till. USM. Han som egentligen inte borde heta USM längre. Kanske finns det någon som minns honom. En vän jag haft sedan barndomen. Det börjar bli rätt länge nu. En vän som kanske egentligen inte riktigt glidit i väg. Utan mer att vi har haft lite lätt kontakt då och då och när vi träffats så har det ändå känts som att vi träffats hela tiden. Ja. Svårt. Men ni som vet. Ni vet.

Den här killen är tillbaka i storstan. Till förorten utanför. Där jag också växte upp. Han har haft det lite tufft den senaste tiden. Men han kämpar på. 

En annan som kämpar på är min mamma. Operationen gick bra. Det blev något strul med lungorna. Men det verkar vara fixat. Det blev något strul med gallblåsan. Men det verkar också vara under kontroll. Så hon kämpar på. Som sagt var. Och då var det dags att knyta ihop de här två personerna.

Eftersom jag växt upp med USM så känner min mor och han varandra också. Så jag bad USM om en tjänst. Frågade om han skulle kunna tänka sig handla lite åt min mor. Så hon inte behöver ta sig iväg. Bland virus. Nyopererad. I stället få vila lite. Svaret kom lika snabbt som en blinkning. "Say no more. I fix. Det är inga problem. Skicka bara vad jag ska handla så levererar jag det till dörren." 

Jag antar att när man har en sådan fin vän. En vän man kan lita på. Då blir det naturligt när man träffas. Även om det har gått över ett år sedan vi sist sågs så blir det ändå på något sätt att man bara fortsätter där man slutade senast. Utan att det blir konstigt. Och det känns väldigt skönt. Så tack kompis. Tack för att du ställer upp. Tack för att du är en man kan lite på.

Tack fina människor. Tack.

Nu gick det några dagar sedan senaste gången. Kanske tror ni att fyrtioåringen inte blev godkänd på kontrollen. Men det blev jag faktiskt. Med bravur. Som man brukar säga. Kvinnan med visiret. Som jag pratade med. Hon var till och med imponerad över hur jag fick ihop livssituationen så bra. Hur jag hann med sju träningar i veckan. Hur jag använder Prinsens träningstid till min egen. Hon ville skicka folk till mig så jag kunde styra upp deras situation. Tydligen har den största delen av folket svårt att få ihop mer än 30 min träning i veckan. Jag kallar det felprioriterat. Väldigt fel.

Hur som helst. Fyrtio är jag. Vare sig jag vill eller inte. Och eftersom jag haft ålderskomplex sedan jag fyllde 20 så kan ni tänka er hur jag mår tjugo år senare. Men för att lite fint koppla ihop tjugo år sedan med nu så hörde två vänner av sig dagen jag fyllde. Nå låter det lite havltragiskt, som att endast två vänner grattade mig. Riktigt så illa var det inte. Men de här två vännerna. Jag tror jag har nämnt dem tidigare. För länge sedan. Vi tre var väldigt nära vänner i gymnasiet. Och en tid efter det. Och det är jag extremt glad och tacksam över, för vänner som de här två, de växer inte direkt på träd.

Tyvärr gick tiden. Och jag lät dem glida i väg. Sedan gick flyttlasset. Och jag lät dem glida i väg ännu mer. Vilket jag ångrar stort. För som sagt. De här två personerna. De har ett stort hjärta. 

Den här dagen. Då kom det en leverans. Ett paket. Fram till dörren. Det var från dem. Trots att jag låtit dem glida iväg så uppmärksammade de min födelsedag. Det var fint. De är fina. Och jag önskar att jag var modig nog att återuppta kontakten. På riktigt. Men jag vet inte riktigt hur man gör. Kanske får jag göra ett försök när den här pandemin är över. När viruset dragit åt helvete. Då kan jag åka ner till storstaden igen. Hälsa på folk. Men jag antar att det är några månader kvar.

Hur som helst. Tack. Tack för presenten. Tack för att jag fick minnas tonårstiden lite positivt för en gångs skull. Det är annars väldigt mycket mörka minnen. Tack för att ni är ni och tack för att ni finns.

Kontrollera fyrtioåringen

Tydligen är det dags att fylla 40 snart. Jag har några dagar till på mig innan ångesten slår till ordentligt. Visserligen har ja haft ålderspanik sedan jag fyllde tjugo så det borde inte vara något nytt. Men 40. Då är man fan gammal.

För några veckor sedan fick jag en kallelse. Min arbetsgivare, kommunen, tycker jag ska göra en hälsokontroll. När de tycker så är det bara att infinna sig. Vilket jag gjorde i morse. Jag trodde att man var klar efter 5-års kontrollen. Tydligen inte.

Jag tänkte att det egentligen inte är några konstigheter. De ska ta lite blod. Mäta lite sockernivåer och fylla i världens längsta hälsoundersökning. Sagt och gjort. Där sitter jag i stolen och låter blodet pumpa ut ur armvecket. Provrör efter provrör. Och för varje liter (kanske var det för varje droppe) så blir jag blekare och blekare. Kallsvetten rinner överallt. Yrseln slår till. Plötsligt är jag helt borta. Vaknar upp av att två sköterskor står framför mig med vatten. Lutar stolen bakåt. Och försöker låta sådär förstående när de säger att det där är inte ovanligt. Det kan hända alla.

Nu har det gått några timmar. Jag har fått tillbaka färgen i ansiktet. Jag har fyllt i den där hälsoundersökningen. Och jag har fått i mig lite mat. Blodet och sockernivåerna var stabila. Trovärdigheten i hälsoundersökningen däremot kan diskuteras. Varför blir det så att man försöker försköna det hela jämt? Dricker man verkligen bara läsk 1-2 gånger i veckan? Äter man bara grädde 2-3 gånger i veckan? Är det okej att sätta "aldrig" på alkohol om man dricker det en gång var annat eller var tredje år? Jo. Jag undrar. Men kanske är de vana och lägger på ett tillfälle på varje fråga.

I mitt fall tror jag inte det spelar så stor roll. Mina svar är nog rätt ointressanta att gå vidare med. Blodet likaså. Och kanske är det tur det. Jag återkommer om tio år. Då är det femtioårskontroll. Fy fan. Jag får ångest bara att tänka på det.

Operationsdags i söder

Det är lite extra spänt just nu. Beskedet som kom söder i från var allt utom positivt. Efter det har allting gått fort. Redan i morse rullades hon in i operationssalen för att ta bort allt och lite till. Om någon timme ska allt vara klart och återhämtningen börja. Hoppas jag. Sedan vore det trevligt med några år där ingenting allvarligt hände. Hon behöver det. Jag behöver det. Alla behöver det.

Men vi är inte där ännu. Jag vill inte tänka på vad som kan gå fel. Vad som kan hända under operationen. Så jag försöker göra som hon. Tänka positivt. Ha tillit till läkaren. Vara övertygad om att allt kommer att gå bra. "Oroa er inte" brukar hon säga. I alla fall när hon inte ringer och säger "Jag ville bara ringa och säga hej då." Det är bara elakt. Det är att passera gränsen. Hur mycket humor man än försöker ha.

Men hur kan man inte sitta och oroa sig? Det är en omöjlighet. Det är ändå ens mamma det handlar om. Det är cancer. Det är en 6-8 timmar lång operation. Det är en gammal dam. Det är inte bara ett plåster som ska sättas på. En sticka som ska dras ut. Hade det varit så. Då hade jag inte behövt oroa mig.

Det har nu gått sju timmar. Jag vet att det är för tidigt att ringa och kolla hur det har gått. Det är ingen poäng i det. Jag får snällt sitta och vänta. Sitta och oroa mig. Fast jag inte behöver.

Jag får sitta här med mitt illamående. Yrsel. Kompress i armvecket och plåster på fingret. Men det är av helt andra anledningar. Som inte hör hit. Som kanske hör till ett annat inlägg.

Ett besked från söder

Så kom det ett nytt samtal. Ett nytt besked. Och även om det inte kom som en nyhet så är det svårt att verkligen förbereda sig för de här orden.

"Det är inte så bra. Jag har cancer." Satan. Igen. Hur tar man egentligen emot såna ord. Det är säkerligen mycket värre för den som måste sitta mitt emot läkaren och få de orden kastade i ansiktet. Men att sitta 60 mil därifrån. Att höra hur den föräldern man har kvar försöker att vara positiv. Det är inte lätt det heller.

Hon har klarat tre olika sorters cancer tidigare. Både och läkarna är optimistiska. Det är väl ändå bra. Men samtidigt som jag hör hur stark hon försöker vara så lyser rädslan igenom. Hon börjar, kanske omedvetet, sammanfatta saker. "Ni har gjort ett sånt bra jobb med era barn". "Visst blev ni väl ändå rätt bra människor". 

Jag hör de här sakerna och det är nog det som gör mig mest rädd. 

En operation är planerad. Allt är redo. Det är bara en sak som fattas. En bokad tid. Det är personalbrist och därmed tidsbrist. Inte konstigt med tanke på pandemin som härjar runt om i världen just nu. Så klart det här skulle hända i samma veva.

För något år sedan satt jag på nattbussen från norr ner till huvudstaden. Tunga resor för att möta en pappa som var på väg bort. Jag hoppas att jag slipper de resorna på ett bra tag. Jag hoppas att det finns en operationstid snart och att allt försvinner. Att allt tas bort. Vi är inte redo än. Hon är inte färdig än. Hon ska ju lära mina barn tyska ordentligt först. Hon vill skämma bort dem med pucko till frukost i flera år till. Hon är betydligt starkare än vad jag är när det gäller sånt här. Och det är nog tur det.

Ännu ett RUS

Jag hade utvecklingssamtal med min chef förra veckan. RUS. Som det så fint heter. Givetvis kommer jag in så där extremt förberedd. Dokumenten var i fyllda. Jag hade läst dem många gånger så att jag skulle kunna prata om dem utan att egentligen behöva läsa. Den timmen det skulle ta blev snabbt en och en halv timme. Precis som vanligt så skattade jag mig själv alldeles för lågt. Även om jag den här gången satte mitt lilla kryss aningen högre än förra året.

När vi pratat om en hel massa saker så kom vi till slut fram till den där punkten gällande framtiden. Vill jag fortsätta med det här administrativa arbetet eller vill jag tillbaka till barngrupp. Hon sa att jag passade till båda. Jag sa att det är extremt skönt att höra. Jag behöver höra det. Och jag tror jag har bestämt mig. Jag tror. Att när hösten kommer. Då har jag lämnat det här kontoret. Då ska jag göra skillnad. Då ska jag vara en del av det stora. Det är mycket som kommer med det som jag ogillar. Men jag tror det kommer att kännas bra. Kännas viktigt. Viktigare.

Men än är det några månader kvar. Chefen tyckte vi skulle återkomma till den punkten senare. När våren kommer. Men jag tror jag har bestämt mig. Faktiskt. Jag har en kollega som är intresserad av min tjänst. Snart ska han få den. Bara åtta månader kvar. Och en hel del saker att försöka lösa.

I fredags uppstod ett problem. Jag skulle fixa en sak. Det gjorde jag. Men missade en sak. Skulle ändra. Då ville inte systemet det längre. Kommunens ansvarige kunde inte heller lösa det. Ärendet är nu skickat till systemets support. Jag hoppas att det löser sig under dagen. Jag har inte kunnat släppa det där hela helgen. Sovit dåligt. Funderat. 

När en sak blir fel kommer ofta fler saker rullandes. Och det gjorde det i fredags. Så klart. Jag hatar att göra fel. Det gör säkert de flesta. Men hos mig så sätter det sig ordentligt. Jag bryr mig så mycket om vad alla andra tycker och tänker om mig och det jag gör. Så jag har ingen tro alls på mig själv. Precis som Dr. Cox säger. 

Ute ur en mörkare period

Det har varit några kämpiga veckor. En mörk period. En period med mycket arbete och många tankar. En period där självkänslan åker på en smäll. Och en kropp som inte riktigt håller för det jag vill göra. Men jag tror att jag hittar hem den här gången också. På något sätt. Till slut hittar jag den där änden av tunneln.

De senaste tjugofem åren har det varit på samma sätt med kroppen. När allt går sådär fantastiskt bra. När man plötsligt tror att formen är där. Oövervinnerligheten. Lusten och längtan till nästa pass. Då kommer kroppen med en sån förbannad käftsmäll. Men smällen träffar allt som oftast vaden i stället för ansiktet. Men ändå. Och så sitter man där. Och får börja om. Se formen rinna i väg i rännstenen.

Ute är det storm. Inte bara en sån där blåsig dag med lite duggregn. Nejdå. Det är full storm ute. Regnet har öst ner hur länge som helst. Och vinden gör vad den kan för att flytta berg. Det enda positiva med det är att de där cyklarna som folk inte kan parkera på rätt ställe vid busshållplatsen får vad de förtjänar. I morse låg exakt alla ner på marken. Ha. Så går det om man inte parkerar på rätt ställe.

Det är bara en vägg. En fönsterruta, som skiljer mig från den där stormen. Jag sitter på det kalla kontoret med en ny mordutredning bakom mig. På väggen är det nya barnplaceringslistor. Post-it lappar. Markerade namn. Överstrukna namn. Just nu är tre alternativ uppsatta. Jag kan tänka mig två av dem.

Men så sneglar jag bredvid alla lapparna. Genom fönsterrutan. Och jag förstår att det antagligen är lite lagom idiotiskt. Men jag längtar ut dit. Jag går igång på sånt där väder på något sätt. Hade jag kunnat springa ordentligt hade jag nog gjort det. Samtidigt som alla som är tvungna att rasta sina hundar hade vänt på huvudet och suckat. Men det är ju så. Suget efter att springa är aldrig så stort som när man är begränsad.

Snart ska jag hoppa upp på cykeln. Ja. Jag cyklade i det här vädret. Och ja. Jag har parkerat min cykel på exakt rätt ställe. Och ja. Jag kommer att vara totalt genomvåt när jag kommer hem. Antagligen kommer det en vägg mot mig i backen upp från arbetet också. En blöt jävla vägg.