Intensivt i huvudstaden

Klockan är 10.30 och jag är inne på den fjärde koppen kaffe för dagen. Jag tror jag skulle behöva gå runt med en droppställning med kaffe. Det har varit en intensiv helg och en natt med allt för få minuters sömn.

Drog till huvudstaden i helgen. Tog med det äldsta barnet i bilen och gasade ner. Skulle fira en vän. DJ E. Ni som minns, ni minns. Han har fyllt 40 år och vi ordnade med lite middag och tävling. TÄVLING! 

Givetvis kom nervositeten direkt. Det var ju ändå tävling. Även om det handlade om en 3-kamp innehållande bowling, racing och skytte. Men är det tävling så är det. Nu slutade tävlingen lite lagom bittert. Kanske. Lite oklarheter kring resultaträkningen. En 3:e plats eller en 1:a plats. Oklart. Men det vara bara att knyta näven och gå vidare. Typ.

Middag. Det börjar bli lite för mycket intryck för mig. Mycket folk. Mycket ljud. Jag zoomar ut lite grann. Blir tystare. Börjar längta hem. Hela vägen hem. Till norrland. Till lugnet. Jag fastnar med blicken. Utanför restaurangen öser regnet ner. Bilar far förbi och människor springer fram och tillbaka. Söker skydd. Själv söker jag min plats. Och hur trevligt det än är att träffa de här vännerna. Det är väldigt fina vänner. Vänner jag haft länge. Och hur fantastiskt och fint Stockholm än är. För det är det verkligen. Så längtar jag till ensamheten. Till lugnet.

Morgonen efter sätter sig Prinsen och jag i bilen igen. Kör hela vägen hem. Det är segt. Jag ser ut över vidderna. Över vattnet och bergen. De höstklädda träden. Och någonstans i höjd med Sundsvall. Eller kanske Härnösand. Så inser jag att jag nog är norrlänning nu. Jag trivs här. Det är lagom stort. Lagom lugnt. Lagom intensivt.

Shoppingsångest

För ett tag sedan shoppade jag. Det brukar inte hända speciellt ofta. Faktiskt. Händer det att jag klickar runt där på sidorna så är det oftast löparskor. Det kan man inte ha för många av. Eller träningskläder. Även om de brukar få hänga med rätt många år och träningspass innan de byts ut. Ibland kan det vara så att jag hittar saker. Lägger dem i någon slags varukorg. Och så stänger jag ner sidan. Borta är dem. Borta är problemet. Pengarna kvar.

Men för några veckor sedan beställde jag andra kläder. Ett par byxor. Någon t-shirt. Ångest. Ja. Det sistnämnda beställde jag så klart inte. Det fick jag på köpet. Köp på två - få en sak på köpet. Ni vet. I det här faller bjöd de på ångesten. Billigast för dem. Dyrast för mig.

Jag brukar tycka det är lite jobbigt att shoppa. Kanske därför jag gör det så sällan. Behöver jag verkligen de här? Jag har faktiskt kläder att ha på mig. Den där tränings t-shirten som luktar en del så fort man blir varm. Jag springer ändå ute så vem känner den lukten? De tankarna far runt. Och nu är det inte så att jag skickar i väg efter en container med saker. Inte ens nära. Det stannar vid ett plagg. Kanske slår jag på stort och köper två. Men det spelar ingen roll. Jag får shoppångest ändå. Även om det sker med sex månaders mellanrum. Det blir som någon slags bakiskänsla. Och den känslan kan väl ingen påstå är trevlig.

Nu är det i alla fall handlat. Det är betalt. För det görs alltid på en gång. Så klart. Och varorna har kommit. Nu dröjer det ett tag innan nästa gång. Kanske vid jul. Eller. Ärligt talat så beställde jag nyss ett par löparskor. Men var inte oroliga att jag blivit någon shopaholic här. Skorna var till Prinsen. Inte till mig. Och de behöver han. Faktiskt. Inte villhöver. Behöver.

After work på byn

För ett tag sedan hade skulle mitt arbetslag ha After work. AW. Som det kallas. Eller, vi skulle inte bara ha det, vi hade det också. Vi har hemma hos en av kollegorna som bor här i byn. Jag vet egentligen inte om man får kalla det här för byn, men för en som kommer från storstan så är det byn.

Hur som helst. Vi träffas där. Fördrink. Grillning. Och en massa surr. Några kör bil. Några dricker vin. Och annat. Så klart. Jag är en av dem som kör bil. Mitt hus ligger inte i den här byn så jag har en bit hem så att säga. När vi sitter där. Alla samlade runt bordet. Det äts och dricks och pratas. Då kommer jag på mig själv att tänka på två saker. Två saker som faktiskt förvånar mig.

Det första. Det är att ingen. Verkligen ingen. Av de som satt runt bordet ens kommenterade att jag inte drack alkohol. Att jag fyllde på mitt colaglas fyrtiosju gånger i stället. Det kändes otroligt skönt. Så har det inte alltid varit.

Det andra. Och håll fan i er nu. För det här är inte vanligt. Jag satt där och tänkte. Det här är nice. Det här är faktiskt riktigt trevligt. Jag känner mig relativt bekväm här. Och det gör jag inte på många ställen. Kanske på löpbandet. Men framför allt inte i sociala sammanhang. Verkligen inte.

Så återigen. Jag är så otroligt glad att jag till slut lyckades byta arbete. Till slut. Att jag kom iväg och kom fram till något nytt. Sen om jag verkligen vet vad jag gör här, rent pedagogiskt. Det är en annan sak. Men jag tror ändå att det rullar på rätt okej med det också. Igår exempelvis. Då hade jag och en kollega ett lektion med närmare fyrtio barn. Vi skulle prata en stund och sedan fördriva tiden. Kanske se någon filmsnutt. Det behövdes inte fördrivas någon tid. För jag pratade på. Min kollega pratade på. Och plötsligt var lektionen slut. Och det hade varit lugnt och stilla. Som det ska vara.

Farfar i skolan

Jag minns när jag började att arbeta i skolans värld. Det är länge sedan nu. Egentligen konstigt att jag fortfarande är kvar i den världen. Men kan man inget annat så är det kanske lika bra.

Ibland är man tvungen att börja leka med barnen. Nu låter det som en otrolig uppoffring, det är inte alls så jag menar. Men ibland får man som starta upp lekarna lite. För att hjälpa barnen som har det svårt att komma igång. För att långsamt och otroligt smidigt dra sig ur. Lite som när man nattat sina barn. Långsamt, långsamt, långsamt drar man sig mot dörren för att ta sig ner. Upptäcks smygandet får man snälla börja om. ja. Ni som vet. Ni vet.

Men nu är det leken det handlade om. Ofta rollek. Och då man är med i en rollek så får man, så klart, en roll. Inte allt för sällan åker man dit på att vara "pappa". Just "pappa" är ganska vanligt i sig att bli kallad som manlig pedagog i förskolan och i skolan. Ibland säger barnen helt enkelt fel och en del gånger är det någon slags lek. Kanske önsketänkande. Om man nu skulle ha hybris. Ibland säger de att jag är pappa och deras riktiga mamma är deras mamma. Då blir det lätt pinsamt.

Idag var det en sådan dag. Inte en pinsam. Men ett barn kommer springandes. Pussar mig på armen och säger "du är min farfar".  Ursäkta!? Vad i helvete sa du nu? Farfar? Är det för de små vita stråna i skägget? Så måste det vara. Eller har jag faktiskt gått och blivit så in i helvetes jävla gammal att jag numera ses som en farfar?

Nej, men jag stämplar ut nu. Tack för den här dagen. Tack så otroligt mycket. Jag går och drar något gammalt över mig. 

Fredag med fotbollsstjärnan

Fredag. Den trettonde och allt. Har den här terminen ett schema som har tre lättare dagar och två kaosdagar. Ingen vila ingen ro på tisdagar och torsdagar. Helt tom och helt slut när man rullar hem.

Idag är det inte tisdag eller torsdag. Det är fredag. Den trettonde och allt. Det innebär att det är en lugn dag. Det hade jag aldrig på det tidigare arbetet. Där fanns det inget som hette lugn dag. Där var det ingen rast ingen ro jämnt. Alltid. Always. Har jag sagt att jag inte saknar det förra arbetet?

Idag har jag dessutom spelat fotboll med en fotbollsstjärna. Det var vuxna mot en hel bunt med barn. Säkert upp mot 200 stycken. Barn alltså. Vi vuxna var fyra stycken. Jag fick en "snygg passning!" ropat till mig av fotbollsstjärnan. Satan vad stolt man blev av det. Växte flera meter och tänkte att jag antagligen fortfarande skulle kunna bli proffs om jag skulle försöka. Fotbollsstjärnan är Frida Östberg. VM-stjärna. OS-stjärna. And so on.

Jag undrar hur många av kidsen som var med och spelade som egentligen vet vem det är de möter. Vem de får en passning av. Eller blir bortdribblade av. Och då menar jag inte mig. Utan Frida. Så klart. Jag tror inte de vet. Kanske borde informera dem om det.

Fredagen rullar på. Jag bygger ihop ett kök. Jag har lite stafettlekar. Jag syr käpphästar. Och faktiskt. Vi skrattar en massa idag. Det är jag inte van vid på arbetet. Och just det. Jag spelar fotboll också. Med en fotbollsstjärna. Det är inte en dålig dag med tanke på att det är fredag. Den trettonde och allt.

Självkritik på posten

Det har varit en vecka som känns. En sån där vecka där barnen på arbetet inte direkt visat sig från sin bästa sida. Lite stökigare än vanligt. Mer energi än vanligt. Inte direkt konflikter. Men livat. Och i mitten står jag.

För det är nu självkritiken kommer. Den kommer farandes som en brev på posten. Smack. Och så har den levererats. Jag hade exempelvis ett lektionspass med 40 barn samtidigt. Många lyssnade och deltog. Precis som de ska. Men så har vi en del som håller på att prata med varandra. Dunkar lite i väggen. Rullar runt. Ja. Ni vet hur barn kan vara helt enkelt.

Där står jag och försöker få dem att lyssna. Vara tysta. Så vi kan gå vidare. Är det jag som är så fruktansvärt kass att jag inte lyckas fånga dem? Att jag inte kan hantera dem. Är det mitt fel att det är lite stökigare? Är alla andra så otroligt mycket bättre än mig?

Den här veckan har det känns som att jag inte haft många rätt. Självförtroendet fick sig en smäll. Tankarna kring om jag egentligen borde hålla på med det här kommer fram. Jag är nyast på avdelningen. Är det för att jag kommit in i personalgruppen som det blivit lite stökigare? Men så var det inte i våras, när jag började. Eller är det för att de är lite äldre? De måste testa lite till. Jag vet inte. Det är så sjukt många tankar. Så sjukt många Varför? Så sjukt många Är det mitt fel?

Kanske ska jag bara fråga mina kollegor. Är det hela mitt fel? Jag antar att de inte skulle säga ja. Även om de tänker det. 

Nu är det fredag. Snart eftermiddag. Knappa fyra timmar kvar till helg. Allt jag har kvar är en kort samling. Halva gänget. 40 stycken. Sedan brukar det bli lugna gatan här inne på avdelningen. Sen väntas en bilresa på fyra timmar. Norrut. Finns gott om tid att ställa sig några Varför? och Är det mitt fel? till. 

Musik som känns

För ett tag sedan tittade jag runt på instagram. Jag fastnade på ett filmklipp. Ett filmklipp från en konsert. Det var en artist som sjöng och det var filmat ut i publiken. På de där som står längst fram. Kameran fastnade på en ung kvinna som sjöng med. Hon sjöng med exakt varenda känsla hon hade i kroppen. Tårarna rann.

Jag har sällan ljud på min telefon. Mein handy. Nu var jag tvungen att sätta på ljudet. Artisten som sjöng var Cian Ducrot. Aldrig hört talas om människan. Men nu satt jag där och kunde inte sluta titta på det där filmklippet. Jag kunde inte sluta lyssna på låten. Part of me.

Efter att ha letat upp artisten på Spotify så började jag lyssna på fler låtar. Och fler låtar. Och alla låtar. En del av dem fick så många känslor att skutta fram. Bubbla upp till ytan. Him. Och Blame it on you. Han sjunger med så mycket inlevelse och den känslan kastas rakt i ansiktet på mig. Huden blir gås. Hårstrån står givakt. Och jag bara sjunger med. Jag känner hur en hel massa känslor ligger precis där under huden. 

Idag kom det en ny låt. Can't even hate you. Herregud. Den knockade mig totalt. Till den graden att tårarna rann. Det är inte lätt när musik berör på det här sättet. Men det är ändå något fantastiskt med det.