Framför balkongdörren

Jag sitter och sepå How i met your mother. Ted Moseby är en drömmare. En obotlig romantiker. Han ser sin framtid. Hur han vill ha det. Och så klart. Så sitter jag framför tv:n och försvinner bort i tankarna.

Jag ser människor i min omgivning ta steg efter steg. Det köps hus. Det föds barn. Placeras ringar på fingrar.Och alla är lyckliga. Helt rätt så klart. Varför ska de inte få vara det?

Men jag då? Men vi då? Vi sitter här och ser vår framtid. När jag var inne i det där huset vi tittade på stod jag ensam i rummen. Målade upp bilder på hur de kan se ut. Vart saker ska stå och hur inredningen kan bli. Hur livet utspelar sig.

Jag såg hur små barn springer runt i sina rum. Upp och ner för trappan. Leksaker på golven. En krypande bebis. Jag kunde se hur jag stod framför balkongfönstret. Blickade ut över sjön och vinterlandskapet. För det är väl ändå vinter där större delen av året. Jag stod där med en sovande bebis famnen. Känner värmen.

Nere i köket stod vi och lagade mat. Serverade till barnen och deras kompisar. Cyklar och sparkcyklar stod framför ytterdörren. En massa skor i hallen. Jag ser en lycklig Flicka från landet i norr. Och jag känner någon slags inre lycka hos mig själv också.

Jag ser barn komma nerkrypandes mellan oss i sängen. Morgonmys i soffan framför en Disney film. Jag går runt med barnvagnen med knastrande snö under fötterna. Åker pulka och kastar snöboll. Vi plockar blommor och lagar mat tillsammans. Är så där fruktansvärt pedagogiska. Som bara vi kan vara.

Men dessvärre är vi inte där. Det är nära. Men känns ändå som en evighet. Och en del dagar kan jag inte ens uttrycka hur mycket jag längtar. Hur stor viljan och drömmarna är att få stå där i fönstret med barnet gungandes i famnen. Flickan från landet i norr håller om mig. Men jag får vänta. Se andra ta steg efter steg. Och drömma.

Kan du spela med oss på vår avdelning?

Och så var den äntligen klar. Grön Flagg rapporten. Fick till slut tag på lite tid på arbetet. Slet tag i en kollega från en annan avdelning. Som också står som miljöansvarig. Men kanske inte är lika insatt eller driftig som jag. I vilket fall som helst så satte vi ihop skiten nu. Eller. Skit och skit. Det är vettiga saker. Inte minst det jag skrivit om. Men vi satte ihop bilderna till texten och allt det där.

Nu är den redo att skickas in. Men jag antar att den nya chefen ska kolla igenom den först. Eller inte. Jag vet faktiskt inte hur det ska gå till. Jag har till november på mig. Så svetten har lagt sig.

Men igår. Då kom det in två killar från den äldsta avdelningen till mig. De såg lite halvlistiga ut. Och så började den ena. "Vi undrar en sak...nu får du säga." Och så pekar han på sin kompis.
Hans kompis tittar blygt men får fram. "Kan du spela med oss?"

Så för att sumera det här roliga. Två barn från en annan avdelning kommer in till mig för att fråga om jag kan spela spel med dem på deras avdelning. Hur låter det egentligen? Vad gör deras pedagoger? Eller är det bara så att jag är så jävla awesome? Ha! Antagligen inte det sista. Men kom igen. Något rätt måste jag väl ändå ha gjort när de väljer att fråga mig.

Så nu kan jag sitta här i soffan. Och ändå känna att jag har gjort rätt att vara mer med barnen igen. Att få dem att känna trygghet och ha roligt tillsammans med vuxna. Vare sig jag har möjligheten att gå i från min avdelning för att spela spel på en annan eller inte.

Historien upprepar sig

För ett år sedan kom jag till arbetet och var chef. Precis som jag kommer att göra i morgon. Skillnaden var bara att chefen då hade gått på semester. Nu har hon gått hem. För gått.

För ett år sedan. Skulle en ny familj börja på förskolan. De kom från ett annat land. Ett orange land. Och från en annan kommun. En kommun som är svår att ta sig till utan bil. Nu hör det egentligen inte alls hit. Men ändå. Papper skulle skrivas på och överflyttningen skulle ske. Mitt under den perioden som jag satt där på kontoret och skulle låtsas vara chef.

Pappan kom med papper och jag stod där som ett stort jävla frågetecken. Fixade fram några papper på känn. Vilket visade sig vara fel. Men det hela löste sig till slut och även jag kunde till slut andas ut och gå på semester.

Nu är det dags igen. Jag leker chef. Och familjen ska ha papper. Den här gången ska de avsluta sin plats på förskolan. De ska desvärre flytta tillbaka till sitt land. Det oranga landet. Jag vet ungefär vad jag ska göra. Vilka papper som ska skrivas på. Och med vilka jag ska prata. Vi får se hur det går. Och förhoppningsvis. Så kan jag om tre veckor gå på smester och känna att jag gjorde rätt. Den här gången i alla fall.

Veckans lista v.25

För en stund sedan. Eller egentligen för jävligt länge sedan. Så avslutade jag veckorna med att skriva en liten lista. Med det sjukt fyndiga namnet "Veckans lista". Lite av vad som hänt under veckan. Bra saker. Och mindre bra saker. Kanske kan det vara ett sätt att få igång skrivandet igen?

Jag avslutade listskrivandet med att ta sommaruppehåll. Ni skulle påminna mig efter sommaren. Men ingen gjorde det. Tack för den. Men här kommer en ny lista. Får se om det håller i en eller två veckor. Eller kanske fler.

Veckans lista v. 25

Positivt:

- Fotbolls VM
Det går inte att komma undan. Fotboll varje dag. Hög klass. Och mindre hög klass. Men fotboll är det.
- Vädret
Äntligen lite soligt. Efter en vansinnigt lång vinter kom det regn. Ostadigt väder. Och mera regn. Ena dagen 20 grader och sol. Nästa 8 grader, blåsigt och regn.
- Bröllop
Kanske var förra veckan. Men va fan. Kungligt bröllop i Sverige. Det är väl ändå härligt.
- Midsommar

Grillning, Munchkin, pilsner och trevligt sällskap. Tack och bock.

Negativt:

- Domare
Domarinsatserna i VM kan ifrågasättas. Big time. Den ena är sämre än den andra. Och när man inte ser att en boll är flera meter inne i mål så kanske man ska syssla med något annat. (Även om man som tysk blev rätt nöjd).
- Arbete
Nu räcker det. Jag vill ha semester. Jag vill vakna upp och inte ha några planer. Jag vill ta dagen som den kommer. Även om det inte är min grej.
- Borrjäveln
07.00. Och grannen kör igång världens största borr. Vägg i vägg. Och så var den dagen förstörd.

- MJ

Har Michael redan varit död i ett år? Helt sjuk. Han är fortfarande saknad och han kommer alltid vara The King of Pop.

Den tyska bläckfisken bestämmer

En del gånger händer det att jag öppnar den här sidan för att skriva. Jag tänker att jag kanske någonstans där inne har något jag vill skriva om. En tanke som bara vill komma ut. Fingrar som ska dansa över tangentbordet och fylla det tomma utrymmet med något vettigt. Eller mindre vettigt. Precis som förr.

Lika ofta händer det att jag sitter där. Med den tomma sidan framför mig. Och så stänger jag ner den igen. Jag kanske har slut på tankar. Kan man ha det? Eller är det bara att tiden är så knapp och så fylld med så mycket annat att skrivandet helt enkelt får vänta på sin tur.

I vilket fall som helst. Nu sitter jag här. Fingrarna dansar kanske inte. Men några ord faller på sin plats. På tv:n är det Mexico och Argentina som ska göra upp om vem som får möta (och åka ut mot) Tyskland. Får så är det. Tyskland spelar fantastisk fotboll. Och fortsätter maskinen som hittills. Då kan det gå förbannat långt. Och det vet ni också. Även om ni inte vill säga det rakt ut.

Snart är det måndag igen. Och det är tre veckor kvar. Tre veckor som chef. Big chief. The boss. Han som styr och ställer. Eller kanske i mitt fall: Han som försöker hålla sig i bakgrunden och hoppas på att ingenting utöver det vanliga ska hända.

Mexico håller på att falla ihop totalt just nu. Eller så är det Argentina som styr och ställer. På det där sättet som jag kanske borde göra kommande tre veckor. Men som jag inte kommer att göra. Tyskland - Argentina på lördag alltså. Shit. Det kan bli något det. Men det är bäst att först låta det tyska bläckfisken tala. Han som förutspår resultaten genom att välja en låda mat med flagga på. För han ska väl ändå ha rätt igen.

Chefsposition

Sådär smått har nedräkningen börjat. Det började visserligen för ganska länge sedan. Men det är först nu den är igång på riktigt. Dag efter dag passerar och semestern kommer allt närmare. Verksamheten och pedagogiken börjar ebba ut. Saker börjar plockas ner och väggarna lyser snart kala inne på avdelningen. Så som de brukar bli innan alla barnen får ledigt och sin semester. En del får lång härlig semester. Medan andra bara får de tre veckorna vi har stängt. Hur man resonerar som förälder där vet jag inte.

Men allt är inte som det brukar på stället. När vi kommer tillbaka efter semestern har vi ingen chef. Hon har sagt upp sig och ska gå vidare. Klokt beslut av henne. Men inte så roligt för oss. Vi har två personer som slåss om chefsplatsen nu. En kvinna och en man. Vi har inte träffat dem ännu och det är nog mycket upp till ekonomin som får bestämma hur det blir. Tyvärr.

Hur det än blir tror jag det blir bra. Det kommer lite nya idéer och en nytändning. Förhoppningsvis hos alla pedagoger. En del behöver det mer än andra. Det ska hur som helst bli intressant. Spännande. Sen hur länge jag kommer att vara kvar. Låter jag vara osagt. Man vet inte vad som händer.

Men innan det är dags att gå på semester återstår en hel del fixande. Och såska jag ta över rodret i tre veckor. Ha! Jag ska vara chef de sista tre veckorna innan stället stänger. Förhoppningsvis händer det inte så mycket. Men det känns lite roligt. Att få mera ansvar och känna på hur det är. Jag har varit det förr inför semstern. Men varje år är nytt. Och beslut ska ändå tas. Även om det kanske inte är några livsavgörande.

Jag går sist av alla på semester. Precis som varje år. Så är det när man har ett kontrollbehov och måste veta exakt hur sakerna är och ser ut när höstterminen sedan börjar. Ibland är det inte lätt.

Ett snett leende

Jag gick upp på vågen igår. Bredvid maskinerna på konditionsdelen på vårt gym står det en våg. Jag brukar sällan ställa mig på den. Jag menar. Så roligt är det inte att veta hur många kilo som sitter på kroppen. Men igår ställde jag mig på den.

Om jag nu ska gå tillbaka en tid. Kanske till hösten 2008. Det var bröllop för min bror. Och jag köper ny kostym. En kostym som är anpassad efter mina 93 jävla kilo. Samma kostym skulle jag ha nu på farmors begravning. Men en 93 kilos kostym var inte ens nära att sitta bra då.

Kilona har rasat. Jag stod på den där vågen för några veckor sedan. Såg att den visade 80 kilo. Det är helt okej. Jag vet att jag fortfarande har ett skeft synsätt på min vikt efter de tidigare åren med problemen och sjukdomen. Men 80km kändes rätt bra ändå.

Igår stod jag alltså där igen. Men det kom inte upp några 80 kilo på displayen. I stället kom det upp 76.9. Och ett snett leende på mina läppar. För även om jag fortfarande blir glad när vikt försvinner. Så blev 76.9 ändå ganska lite. Och kanske är en sådan reaktion ändå ganska frisk.

Det är inte så att jag försöker gå ner mer i vikt. Det gjorde jag bara första månaderna efter det där stora feta bröllopet. Med 93 kilos kostymen. Men jag springer. Jag springer förbannat mycket just nu. Och det går bra. Kilon rasar och kroppen omformas. Men jag måste vara ärlig också. För även om jag inte försöker gå ner i vikt mer. Så blir jag ändå rätt glad när det står 76.9 på vågen. Än dock med ett snett leende.

Ekomomi

Ekonomin börjar se ljus ut här i stugan. Jag vet inte vad det är som har gjort det. Men det finns en riktigt behaglig summa kvar på kontot. Och om åtta dagar kommer det lite till. Det kan bli en bra sommar. Utan att vi måste vända på varenda krona.

I stället tittar vi till lägenheten. Vad som behöver göras innan en försäljning. Och så står vi där i hallen och inser att det är en hel del. Men vi kanske ska vara realistiska också. Att byta ut hela köket kanske inte passar sig. Det kanske blir onödigt. Och så bra ekonomin är inte så fantastiskt. När allt kommer omkring.

I stället tittar vi upp i taket. Ser hur det behöver slipas och målas om. Och hela vardagsrummet för den delen. Det skulle göra mycket. Och för att underlätta för de som ska köpa lägenheten för flera miljoner. (Hm.) Så kanske vi ska köra på vitt.

Det får bli prioriteten. Men det är en sak som stoppar det hela just nu. Och det är den franska silverpärlan. Bilen där ute på gatan som blänker i solskenet. Snart ska han in på service. Och besiktning. Så vi får avvakta där. Vad det kommer att kosta. Och vad männen i overallerna säger. Jag tror inte det är några större fel på bilen. Men man vet aldrig. Plötsligt dyker det upp något och tusenlapparna flyger all världens väg.

Men det känns bra ändå. Vi är beredda. Och får dessutom lite hjälp med låga räntor och omlagda lånbindningstider. Perfekt tajming. Igen. Så vi håller tummarna. Och väntar på att en målare står här i vardagsrummet och skapar.

Väntan. Längtan. Drömmar.

Jag sitter i soffan och tittar på hockey. Danmark mot Ryssland. Borde vara avgjort vid det här laget. Men det är det inte. Men jag inser efter en stund att tankarna inte alls är på hockeyn. Det har de inte varit på ett tag nu. Tankarna ligger på framtiden. På längtan. På väntan.

För en stund sedan satt vi båda här. Flickan från landet i norr och jag. Vi pratade framtid och insåg att det var en evighet kvar. I alla fall till den framtiden vi väntar på. Nu ligger framtiden runt hörnet. Men det känns ändå som en evighet.

Vi letar efter arbete. Vi tittar på hus. Och så sneglar vi lite halvt i smyg på de där söta små babykläderna. Och viljan lyser nog runt om oss. Tiden går inte tillräckligt snabbt helt enkelt.

Om det bara skulle ordna sig med ett arbete. Att kontakter ska höra av sig. Att det jag sökt skickar ett anställningsbevis. Men det är kanske inte så lätt.
Men om, bara om, det skulle vara så. Så skulle husjakten trappas upp ordentligt. Den skulle bli enorm helt enkelt. Och plötsligt, så står vi kanske där med ett par nyklar i handen och ett påskrivet kontrakt framför näsan. Och givetvis med ett härligt lån också.

Så låt oss tänka att vi står där. Och utav bara farten. Så växer Flickan från landet i norr's mage. Något kopiöst. Och det sparkas där inifrån. Någon vill komma ut och berika världen. Berika våra liv.

Men nu var det visst inte riktigt så. Inte ännu. I stället svär vi långa rader över att framtiden ligger så förbannat långt borta. Att trots att den ligger alldeles runt hörnet så ligger den jävligt långt borta. Det tycker vi inte om. Inte alls. Undertiden får vi hålla koll på arbetsförmedlingens sida. Höra med våra kontakter. Och hoppas på att rätt arbete ska dyka upp. För det är där vi måste börja. Tyvärr. Och som tur är.

Minuterna rinner iväg. Allt för långsamt. Och de ända som verkar nöjda med det är Danmark. Chansen finns fortfarande till vändning. Men det börjar se mörkt ut.

Fulla maj

Efter en vinter där benmärgen i stort sätt varit frusen dygnet runt så kändes det smått overkligt igår. Solen stekte på fint och kroppen var varm. Grillen var tänd och benen slitna. Precis som det ska vara.

Nu när veckan går mot sitt slut så har jag 115km i benen. Löpning varje dag. Och det känns bra. Förbannat bra! Benen och kroppen är slitna, men det är ändå på ett positivt sätt. Tids nog vänder det. Och då kommer det springas snabbt.

Det är tur att jag har löpningen nu. Och att den fungerar. Det gör att jag får bort alla tankar kring arbetet. Det är så mycket som pågår där just nu så det behövs kopplas bort. Chefen ska sluta och det ska in någon ny. Undertiden ska hösten planeras och arbetsuppgifter delas upp.

Samtalen fortsätter. Dessa lagom roliga samtal. Fyra är gjorda. Två är kvar. Två kvar, till frihet och lättnad. Och sen bara någon vecka innan sommaren är här på riktigt och alla börjar slappna av.

Men innan det är dags att slappna av finns det mycket kvar att göra. Konstigt att det alltid blir så här i maj. Men jag antar att det bara är så. Att det är likadant överallt. I alla stugor. I alla hus. Och det spelar egentligen ingen som helst roll hur man gör. Hur mycket man förbereder sig. Det blir alltid fullt och trångt i maj. Men förhoppningsvis skiner solen på oss lite mer och oftare nu. Då brukar det bli lite lättare. Att även klara av de där tyngre sakerna.

På rätt väg

Senaste veckan har jag börjat ändra tillbaka mitt arbetssätt. Ändra tillbaka det till det ursprungliga. Till det sättet som jag tyckte var betydligt bättre. Jag har varit med i barnens lekar mycket mer. Både med de på min avdelning. Samt de mindre och äldre barnen ute på gården.

Dessutom har jag försökt hålla mig undan allt det där gnällandet och tjafsandet som ständigt pågår mellan kollegor. Påpekande mot föräldrar som inte sköter allt perfekt. Klagande på sitt eget liv och på andra liv. Och på varandra. den där ständiga avundsjukan och orättvisan.

Jag sköter mitt i stället. Försöker ta min del som förskollärare på avdelningen. Dra igång lite mer pedagogisk verksamhet. Just nu är våren i full gång. Vitsippor har vi plockat och tagit in. Satt dem i vatten med karamellfärg och sett förändringen. I veckan ska vi ta fram färger och måla. Klippa egna blommor och klistra. Få upp saker på väggarna så det tydligt syn att vi ändå har bra mycket mer pedagogisk verksamhet än att kissa och städa.

Och det känns bra. Faktiskt. Dagarna går lite lättare och det känns lite bättre när jag till slut slår igen ytterdörren och påbörjar resan hem. Jag är på helt rätt väg nu. Det känns. Och det blir ännu lättare nu när solen börjar värma oss alla med sina strålar. Och har jag tur. Så kanske jag får med mig någon på min resa.

Jag blir bättre. Tydligen.

Benen värker. Kroppen värker. Men det känns ändå helt okej. Jag är inte sjuk. Inte ens är någon sjukdom påväg eller i från mig. Vad jag vet. Jag har precis avslutat veckans långpass och malt 24km på strax under två timmar. Först 10km ute i skogen. Sedan snabbt in på gymet och 11km på bandet. För att sedan. Väldigt plågsamt. Ta mig hem 3km. Men det är en bra start på veckan. Och inte ens några känningar i det låret jag haft förra veckan.

På arbetet är samtalen igång. De där vidriga utvecklingssamtalen. Men det är något som skiljer från tidigare år. Jag ligger inte i fosterställning kvällen innan. Jag har inte handsvett och är torr i mun. Utan det känns helt okej. Kanske kan man tror att jag inte bryr mig lika mycket. Men så är det inte. Jag är förberedd. Precis som förr. Jag kan allt om barnen jag ska prata om. Deras utveckling och deras vardag på förskolan.

Än så länge har jag haft tre samtal. Tre kvar att göra. Och pratandet har gått bra. Riktigt bra. Jag är inte en person som sätter mig ner och småpratar med föräldrarna. Utan går rakt på sak. Jag vet inte vad föräldrarna uppskattar mest. Men det är så jag gör i alla fall.

I morgon är det dags för samtal nummer fyra. Och visst ska jag fixa det också. Och efter arbetet är det dags att dra på sig de där lagom doftande träningskläderna för att mala backar igen. Sex gånger upp och ner för en 250m lång backe. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Jag vet inte vad som är värst. Samtalen eller backen. Men tydligen gör båda att jag blir bättre. Bättre. På olika saker.

Plats 10

Mitt bland allt elände så finns det ändå en sak jag kan glädjas åt. Och det är träningen. Det var flera år sedan det flöt på så fantastiskt bra som det gör nu. Mil efter mil. Pass efter pass. Jag maler på ut av bara helvete.

Förra veckan blev det sex löppass och totalt fins 89km. Två kvalitetspass med lång backe och 10x3' (3.58/km). Och så ett underbart långpass på 22km med Janne ute i skogarna vid Ängsjö.
Den här veckan fortsatte det. 93km på sex löppass. Samma backpass fast 2.5sekunder snabbare per lopp. 10x3' (3.56/km) och långpass på 24km. Kroppen börjar känna sig rätt sliten. Fast det är skönt. Det är rätt sorts trötthet.

För några år sedan började jag med en lista. Ni ser. Listor, listor, listor. Det är en 10-i topp lista på flest antal km under en vecka (mån-sön). Rekordveckan var för fyra år sedan på et tträningsläger i Monte Gordo, Portugal. Ni kanske minns. Veckan jag insåg att jag behövde äta ordentligt för att orka. (vilket gick snabbt att glömma bort). Den veckan blev det 114km, visserligen på 11 pass. men ändå. Sen rullar det på neråt.
110km - 106km - 105.5km - 101km - 101km - 100km - 96km och 95km. Sista på listan ligger 92km. Det sattes vecka 12 2007. På sex pass.

De 92km är numera historia. I stället är nummer 10 mumera veckans 93km. Och det efter att bara ha tränat på ordentligt sedan slutet på hösten. Det här kan bli en rolig sommar och höst. Siktet är inställt på midnatsloppet i augusti. Och så tjurruset i oktober. Och så har jag två mål till. Under 40' det här året på milen. Och..ja, det sista håller jag för mig själv ett tag till. Kanske blir det offentligt senare i sommar. Eller under hösten.

Men det var länge sedan löpningen fungerade så här bra. Så här smärtfritt. Och det känns fantastiskt. Jag känner att jag har tiden till det. Viljan till det. Och stödet till det. Nu är det bara fortsätta mala. Fila ihop nya veckoprogramm. Och se vad framtiden visar.

Fokus på helt fel saker

Det har varit mycket i huvudet den senaste tiden. Och jag har svårt att skaka av mig vissa saker och gå vidare. Tron på mig själv är körd i botten och det är lång väg upp. Nu har väl tron på mig själv aldrig varit speciellt hög. Men efter den här veckan är den verkligen nere i träsket.

Efter den känslomässigt anstängande veckan med begravningar så försökte jag fokucera på annat. Och eftersom arbetet tar upp sörre delen av dagarna så känndes det som rätt sak att rikta in sig på. Givetvis gick det åt helvete. Jag ska inte gå in på exakt vad det hela handlar om. Men jag måste börja tänka om och koncentrera mig på rätt saker på arbetet. Annars blir det ingen bra verksamhet. Inte för barnen. Inte för föräldrar och kollegor. Och verkligen inte för mig.

Efter veckan som gått har jag funderat starkt på om jag verkligen har valt rätt yrke. Jag kanske ska hålla på med något helt annat. Jag har känns mig så fruktansvärt värdelös och inkompetent. Kanske ska jag stå inne på något lager där jag är isolerad från andra mänskliga varelser. Men sen tänkte jag om. Med lite hjälp från den fantastiska Flickan från landet i norr. Och en lista. Så klart. Jag skriver alltid listor när det blir för rörigt i huvudet. Vilket betyder att det skrivs listor förbannat ofta.

I morgon börjar en ny vecka. Då får jag kolla in listan och köra på. Hitta rätt saker att arbeta med. Arbeta efter. Och bara köra. Ända in i kaklet. Jag kan det här. Det vet jag. Så får jag börja arbete upp lite tro igen. Börja klättra upp från det där träsket. från botten.

Salt smak i munnen

Tolv personer satt i det lilla kapellet. Tolv personer. Med tårarna rinnande längs kinderna. Med ben blomma i hand. Framför de tolv personerna stod en fin kista i ek. Med ett innehåll finare än allt annat. Några tårar rann redan innan vi satte oss. Andra började rulla nerför kinder medan cermonin pågick. Och en del rann ner ute i friska vårvädret.

Jag vet inte hur man ska sitta här i soffan och beskriva känslorna som flög runt i det lilla kapellet. Men att det fanns gott om känslor fanns det inget tvivel om. Saknad. Att minnas bilder av farmor. Kära Hilde. Bilder av henne när hon dyker upp i hallen. Klappar kinden halvt kramandes och säger "hej då, hej då" när hon kommer. Och inser sen att hon återigen. Säger hej då när hon ska säga hej.

Bilder av henne när hon hela tiden säger åt en att ta mera mat. Ta mera kakor. Bjuder på sina mumsmums och Vienettaglass. Sådär som morföräldrar brukar göra.
Bilder av henne när hon sitter i sin fotölj under julen och berättar historier. Delar med sig av sitt långa liv. Delar med sig av sin erfarenhet och sina lyckliga stunder. Och även om hon upprepar dem gång på gång. Så lyssnar vi gärna.

Men nu är Hilde på en annan plats. På en plats där vi inte kan se henne. Där vi inte kan nå henne eller prata med henne. Men hon finns ändå kvar hos oss alla. I hjärtat och i tankarna. Och det kommer hon alltid att göra.

De tolv personerna reser sig till slut långsamt upp. Lägger var sin blomma på ekkistan med det fina innehållet. Låter tårarna rinna ner för kinderna i allt snabbare takt. Låter sig minnas och låter sig saknas.
Själv biter jag ihop. Så mycket det bara går. Käkarna krampade och kroppen var stel. Men trots det rann det ordentligt längs fuktiga kinder. Jag vill vara ensam. Och jag har ingen aning om hur jag ska vara mot övriga familjemedlemmar. Jag kan inte sånt. Jag har ingen aning. Kanske visar jag upp någon avig och okänslig sida när jag inte kramas runt och pratar minnen. I stället drar jag mig undan och minnas för mig själv. För minns gör jag. Verkligen. Saknad. Att den ska vara så känslofull.

Det var påsken

Det tog inte många dagar innan kära farmor somnade in för gott. Efter att ha sovit i nästan fyra dygn kom samtalet som jag bara satt och väntade på. Mamma ringde och berättade att det var över nu. Faster hade flygit in från Canada. Farbror hade flygit in från Australien. Och så min far. Alla tre barnen var vid hennes sida när hon slutade andas och stilla somnade in.

Tårarna rann när samtalet var över. Men bara för en kort stund. För hur ledsen jag än är så vet jag att hon fick det bäst. Inte bara ett långt, lyckligt och bra liv. Utan hon avslutade det på ett bra sätt. Utan maskiner och konstgjord andning. Utan smärta. Och i sällskap av sina underbara barn. Det är väl så man vill avsluta det hela?

Påsken är över. Jag visste knappt att den varit här. Den är på något sätt inte ett dugg speciell när man varken är barn, extremt troende eller har några egna småttingar. Det enda som märks är försäljningen av påsksaker på ica och två dagars extra ledighet. Och det är inte så illa det.

Påsken firades som vanligt numera i norr. På torsdagen efter stägningen bilade vi upp. Och efter en vidrig resa på en bra bit över åtta timmar, köer, extrem dimma och massiv trötthet så kom vi upp till ett nytt vinterland. Med snöhögar högre än globen. Nästan.

Det grillades. Och det bakades traditionenligt pizza i bagarstugan. Och det socialiserades. Det tar på krafterna att vara social. Framför allt när man egentligen inte tycker det är det minsta behagligt. Trevligt. Men inte behagligt. Någonstans tycker jag dock att jag blivit lite bättre på det.

Norrlandsvisiten avslutades med en privat visning på två hus. Myresjöhus. Ett av dem är i allra högsta grad intressant. Och vi planerar att gå vidare med det intresset. Banken ska kontaktas i morgon och så får vi se vad vi kan göra efter det. Att det är ett antal månader kvar innan en eventuall flytt spelar egentligen ingen roll eftersom huset kan hållas med en mindre handpenning och vi har personliga kontakter till säljaren. SÅ det hela, med tajming och allt, kan lösas riktigt snabbt och smidigt. Om banken vill sammarbete och allt faller på plats som det ska. Men det kanske det inte gör. Så klart.

Farmor. Kära farmor.

Jag vet inte riktigt hur personlig man ska bli på en sån här webblogg. Men med tanke på annat jag skrivit genom alla år så kan det inte vara så noga. Det sägs att man ofta skriver för att få ur sig saker. Och kanske är det det jag vill göra nu. För jag. Eller egentligen i hela min familj. Så pratar man inte om sådant. Man pratar inte direkt känslor överhuvudtaget. Och det är okej. Det bara är så.

Min farmor. Kära farmor. Hon och jag har väl aldrig egentligen varit jättenära. Men hon har alltid funnit med där. På julen. Adventsmiddagar och födelsedagar. Påsk och nyår. Och en hel massa andra tillfällen genom åren. Hur det var när jag var liten vet jag inte. För jag har ytterst få minnen från min barndom. Konstigt nog. En sak jag dock kommer ihåg är mumsmus. Det hade farmor alltid med sig när vi var yngre och hon kom på besök.

Men för några dagar sedan. Över en våffellunch. Fick jag höra att farmor. Kära farmor. Låg på sjukhus. Hon hade precis fått en hjärnblödning modell allvarlig. Hon har nu sovit i snart fyra dygn. Andas själv och behöver ingen hjälp. Men hon sover. Dag ut. Dag in. Och ärligt talat. Det känns väl inte som att hoppet är jättestort att hon ska vakna upp. Och kanske är det bra. För hon lider inte nu.

Men när jag fick reda på det brast det. Eller. Först bet jag mig i underläppen våffellunchen ut. Sen blev det toaletten och näsduken för hela slanten. För inte får man visa att man är ledsen. Inte fullt ut. Sen pratades det inte mer om det. Som det brukar vara. Även fast jag är övertygad om att varenda en vid det där bortet var tagna och berörda.

Jag kanske är för blödig. Jag kanske har känslorna för långt ut på kroppen. Men ibland går det inte att hålla tillbaka. Kvinnan har varit med så lång tid. Hon ska (och jag skriver ska för att hoppet är det sista som lämnar en) fylla 94 år i höst. Det är stort. Trots att vi inte varit jättenära så betyder hon enormt mycket för mig. Jag vet inte om man ska skriva att man älskar kvinnan. Så jag låter orden ligga i luften.

Vila till borrande ljud

Bredvid min arbetsplats har det varit skollokaler de senaste åren. Men nu när hela världen ska privatiseras. Vilket är en bra sak. Så ska det byggas lägenheter där och säljas ut dyrt till familjer som behöver någonstans att hålla till.

För ett par veckor sedan började de med att renovera lokalerna. Det har varit lugnt och skönt och ljudet genom väggen har inte stört ett dugg. Tills idag.
Idag måste de ha börjat med badrummen. För det var inte den lilla borren de satte igång. Det var samma storlek som grannen ovanför (som för övrigt fortfarande lever...), där man sitter och hoppar i soffan när han kör igång.

Den borren startade i morse. Och har hållit igång. Det blev tyst medan vi satt och åt lunch. Och förhoppningarna om en lugn eftermiddag steg. Men raserades strax efter barnen hade skrapat sina talrickar och var på väg att lägga sig på sina madrasser för att vila en stund.

Så där låg de. 11 små barn som har kroppar och huvuden som behöver vila. Och på andra sidan väggen en stor jävla borr som borrar betong. Eller något i den stilen. Kom igen. Hur stora odds är det att man får vila då?
Hur Chicha H lyckades få åtta av dem att somna på en liten stund vet jag inte. Men cred ska hon ha för det. Ni ser. Inte ens en borrjävel kan stoppa oss och vår grymma verksamhet. Ha!

Nu är det helg. Klockan har ännu inte slagit 14.00 och jag är redan hemma. Om än bara för ett kort pit-stop. Jag ska strax sätta mig i bilen och brumma iväg bort till gymet. Hoppa i skorna och skutta vidare upp på löpbandet. Idag är det fredag. Och dte betyder tempopass. Milen ska avverkas i högt tempo. Helst ner mog 4.08/km. Då blir jag nöjd. Och att jag fick tillbaka 3.500:- på skatten. Det gjorde inte saken sämre.

Hoppsan

Och sådär plötligt fick jag en slags knut i magen. Jag satt där på arbetet med en klump i magen och ett konstigt humör. Att föräldrar till barnen på arbetet skulle hitta hit hade jag ingen aning om.

Så nu kanske jag ska skriva solskenshistorier i stället. Om hur underbart allt är på arbetet. Hur fantastiska barn och övertrevliga föräldrar vi har. Att kollegorna är de bästa som finns och att hela stället lyser upp det lilla samhället. Kanske ska jag bara förgylla det hela och överdriva med goda ord.

Men det skulle inte vara jag. Och så skulle jag ljuga. Stället kanske inte lyser upp samhället. Inte alla dagar. Men många. Och barn, föräldrar och kollegor. De är verkligen fantastiska. Kanske inte alla. Kanske inte jämt. Men ofta.

Så jag kan skriva det. De bästa av de bästa. Utan att överdriva. Men jag måste redan nu. I såna fall. Berätta för er att det inte är så varje dag. Och så är det nog på alla arbetsplatser. Jag tror inte på den som säger att den arbetar på ett ställe där allt är perfekt. En arbetsplats och en arbetssituation måste väl ha sina brister. För att utvecklas och komma framåt menar jag. Och så fungerar man inte med alla personer. Vi har ca. 50 barn. Och nästan dubbelt så många föräldrar. Och en hand full kollegor på det. Hur kan man begära att jag ska komma överrens och älska var enda en av dem?

Så jag får kanske fortsätta som nu. Det är ändå mina egna åsikter. Det är mina tankar. Och mina funderingar. Men kanske ska jag tänka till en extra gång innan jag trycker på den där "publicera" knappen. Det blir nog så automatiskt.

På ett annat sätt. Kul att ni hittat hit. Kul att ni läser. Hoppas jag inte förolämpat någon bara. Ni är välkomna att stanna. Även om det är med viss nervositet.

Två praktexempel

Det har gått ett antal dagar sedan planet åter landat på Arlanda. Tröttheten som infunnit sig har så småningom lagt sig även den och jag har väl på något sätt kommit in i rytmen igen. Det är bra. Både arbetsmässigt och träningsmässigt. Det ena känns bättre än det andra. Och jag tror inte att det är svårt att lista ut vilket som ger mest energi och livsglöd.

För att ge en hint. Det gnälls på arbetet. Både bland kollegor och föräldrar. Två stycken utmärker sig. Och det ger mig funderingar kring hur vi kommer att vara som föräldrar. Och hur min bror och hans dalaflicka kommer att vara om en liten stund. Men jag kan inte tänka mig att någon av oss alla kommer att sluta oss till de här två exemplen. Inte ens nära.

Jag hoppas jag inte blir sån förälder. Jag kan inte tänka mig att jag skulle bli det. Och skulle jag vara på väg att bli det hoppas jag att jag får en ordentlig spark på smalbenet av någon som ser det. Jag ska ta emot sparken utan att säga något. Men som sagt. Det är skönt att vara tillbaka i rutinerna och rytmen. Och i alla fall träningen ger energi och går bra.