Salt smak i munnen

Tolv personer satt i det lilla kapellet. Tolv personer. Med tårarna rinnande längs kinderna. Med ben blomma i hand. Framför de tolv personerna stod en fin kista i ek. Med ett innehåll finare än allt annat. Några tårar rann redan innan vi satte oss. Andra började rulla nerför kinder medan cermonin pågick. Och en del rann ner ute i friska vårvädret.

Jag vet inte hur man ska sitta här i soffan och beskriva känslorna som flög runt i det lilla kapellet. Men att det fanns gott om känslor fanns det inget tvivel om. Saknad. Att minnas bilder av farmor. Kära Hilde. Bilder av henne när hon dyker upp i hallen. Klappar kinden halvt kramandes och säger "hej då, hej då" när hon kommer. Och inser sen att hon återigen. Säger hej då när hon ska säga hej.

Bilder av henne när hon hela tiden säger åt en att ta mera mat. Ta mera kakor. Bjuder på sina mumsmums och Vienettaglass. Sådär som morföräldrar brukar göra.
Bilder av henne när hon sitter i sin fotölj under julen och berättar historier. Delar med sig av sitt långa liv. Delar med sig av sin erfarenhet och sina lyckliga stunder. Och även om hon upprepar dem gång på gång. Så lyssnar vi gärna.

Men nu är Hilde på en annan plats. På en plats där vi inte kan se henne. Där vi inte kan nå henne eller prata med henne. Men hon finns ändå kvar hos oss alla. I hjärtat och i tankarna. Och det kommer hon alltid att göra.

De tolv personerna reser sig till slut långsamt upp. Lägger var sin blomma på ekkistan med det fina innehållet. Låter tårarna rinna ner för kinderna i allt snabbare takt. Låter sig minnas och låter sig saknas.
Själv biter jag ihop. Så mycket det bara går. Käkarna krampade och kroppen var stel. Men trots det rann det ordentligt längs fuktiga kinder. Jag vill vara ensam. Och jag har ingen aning om hur jag ska vara mot övriga familjemedlemmar. Jag kan inte sånt. Jag har ingen aning. Kanske visar jag upp någon avig och okänslig sida när jag inte kramas runt och pratar minnen. I stället drar jag mig undan och minnas för mig själv. För minns gör jag. Verkligen. Saknad. Att den ska vara så känslofull.