Farmor. Kära farmor.

Jag vet inte riktigt hur personlig man ska bli på en sån här webblogg. Men med tanke på annat jag skrivit genom alla år så kan det inte vara så noga. Det sägs att man ofta skriver för att få ur sig saker. Och kanske är det det jag vill göra nu. För jag. Eller egentligen i hela min familj. Så pratar man inte om sådant. Man pratar inte direkt känslor överhuvudtaget. Och det är okej. Det bara är så.

Min farmor. Kära farmor. Hon och jag har väl aldrig egentligen varit jättenära. Men hon har alltid funnit med där. På julen. Adventsmiddagar och födelsedagar. Påsk och nyår. Och en hel massa andra tillfällen genom åren. Hur det var när jag var liten vet jag inte. För jag har ytterst få minnen från min barndom. Konstigt nog. En sak jag dock kommer ihåg är mumsmus. Det hade farmor alltid med sig när vi var yngre och hon kom på besök.

Men för några dagar sedan. Över en våffellunch. Fick jag höra att farmor. Kära farmor. Låg på sjukhus. Hon hade precis fått en hjärnblödning modell allvarlig. Hon har nu sovit i snart fyra dygn. Andas själv och behöver ingen hjälp. Men hon sover. Dag ut. Dag in. Och ärligt talat. Det känns väl inte som att hoppet är jättestort att hon ska vakna upp. Och kanske är det bra. För hon lider inte nu.

Men när jag fick reda på det brast det. Eller. Först bet jag mig i underläppen våffellunchen ut. Sen blev det toaletten och näsduken för hela slanten. För inte får man visa att man är ledsen. Inte fullt ut. Sen pratades det inte mer om det. Som det brukar vara. Även fast jag är övertygad om att varenda en vid det där bortet var tagna och berörda.

Jag kanske är för blödig. Jag kanske har känslorna för långt ut på kroppen. Men ibland går det inte att hålla tillbaka. Kvinnan har varit med så lång tid. Hon ska (och jag skriver ska för att hoppet är det sista som lämnar en) fylla 94 år i höst. Det är stort. Trots att vi inte varit jättenära så betyder hon enormt mycket för mig. Jag vet inte om man ska skriva att man älskar kvinnan. Så jag låter orden ligga i luften.