Lapparna förföljer mig

Vi åkte till jourcentralen den här kvällen. Få en bekräftelse på att Prinsen har öroninflamation. Första gången han är sjuk. Då slår vi såklart till ordentligt med en öroninflamation också. Jajamen. Bekräftelsen fick vi. Medicinen likaså. Eller. Medicinen fick vi inte. Den fick vi köpa. Men jag tycker nästan det kan vara värt det.

När vi satt där i väntrummet studerade jag anslagstavlorna. Och jag kände på något sätt att någon ville säga något till mig. Kanske inte den första lappen jag såg. Men de följande tre.
Först såg jag tre människor gå hand i hand på en stig. Stigen ledde rakt ner i vattnet. Det såg nästan ut som att de var på väg ner för att dränka sig. Kollektivt självmord. Hemskt. Jag vet. Men det var min första tanke. Sen läste jag vad det var reklam för. Krishantering. Och det hela blev nästan komiskt. På ett hemskt sätt.

Vi fick flytta på oss. Ny anslagstavla. Jag studerar. "Lider du av social fobi?" stod det stort på en lapp. "Har du svårt att prata inför en grupp?" Ha! Bullseye! Mitt i prick.
Precis bredvid den antisociala lappen satt en ny lapp. "Vi söker dig som lider av hälsenebesvär". Ha ha. Det här är löjligt. Vad vill ni mig?

I eftermiddags hade jag ett tuffare utvecklingssamtal. Jag var nervös. Vilket jag ofta blir när jag pratar allvar med någon. Kom igen. Ni minns väl lapp nummer två? "Lider du av social fobi?" Jag reflekterade över att jag blir så torr i munnen och skäms. Kan bara tänka på det. Inte på vad jag ska säga och ta upp.
När vi gled vidare. Bort från anslagstavlorna. In på apoteket. För att hämta dundermedicinen med kakaosmak. Vid kassan sitter ännu en lapp. Jag studerar givetvis den också. En reklam för en av apotekets produkter. En fuktgel. "Blir du ofta torr i munnen?" står det. Vad är det här? Är det ett skämt? Hur vet de att...?

Kanske är det bara så tydligt. Det finns hjälp. Även för en hälseneskadad ickesocial stackare som ofta blir torr i munnen. En sån som jag. Det är inte illa. Den här gången var det Prinsen som fick hjälp. Nästa gång kanske det är min tur. Undrar om det finns medicin att ta för social fobi. Gärna med kakaosmak.

PIM och öroninflamation

Jag kämpar fortfarande med att få igång min halvt crachade dator. Ibland startar den på en gång. Ibland ger den mig bara fingret. Gång på gång. Bara sådär. Men plötsligt fick jag igång den. Och det är viktigt. Jag behöver göra min sista PIM uppgift och Flickan från landet i norr behöver få klart sitt examensarbete. Hyfsat viktiga uppgifter för oss båda.

Kanske ska jag sätta igång och göra den där förbannade uppgiften nu. Nu när jag äntligen fått igång datorhelvetet. Men nej. Inte ikväll. Inte just precis nu. Jag har en liten prins i rummet bredvid som återigen skriker sig till sömns. Det gör ont. Inte bara i hans inflamerade öron utan även i mig. Hur kul är det när ens lilla barn är tvunget att skrika tills han somnar? När ingenting vi gör hjälper. Inga sånger. Inga vaggningar. Ingen mat. Ingenting. Nada. Nichts.

Han har börjat sådär senaste nätterna. Bara skrika skrika skrika. Och inte bara när jag ska lägga honom. Utan även när Flickan från landet i norr kommer in i rummet. Förhoppningsvis är det öronen. Och snoret. Det är kanske det som stör. Som gör ont. Första dosen med medicin har han fått. Nu är det bara hålla ut. Snart blir det bättre. För Prinsen och för hans föräldrar. Hoppas vi.

Det börjar tystna där inne nu. Kanske håller han på att somna nu. Ska jag orka med att göra den där PIm uppgiften? Nej fan. Jag avvaktar. Det tar ändå en stund det där. Kanske någon timme. Eller tre. Kanske bättre att lägga upp fötterna på bordet och andas. Det har inte blivit så mycket möjligheter att andas den senaste tiden. Mycket besök. Mycket Prinsskrik. Mycket jobb. Förbannat mycket jobb. Övertidsklockan närmar sig 15 timmar. Det känns inte okej. Min ena kollega har passerat 23 timmar. Min andra kollega. Ja. Hon är sjukskriven. Kanske därför våra klockor ticka på.

Nu är det tyst i huset. Äntligen. Och i tankarna är mina fötter redan uppe på bordet. Fötterna som malde på fint under 15km i efermiddags. 3.35 på sista km. Det är fint det. Men även om fötterna lägga upp i tankarna så finns den där PIM uppgiften också där. Jag borde verkligen sätta igång med den. Jag borde...

Med svansen mellan benen

När klockan närmar sig 21.30 borde små barn sova. De borde sova för länge sedan. De ska inte ställa sig upp i sängen och gråta. De ska låta sina föräldrar få ta det lite lugnt i några minuter.
I rummet mittimot rummet jag sitter i står en liten kille upp. Han hänger över sängkanten och gråter. Han kliar sig konstant i ögonen. Han vill inget annat än att få sova. Men ändå gör han det inte.

Dessvärre kan jag inte göra något åt det. Jag är världens sämsa far just nu. I alla fall känns det så när det är dags att sova. Jag kan inte natta Prinsen. Han bara vrider och vänder sig. Han ska ställa sig upp. Han snyftar och gråter. Och till slut får jag vända om. Dra svansen mellan benen och be Flickan från landet i norr komma upp.

Två minuter senare kommer Flickan från andet i norr ner igen och allt är tyst och stilla. Prinsen sover. Jaha. Kul. Verkligen. Alltså, visst är det bra att han kan somna snabbt. Men jag känner mig mer och mer värdelös för varje kväll.
Det sägs att det kan bli sådär. Det sägs att det hinner bli tvärtom också. Men det gör inte direkt att man känner sig mindre värdelös.

Den här kvällen gick det inte heller. Men jag antar att det bara är att försöka igen i morgon. På't igen. Så att säga. Nu har det varit tyst i fem minuter. Tillräckligt länge för att det ska vara dags att börja gråta igen. Jag behöver inte ens försöka gå in dit. Jag sitter kvar här med min svans mellan benen. Väntar på att Flickan från landet i norr ska komma upp. Jag sitter kvar här och bara väntar. Väntar på att berget av värdelöskänslor ska växa.

En omtumlande vecka

Jag sitter och skriver på en Mac. En sån där Mac Book. Eller vad den nu heter. Jag tycker inte om den. Kanske är det tur att det inte är min. I stället vill jag ha min halvt craschade gamla goda PC som står en våning upp. Ibland får jag igång den. Ibland inte. Men jag tycker om den i alla fall.

Mac Booken är konstig. Jag vill inte ha konstigt.

Äntligen är det fredag. Det har varit en tuff vecka. En omtumlande arbetsvecka. Mycket diskussioner och känslor. Hårda ord och fina ord. Mellan kollegor, föräldrar och chefer. Men så är det ibland. Föräldramötet i veckan blev kanske inte sådär mysigt och fint som vi hoppats på, men samtidigt är det bra att skit kommer fram så man kan ändra på det. Lite konstigt bara att det sitter ett helt rum fullt med folk och alla vet vad alla menar men kan inte säga det högt. Jag vet, det låter helt obegripligt, men så får det vara.

Fick glida upp till chefen idag. The Big Boss. Hade ett förberedande lönesamtal. Lönen, som skulle varit fastställd i april. Hm. Nu är det oktober. Heja. Ibland går det med ljusets hastighet. I vilket fall som helst. Jag skulle få min dom efter mina första åtta månader på det nya stället.
Både chefen och jag hade fyllt i lönekriterierna och våra svar stämde riktigt bra överens. Bra känsla såhär långt.

Sen skulle hon ta upp mina styrkor och svagheter. Svagheterna tyckte hon jag hade dolt bra, för hon hade inga att komma med just nu. Och så till slut: styrkorna. Kom igen nu. Kör bara!
Positiv - En man kan lita på - flexibel - anpassningsbar - ordningsam - Mycket i mig. Och sist... social. What!? Hur tänkte hon där? Det är väl det sista jag varit de senaste... låt se, 31 åren. Men fine. Tycker hon det så är det väl bra det.

Summa summarum (vad är det för jävla ord?) så vill hon att jag ska få vara kvar och komma tillbaka nästa höst efter lite föräldraledighet. Gött. Jag har inte gjort bort mig helt med andra ord. Nu är det bara hoppas att alla detaljer löser sig så det finns plats för mig.

Men som sagt. Nu är det fredag och kroppen och huvudet får vila lite. Flickan från landet i norr är på bio och Prinsen sover där uppe sedan länge. Jag ser på fotbollsmatch efter fotbollsmatch. Laddar för Babysim i morgon bitti. Det är en bra start på dagen. Men nu muttrar jag vidare över den här Macen. Den är fortfarande konstig.

Prinsen känner av

Ny lördag. Nytt babysim. Och på nytt två trötta föräldrar. Under veckan som gått har Prinsen inte direkt velat sova som hans mor och far önskar. Han ska börja tjafsa på eftermiddagen. Han ska börja pipa på nätterna. Och påsarna under ögonen på oss bara växer.

Idag skulle vi upp tidigt. 08.30 är det bara att infinna sig vid poolkanten. Redo för att flyta och plaska. Och sjunga. Dessförinnan är det bäst att tillfredsställa alla hans behov. Mat och kläder. Så oron fanns att det skulle bli ett mindre trevlig babysim idag. Men en Prins som inte direkt visar sin charmiga sida.

Men. Precis som när vi i sommras var på bröllop. Kom hem sent. Så sov han som en stock. Genom hela natten. Jag tror han känner av när det verkligen gäller. När hans föräldrar står på kanten av berget. Ruinens brant. Då är det bäst att sova så de får komma tillbaka till livet. Åtminstånde för några dagar. Och precis så var det i natt. Han sov. Och han sov. Och han sov. Ända tills klockan ringde i rummet bredvid och det var dags att försöka lyfta benen ur sängen för att göra honom redo för poolen. Jag kommer in i hans rum och där sitter han. Gnuggar sina ögon och ler mot mig. Och plötsligt så är man tillbaka till livet.

Mor vs. far

Jag har funderat på en sak den senaste tiden. Tankarna kommer när jag ser småbarnsföräldrar. Småbarnsföräldrar med sina små barn. Ibland när de går på promenad. Ibland när de är på Ica. Och så ibland när de är på stan eller på babysim. Egentligen kan det vara när som helst.

Jag funderar på vem det är som håller i barnet. Det lilla barnet. Oftast är mamman föräldraledig. Så kanske knyter mamman mer an till barnet. Fast åt andra sidan så kanske pappan passar på när det är helg.
Det jag märkt ofta är att när det är en barnvagn med i bilden så är det ofta mannen som kör vagnen. Varför är det så?
När det var babysim så var det mammorna som bytte om med barnet och bar det till bassängen.
Varför är det så?

Jag reflekterar över hur jag gör. Och som i många andra fall. Är det barnvagn med i bilden kör jag den. Anledningen är att jag helt enkelt blir rastlös annars. Bara gå liksom. Hur kul är det? Så jag måste göra något mer. Ha händerna någonstans. Samma sak när jag sitter och pratar med någon. Jag måste ha en penna i handen. Jag måste ha någonting och sysselsätta mina händer med.

Men jag ska fortsätta studera. Det blir så automatiskt. Jag kanske samtidigt är osäker på det här med papparollen. Hur man ska göra. Hur alla andra gör. Inte för att jag måste göra likadant. men kanske. Kanske gör alla andra rätt. Och då är det lika bra att hänga på.

För let´s face it. Jag har fortfarande inte förståt det här. Att jag är en pappa. Att jag är småbarnsförälder. Men någon gång. Innan Prinsen blir vuxen. Kanske det går in i huvudet. Undertiden kanske jag bara ska göra som alla andra. De som förhoppningsvis gör rätt. Samt. Att jag får ha någonting i händerna.

Babysim

Lördagsmorgon. Utanför dörren ligger ett tunnt tunnt lager med frost. Framrutan på bilen är isig. Det är första gången den här hösten. Sjön ligger stilla och blank. Grannen sitter i morgonrock vid frukostbordet. Ja, det är inte så att jag alltid spanar in hos grannarna, men ibland är det svårt att inte se. Kanske ska jag vara glad att han hade morgonrocken på sig.

Inne hos oss är det en nyvaken prins. Och två nyvakna föräldrar som inte hat vett att gå och lägga sig tidigt bara för att det är helg. Hur svårt ska det vara?
Den nyvakna prinsen är påklädd och klar. Vantar, jacka och mössa. Väskorna är packade. Det är dags för äventyr. I poolen.

Första tillfället med Babysim. Och inom kort står vi alla där iklädda badkläder och förväntansfulla vid poolkanten. Prinsen vet inte riktigt vad som händer. Medan vi kanske är nervösa över hans reaktion.

Men som allt annat. Han fixar det galant. Inget gnällande. Inget skrikande. Han plaskar på i vattnet. Flyter runt med hjälp av vuxna händer. Ligga på rygg är inte roligt. Men varför skulle det vara det. Då kan man inte se eller plaska lika bra. Så har han alltid varit. Alltid framåt. Alltid vända sig om. Det är så man tar sig fram.

Nästa gång ska vi prova dyka. Spännande. Första gången täckt med vatten. Första gången sedan han låg där inne i magen för snart nio månader sedan. Med två förväntansfulla föräldrar. Som inte hade en aning om hur det skulle bli.

Leva. Pausa.

Det var ett tag sedan. Det har varit mycket kan man säga. Fast egentligen kanske det inte varitspeciellt mycket, utan när det funnits tid till att sätta sig och slå lite på tangenterna så har lusten att lägga upp fötterna och andas i stället varit starkare. Jävligt mycket starkare.

Någon gång tidigt i maj tror jag att det senast skrevs något. Några rader om någonting. Jag skulle kunna gå tillbaka med några enkla klick och se vad jag mumlade om då. Men vad spelar det egentligen för roll. Det var då. Nu är nu.

Men sommaren har gått. Om man nu ska kalla det för sommar. Regn och gråa moln. Och en värme som var sådär lagom behaglig. Men även det spelar mindre roll just nu. Hösten är här och det är egentligen helt okej. Hösten är mysig och det ger en klar och skön luft att andas. Inte minst när man springer.

Men vi köpte ett hus i sommras. Bara en sån sak. Ett hus som står nära en sjö. Och en äventyrslekpark. Det blir perfekt om några år. Bara några korta killometrar in till Umeå city. Helt perfekt. Ett rätt nybyggt hus som är rent och fräscht. Precis som det ska vara. Det är fortfarande rent och fräscht. Ja, förutom där Prinsen sitter och äter. Där ser det förjävligt ut.

Annars rullar det liksom på. Livet. Prinsen växer. Han kryper och klättrar i trappan. Någon sa att grind kan vara bra att ha. Men vad fan. Lite måste man väl chansa.
Min dator har craschat ihop. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det ville väl helt enkelt inte vara med och leka längre. Men såhär efter sommaren. Sommaren som aldrig kom. Så har jag lyckats få igång den. Får se om jag kanske kan slå på de här halvtrasiga tangenterna lite oftare nu.

Livet rullar som sagt på. Varför skulle det inte göra det? Det är inte direkt så att man kan pausa det. Leva. Pausa. Leva. Pausa. Nej, det går inte.
Prinsen är på väg att vakna nu. Han brukar sova 45minuter på förmiddagen. Nu har han sovit i över två timmar. Kan bli spännande att se hur kvällen blir.

Mancheter City - Arsenal kommer upp på televisionen i kväll. Och en vän kommer förbi för att skrika med mig. En vän. Det är nog det enda jag har här uppe. Låter tagiskt. Men jag har Flickan från landet i norr också. Och det är verklugen inte fy skam. Det är den bästa vännen man kan ha.

Jag återkommer inom kort. Om en blöt händelse.

Positiva vindar

Vinden har vänt lite nu på arbetet. Efter en längre pratstund med en kollega på vägen hem en dag så kändes det bättre. En hel del positiva ord slängdes upp i luften. Att jag verkligen har bra idéer. Att hon var väldigt glad jag att jag börjat hos dem. Ja, det var en hel del positivt som flög runt där i den lagom kyliga kvällsluften. Nu är det bara upp till mig att ta in de där orden. Men visst, det känns bra att höra positiva ord. Det gör det väl alltid. Vem tycker inte det? Men just nu behövde jag det verkligen. Jag har tvekat sen jag började på det där nya stället. Jag har tvekat och funderat om jag verkligen gör någon nytta. Och jag verkligen borde vara där jag är.

Vinden fortsatte blåsa i ryggen några dagar senare. Jag pratade en eftermiddag med en mamma till ett av barnen. Hon berättade att hennes dotter pratade väldigt mycket och gott om mig. Om allt roligt jag gör. Gott betyg där också. Och återigen var luften fylld med positiva ord. Den här gången en instängd avdelningsluft, inte en lagom kylig kvällsluft. Men känslan för orden var den samma.

Jag tror precis det var det här jag behövde just nu. För nästa vecka. Den kan bli hemsk. Då väntar ett samtal. Mitt första norrländska utvecklingssamtal. Och det är ett vidrigt samtal. Jag vet verkligen inte hur jag ska få fram allt och lägga upp det hela. Det blir en ny utmaning. På torsdag. Då smäller det. Kämpa Matthias. Ta djupa andetag av den positiva kvällsluften. Och den instängda avdelningsluften.  Kämpa!

Grabbkväll

Lördag och grabbkväll. Inte illa. Efter att ha skjutsat iväg Flickan från landet i norr så börjar vi med lite frukost. Det gäller att ha en bra grund. Även en grabbkväll kräver sin planering.
Först ut är Arsenal-Norwich. Kass första halvlek. Fantastisk andra halvlek. Givetvis ska det dickas när det är grabbkväll.
Lillgrabben knäcker 210ml mjölkersättning. Nice. Han nästan svepte den. Han måste vara laddad. Storgrabben knäckte en cherrycoke. Lagom skum. Lagom god.
Andra halvlek drar igång och lillgrabben slår igen ögonen och drömmer sig bort. Tyckte nästan det var lite otrevligt nu när vi har grabbkväll och Arsenalmatch.

Dagen rullar på. Vi har vilat lite. Bytt en förbannat massa illaluktande blöjor. Vad åt han egentligen igår på föräldragruppens kockskola? Vi har precis slagit på Chelski-Liverpool. FA-cupfinal och allt. Lillgrabben ligger på mage med huvudet högt. Sparkar runt med benen. Nyss gjorde Chelski mål och han började skrika. Förstår att han är missnöjd. Det är stor grabben också. Bäst att slå över en stund till Washington-Rangers. Jobbigt med så mycket sport. Ha!

Lite senare avslutas grabbkvällen med hockey. Sverige-Tjeckien. Och jag börjar undra om lillgrabben egentligen kommer hålla sig vaken genom hela vår grabbkväll. Han kanske inte förstår att vi har en grabbkväll? Och varför envisas han med att rulla runt på mage hela tiden?

Det är första gången vi har grabbkväll. På riktigt alltså. En hel dag. Bara Prinsen och jag. Det är lite nervöst. Men roligt ändå. Och säket viktigt. Jag måste introducera all idrott på något sätt.
Nej, kanske ska vi knäcka en 210ml mjölkesättning till. Bara för att det är lördag. Bara för att vi kan. Och för att det är grabbkväll. Så klart.

Samvetet klarade sig

Senaste veckan har det varit lite känslomässigt på arbetet. Det har uppstått en situation som jag inte direkt kännt mig bekväm i. Jag är vikarie. I 3.5 år. Men ändå, vikarie. På min avdelning arbetar ytterligare en förskollärare. Och så en barnskötare. Båda dessa andra kollegor har varit där i ett antal år.

Men så i höst. Då var det sagt att en personal på förskolan måste bort. Det blir en för mycket då ett barn med resurs ska börja skolan. Resultatet skulle bli att en barnskötare måste lämna stället för att fylla upp kvoten för antal förskollärare.

Med andra ord. Jag som precis kommit dit kanske måste putta bort min kollega som arbetet där i flera år. Samvetet kommer smygandes och övertar rätt mycket av huvudet  och kroppen. Hur snällt är det? Är det inte jag som borde lämna i stället?

I går var det möte. Alla de där viktiga personerna inom barnomsorgen skulle ta ett beslut. Antagligen fika en hel del samtidigt. Men beslutet skulle tas i vilket fall som helst.
Resultatet av mötet. Det blev att jag på måndag ska skriva på nya papper för ytterligare ett års anställning. (Även om jag bara tänkte vara där ett halvår och sedan spendera dagarna med Prinsen här hemma i ett halvår.)

Dessutom så blev det att ingen behövde lämna. Jag vet inte hur det löste sig. Så insatt är jag inte. Inte ännu. Men bra var väl det. Då slipper jag ha dåligt samvete för att jag puttar bort någon gammal räv. Och dagar utan samvete. Eller, ja. Samvete kanske är bra. Men jag behöver inte ha dåligt samvete på grund av det. Och det är bra.

Nu väntar tvättstugan på mig. Tvättstugan med snurrande maskiner och dans. Och skönsång. Kör bara. Kör!

Show i tvättstugan

Lördag morgon. Eller klockan har egentligen passerat 10 så nu känns det mera som eftermiddag. Samtidigt som tuppen gal (tror jag i alla fall, har egentligen aldrig hört en tupp gala) stod jag med överfulla och nedspydda Ikeakassar utanför tvättstugan. Hänger lite på låset. Vill in. Vill sätta igång. Men kanske mest av allt. Vill få skiten överstökad. (Eller bortgjord, som man skulle säga här i norr).

Nu har maskin efter maskin snurrat runt och Prinsens kläder är inte längre nedspydda. De doftar sommaräng nu. Eller något sånt. Men det är tur att tvättstugan ligger lite under jorden. Skulle någon se mig där nere skulle de nog skratta hårt.

Musiken är igång. Låt efter låt. Ton efter ton. Vers efter vers. Och jag stämmer i. Skönsjunger och dansar. Antagligen gör jag inget av det speciellt graciöst. Men så är det i alla fall. Lite Alexander Rybak. Lite James Morrisson. Och en hel massa jag.

07.00. Nedsypydda kläder. Snurrande tvättmasiner. Dans och sång. Och det i ett rum under jorden som är ungefär 247 grader varmt. En gång till ska jag ner. Det finns ett litet fönster. Precis under taket. Missa inte showen.

En god son

Jag har en väldigt god son. Han har börjat sova precis som han bör. Nästan i alla fall. Fler och fler kvällar somnar han vid tio-elva tiden och så sover han. Han sover och sover. Ibland vaknar jag på natten och är säker på att han nu ska ligga och skrika i sin säng och ropa, på sitt egna gurglande sätt, att han vill ha mat. 180ml mat. Jag är säker på att han bara sovit någon timme och klockan visar på vidriga 03.00. Men så lyfter jag telefonen och tittar. 06.00. Satan! Och tyst i sängen är det också. Mina ögon faller snabbt ihop igen och sover vidare.

Så jag har en god son. Han visar barmhärtighet mot sina föräldrar. Mot föräldrarna som kring förlossningen snittade 2 timmar sömn per natt i en veckas tid. Det har bara gått dryga tre månader så visst fan kommer vi få igen. Men just nu är det bara tacka och ta emot.

Just nu ligger han på sin mjua fäll på golvet framför televisionen. Han tycker om att ligga där. Med sina fingrar i munnen. Ibland spanar han på tv:n. Ibland spanar han vart vi är. Och så ler han med hela ansiktet. Det verkligen skiner om honom, den goda sonen, när han ler och skrattar. Och försöker prata. Men så till slut vrider han sig ett halv varv och somnar. Fortfarande med fingrarna i munnen. Den goda sonen.



Den goda sonen Basti!

Norrländska skillnader

För lite mer än tre månader sedan lämnade jag huvudstaden för att bosätta mig med Flickan från landet i norr här uppe där snön aldrig försvinner. Det är tre månader som har gått väldigt fort men samtidigt tre månader där jag kunnat observera en dal skillander. Och då tänker jag inte på det självklara. Att snön aldrig tycks försvinna och att när det är -29 i några dagar så kallas det för "mild vinter". Mild my ass!

Bilister är fruktansvärt dåliga på att stanna för fotgängare (samt löpare!). Om det beror på att de är rädda att bilen bara ska glida eller om man helt enkelt anser att man äger vägen vet jag inte. Men att gå ut innan bilen står stilla känns farligt.

Männsikor är faktiskt mindre stressade här. Återigen vet jag inte om jag kanske bara har träffat på människor som av naturen är lugna eller i lugna situationer. Men stressen är inte allt för tydlig här.

Även fast snön ligger i meterhöga drivor och det är mars så finns ingen stress att få vår. Det finns hopp om liv vintern igenom. Eller. Jag vet inte om vintern är i närheten att vara igenom ännu. Men så länge jag bott här i alla fall.

Språket på barn är betydligt trevligare. Barnen svär inte. Barnen spottar inte på varandra. De sparkar inte på kompisen som ligger ner. Sen finns det andra saker som skiljer sig åt andra hållet när det gäller barngruppen. Men det hör inte hit. Inte just nu.

Under de här första tre månaderna har jag märkt att var tredje bil är en plogbil. De måste säljas flitigt. Men åt andra sidan så är gångvägarna och bilvägarna fantastiskt bra plogade.

Vädret spelar visst ingen roll. Är det -15 grader och snöstorm så står man ändå ute på gården med sin grill och grillar för fullt. Respect. Visst. Men samtidigt förbannat jävla korkat. Fast grillat är gott.

Det är bara några av skillnaderna. Men ingen av dessa är egentligen häpnandsväckande i jämförelse med att kalla -29 för mild vinter. Det är skrämmande. Det är riktigt oroväckande inför nästa vinter. Den som antagligen börjar i slutet på augusti.

En bra dag

Det har varit en bra dag idag. Egentligen inget speciellt som har hänt. Men det finns olika kriterier som gäller för att en dag ska bli bra. En given faktor brukar vara ledighet. Då är dagen alltid bra. Eller. Inte söndagar. De är hemska. Men lördagar. Jo fan. De är fina de.
Men eftersom jag nu tillbringar större delen av dagen på arbetet och inte får vara ledig så ofta så är det händelser där som oftast avgör om dagen ska bli bra eller inte. Precis som idag.

Det var relativt lugnt på avdelningen. Jag lyckades få rätt barn att somna på vilan. Och jag fick glada kommentarer av barnen. Precis sådär egosistiskt som man behöver ha det ibland. Jag vill vara bäst. Jag vill vara mest omtyckt. Är det inte så man vill ha det? Egentligen?

Så för första gången sen jag började på det nya stället så kände jag mig verkligen hemma. Jag kände att barnen genuint tyckte jag var helt awesome. (Vilket jag egentligen inte är). Men visst, det är kul att man får den känslan ibland.

Dagen gleds igenom. En somnade i hallen efter påklädningen. På eftermiddagen. Han ramlade helt ihop men hade hjälmen på sig. Det var tur det.
Jag fick åka till Kina och äta mat. Jag fick följa med till Japan där det inte finns några rutschkanor. Och jag använde den nya I-poden på samlingen.
En helt vanlig dag. Med andra ord. Och en helt vanlig dag utan några egentligen speciella händelser. Gör att hela dagen blir bra. Svårare är det inte.

Börja klättra!

Jag såg en film i helgen. Ingen ovanligt egentligen, jag ser väldigt mycket film. Antar att det ska vara någon slags verklighetsflykt. Eller bara rogivande mellan alla träningspass och jobbande. Och Basti. Får inte glömma Prinsen.

Filmen hette "It's never too late for Larry Crowne". En riktigt bra film. Faktiskt. En sån där film som får en att börja fundera lite. Eller mycket. Den handlade lite om att förändra sitt liv. Det är aldrig försent. Bara man vill.

Så jag tänkte lite. Det är faktiskt inte så svårt. Kom igen. Bara man vill så ska det väl inte vara så svårt. Det är bara att ändra på det man vill. Byta jobb. Börja träna. Bli så där förbannat glad på morgonen. Ja, vad det nu är man vill förändra. Och så är det bara köra.

Varför är det då så många som misslyckas? Eller är det så att man sällan misslyckas utan i stället har svårt att komma i gång? Ta sig i den där kragen. Att börja äta nyttigare ska väl inte vara svårare än att byta till ett arbete man triva med? Ett vara förbannat glad på morgonen ska inte vara svårare än att ge sig iväg till gymmet någon gång.

När det gäller de allra flesta sakerna är det bara en tröskel som man ska över. En ibland allt för hög tröskel. Men det är bara att börja klättra om man nu vill ta sig över den. Så är gräset grönare där på andra sidan. Eller inte. Det vet man ju inte. Framför allt inte när det gäller att byta jobb. Så kom igen nu. Börja klättra för helvete!

Nu säger jag inte att jag försöker att ta mig över en tröskel. Jag är redan så lycklig med allt och sådär förbannat glad på morgonen. Ha! Eller inte. Ni skulle bara veta hur mycket jag skulle vilja ändra på. Det finns väl alltid saker man behöver klättra för att ändra på. Men jag har insett en sak. Det är bara att titta på Prinsen när han ler eller skrattar till. Då behövs det inget klättrande. För inget kan bli bättre. Så enkelt är det.

Ett hugg i Dif-hjärtat

Min son (det är fortfarande smått otroligt att jag kan säga så) ligger i soffan bedvid mig. Han börjar bli stor. Inte studentendags stor, men några centimeter längre än för någon vecka sedan. Han har på sig en pyjamas. Den är svart och lite gul. Det är en Skellefteå AIK pyjamas. Och det gör lite ont att se. Det värker lite i mitt Dif-hjärta.

Här ska Basti uppfostras på bästa sätt. Till en blårand och Djurgårdare. Och så ligger han är med fienden på sig. Hemskt. Det är vad det är. Jag antar att det är lika bra att gå in på rätt hemsida och skicka iväg en order.

Jag måste slå bort tankarna. Mardrömmen. Fort. Jag hoppar till något roligare. Arbetet. Eller. Kom igen. Jag tycker inte att arbetet är så fantastiskt roligt. Men ibland utspelar sig lite roliga händelser.
Igår kom två pojkar fram till mig på gården. Kanske är de fem år. De frågade mig varför jag aldrig var på deras avdelning.
Jag försökte förklara att jag arbetade på den andra avdelningen och måste vara där inne med mina kollegor och med barnen där inne. Och säger att de har väl bra fröknar inne hos sig.
Svaret kommer blixtsnabbt: "-Ja, men de är ju gamla!".

Jag kunde inte låta bli att skratta. Kanske är det elakt. Men det var roligt. Faktiskt. Men inte fullt så elakt som att min Djurgårdare till son ligger här med en Skellefteå pyjamas. Vem vet, kanske är den plötsligt borta. Kanske försvann den i tvätten. Svårt att veta.

Tiden går fort

När man pratar med andra föräldrar. Föräldrar som har lite äldre barn. Så hör jag ofta att man ska ta tillvara och njuta av småbarnsåren. Det går så snabbt för dem att bli stora. Själv har jag egentligen aldrig riktigt tänkt så. Jag menar. Ett år är alltid ett år. Det kan väl knappast gå snabbare nu än det gjort tidigare?

Men så kom en tanke flygandes. Alldeles nyss faktiskt. Lilla Basti ligger bredvid i soffan och har äntligen somnat. En film rullar på tv:n. I filmen berättar en kvinna för sin sambo att hon är gravid. Två lyckliga leenden möts. Två läppar möts.

Jag skickar tillbaka tankarna till Stockholmsområdet. Det gör jag visserligen ofta. Men nu går tanken till en speciell dag. En dag som faktiskt känns som igår. Platsen är vid matbordet i det lilla köket. Jag har just kommit hem från arbete och löpband. Åkt iväg igen för att få tag på rätt sticka. Och vi står där tillsammans. Flickan från landet i norr och jag. Hoppfulla och nervösa. Nervösa ut av bara helvete.

Vi ser på stickan och ser plötsligt ett lite otydligt streck. Positivt. Positivt? POSITIVT! Det var där resan började. Resan fram till det lilla fantastiska som ligger här bredvid mig i soffan. Och det slår mig nu hur snabbt det hela har gått. Från den där dagen vid köksbordet till soffan här uppe i norr. Och kanske stämmer det då. Det där som föräldrarna alltid säger. "Ta vara på tiden." "Njut av småbarnsåren, de går så snabbt."

Så jag ska njuta. Det har faktiskt redan gått en månad sedan Basti kom till världen.

Snälla, sluta skrik.

Okej. Hur ska man egentligen veta vad det handlar om? Skriker han för att han är hungrig? Skriker han för att han är trött? För att han vill ha ny blöja eller vill ha närhet? Eller skriker han helt enkelt för att han har lust för det och vill plåga oss? Vart kan man ladda ner facit?

Just nu ligger Basti under en filt bredvid mig på soffan. Han har varit tyst i närmare tre timmar. Vilken lättnad. Han är två veckor gammal så jag tror fan inte att han själv har någon aning om varför han skriker eller vart han överhuvudtaget är någonstans. Eller, som förälder ska man kanske skryta om sina barn? Det har jag hört att man brukar göra. Allt det där om att just mitt barn är så himla stark i nacken. Mitt barn kan flytande franska. Mitt barn kan springa maran innan fyra års kalaset. Eller ska jag framhäva BVC damens senaste kommentar om att han är tidig med att fokucera och se långt. (Ha! Där ser ni hur skrytsamheten kommer smygandes.) Själv sitter jag hjälplös och förstår inte ens varför han skriker.

I vilket fall som helst. Vare sig han kan läsa innan han fyller ett eller fortfarande inte vet vart han är någonstans när han fyller tjugotre så är man stolt. När han halvligger i bilbarnstolen och jag bär omkring på honom. Inne på Ica eller på Godishuset (ojojoj vilket ställe!). Jag lyser av stolthet och vill bara skrika i högtalarna att alla ska se på min son. På Min lilla Basti. Min lilla prins.

Sebastian

Nu sitter jag här. I soffan. Inte samma soffa som tidigare utan en ny. Den gamla ligger på Sörab 63 mil härifrån. Där kan den gott ligga. Jag sitter ännu bättre i den här. Och sover. För det gör jag också i den här. Både under dagen och under natten.

Soffan står placerad 63 mil norr om Stockholm. Mmm...Stockholm. Den gamla hemstaden har bytts ut mot en ny. Umeå. Det är här jag håller till numera. Det är här jag springer. Det är här jag arbetar. Det är här jag fryser. För övrigt får jag knappt plats i staden för all snö.
Det är också här jag håller till med min familj. För så kan jag säga nu. Familj. Det är helt sjukt. Jag är pappa nu och Flickan från landet i norr är mamma. Vem kunde tro att det skulle bli så här när hon först kommenterade i min webblogg för drygt sex år sedan. Magiskt.

Bredvid mig i soffan ligger Sebastian. Han sover. En nyfödd liten kille som tycker livet går ut på att skrika och äta. Och sova på helt meningslöst oregelbundna tider. Men han är söt ändå. Det måste jag erkänna. Men han tär på ens krafter. Det måste jag också erkänna.

Nu har vi bott här i en månad. Saker och ting har kommit på plats. Möbler, tavlor, arbetsdagarna och lite löprundor. Även om just löprundorna kräver lite extra när man ska sticka iväg i 47 minusgrader på snöiga vägar och vitt landskap. Dessutom är det inte lätt att hitta rätt väg hem när man inte känner till staden.

2012 är mer än bara ännu ett nytt år. Det kommer med ett helt nytt liv. Både för Flickan från landet i norr och mig. Samt det nya lilla livliga livet Basti. Men det kommer att bli ett bra år. När alla rutiner faller på plats.

Det börjar bli på riktigt

Planen har funnits i flera år. Längtan och önskan likaså. Allt det där som för några år sedan var framtid. Norrland. Nytt arbete. Bebis. Ny bil och nytt liv. Allt det där är här nu. Precis runt hörnet. Även om allt har varit på gång ett tag nu så har jag känt mig rätt lugn. Lägenhetsförsäljningen flyter på. Bebisen växer. Lägenheten i norr är fixad. Och bilen rullar på som den ska. Även om jag funderar mycket på det hela så har jag inte tänkt så mycket på det. Ja. Det där lät förstås jävligt logiskt. Men det är det.

Ofta frågar kollegorna på avdelningen om det inte är jobbigt med så mycket förändringar samtidigt. och så nära inpå. Nej fan. Det ska bli skönt. Det SKA bli skönt. Det är framtid alltså. Men så idag. 16 arbetsdagar kvar. 19 dagar kvar innan allt flyttas upp. 24 dagar kvar till jag är norrlänning. 30 dagar kvar till jag blir pappa. Shit man.

Jag var ute på en kvällsrunda. 10km lugn jogg. Återhämtningspass efter en tuff träningshelg. Benen bar mig ner mot vattnet. Edsviken. Vattnet låg klart och stilla. Alla ljus från husen och lägenheterna härifrån ända in till stan speglade sig i vattnet. Jag tänkte: "Herregud. Ska jag flytta från det här nu?" Det är dags nu. Det får bära eller brista. Men så tänkte jag vidare. 63 mil här i från ligger Umeälven. Den är fin den också. I den speglas nog också ljuset från husen. Även i Umeälven finner man ro under löppassen. Även den ligger ibland stilla och klar. Så det kanske inte är så farligt. När allt kommer omkring.

I vilket fall som helst. Jag fortsatte runt en bit. Längs vattnet. Ibland bara någon meter i från vattnet. Tyst runt omkring mig. Bara stegen i gruset och på asfalten. Och på något sätt fann jag även ro med framtiden. För även om det hela börjar bli på riktigt nu. Så är det här precis vad jag vill. vad jag behöver. Tror jag. Och dessutom. Jag har Flickan från landet i norr vid min sida.

Pilar mitt i bröstet

Det har varit en tuff dag. Inte längre än andra. Men lite tuffare. Och på det lite mindre roliga sättet. Så när jag om en liten stund lägger huvudet framför kudden i sängen så blir det med lättnad att dagen är över. Och att det bara är 25 arbetsdagar kvar.

Jag har alltid haft svårt att prata inför folk. Inget nytt. Jag är rädd att säga fel saker och är tycker inte om att ta plats eller att vara i centrum. Med andra ord är personalmöten inte direkt drömplatsen för mig. Så när vi alla i personalen sitter där i våra röda fula soffor så är jag tyst. Jag säger inte många ord under de två timmarna. Och sen när vi går hem så är jag så fruktansvärt besviken och arg på mig själv att jag inte säger någonting. Men det går helt enkelt inte.

Idag fick jag lite pikar om det också. Om det. Och om lite annat. Om det är på skoj vet jag inte. Jag kan inte mer än hoppas. Men hur som. Ont gör det. För är det något jag är förbannat duktig på så är det att ta åt mig kritik. Jag kanske är världsbäst på det till och med. Om det nu är något att vara världsbäst på.

Kommentarerna träffade verkligen som två pilar rakt i bröstet. Aj som fan. De borrade in sig och slog ut leendet totalt. Både under resterande av arbetsdagen och säkerligen någon dag framöver. Innan jag åter igen kravlat mig upp hur leran och fått huvudet ovanför vattenytan.

Jag har alltid haft en tanke att jag vill avsluta snyggt. Köra hårt ända in i kaklet. Nu återstår det 24 arbetsdagar. Och jag vete fan hur jävla snyggt jag vill avsluta.

I got 99 problems

För sex veckor sedan lämnade jag in min uppsägning till den nya bossen. Tre månaders uppsägningstid. Vilket innebär att jag har sex veckor kvar. Efter mer än sju år på stället har jag nu endast sex veckor kvar att arbeta. Och jag försöker att köra hårt hela vägen. Ända in i kaklet. För ett arbete än ändå ett arbete.

Tankarna däremot är överallt just nu. Saker som ska flyttas, ändras och sägas upp. Bindningstider och uppsägningstider. Tider hit och tider dit. Planering. Planering ut av bara helvete.

Det börjar närma sig nu. Det är på riktigt nu. Köpare av lägenheten är funnen och kontrakt ska skrivas i morgon. Då är en stor sak ur världen. En av ungefär en miljon. Bara 999 999 saker kvar alltså. Inga problem. Jag har sex veckor på mig. Förresten så ändrade jag alla försäkringar i går kväll också. så 999 998 saker kvar bara. Fast. En av försäkringarna måste jag ändå ringa på när vi flyttat så då var vi tillbaka på 999 999 saker. Och så ska barnförsäkringen skaffas. Härligt! En miljon saker igen.

En sak försvinner på listan och två nya saker dyker upp. Är det verkligen så det ska vara? Men sex veckor. Det är ingenting. Då sitter vi i en ny lägenhet. I en ny stad. 63 mil härifrån. Och allting är på plats. Det blir bra. Det blir skönt. Det blir en lättnad. Bara Flickan från landet i norr och jag. I just norr. Vad är det Jay - Z brukar säga. "I got 99 problems and the bitch ain't one". Ja, något sådant.

Ovetande blivande pappa

Jag fortsätter min resa mot att bli förälder. Vissa dagar stannar jag bara upp. Måste fundera. Måste känna efter. Är det verkligen sant. Jag ska bli pappa. Herre jävlar! Hur ska det gå till? Hur ska jag fixa det?

Nu när det närmar sig så är det en del saker som ska fixas. Och överallt kan jag läsa hur man ska vara. Om jag vore en blivande mamma. Mamman ska söka det. Mamman ska ansöka där. Mamman måste förbereda det ena och det andra. Okej. Men om man inte är en blivande mamma? Om man är en blivande pappa?

Jag läser och jag letar. Men inte hittar jag någon information om vad jag behöver göra. Hur ska jag söka föräldrapenning? Hur ska jag ansöka om mina första tio pappadagar? Hur ska jag bevisa att det är jag som är far till barnet? Åter igen. Herre jävlar!

Det är tur att man har kamrater. Kamrater som ligger steget före. Som en gång i tiden också var hjälplösa ovetande blivande pappor. Som nu är stenhårda pappor med full kontroll. Ja. Nästan i alla fall. Det är hos dem mina frågor hamnar.

Nu är det 62 dagar kvar tills det smäller. Jag får fortsätta leta information till den ovetande blivande pappan. Läsa på och ställa frågor. Men i slutända så ska jag ändå bli pappa. Det kan ingen ta i från mig. Kan man säga "Herre jävlar" igen? Jodå. Jag ska bli pappa!

En annan sorts njutning

Jag har några minuter över. Tänkte att jag skulle säga några ord. Några väl valda ord. Som man brukar uttrycka det. Jag sitter och har lite mental vila. Det låter mer ambitiöst än det egentligen är. Den mentala vilan kommer genom att inte springa. Att inte få springa. Utan att det handlar om att vara skadad. Det är årets två viloveckor mellan säsongerna. Och jag upplever lite av hur det är att vara "normal". Komma hem från arbetet och ha hela kvällen ledig. Laga mat. Ta det lugnt. Njuta.

Fyra dagar är det kvar och först nu. Idag. Onsdag. Så kände jag suget av att gå ut att springa. Dra på skorna och dra av ett antal km. Kanske en mil eller mer. Vara ett med ansträngningen. Vara ett med vinden och regnet. Vara ett med asfalten som passerar under fötterna. Det är förresten njutning det också. Men på ett helt annat sätt.

Om fyra dagar drar alltså nästa säsong igång. Hur det blir vet jag inte. Fram till 21:a december är det bara mala på. Sen kommer en bebis. Sen bor jag 63 mil härifrån. Sen börjar jag på ett nytt arbete. Jag kan inte räkna med att kunna köra 10mil i veckan.

Nu är det snart dags för Champions league och Arsenal. Det är snart dags för mintchokladglass med maränger och vispgrädde. Och chokladsås. Det är dags att ta det lugnt och njuta. Njuta på det där andra sättet. Som jag inte är van vid. Fyra dagar. Sen njuter vi på ett annat sätt. 8km blir 12km. 12km blir 15km. Och lite intervaller på det. Mums.

Herr Winnerbäck och jag i soffan

Jag sitter i soffan och tittar på Herr Winnerbäck. Han är med i ett musikprogramm och pratar. Och så sjunger han. Söndermarken. En av de bästa. När han pratar känns det som att han alltid tänker igenom orden noggrant innan de kommer ut. Och så är han obekväm.

Jag sitter här i soffan och ser på Herr Winnerbäck. Och känner känslor och ord bubbla upp. Det gör det alltid. Men det är svårt att få ner allting just nu. Det är så mycket. Så mycket tankar. Så mycket känslor. Så få ord.

Runt omkring mig och soffan står en TV och en lampa. Det är allt. Om man inte räknar med katten som leker med torkad färg på golvet. Målaren har varit här under dagen och målat och slipat och spacklat. Det är vitt och rent. Precis som livet. Ibland.
I morgon ska det bli klart och lägenheten ska bli som den brukar. Fast renare. Finare. Vitare.

Framför mig ligger ett papper. Jag har försökt få ner lite tankar på det tomma bladet. Sortera upp lite. Se tankarna framför mig utan att behöva tänka dem. Det är nog ändå. På pappret står det olika abbonemang som ska flyttas och avslutas. Det står om ugnar och flyttfirmor. Det är gränslöst med tankar som format korta meningar. En efter en av dem ska strykas och raderas ut. Allt inom någon månad. Helst så snabbt som möjligt. Men någon sa att man måste arbeta också.

Herr Winnerbäck tittar ofta ner i bordet framför sig under intervjun. Osäkerthet. Och jag känner igen mig. Nästa vecka är det dags för utvecklingssamtal igen. Jag antar att jag sitter där framför mammor och pappor. Antagligen sitter jag där och tittar ner i bordet jag också. På pappret framför mig. Ytterligare ett papper där tankar blivit korta meningar. Andra tankar än på det pappret jag har framför mig nu. Men ändå tankar.

Nu ska Herr Winnerbäck sjunga igen. Det blir som ett eko här i soffan. Det låter rätt fint. Det är ändå Herr Winneräcks ord och tankar som ekar ut över rummet.

Barnen flyttar med

I veckan kom en pappa fram till mig. Han har två barn på vår förskola. Ett av barnen gick på min avdelning för två år sedan. Det andra barnet har precis börjat inne hos mig. Sköna föräldrar. Sköna barn.

I alla fall. Han kom fram till mig och sa att han kvällen innan hade berättat för sina barn att jag skulle sluta på förskolan innan jul och flytta till Umeå och börja arbeta på en förskola där. Sen såg han lite fundersam ut.

"-Jo, så de sa att de också skulle sluta här och börja på din nya förskola uppe i Umeå."
Sen skrattade han. Och jag log. Det kändes väldigt bra att höra. Så klart. Undrar hur många barn jag kan värva. Ha!

En uppsägning

Dagarna rinner iväg. Veckorna likaså. Men den senaste tiden har räknesättet förändrats. Det är inte vecka 35, 36 och 37 längre utan i stället ändras veckorna på tisdagar och räknas vecka 26, 27 och nu 28. Med andra ord: 12 veckor kvar tills det dimper ner en bebis i våra armar. Helt vansinnigt coolt.

Jag fortsätter läsa bok. Kjell Sundevall. Senaste kapitlet handlade om hans första förlossning. Och det var helt fantastiskt. Bara att läsa om det. Det hugger liksom till i bröstet och längtan blir så enorm att man bara vill spricka. Kan inte tiden gå snabbare?

För att snabba på tiden lite så lämnade jag för någon vecka sedan in ett papper till nya chefen. Ett papper med en uppsägning. Tre månader kvar att arbeta på det där stället. En del dagar känns det hur rätt som helst. Andra stunder funderar jag på hur fan jag egentligen ska klara av att lämna stället.

Men anledningen är klar. Nytt arbete är klart. Och jag öppnar de dörrarna den 9:e januari. 63 mil härifrån. Norrland. Nu kör vi. Ingen återvändå. Full fart framåt. Med blandade känslor. Så klart. Men jag tror det kommer att bli bra. Svårt att lämna men samtidigt tror jag att det blir bra för oss och för mig att göra något nytt. Ett nytt liv. En ny vardag. Om tiden bara kunde gå lite snabbare. Om vecka 29 snart kunde börja. Sen vecka 30 and so on, and so on.

What about me?

De flesta i min omgivning vet om att jag ska bli pappa snart. Eller, snart och snart. Det är ändå 16 veckor kvar, men ibland känns det som att det är två dagar tills det är dags. Kan man packa den där väskan redan? Ska man bädda i ordning? Sätta in bilbarnstolen? Låta nyckeln sitta i bilen så det går snabbare till förlossningen? (Nej, det går ju inte, vi bor faktiskt i Stockholm, bilen skulle vara stulen så fort jag vänder ryggen till.)

Men i och med att många vet om graviditeten så frågar de ofta om den. Och det är trevligt i sig. Att folk bryr sig. Men jag tror aldrig det är någon som har frågat hur jag mår. Hur jag känner. Frågorna är alltid om hur hon mår. Vilka symptom har hon? Mår hon bra? Känner hon om det sparkar?

Nu är det givetvis hon som får dras med allt det där. Det är ändå Flickan från landet i norr som bär på barnet dagarna i enda. Dessutom blev jag varnad för just det här i början. All uppmärksamhet riktas mot kvinnan. Så sägs det på gatan och så står det i boken jag läser.

Men vi är två om det här. Jag antar att jag påverkas också. Klart jag gör. Man glider väl inte runt som om ingenting hänt bara för att magen inte växer på mig. Jag ska också få ett helt nytt liv. Jag ska bli pappa. Jag ska också känna sparkar. Jag ska också fylla lägenheten med barnsaker. Och gå in på barnklädesavdelningen och försöka hålla mig från att köpa en massa kläder som barnet växer ur på en kvart.

Men bara så ni vet. Jag mår bra. Bara fint tack. Jag har känt en spark och jag har köpt en massa kläder. Vissa dagar är jag helt redo. Andra dagar undrar jag vad i helvete vi har gett oss in på. Och varje dag undrar jag hur man egentligen gör. Men som sagt. Jag mår fint. Längtar väldigt mycket tills jag får hålla den lilla flickan (ja, så klart det blir en flicka) i famnen. Det ska bli mäktigt. Otroligt mäktigt.

Leva livet

Söndag kväll. Jag har försökt att fixa till mig lite. Rakat mig. Borstat tänderna ordentligt. Tandtråd. Ja, allt det där som tillhör en fysisk uppfräschning. För när det är söndag så mår jag ofta illa. Inte bara psykiskt illamående för att helgen är slut och arbetet ropar. Utan rent fysiskt. Idag var det huvudvärk. Illamående. Kräkning och yrsel. Kallsvettande. Lite mer än andra söndagar.

Men det är ofta så. På söndagar mår man illa. Lusten finns inte att hitta på något. Och det är synd egentligen. För det är en helt ledig dag. Det ska finnas massvis med saker att hitta på. Verkligen utnyttja dagen. Men inte jag. Jag mår illa i stället.

Men så kommer kvällen. Jag sitter i soffan och tänker att nu jävlar. I morgon är det måndag. Då ska jag vara på topp. Jag ska skratta och skämta. Jag ska vara glad och positiv. Jag ska fan i mig vara ett stort jävla solsken som inte går att få bort. Leva livet helt enkelt. Det ska väl inte vara så svårt?

Men så kommer måndagen. Och det är solskenet är lika bortblåst som sommaren. Alla mörka moln täcker det så det inte går att komma fram. Och jag vet inte riktigt varför.

Söndag kväll. Snart dags att gå och krypa ner under täcket. Jag tänker fortfarande att jag ska stiga upp och vara ett solsken. Att jag ska ta vara på dagen och leva livet. Kom igen nu. Inte fan ska det vara så svårt. Någon gång ska det gå. Kanske blir det i morgon. Kanske blir det inte fören på lördag. Jag vet inte. Jobba - springa - möte i morgon. Prognosen för solsken är fan inte bra.

Jag ska bli pappa!

Jag ska bli pappa. Har ni hört något så sjukt. Jag har självfallet vetat om det rätt länge nu. Men jag tänkte att det kanske är på tiden att säga det högt också. Jag menar. Nu när jag har smält det hela och insett att det faktiskt är så.

Men pappa. Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här hur häftigt som helst. Samtidigt som det är hur läskigt som helst. Hur gör man egentligen? Vad måste man köpa? Vad ska man göra? Jag kan ingenting. Även om jag arbetar med barn dagarna i enda. Att ta hand om 17 andras barn under dagarna är en sak. Att ta hand om sitt eget dygnet runt. Är satan så mycket svårare.

Jag går runt i affärer. Barnens hus till exempel. Det är som ett stort jävla virr-varr. Så mycket saker. Vad är viktigt? Vad är bra? Vad är bara dyrt och onödigt? Som det här med barnvagn. Inte bara kostar den en halv förmögenhet. Det ska vara "rätt" vagn också. Man ska på något sätt hitta den där vagnen som känns bra och är trygg och säker. Och det innan man ens har ett litet barn.

Det är enormt mycket tankar som dyker upp. Sjukt många. Men jag tar en i taget. Stapplar mig fram. Och där är ett par månader kvar. Böcker hinner läsas, även om jag inte direkt planerar att följa dem i så mycket, så ger de kanske lite tips i alla fall. Och när allt kommer omkring, så är det här med en bebis. Ett litet barn. Det mest fantastiska man kan få.

Medan jag väntar på att det ska bli december. Så tar jag lite fil. Och eftersom jag har hört att man ska ha saker på filen. Som nötter, müsli eller frukt så gör jag det. Men jag gör det på mitt sätt. Winegum och chokladbitar. Ha! Kanske är det just en sådan sak jag inte ska lära barnet.

Inskolning på engelska

Tillbaka på arbetet. Lagom roligt. Fast ändå skönt. Rutiner. Saker som upptar tankarna underdagarna. Och rörelse som får igång kroppen inför träningspasset. Alltsammans lika viktigt. Nästan.

Semestern. Eller det som skulle vara semester. Den drar vi ett sträck över. Den blev inte alls som vi tänkt utan kom i stället med tragisk bortgång av Flickan från landet i norr's far och med tårar. Tröst och kramar. Nu får det hela ta den tid det tar men det är skönt att låta tankarna uppfyllas med annat också.

Det sägs att det är bra att lära sig nya saker. Att utmanas. Nu när arbetet drar igång igen så står jag där kl. 09.30 och ska vara ultrapedagogisk. Vara social och glad på beställning. Med andra ord har jag en inskolning. Och det är här utmaningen kommer in. Det är ingen vanlig inskolning. Det är en inskolning på engelska.

Inför den första dagen tänkte jag lätta upp stämningen lite. Kanske köra med en skottsk eller irländsk dialekt. Kanske med australiensk. Men kom igen. Skulle jag våga det? Vad skulle den brittiska pappan säga? Eller hur hårt skulle han egentligen skratta?

Två dagar har gått och när flickan idag gick hem fick jag en kram av henne. Så jag kan inte påstå att det har gått dåligt. Redan andra dagen skickade jag iväg mamman. Både för att jag kände att det gick bra och för att det är lättare att prata engelska med flickan när inte föräldrarna står bredvid och skrattar så högt inombords.

Två dagar till den här veckan. Sen är det rast-vila. På stället. Precis som i militären. Jag tar rast i Mora. För att sen springa till Sälen. Vasastaffetten. Kan bli roligt. Rörigt. Men roligt.
För att sedan på måndag nästa vecka stå där på morgonen igen. Redo att prata engelska. På beställning. Att vara social och pedagigisk. På beställning. Shit. Vilken arbetsmiljö man har.

Historien om ett bröllop

Det är en lite rolig historia. Hur det kommer sig att jag ska på ett bröllop på lördag. Men jag tänkte såhär. Jag börjar från början. När jag börjar första klass och har en klasskamrat som heter Per. Per som kallas för Cherran. Eller Kärran. Vad vet jag hur det stavas, jag var sju år då.

I vilket fall som helst. Den där pojken och jag gick i samma klass tills vi började högstadiet. Då började han i 7A och jag i 7D. Under det sex åren i grundskolan umgicks vi inte direkt mycket. Lite fotboll på eftermiddagarna med de andra tuffa killarna. Ja, han hörde till de lite tuffare. Och jag, ja, det ska vi inte gå in på vilket gäng jag tillhörde.

Sen löpte åren på. Vi blev vuxna och jag träffade Flickan från landet i norr. Hon flyttade ner till storstan och hittade en lapp på lärarhögskolan ev en flicka som höll på att sätta ihop ett handbollslag. Flickan från landet i norr nappade och plötsligt spelades det handboll på lagom hög nivå.

Men nu kommer det roliga i historien. Den där flickan som satte ihop handbollslaget och Flickan från landet i norr blev vänner. Rikitgt bra vänner. Hade man gått kvar i lågstadiet hade man kunnat kalla det för bästisar.

Så följde jag med på en handbollsmatch. Satt där på bänken och hejade. Så kände jag igen en kille längre bort. Killen hette Per. Ni förstår sambandet här. Det visade sig att Flickan från landet i norrs bästis var sambo med Per. Min gamla klasskamrat. Det är lite komiskt.

Nu har ytterligare några år gått. Bästisen och Per ska gifta sig på lördag. Och jag kommer att närvara. Kanske inte för att jag och Per är nära vänner idag utan mest för att Flickan från landet i norr och hennes bästis är, ja, just bästisar. Inte kunde jag tro det för 24 år sedan. När jag som sjuåring traskade in i 1B's klassrum för första gången.

Qash is King.

Jag kanske ska nämna att vi har fått en ny kompis. Han heter Qashqai och kommer från Nissan familjen. Han är helt ny och luktar till och med sådär fräscht och nytt. Han kostade visserligen en hel del pengar. Men jag vill tro att det är värt det.

Nu står han där ute. På gatan. Givetvis står han närmast fönstret så vi kan ha uppsikt över honom. Man vill inte att någon ska nudda honom i onödan. Fettfläckar ni vet.


Det ska bli underbart att få åka upp till norr om några veckor. I en stor tyst och härlig bil. En snabbare och renare bil. Ingen ont om vår lilla franska silverpärla, den har skött sig prickfritt i alla dessa år. Men nu var det helt enkelt dags att förnya sig. Att skaffa lite mera plats för saker och ting.

Förresten har vi redan lyckats dra på oss den första bötern med nya bilen. Heja oss. Och vad gäller alla parkeringsvakter så kan det helt enkelt gå och dö. Det är inget personligt. De ska bara dö.

Elände på banken

Jag var på banken idag. Igen. Det var fjärde gången på väldigt kort tid. Allt började med ett enkelt lån som spårade ur totalt. Jag fick lån på dubbelt så mycket som jag skulle ha och ingen på banken visste vad de skulle göra och vem som egentligen hade betalt ut pengarna. Heja banken!

Idag var jag som sagt tillbaka där. Hamnade återigen vid ett skrivbord framför samma kvinna - förlåt, flicka, som senast. Hon kan inte vara många dagar över 18år. Hon hade fortfarande ingen aning om vad hon skulle ta sig till med eländet och hade dessutom inte ens hand om bolån.

Hur som helst. Till slut, efter att ha dragit storyn om lånet för den 20:e gången på en vecka, så fixade hon till det. Med lite hjäp av en äldre väldigt bastant kvinna. De tyckte nästan lite synd om mig efter att ha sprungit in där på banken så ofta senaste tiden.

Den bastanta kvinnan gick iväg. Den bastanta kvinnan kom tillbaka. Med sig hade hon två biobiljetter jag skulle få som plåster på mina stora läckande ekonomiska sår. Givetvis läkte såren fint efter samtalen på banken. Antagligen hade det inte ett dugg att göra med biobiljetterna utan att de till slut lyckades fixa till det de fuckat upp senaste veckan. Så nu är ekonomin som den ska igen. På rätt plats, stark och växande. Precis som ekonomi ska vara.

När jag ett par timmar senare kom hem tittade jag på biobiljetterna. "Giltig t.o.m 2011-01-28". Jag vet inte vad jag ska säga. Ett halvår gamla biobiljetter fick jag. Tack för den. Tack så jävla mycket. Det värsta är att jag bara skrattar åt eländet. Och känner att det inte ens är värt att gå tillbaka ytterligare en gång. Man vill ju inte riskera att de faktiskt skulle göra något rätt.

Ännu en tandläkare

Tandläkarbesök idag. Skitkul. Verkligen. Jag har alltid hatat att gå till tandläkaren. I början mest för att det gör så förbannat ont när de drar runt och beter sig allmänt svinigt där inne i munnen. Och på senare år även för att de ska ha så onödigt mycket pengar för att vara sådär sviniga.

I vilket fall som helst. 30 år har gått. Och jag har haft ett litet hål. I en visdomstand. Kom igen. Det räknas bara som ett halvt hål. Om ens det. Jag borstar två gånger per dag och tycker själv att jag sköter allt exemplariskt.

Men min tandläkare. Hon är elak. Hon vill att jag ska komma dit hela tiden. Om hon fått välja så ska jag säkert gå en gång i veckan. Om inte mer. Jag tycker det räcker att gå en gång var femte år. På sin höjd.

Men idag. Hon kollar runt och tycker allting ser jättebra ut. Jag har verkligen skött borstning, tandtråd och munskölj som jag ska. Och man kan tycka att det ska vara bra så. Men icke.

Plötsligt plockar hon fram något rosa medel och smetar över tänderna. Och ha! Där har du missat borsta. Och där. Längst inne i munnen. Nästan nere i magsäcken. Blev det lite rosa, så där har du slarvat att borsta.

Kan hon inte bara säga att jag varit duktig och gjort det jag ska. Tycker hon gick för långt nu. Fan kvinna. Skärp dig. Jag borstar. Jag använder tandtråd. Jag använder bakteriedödande vätska som smakar skit och sprit på samma gång. Vad mer begär du?

Som tur var kunde hon snabbt ta bort det rosa medlet. För det hade väl ändå varit droppen. Att komma in på Ica med rosa tänder. Men då hade jag kanske fått vad jag förtjänat. Gå med skämsstruten. Så alla kan se. ha! Han har missat en liten liten fläck där bak. Längst nere i bagsäcken. Fy fan.

Snark

När jag var liten var jag alltid morgontrött och kvälspigg. Får jag för mig i alla fall. Minnena från barndommen är inte allt för tydliga. I tonåren, som minns lite klarare, var det likadant. Trött på morgonen. Pigg på kvällen.

Efter tonåren. Vad nu det kallas. Men säg så där kring 20-25 års ålder. Då var jag fortfarande morgontrött. Och fruktansvärt kvällspigg. Jag satt uppe hur länge som helst. Pratade i telefon. Satt framför datorn. Ja. Allt möjligt.

Nu är det annorlunda. Jag är fortfarande morgontrött. Förbannat morgontrött. Jag hatar morgonen. Helst av allt vill jag bara ta livet av morgonen och låta eftermiddagen börja dagen. Men jag antar att då blir eftermiddagen morgon och allt är precis som vanligt.

Men skillnaden är att jag inte är kvällspigg längre. Inte alls. Jag är så trött så trött. Senaste dagarna har jag somnat hela tiden. I söndags sov jag till 11. Elva timmars sömn. Jag sover sällan över kl. 9 annars. Senare på dagen somnade jag i solen ute i Vallentuna. Och på kvällen somnade jag i soffan framför fotbollen.

Samma sak igår. Jag höll på att somna på arbetet. Sittandes i gräset med barnen springandes runt mig. Sen somnade jag framför fotbollen igen. Innan jag stöp i sängen och slocknade.

Så jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag accepterar att jag inte är kvällspigg längre. Låt gå. Men att jag somnar så fort jag sitter still. Det känns inte riktigt okej. Men det är totalt 26 arbetsdagar kvar innan semestern. Innan jag får släppa allt föreståndararbete. Innan jag kan göra det jag aldrig gjorde i den där difusa åldern. Att sova. Men innan det. Då ska jag ta ett stort glad cola. Det piggar garanterat upp.

Göra saker före

Jag tänker på det där med att det finns en del att göra och ordna upp när nedräkningen till semestern är över och de lediga dagarna på riktigt infinner sig. Det känns inte riktigt bra. Inte riktigt rätt. För varför ska man spara allting tills det finns tid och man har lediga dagar? Då blir det inga lediga dagar, utan mest bara en massa saker som behöver göras och ordnas upp. Och plötsligt ska man börja arbeta igen.

Så jag tänker såhär. Jag ska göra allting innan semestern är här. Jovisst. Man arbetar inte alla 24 timmarna på dygnet. (Bara ca. 18 timmar) Så det finns massor av tid att göra sakerna på. Eller vänta. Jag måste träna också. Men i alla fall. Lite tid finns det allt. Om inte så finns det en lördag och söndag varje vecka. Och då satan ska det hända saker.

När nedräkningen sen är färdig så har jag en massa lediga dagar där jag kan göra absolut ingenting. (Förutom att träna). Jag är så förbannat tänkt. Ha! I alla fall ibland. Någon gång.

Dans med olika steg

Tomt blad framför mig. Fullt huvud. Egentligen ska det inte vara så svårt. Men vill man att orden ska dansa rätt så blir det svårt. Det blir som en sån där dans med svåra steg.

Jag har sprungit mitt första maraton nu. Jag är rätt grym. Absolut. 39km av ren njutning. Lätta och pigga ben. Löplust. Positiva känslor. Sen kom två tunga km. Inte överdrivet tunga. Men det kändes i benen att man sprungit 39km. Och plötsligt såg jag Borgen från 1912. Stockholm stadion. Inte illa. Drog av en 200m lång spurt och passerade 15-20 pers inne på stadion. In i mål. 3.11.25 på 42 195m. Heja mig för fan.

Nu är det gjort. Marathondebuten. Lagom nöjd med samtidigt stort revanchsug. Jag kunde bättre. Mycket bättre. Och det vill jag få ut. Det vill jag visa. Inte ska det vara så jävla svårt. Inte ska det bli en sådan komplicerad dans. Det ska vara en dans med lätta steg. Med pigga steg.

Nog om löpning. Jag kan ändå inte springa nu. Jag måste cykla. Tills foten läker. Vänsterfoten vill inte vara med längre. Den vill ha hälsporre. Det vill inte jag. Verkligen inte.

För övrigt tror jag att sommaren är här. Det tycker vi om. Sommar är bra. Och jag kan börja räkna ner dagarna. Eller i alla fall veckorna. Innan semestern är här. Det är mycket som ska göras då. Roliga och spännande saker. Saker som måste planeras och ordnas upp. Med det är lediga dagar. Och lediga dagar är alltid underbara. Då går det mesta lite lättare. Då blir dansen lättare.

Dansa din djävul

Jag sitter och ser en film. Det är verkligen inte ovanligt när det gäller mig. Jag ser mycket film. Kanske onödigt mycket film. Och serier. En massa serier också.
Just nu är det en äldre film som rullar. "Flashdance" från 1983. Kvaliteén är slående. Men det är något speciellt med filmer från 80-talet. De är mysiga på något sätt. Och ofta handlar de om ungdomar som har det svårt men kämpar sig fram i livet och lyckas. Eller så kanske det bara är såna filmer jag ser.

I vilket fall som helst dansas det i filmen. En hel massa. Både på skridskor och utan. En del dansar inne på klubbar som kanske inte är speciellt glamorösa. Andra tränar som bara den för att komma någonstans.

Och jag tänker. Att när jag får barn. Då skulle det barnet gärna få dansa. Hur mycket det vill. Vare sig det är en pojke eller en flicka. Helst inte inne på en sån där oglamorös klubb där män sitter och ser allmänt äckliga ut. Men dansa skulle de gärna få göra. Det verkar befrirande. På riktigt. Och jag antar att man får ut fruktansvärt mycket känslouttryck genom dansen.

Egentligen skulle de få göra vad som helst. Jag stöttar dem i vad som. Ja, förutom om de ska dansa på en sån där klubb. Bara de inte blir en "en i mängden". Med blonderat hår, likadana kläder som alla andra har och utan egen åsikt. Men som sagt, dans. Jo för fan.

En dröm om lycka

"Alla drömmer vi om lyckan, som om livet blivit fel." Så lyder underrubriken till den här sidan. Så säger Lars Winnerbäck. Men ofta upptäcker jag att det är svårt. Det är svårt att inte drömma om lyckan trots att livet man har egentligen är fantastiskt. Det är svårt att inte se allt det där bra man har utan bara drömmer om saker man inte har. Det är synd. Förbannat synd. Men så är det. Så underrubriken har rätt. Herr Winnebäck har rätt. Som alltid.

Det är nu två veckor kvar till maran. Det är vidrigt lite tid. Nu går det inte att rätta till någonting längre. Det är försent. Nu gäller det bara att hålla igång muskler och leder. Försöka hitta någon slags känsla och rytm. Försöka hitta tillbaka till något slags löparsug. Kanske försöka hitta den där lyckan som alla drömmer om.

Maran tar upp mycket av tankarna. Arbetet likaså. Kanske är det därför jag igår steg upp, satte mig framför datorn som vanligt på morgonen när jag gjort mig klar, och glömmer bort att jag ska åka till arbetet. Det kanske är därför jag missar avfarter jag tagit i flera års tid. Och det kanske är därför jag glömmer saker i bagageluckan när jag precis varit och handlat.

Det är som sagt fortsatt mycket där. Men om nio veckor är det semester. Om nio veckor är lyckan som jag drömt om här. Och sen kommer det en chef. Bara en sån sak. Då kan min kollega och jag sluta vara chefer. Även fast det är väldigt utmanande och lärorikt så sliter det. Förbannat mycket. Inte minst när den vanliga 100% tjänsten ska göras samtidigt.

Nog gnällt om det. Snart kommer lyckan. Snart kommer semestern. Snart kommer målgången på Stockholm Maraton. Hoppas jag. Och då kan jag verkligen sluta drömma om lycka. Då ska jag inse vad jag har.

En kväll på Hästen

I fredags var det dags att bli firad av kollegorna. Det var ett halvår sedan jag fyllde 30. Men vad säger man. Bättre sent än aldrig?
Det blev en trerätters på den lokala kvarterskrogen. Inget fancy. Men väldigt trevligt. Jag satt längst ut. Närmast fönstret. Fick födelsedags drink som smakade en blandning av ananas och sprit. Väldigt mycket sprit. Till förrätten drack jag pilsner. Till huvudrätten drack jag pilsner. Till efterrätten drack jag pilsner.

Sen drog hälften av kollegorna hem. Och jag gjorde mig beredd att göra samma sak. Men så gick jag förbi baren. Där stod en gammal vän. En riktigt gammal vän. Med sin lillebror och en annan bekant. Inte kunde jag åka hem nu?

Så jag stannade. Bjöd över dem till vårt bord som numera var halvtomt.Där satt vi. En timme. Två timmar. Tre timmar. Pratade gamla minnen. Om deras tre barn och om fotboll. Pilsner efter pilsner beställdes in. Och plötsligt var klockan 01.00 och stället stängde.

Jag satt där vid bordet medan vi pratade och insåg att det här var faktiskt riktigt trevligt. Riktigt jävla trevligt. Efter att ha blivit nekade inträde till ett annat närliggande hak, dit mina kollegor gått. Skakade vi hand och gick åt olika håll. Han till ett matställe. Jag till en taxi med en chaufför som skämdes för att han rökt första ciggaretten på ett halvår. Så kan det gå. En vanlig fredagskväll på kvarterskrogen.

26 dagar kvar

Jag har lämnat skogen i norrland och åter slagt mig ner i lägenheten 63 miljävlar söderut. Det känns sådär. För varje gång jag är däruppe så känner jag att jag trivs mer och mer. Även om jag ofta känner mig som en riktigt outsider. Jag passar egentligen inte in där. Jag har helt andra intressen och jag har helt andra kunskaper. Jag kan ingenting om bilar. Jag kan ingenting om hus. I stället kan jag saker om träning. Om pedagogik. Det är svårt att hänga med och passa in ibland.

I vilket fall som helst så blir det tomt att komma hem numera. Kanske är det känslan av vardag som slår en när man åter låser upp ytterdörren till lägenheten. En vardag som egentligen är helt okej. Men ack så förbannat krävande och jobbig ibland.

Nu har vi kommit in i maj. Det är härligt. Även om man snabbt blir bortskämd med värmen. En enda dag av lite kyligare väder och det börjar klagas. Det dras på täckjacka och man undrar om vintern är tillbaka. Givetvis är det inte så. Vintern har dragit åt helvete. I alla fall för ett tag. Det dröjer ett par månader till innan vintern kommer igen. Och det blir en vinter som aldrig förr.

Men allvarligt. Skit i vintern nu. Våren är här för att stanna ett par veckor. Innan sommaren tar över. Den orörda sommaren. Och precis i mellanskedet mellan våren och den orörda sommaren. Så kommer dagen D. Stockholm marathon. Shit. Jag är inte alls där jag vill vara med träningen och formen. Men så har jag också sjukt höga krav på mig själv. Precis som vanligt. 4.00 blev snabbt 3.45. Sen skulle 3.30 inte vara några problem. Nu ligger ribban på 3.20 och en bra dag kan det vara möjligt att gå under 3.10. 26 dagar kvar. Hur ska det sluta? 2.03.59 ligger världsrekordet på. Ha!

Men som sagt. Om 26 dagar står jag där i startfållan. Och det är i alla fall ett ställe jag känner att jag passar in på. Där jag vet vad allt handlar om. Vare sig jag springer på 2.03.59, 3.20 eller 4.00.

En välbehövlig paus

Jag tar en paus nu. Försöker för några dagar stänga av allt vad heter schemaläggning, vikarieproblem och heta diskussioner. Lönelappar och konflikter. Tankar om framtiden.
I stället sätter jag mig på ett flygplan. Bara en sådan sak. Ett jävla flygplan. Som kan krascha när som helst. Jag sätter mig på det för att flyga en timme norröver. Landa på Umeås flygplats och andas lite frisk luft.

Jag tar en paus från samma löparrundor och från matfunderingar. Från katter som väcker en och fäller hår. Från städning och räkningar. I stället får jag lite nygamla vägar att springa på. En ny backe som ska malas upp och ner. Tills mjölksyran sprutar ur öronen. Nya skogsstigar men samma mil.

Det ska bli skönt. Jag behöver det. Grilla lite gott. Baka lite egen pizza. Precis som varje år. Få höra hur mycket bättre Skellefteå var än Djurgården i år. Hur tung start Djurgården fått i Allsvenskan. Ha lite 60-års kalas. Men inte minst. Andas lite frisk luft och spendera långa dagar med Flickan från landet i norr.

Det blir bra dagar. Allt för få dagar. Men bra dagar. Och vem vet. I framtiden behöver de inte bli så få. Då är allt tvärtom. Då är dagarna nere i storstan allt för korta.

2011 - My God.

Det kanske skulle passa sig med ett par ord. Ord från en mörk soffa i ett mörkt rum. Det är tyst här. Lite svag musik kommer från TV-spelet. 0-0 mellan Colorado och San José. Mer spännande är det inte. Men det är två perioder kvar och mycket kan hända. Mycket kommer att hända.

Precis som under 2011. Det kommer vara ett år som går till historien. Mycket minnen. Både positiva och negativa. Som ni förstår kan jag inte säga allt. Inte just nu. Jag måste vänta ett tag. Bara ett litet tag till. Men jag kan säga en sak. En helt annan sak. Det ljusnar på arbetsfronten.

Under de senaste veckorna har jag fått en del jobberbjudanden. Både i Stockholmsområdet och från Umeå. Dessvärre har jag tackat nej till allihopa. Jag ser något intressant på min nuvarande plats. Jag vill vara med där. Bara ett lite tag till. Jag vill se hur det går. Om planerna lyckas och hur resultatat blir.

Idag intervjuade vi en chef. En blivande chef. För alla parter är positiva och jag antar att det bara är lite siffror det handlar om nu. Datum och löner. Men det är inte mitt område. Skönt ska det bli i alla fall. Riktigt sådär förbannat skönt. Att ha någon att vända sig till. Någon att bolla med och någon som styr.

Men det är bara en sak från 2011. Det säger jag bara. 2011. Vilket år. Och då ska vi egentligen inte tala om 2012. Hur coolt kommer inte det bli? Helvete. Ni hör bara hur positiv jag låter. Vad är det som händer? Och bara genom den positiva andan kommer jag givetvis demolera Colorado alldeles strax. Jag ska bara lägga i från mig pennan först. Eller. Ja. Ni förstår vad jag menar.

Vaknar med ett ryck

Jag vaknade i natt. Skrikandes. Med hög puls och svettig panna. Det är egentligen inget ovanligt. Det händer titt som tätt. Och jag brukar aldrig veta vad det är som rör sig i huvudet. Varför jag skriker till.

Medan jag väntade på att pulsen skulle lägga sig så funderade jag. Och lyckades faktiskt memorera lite av nattens tankar.

Jag var på arbetet. Med en gammal vän. Det är mörkt ute. Visade lite nya träningskläder. Plötsligt var det någon eller något som slog omkull mig. Jag for i backen och låg på rygg. Plötsligt ser jag ovanför mig två mörka gestalter. De ser mänskliga ut och sitter i mörkret under balkongen. Ögonen lyser och ser ner på mig. Jag försöker resa på mig med det går inte. Gestalterna börjar spotta på mig. Jag kan fortfarande inte resa mig. Det är som att jag sitter fast i tuggummi med hela kroppen. Min vän är plötsligt borta.

Jag försöker ropa: "Men kom då!" Men orden blir bara som en sörja i munnen. Ben och armar sitter fortfarande fast. Och det är där någonstans jag vaknar med ett ryck.

Jag ligger kvar i sängen. Halvvaken. Och funderar lite på vad det här kan betyda. Ofta kan jag drömma om att jag försöker göra saker men jag sitter fast. Ord och rörelser går inte att få till. Vad kan det betyda?

Kanske kan det vara så att jag har mycket i huvudet och i hjärtat som vill ut. Men som inte går att få ut. Som jag håller inne på. Kanske är det därför jag drömmer om att jag försöker få till saker som inte går. Jag hämmas av mig själv. Så måste det så klart vara. Jag har proffsanalyserat mig själv och mina drömmar. Bara sådär. På en fredagmorgon. Eller så är det något helt annat. Men någonting är det eftersom jag ofta har samma slags dröm fast i olika situationer.

Nu är det dags att åka till arbetet. Sista dagen på en tung vecka. Styrelsemöte till 21 igår. Personalmöte i tisdags. Det är mycket nu. Och så drar utvecklingssamtalen igång nästa vecka. Schema för påsklovet ska göras och lönerna ska in till lönedamen. Shit. Det är verkligen mycket nu.

Lotusdiagrammet

Jag börjar få in rutinen på arbetet nu. Inte på det där vanliga avdelningsarbetet. Det sitter i ryggmärgen sedan några år. Utan det där föreståndararbetet. Lönerna. Medlemsblad. Semesterlappar. Felanmälningar. Resursansökningar och verksamhetsberättelser. Allt som ska skrivas och sättas ihop. Och delas ut till höger och vänster.

Det är bara det där med schemaläggningen jag inte riktigt får ordning på. Det är svårt. Att ussla och få ihop vikarier utan att egentligen ha några att använda. Hur går det till? Än så länge har jag lyckats efter att ha dragit i ungefr en sådär 347 trådar. Men snart kommer påsklovet. Och med påsklovet kommer skärtorsdagen då många vill vara lediga. Och med det kommer. Ja, jag sitta i skiten.

Men jag jobbar på. Gick en på en förbannat bra föreläsning i Uppsala igår kväll. En föreläsning om nya löroplanen och hur man kan använda Lotusdiagrammet för att förenkla för personalen och förtydliga för föräldrarna. Riktigt bra. Riktigt användbart. Så jävla bra att jag redan började använda det idag.

Men samtidigt som det börjar sätta sig så kan jag inte undgå att längta och hoppas. Att det snart. En vacker dag. Ska dyka upp en ny föreståndare. En som kan leda och lyssna. En som kan handleda och komma med idéer. Eller. Egentligen vilken jävla föreståndare som helst. För så känns det i bland. Några tips?

Två månader senare

Och så plötsligt öppnade jag den här sidan. Och se. Inte fanns det några ord skrivna på nästan ett år. Eller i alla fall två månader. Det kanske är två månader som känts som ett år. Ja, någonting sånt måste det vara.

Och under två månader händer det givetvis en hel massa. Det har det gjort. Så klart. Men dessvärre kan jag inte ens skriva hälften av vad som hänt här. Ni vet. Offentligheten och allt det där.

Det jag däremot kan skriva. Det är att jag lever. I fall någon undrade. Ibland känns det som att dagarna är så fulla så att det knappt känns att jag lever. Dagar som är fulla med föreståndarsaker och heltidstjänsten i barngrupp. Utbildningar på specialpedagogiska skolmyndigheten och föreläsningar om nya läroplanen. Och om inte det var nog så maler jag mellan 8 och 13 mil varje vecka. Och snabbt går det numera. Jävligt snabbt.

För kanske är det just det som jag kan vara mest nöjd med. Att jag springer mycket och jag springer snabbt. Jag undrar om jag någonsin varit så här bra tränad. För en timme sedan avverkade jag exempelvis 9x1000m med 60'' vila på 3.20.59 i snitt. Det kanske inte säger någon ett skit. Men det är bra för att vara mig. Riktigt bra.

Och eftersom jag blickat två månader bakåt i tiden. Kanske jag ska blicka två månader fram också. Då står jag nämligen där. På startlinjen till det där förbannade marathonloppet. Utan att ha en aning om vad som egentligen väntar mig eller hur det ska gå. Förhoppningsvis går det snabbt. Precis som intervallerna i dag.

Nu har jag blickat både bakåt och frammåt. Nästa gång. Som förhoppningsvis inte är två månader fram i tiden. Kanske jag ska hålla mig till nutid. Det blir enklare så. För det som varit har varit. Så enkelt är det. Och den som säger så har förbannat rätt.

Helt otroligt

Den här veckan är nog bland det värsta jag varit med om. Ja. Nästan i alla fall. Dessvärre får jag inte skriva speciellt mycket om det. Ni vet. Tystnadsplikt och sådana saker. Men det är helt sjuka saker på arbetet. Saker man kan drömma mardrömmar om. Saker som gör att man ligger och skakar när man kommer hem. Ilska. Chock. Adrenalin. Samtal hit. Samtal dit. Och det kommer bara upp fler och fler saker. Och samtidigt faller fler och fler pusselbitar ner och hittar sin plats. Och det värsta av allt. Förutom att man som förskolepersonal är mitt i skiten. Är att det hela inte är över än. Inte alls.

Kanske ska jag försöka koppla i från tankarna från allt det där. Lättare sagt än gjort. Kom igen. Arbetsdagarna från hell. De hemsöker en dagarna i ända. 24/7 som man brukar säga.
I morgon ska jag och mina avdelningskollegor på utbildning. Hur man bemöter människor med synsvårigheter. Kan bli intressant. Och förbannat nödvändigt.

Snabbt vidare till andra spår. Andra tankar. Långt borta från de där arbetstankarna. Löpning. Det är förbannat roligt. Det är det faktiskt. Eller. Nu ljuger jag. Det är inte alltid det är roligt. Det kan vara helt vidrigt ibland. Det måste jag erkänna. Men nu är det 121 dagar kvar till marathondebuten. Jag får inte slappna av. I snitt runt 10 mil i veckan har jag malt. Känns riktigt jävla bra. Måste fortsätta så.

Och så tillbaka till arbetstankarna. Hur ska det hela gå egentligen? För alla inblandade. Oberoende av varandra. I dag högg det till ordentligt i bröstet. Mindre bra. Men jag får göra som en kollega uttryckte det: "Det är bara på't igen!"

Halv föreståndare

Vi efterlyser fortfarande en föreståndare. En boss. Någon att vända sig till. Någon som kan styra och ta tag i saker. Det har gått ett halvår utan någon direkt ledare. Och jag vet inte hur det brukar se ut på andra ställen. Men det känns helt oacceptabelt att arbeta under dessa förhållanden.

I början var det två stycken som tog på sig föreståndarens arbete. Så mycket det gick i alla fall. För det är inte så att man får mer tid att arbeta på. Nej då. Sin vanliga tjänst i barngruppen ska skötas samtidigt.
Men för en vecka sedan ville den ena kollegan inte mer. Hon avsade sig allt ansvar då hon inte skulle få så mycket pengar som hon ville ha för det. Och dagen efter kom ordförande fram till mig med en förfrågan. Givetvis sade jag ja. Utan att egentligen tänka mig för. Det bara kom. Så nu sitter jag här. Med min heltidstjänst och en halv föreståndartjänst. Spännande. Hm. Med samma arbetstid som jag alltid haft. Hur ska det gå ihop egentligen?

Jag gör så gott jag kan. Pussla ihop scheman och fixar vikarier. Gör i ordning lönelappar till löneansvarig och gör alla papper. Skriver medlemsblad och barnfritidlappar. Resurssök och samarbeta med styrelsen. Samt sätter ihop en grupp och bokar tider med de som söker föreståndartjänsten. Det är mycket. Helt klart. Jag undrar hur vår förra föreståndare fixade allting.

Och givetvis. Så händer det en hel del precis nu. Precis nu när vi inte har någon att vända oss till. När vi int ehar någon ledare eller ansvarig. Det är precis nu allting händer som inte har hänt de senaste åren. Varför precis just nu?

I vilket fall som helst. Jag känner att jag växer. För jag är förskollärare och känner mig manad att ta mer ansvar. So bring it! Jag tycker om att ta ansvar. Och jag växer enormt när någonting lyckas. Och misslyckas jag. Då blir jag förbannad. På mig själv. Och så blir jag liten som en liten skit.
Kommande vecka är det en hel del att stå i. Både i barngruppen och som föreståndare. Men tids nog. Så lämnar min kollega och jag över det där skrivbordet. Det där kontoret. Till en riktig föreståndare. Hoppas jag.

Tomteskägget

Jag tittar mig i spegeln och ser att skägget har vuxit till sig riktigt ordentligt. Det har fortfarande den där lätta röda nyansen nere vid hakan. Hur det kommer sig har jag ingen aning om. Men så är det.

Jag tittar mig i spegeln och ser på det där skägget. Jag har inte rakat mig på flera veckor. Inte på hela året. Faktiskt. Men jag tycker att jag ser lite äldre ut i det. Lite manligare. Hm. Men sen kommer jag snabbt på det. Visst fan. Jag fyllde trettio för ett litet tag sedan. (Hur jag nu kan komma och glömma det.) Varför vill jag se äldre ut?

Givetvis ska jag plocka fram rakhyveln snabbare än snabbast. Så här kan det inte fortsätta.

Foten på rätt pedal

Efter dagens arbetsdag satte jag mig i bilen. Precis som vanligt. Jag var trött. Ordentligt trött. Ögonen sved och huvudet kändes tungt. Det blev allt för få timmar sömn under natten.

Efter bara några minuters åkande så känner jag hur ögonlocken börjar falla. Jag skakar lite på huvudet och piggnar till. En stund i alla fall. När jag närmar mig mitt andra hem. Gymet. Löpbandet. Så kommer jag förbi en brandstation. Vid brandstationen är det ett rödljus. En större korsning. Det är rött. Och två bilar står och väntar framför mig. Jag börjar sakta in för att ställa mig i kö och vänta på min tur.

Sekunderna senare vaknar jag till av ett ryck. Jag har somnat och tryckt ner foten på bromsen så bilen tvärstannar. Och så blir jag sådär klarvaken. Tänker att de var tur att foten redan var på bromsen och inte på gasen. Då hade jag varit i bakändan på den fina Audin framför mig. Det hade varit onödigt.

Klockan närmar sig 21. Kanske ska börja tänka på refrängen. På riktigt.

Ännu ett framtidsår

Tillbaka till livet. Tillbaka till vardagen. Det som alldeles nyss var så otroligt lugnt och skönt. Så varmt fast ändå förbannat kallt. Har nu bytts ut. Återgått. Till grå vardag. Sista dagen innan det var dags att hälsa på den där vardagen så kändes det rätt. Att komma tillbaka till rutiner och allt som hör till. Till det som får dagarna att flyta på och inte kännas allt för sega.

Men så när man väl är där. Då slår det en i ansiktet och man går ner för räkning på en gång. Det här var inte alls roligt. Det här med vardag och rutiner. Det är faktiskt bara skit. Nästan i alla fall.

Efter julafton i huset från förr så satte jag mig i bien. Fruktansvärt orolig över väder och väglag. Men jag tog mig upp. Alla de 70 milen. Förbi framtidsstaden och lite till. Jag snittade knappa 80km/tim. Körde nog bara om två bilar och en skadeskjuten lastbil på hela vägen. Annars flög bilar mest om mig. Fegade jag så pass mycket? Eller var jag kanske smart? Upp kom jag i alla fall. 90 minuter långsammare än vanligt. Och kanske är det huvudsaken.

Där uppe var det skönt. Tända brasor och gnistrande snö. Skönt de stunder man inte är ute och maler km. Men 21km i -17 är också en bedrift. I högt tempo dessutom. Det firades nyår. En pilsner öppnades och det gamla året kastades all världens väg. I stället välkomnades 2011. Ännu ett framtidsår. Och om jag tänker fram ett par månader. Så känns det som att det är det här året som ska bli vårt. Flickan från landet i norr och mitt. Det är nu det händer. Måste hände. Ska hända. Så trots att tiden går allt för fort. Trots att den gråa vardagen känns riktigt tung ibland. Så ser jag ljust på framtiden. Jag ser ljuset i tunneln. Så att säga. Och bara en sån sak. Kan få en att hålla huvudet över vattenytan.

Oroligt i lägret

Slutspurt. Jobba jobba jobba. Det är det enda som räknas. Och så träna. Det är förbannat viktigt det också. Hårt och mycket. Just det. Paketen också. De ska också fixas. Och bakningen. Den får vi inte glömma. Men annars är det nog ganska lugnt. Hm.

Jag vet inte vad det är med julen. Varje år kör man igång. Tänker att det är lugnt. Jag börjar i tid och försöker bli klar för att slippa stressa. Och så är jag plötsligt klar. Men inte fan släpper stressen för det. De två-tre sista dagarna är vidriga. Så mycket att pressa in som möjligt. Ingen vila. Ingen ro.

Men jag ska inte klaga. Egentligen. Det viktiga är klart. Igår bakade jag lite till. Ett tillägg till de sex sorterna jag redan hade klara. Föresten så blev det två tillägg. Nutellamuffins och pepparkaksmuffins med fluffglasyr. Inte illa.

Efter julen bär det upp till norrland igen. Det var länge sedan känns det som. Ska bli skönt. Men för första gången är jag orolig och nervös. Det brukar jag inte vara. Inte när det gäller bilkörning. Men i år. jag vet inte vad det är. Jag har kört i vidriga förhållanden tidigare. Men det är något i år. Något som oroar. Det hela känns fruktansvärt osäkert. Jag ska ta det lugnt. Starta tidigt och låta den lilla franska pärlan rulla på. Inte stressa upp. Sen är det bara att hoppas på det bästa.

Men innan det är dags att åka så är det visst julafton. Och så packa. Och baka. Och träna. Bli rik ( i år igen...) på uppesittarkvällen. Och just det. Jobba jobba jobba.

Luciamorgon

Luciamorgon. När man kommer ut ur porten står ljusen tända på rad. Nästan hela vägen till arbetsplatsen. Den är 15km från porten. Det blir många ljus. Men det är fint. En mysig morgon. Längst ner på gatan står det ett stort tält. Precis under den stora upplysta granen. I tältet serveras det kaffe, glögg och saffransbullar. Generöst.

Varje år tänker jag att jag ska stanna till där. Mingla lite och ta en kopp kaffe. Varje år sitter jag i en iskall fransk bil och åker förbi det där tältet. För kom igen. Hur ska jag kunna mingla och vara sådär trevlig på morgonen. Jag hatar världen på morgonen. Alla människor är mina värsta fienden. Så därför. Åker jag snällt förbi och ser på människorna med uppskattande blick.

Luciamorgon. 13 december. Julen ligger alldeles runt hörnet. Åtta gånger till behöver jag stiga upp för att gå ut genom porten och ner till den där kalla franska bilen. Åtta gånger till måste jag försöka stänga av den där förbannade väckarklockan. Åtta gånger till behöver jag hata hela världen. Bara åtta gånger till det här året.

Sen kommer det ett nytt år...

Jobba jobba jobba

Det blev inte en hel vecka med positiva saker. Egentligen handlar det inte om att jag inte hade positiva saker att plocka fram. Utan mera om att det inte finns tid till det. På de två senaste månaderna kanske jag har haft rast fem gånger. Mer är det inte. Rasterna används i stället till att göra saker jag inte hinner med under dagen. Då jag är i barngruppen.

Det letas resursstöd. Skrivs mail. Fixas med viktiga pärmar. Och det ena och det andra. Egentligen ska jag väl kanske inte hålla på så här. Men någonstans känns det ändå bäst. Om jag i stället låter det vara för att visa att vi faktiskt inte kan ta hand om en chefsposition samtidigt som vi har allt det vanliga. Så kommer jag ha det i huvudet hela tiden. Och det klarar jag inte. Jag måste göra sakerna på en gång.

Förra veckan kom en kollega till mig. Hon är erfaren och vis. Tyckte inte att jag skulle göra allt på min rast. Och det har hon som sagt rätt i. Hon hade för en massa år sedan gjort sådär. Samtidigt som det var väldigt mycket annat på hennes dåvaranda arbete. Och rätt som det var, över en natt. Så snuddade hon den där berömda väggen. Och det var just den. Vägghelvetet. Hon varnade mig för. Att jag kom allt närmare.

Givetvis så lyssnade jag inte. Varför ska jag göra det? Jag är väl knappast nära att springa in i en jävla vägg? Jag gör bara lite extra saker utöver mitt heltidsarbete. Folk som hittar av väggen gör nog betydligt mer saker än så. I stället fortsätter jag. Jobba jobba jobba. Det är det som räknas. Överallt. Förutom i det där förbannat tunna lönekuvertet.

Men jag försöker se framåt. Till våren. Till snöfria gator och blommande vitsippor. Till kontakt med mäklare och med växande magar. Till en nystart och nya barngrupper och kollegor. Till ett liv i norr. Om det bara kunde bli sommar snart.

Skratta med Elvis

Jag hörde en låt i morse. En riktigt fin låt. Och det var då det slog mig. Någonting positivt. Sådär direkt på morgonen. Något man kan tänka tillbaka på under dagen då allt känns tyngre. Något man kan le åt. Något som får en att dra på läpparna.

Det var Elvis låt. Elvis med Are you lonesome tonight. Ni vet, den där versionen från Las Vegas 1969. När han mitt i börjar skratta så härligt. Jag vet inte om det är tjejerna i kören som får honom att brista ut i skratt. Men när jag hörde den log jag. Det är den inverkan låten har på mig. Och jag känner direkt att den för någonting positivs med sig. En känsla. om jag ska försöka hålla kvar hela dagen.

Elvis Presley - Are you lonesome tonight (laughing version

Jag lever

Okej. Dag ett. Nu jävlar. Nu ska jag hitta något positivt att fokucera på. Klockan har inte hunnit bli så mycket. Men i och med datorn hemma som bara vill gå i viloläge när jag ska skriva så måste jag sätta mig här. På chefens kontor. Eller. Vi har ingen chef så det kanske inte ska kallas för det. Kontoret då, helt enkelt.

Jag funderar och funderar. Letar och letar. Men kommer inte på så mycket speciella händelser. Så i stället säger jag så här. Jag går ut hårt. Riktigt hårt. Med meningen: "Jag lever!"
För det kanske ändå är något positivt. Jag hade kunnat dö i natt. Varför vet jag inte. Men jag hade säkert kunnat det. Men det gjortde jag inte. Utan jag kunde vakna som vanligt och känna att jag lever.

Jag kan äta god mat. Jag kan träna. Jag kan vara med Flickan från landet i norr. Jag kan göra egentligen vad som helst. Just för att jag lever. Så det får bli dagens positiva sak. Livet. Kort och gott. Som sagt. Jag går ut förbannat hårt!

Sju positiva saker. Kanske.

Sprang och tänkte lite idag. Inget konstigt med det. Jag tänker så förbannat mycket när jag är ute och maler mina mil. Konstigt ibland hur mycket man hinner med att fundera ut. I vilket fall som helst. Idag. Då drog sig tankarna till att fokucera på de positiva sakerna. Det är svårt ibland. Men någonstans känns det som att helheten blir lite lättare då. De borde bli det. Hoppas jag.

Så jag kanske ska skriva en positiv sak varje dag. I alla fall under en vecka. Det kanske är att ta enormt mycket vatten över huvudet. Dränka sig själv utan att ha en chans. Men jag måste försöka. Givetvis börjar jag inte idag. För idag har det varit en skitdag.

Dålig sömn. En riktigt fuldag. Alldeles för kortklippt. En man kort på avdelningen utan vikarie. Fortsatt förkyld. Och så 12km med spik fallande från himlen rakt ner i ansiktet. Så ni förstår själva. Idag är fel dag att börja skriva något positivt. Helt jävla fel dag.

Ännu tyngre period

När jag kände att mörkret var som värst så blev det nästan helt bäcksvart. Det kom en fruktansvärt tråkigt besked från norr. En vidrig sjukdom. Och tårarna rann. I högre fart än vad blodet från armarna gjorde veckan innan.
Det har gått några dagar nu. Det hela har börjat sjunka in. Även om det fortfarande är fruktansvärt ledsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Men jag antar att det viktigaste är att bara finnas där.

Det är min sista vecka som "ung". Alldeles snart fyller jag trettio. Ni hör själva. Trettio bast. Shit. Nu är det över. Eller är det nu det hela börjar? Hela kalaset. Men barn och hus och framtid. Det är frst nu ingenting blir sig likt. Men kanske är det också just det som gör att det hela känns lite mörkare än vanligt. Jag hade ångest redan när jag fyllde tjugo. Jag ville inte bli äldre. Jag vill orka och jag vill vara pigg. Nu är jag snart trettio och då finns inte den orken. Vare sig jag springer 12 mil i veckan eller inte.

Men jag vill inte fokucera på min trettioårsdag. Den är skit. Jag vill undvika den. Om det bara gick på något sätt. I stället fokucerar jag på Flickan från landet i norr. Att hon ska känna sig bättre. Mindre ledsen. Jag vill vara nära och hålla om. Vill säga att allt kommer att bli bra. Fast jag vet inte. Sjukdomen är kanske för elak. Men jag hoppas hon känner att jag finns där. För det är väl ändå det viktigaste.

Mörka tankar kommer igen

Det är mycket nu. Mycket i huvudet. Mycket tidskrävande. Och mycket mörka tankar. Det var länge sedan sist. Länge sedan de där mörka tankarna dök upp i huvudet. Tankarna som egentligen är ostoppbara. Som gör att jag agerar utan att fundera på det. Förvandla psykisk smärta till fysisk. Och ser sen bara blodet rinna.

Men jag försöker strukturera. Jag gör så gott jag kan för att försöka få någon som helst ordning på tillvaron. Inte minst uppe i mitt huvud. En del dagar känner jag verkligen att jag skulle behöva få hjälp. Men sen slår jag bara undan tanken och övertygar mig själv om att jag kan fixa själv.

Sedan chefen försvann på arbetet läggs väldigt mycket på oss pedagoger. En del hanterar det bra. Andra mindre bra. En del vill bara ha makt. Andra vill se till att skeppet flyter så gott det kan. Flyter gör det. Än så länge. Men vi skulle verkligen behöva en ledare nu. En boss. En big chief. För vi vet inte riktigt hur länge vi fixar det här. Och jag vet inte hur länge jag fixar det här. Jag måste sortera. Jag måste skriva listor. Jag måste få kontroll på mina tankar.

Nu sitter jag inne på kontoret. Det ständigt tomma kontoret. Regnet slår mot rutan. Och jag vill bara hem. Lägga mig under täcket och drömma mig bort. Till ljusare tider. Det vill säga framtiden. Det är en fin dröm. Kanske till och med den finaste. Det är en dröm, som inte innehåller rinnande blod.

Jag väntar på bokbussen

Förra veckan var det dags för bokbussen att komma till förskolan. Den kommer på en taskig tid, så det är inte alltid man hinner ta med sig några barn dit så de kan få välja lite böcker. Det här var ett sådant tillfälle där jag och en kollega från en annan avdelning fick gå ut själva till bussen.

Vi går ut men var sin pensionärsvagn. Ni vet. En sån där med hjul som man släpar efter sig. De var fulla med böcker. Bussen hade inte kommit än när vi står där vid parkeringen och väntar. Framför oss står det en lastbil. En ung kille hoppar ut och frågar om vi ska ut med någon bil från parkeringsplatserna bakom lastbilen.

Jag svarar: "Nej, vi väntar på bokbussen". Och i samma stund som jag säger det så inser jag hur fruktansvärt töntigt det lät. I klass med Baby i Dirty Dancing. När hon lagom smidigt säger "I carried a Watermelon". Ja, ni minns säkert. Men där står vi. Med pensionärsvagnarna och väntar på en jävla bokbuss. Och i den stunden. Så inser jag hur fruktansvärt pinsamt yrket kan vara ibland. Yrket. Eller jag. Det kan ju faktiskt vara så också.

Clarion - jo, vi tackar.

Förra julen fick Flickan från landet i norr och jag presentkort på en kryssning. Vi kom aldrig iväg och nu i höst och vinter visade det sig att helgerna var fullbokade. Är det inte arbete så är det konsert eller något liknande. Så vi drog in en chansning och lyckades byta ut presentkortet till en hotelvistelse på söder. På Clarion. Visserligen bara 20 minuters bilresa hemifrån, men det kan räcka. Skillnaden är enorm.

Fredagen efter arbetet åkte vi in. Checkade in och andades ut veckan på rummet. För att sen åka in till globen och gå på Mamma Mia. Bredvid mig satt Flickan från landet i norr och smidde planer på att bli musikalartist. Hon tränade ivrigt genom att sjunga med. Det är tur att hon ändå inte är dålig på att sjunga.

Tillbaka till hotellet och ner i den sköna sängen. Härliga täcken och lugn som sprider sig. För att några timmar senare vakna. Rulla ner till ett stort dukat frukostbord. Med allt (utom gröten!) man kunde önska sig. Till och med jag åt frukost. Lördagen spenderades i city. Shoppandes. 6.5 timmar sätter sig i benen. Verkligen. Så efter upppackandet av påsar. Så var det bara god middag som gällde. Bauer var stället där det efteråt skålades med fina drinkar.

Hela helgen blev riktigt bra. Det blev sådär mysigt på något sätt. Sitta och se på Flickan från landet i norr och återupptäcka vilken underbar människa hon är. Bara vi. Hålla hand och prata. Vara nära varandra. Det behövs i bland. Komma i från lägenhet och alla måsten. Känna att vi två är ett. Det är svårt när vardagen rullar på i högsta fart. Men vi hittar knepen. Det måste vi göra. Och att slippa behöva bry sig om städning, katter och matlagning ibland. Det gör förbannat gott.