Ett nytt RUS

Jag hade RUS för ett tag sedan. Ett sånt där trevligt samtal med sin chef. Eller. Förhoppningsvis blir det trevligt. Har man otur kan det bli ett rätt jobbigt samtal. Där man ska sitta och vara förberedd och redo att lyfta sig själv och få höra vad man gjort bra och behöver utveckla. Att vara förberedd till ett sånt samtal är egentligen inga problem. Av tidigare chefer har jag alltid fått höra att jag oftast är den enda som alltid fyller i pappren och är redo. Mitt problem är väl mera att lyfta mig själv och att behöva sitta mittemot någon och prata.

Men nu sitter det en ny chef framför mig. På en ny arbetsplats. Och jag ska lyfta nya saker. Så jag glider in på hans kontor. Sätter mig. Och vi börjar prata. Jag lyfter väl inte mig sådär supermycket. Varför skulle jag? Men det gör han. Mitt förhållningssätt till barnen. Närvaron i deras samtal och aktiviteter. Hur jag bygger upp förtroende och trygghet. Mitt lugn. Ja. En hel massa saker verkar jag göra rätt. Mycket sitter kvar sedan arbetet i förskolan. Själv funderar jag på om jag behöver bli arg oftare.

Vem tror du lyssnar mest. Den du pratar lugnt med eller den du skriker på. Det fick jag till svar. Och så behöver jag inte fundera så mycket mer. I stället börjar vi prata löpning. Det är roligare.

Jag närmar mig mitt första år här. Det har gått fort. Somrarna går alltid fort. Det är vinterhelvetet som är problemet. Det har rullat på bra ändå. Tydligen. Jag har inte gjort bort mig helt ännu. Så jag får ta med mig några av de egenskaperna chefen verkar tycka jag har. Och som vanligt ska jag försöka ta till mig de bra orden också.

Lyssna i smyg

Julen närmar sig. Ja, jag vet att det bara är mitten av november. Men ändå. Tiden rusar på och plötsligt är det jul, nyår och så är påsken där. Ungefär. För några månader sedan började affärerna slänga upp julpynt. Kom och köp! Snart är julen här! I september!?

Själv brukar jag försöka blunda för allt som slängs upp. Vänta med det till först advent. För så är reglerna. För att inte tala om alla julsånger. De kan vänta till början av december och sedan bara spelas till den 25:e för att sedan packas bort och inte öppnad fören nästa december igen.

Men i år. Då finns det kanske lite mer energi. Lite mer positiva tankar. Nu ska vi inte överdriva och påstå att jag tagit fram något pynt. Det står snällt kvar i förrådet och väntar någon vecka till. Men. Julsångerna. Julfilmerna. Tänket. Det är lite annorlunda i år. Jag ska försöka göra en behagligare jul. En mer minnesvärd jul. Inte minst för barnen. Vara lite mindre Grinchen helt enkelt.

Vi har tittat på några julfilmer tillsammans. Några bättre än andra. Pratat om vad vi vill göra. Hinna med. Och kanske börja längta lite till.

På morgonen sätter jag mig i bilen. För att åka de 18 minuterna jag har till arbetet. Det är i alla fall 18 minuter just nu. Vem vet hur mycket man måste plussa på när all snö kommer. Men i bilen så sätter jag på några jullåtar. Det är ganska skönt och härligt all lyssna på. Men schhh... jag måste göra det i smyg. Ingen får veta att jag gör det redan nu. Det hade varit illa. För alla där hemma vet att man lyssnar inte på julmusik innan första december. 

Som ett asplöv

Det var en incident på arbetet igår. Det kom ett mail från en vårdnadshavare. Inget överdrivet stort egentligen. Men det behövdes ringa ett samtal. Givetvis var jag den som var närmast situationen och därför föll lotten på mig att ringa samtalet. Kul. Verkligen. Inte.

Varje gång jag behöver göra något sånt här blir jag kall. Något så förbannat kall. Jag fryser och huttrar. Jag darrar i hela kroppen. En blandning av nervositet och rädsla antar jag. Med en skakande mobil ringer jag upp vårdnadshavaren.

Fyra minuter senare fryser jag inte längre. Handen har slutat darra. Telefonen är avstängd och ett lugn sprider sig i kroppen. Samtalet gick hur bra som helst. Inga konstigheter. Allt utrett. Alla nöjda. Alla glada.

Det har hänt så många gånger. Nervositet som byggs upp. För att sedan inse att det inte alls var så farligt. Vad behövde jag oroa mig över egentligen? Varför blir jag så rädd? Jag minns en gång när jag skulle ringa en vårdnadshavare angående en större sak. Jag hade förberett ett hela A4 papper på om hon svarade på ena sättet och ett helt A4 papper på om hon svarade på andra sättet. Jag behövde inte något av dem för det var inga konstigheter alls utan samtalet var avslutat på två minuter. Positivt utfall. Alla nöjda. Alla glada.

Fyra timmar kvar av arbetsdagen. Jag tror det kommer en trötthet snart. Brukar kunna göra det efter en sån här sak för mig. Så mycket energi som går åt för att vara nervös. För att hålla ihop. Men satan vad nöjd jag är efteråt. När jag gjorde det. När jag inte lämnade bort problemet till någon annan. Då är jag nöjd. Då är jag glad. Då slipper jag darra som ett asplöv.

Musik genom väggen

Efter sommaren skulle några klassrum flyttas här på arbetet. Oklart varför egentligen. Men bestämt var det och diskussionen inleddes om vilka rum som skulle vart. Inget konstigt. Skulle man kunna tycka. Men nu kom det sig så att ett av dessa rum var där musiklektionerna hålls. 

Alla som varit på en skola. Det vill säga i stort sätt varenda person som har följt skolplikten genom sitt liv. De vet att det är en del ljud på en musiklektion. Det sjungs och det spelas. Oftast hellre än bra.

Och tänker man nu till så vill man kanske inte ha sitt klassrum precis bredvid musiklektionerna. Så klart. Man vill inte heller ha sitt planeringsrum precis bredvid. Så vi kämpade för vår sak. Stora demonstrationer och plakat. Eller i alla fall så sa vi vad vi tyckte. Men blev snabbt lovade att det kommer att vara ett rum mellan så det kommer inte höras något till arbetsrummet.

Jo. Tjena. Tack för den. Nu sitter vi här och har möten och planeringar. Det enda som hörs är 22 elever som ska försöka träffa en ton i luciasångerna. Eller träffa rätt stråke eller tangent. I alla fall en gång per lektion. En gång spelades det och sjöngs så pärmarna rasade i vårt rum. Tonerna kom rakt genom väggen. Och då är det ändå ett rum mellan. Så det ska inte höras till oss. Det har de faktiskt lovat. 

En busschaufför, en busschaufför...

...är en man med öronproppar i.

Vi åkte på teater med arbetet i veckan. Två klasser på morgonen. Två klasser vid lunch. Kul. Kan man tycka. Om man är barn. Eller otroligt positiv av sig. Inte speciellt kul om man är busschaufför. Misstänker jag.

Bussen stannar till. Öppnar dörrarna. Och så väller fyrtio barn in. Så sjukt taggade. Egentligen inte på själva teatern. Utan mest för att få åka buss. Jag ser busschauffören stoppa in öronproppar innan han öppnar dörrarna. Klokt val.

"Ohh, en bro!" "En rodell!" Ropar barnen. Har de aldrig varit utanför sin egen trädgård tidigare? Har de aldrig åkt buss? Vad är det som händer? De kanske bara är glada att få komma i väg från skolan och skolgården för en stund. Precis som jag. Det kan vara rätt skönt med utflykter. Komma i väg. Få ett litet avbrott. För en lärare. För ett barn. Inte för en busschaufför.

När jag gick i skolan. Då var det aldrig abonnerade bussar. Vi åkte alltid med kollektivtrafiken. Då var det inte bara synd om busschauffören. Då var det minst lika synd om medresenärerna. De som suckade när de såg en hel klass stå där på hållplatsen och vänta. Hoppa upp och ner av förväntan. Jag vill till och med minnas att det fanns bussar som bara körde förbi. Kanske ansåg chauffören att bussen var full. Det räckte med två tanter som satt där. Längst fram. Inte skulle väl en skolklass få plats. Jag kör bara vidare.

Nu tyckte jag att veckans utflykt gick fint. Det var rätt lugnt på bussen ändå. Ändå inga medresenärer att plåga. Hur busschauffören kände. Det är högts oklart. Han hörde säkert ändå inget med sina öronproppar. 

En våg av meningslöshet

Jag har alltid tyckt om vardagen. När allt bara rullar på som det ska. Det är upp till arbete. Träningar och matlagning. Har man tur avslutas kvällen med en serie eller en match. Det är något tryggt med det. Jag vet vad som ska hända. Det ger ett inre lugn. Alla gör det de ska och så flyter allt på. Rutiner. Det är det som är grejen. 

Men så ibland. Då sköljer en våg av meningslöshet över mig. Det kan vara en kortare stund eller några dagar. Vad är det jag håller på med egentligen? Vad är det här för liv? Jag gör verkligen ingenting av vikt och hamsterhjulet snurrar på till jag dör. Lite så känns det.

Jag försöker tänka lite djupare. Försöker torka bort den där vågen av meningslöshet. Hitta sakerna i vardagen som faktiskt är viktiga. Arbete med barn. Träningar. Matcher. Föreningslivet. Ofta tror jag att den här vågen kommer i samband med att jag haft en mindre bra dag på arbetet. Eller när det blir för många saker i livet på en gång.

Förra veckan kom den här vågen. Pang på. Tsunamivarning. Och meningslösheten var ett faktum. Den här gången tror jag att det var en blandning av mindre lyckade dagar på arbetet och för mycket i vardagen. Ni minns när jag skrev om att det fanns så gott om tid på helgerna när fotbollssäsongen var slut? Ha! Fan heller. Det är så fullt nu så jag vet inte vart helgen börjar och helgen slutar. Det är innebandymatcher på olika ställen. Handbollssammadrag med föräldraarbete. Det är träningar och fler handbollsmatcher. Från morgon till kväll. Och så var det måndag igen. Hamsterhjulet. Och så lägger vi på lite julplanering på det.

Men jag torkar vidare. Hur mycket meningslöshet kan det egentligen komma från en våg? Det borde vara borta om några dagar. Kanske efter helgen. Helgen som är det värsta på länge. Efter det kanske det lättar lite. Då kanske det bara är fjorton innebandymatcher och trettiotvå handbollsmatcher. Kanske fem futsalmatcher också. Och tre friidrottstävlingar. Ni ser. Ingenting att göra alltså. Fy fan tråkigt.

 

Kaoset kom - fram med spriten

Nu blev det en kortare paus igen. Det var inget som var planerat. Men samtidigt har det varit lite kaos. På arbetet. Sånt där kaos som gör att det skrivs om det i tidningen. Egentligen inget allvarligt men det slog ut varenda rutin som någonsin skapats. Nästan i alla fall. Vinterkräksjukan. Från noll till hundra på en dag. En efter en. Vi gjorde inget annat än att ringa hem barn kändes det som. Och spritade.

Nu har det lagt sig. Det gjorde det egentligen rätt snabbt. Faktiskt. Men efteråt ska det städas. Det ska städas något djävulskt. Varenda leksak. Varenda stol. Allt ska tvättas och spritas. Hela avdelningen ligger i någon slags spritdimma.

Samma dag som det värsta utbrottet skedde köpte jag blåbärssoppa. Gick runt och bara väntade på att det skulle ske. Räknade timmarna. 12-48 timmar säger de att det ska ta. Alltså på natten. Som vanligt. Jag gick och lade mig. Konstig känsla i magen. Ni vet sådär som man får bara man tänker på det. Och så väntade jag. Blev förpassad till soffan för att skona andra. Men ingenting hände.

Samma sak dagen efter. Kollegor åkte dit. Jag stod fortfarande upp. Men jag väntade. Ytterligare en natt på soffan. Ingenting hände. Och så passerade hela helgen. Nu verkar utbrottet vara över. Jag slutar vänta. Kanske det är då det händer i stället. Vem vet. Ta i trä och allt det där.

Efter kaoset kom ett höstlov. Många lediga barn. Fortfarande mycket att städa och sprita. Och det är där vi är nu. Vi går alla runt med varsin spritflaska i handen. Det låter sådär lagom bra. Jag vet. Tur det är handspriten och inte vodkan. 

Nästa vecka ska rutinerna vara på plats igen. Då rullar förhoppningsvis allt på som vanligt. Då kanske det kan skrivas mer om likabehandlingsarbetet än om vinterkräksjuka. Jag menar, det finns roligare saker att bli omnämnd om i tidningen än det.