Tankar kring föräldramöten

Jag har piggnat till. Hela veckan har jag inställt mig på arbetsplatsen. Vi har många barn med äldre syskon. Och är det sportlovsvecka så är många lediga. Igår hade vi sex av 18 barn. Kändes som rena semestern. Med andra ord. Bra sätt att starta på efter lite sjukdomsledighet.

Undertiden har Anna funderat lite på det här med föräldramöten. Det börjar bli dags för dessa tider. Föräldramöten och utvecklingssmtal. Men frågan är hur man kan göra förädramöten till en lite roligare tillställning.

Det svåra är väl hur man fånga intresset från ALLA föräldrar. Tyvärr finns det väl inget svar. Det kommer alltid finnas föräldrar som är engagerade och så finns det föräldrar som brys sig lite mindre.
Men att få till en lite mysigare, lugnare, stämmning tror jag är en bra start. Tända lite ljus. Bjuda på lite frukt i stället för kaka. Släcka de vidriga lysrören. Och så föröka hitta något att diskutera, låta föräldrarna vara delaktiga och inte bara stå framför dem och predika.

Hos oss brukar vi ha en enkät i början på året som alla förskolor i komunen får fylla i. Frågor på verksamheten, styrandet och allt som hör till. När vi fått in resultatet brukar vi på ett personalmöte välja ut några frågot som vi kanske fått lite sämre på och ta upp dem på föräldramötet. Ibland får vi kanske förklara vad frågan innebär (ex. att fysisk aktivitet är mer än bara gympa) och lyssna på föräldrarnas synpunkter. De frågorna arbetar vi lite extra med sen under terminen.

Något annat år har vi i personalen gjort en pjäs som handlade om saker vi ville ta upp. Tex. när barnen kommer till förskolan och är jättesnoriga. Föräldrarna skrattade högt, och förhoppningsvis förstod de poängen i det hela.
Men tyvärr tror jag det alltid kommer finnas de som känner att det endast är ett "måste". Så de får man väl försöka prata med någon annan gång och få fram det man vill.

Föräldramöten är svåra. Framförallt om man inte ens tycker om att stå och prata framför folk. Tur att jag har min kollega D som mer än gärna öppnar munnen och låter den gå. Så kan jag och Chicha H fylla i ibland då vi tycker det behövs. Vi har nog inte bokat in något föräldramöte ännu. Vi pratar lite om de föräldrarna som har barn som ska börja skolan i höst. De föräldrarna är lite lagom ointresserade att komma på ett möte när det återstår en-två månader av deras tid på förskolan.

Nåja. Tankarna kring föräldramöten kan bli många. Bara man ser positivt på det hela och på verksamheten. Lyssnar på föräldrarnas åsikter så blir det bra. Tror jag.
Nu ska Flickan från landet i norr och jag ta oss in till storstan. Det var länge sedan. Sen bilköpet har det inte blivit av. Det är inte lika lätt som att sätta sig på tåget och åka lite hur som helst där inne. Men nu. Nu är det dags. Vad vi ska göra? Bra fråga. Kanske något muséeum. Kanske någon butik. Så länge vi gör något tillsammans.

Hemskickad

Just u har barnen precis ätit färdigt på arbetet. De håller på att skrapa sina tallrikar och är på väg för att leta upp en bra vrå att starta upp en ny lek i.
Jag sitter hemma. Med datorn i knät. Och får inte vara med.

I morse vid 06.45 var jag på arbetet. Öppnade allt. Fixade inför dagen. Och mådde lika kasst som de senaste tre-fryra dagarna. Tänkte att jag skulle väl kunna bita ihop och köra igenom den här dagen också.

Fick börja med att byta grupp. I stället för att gå iväg till skogen med mina vanliga 5-åringar. Så stannade jag kvar och hjälpte en kollega med de minsta. Det var nästan roligt. Det var lite annorlunda. Men riktigt kul.

När de övriga grupperna kom tillbaka från skogen. Redo för lunch. Kom chefen och frågade hur jag mådde idag. Efter ett tamt försök att se pigg och kry ut sa hon åt mig att gå hem.

Så här sitter jag nu. Lite lagom pigg. I en ovan situation. Jag brukar aldrig gå hem när jag verkligen inte måste. Då jag blir hemskickad. Kanske är det dumdristigt. Men sådan är jag. Nu funderar jag på om jag ska skriva veckobrevet här hemma i morgon och skicka iväg det. Eller om det helt enkelt får vara den här veckan. Föräldrarna överlever nog ändå.

Nu har barnen nog börjat leka ordentligt. Dragit fram saker som de antagligen inte kommer att plocka bort efter sig. Och jag sitter här. Med träningsvärk i magen från allt hostande. En ylande katt. Och en grannjävel som aldrig slutar borra. Kul.

Tåget har kört över mig

På tisdag ska min kollega D och jag. Med hjälp av två föräldrar. Åka in till stan med våra äldsta barn och gå på Naturhistoriska Riksmuséet. Vi har arbetet en del med "Jag-utvecklingen" och tyckte att ett besök på utställningen om människan skulle kunna vara en fin avslutning på det hela.

Men. Om jag går tillbaka några dagar. Fredag morgon. Och jag vaknar med halsont. Det var en relativt lugn och kort fredag för min del. Och efter att ha ställt in löppasset och vilat på fredagkväll tänkte jag att det skulle nog kännas bättre.

Lördag morgon. Och känslan är mera som att jag blivit överkörd av ett tåg. Ett brutalt stort X2000. Men att ligga och gräva ner sig för det går inte. Så Flickan från landet och jag far runt. Och jag avslutar kvällen med att se Flickan från landet i norr spela handbollsmatch i en iskall hall.

Söndag morgon. Och det där tåget som igår kört över mig. Har backat tillbaka. Jag ligger kvar. Och så kör det fram igen. Gång efter gång.

I morgon är det måndag. Och jag ska gå till arbetet igen. Så är det bara. Får försöka stå ut. För på tisdag ska vi åka på studiebesök. Då ska jag med. Då måste jag med. Så är det bara. Så jag får hoppas. Att det där förbannade tåget. Backar tillbaka ordentligt till i morgon. Och låter mig vara. Jag behöver vara frisk.

Men för att bli frisk behöver man ha varit sjuk. Och ja vägrar erkänna att jag är sjuk. Så egentligen är det kanske inte problem. Ha!

Alla byter träd

Min kollega D och jag brukar gå iväg med vår Mullegrupp två förmiddagar i veckan. Vi har de äldsta och brukar gå iväg till ett kärr. Där har vi vår egna lilla plats. Gör upp eld och utforskar och leker. En bra plats. Framförallt på våren och sommaren.

Men för ett tag sedan. Var min kollega sjuk. I stället följde Tant S med mig dit. Kul med lite omväxling. Vi brukar leka "alla byter träd" där ute vid kärret. En lek så barnen håller sig varma och får tänka till lite. De tycker den är riktigt rolig.

Den här gången var det en annan förklola där också. De kom lite efter oss. Men lekte i närheten. När vi håller på och leker "alla byter träd", där Tant S och jag givetvis är med. Ställer sig ett par av den andra förkolans barn och tittar på. Efter några minuter kommer deras ena pedagog och ställer sig med dem.

Vi leker vidare en liten stund och bryter sedan för att gå ner till vår eld och värma oss. Då. Då kommer deras pedagog som stod och tittade med sina barn fram till oss. Hon öppnar munnen och ut kommer: "Våra barn tyckte det där såg roligt ut, de skulle också vilja prova".

Tant S och jag bara tittade på varandra. Jaha!? Vad ska vi göra? Ska vi vara lekledare för era barn? Herregud kvinna. Ryck upp dig och engagera dig själv. Så komplicerd är inte leken. Tant S och jag skrattade på vägen hem. Och kände oss nog sådär lite extra duktiga.

Bär på mörka känslor

I morgon är det fredag. Äntligen. Och den här fredagen betyder frihet. Jag längtar så förbannat mycket. Så ärlig måste jag vara.

Senaste veckan har jag inte bott hemma. Jag har bott i det där huset. I det där huset från barndomen. Huset jag egentligen inte kommer överrens med. Inte under en längre tid.

De två första dagarna gick okej. Jobbet tar ändå upp större delen av dagen. Och efter det var det bara på med skorna och sticka iväg på en hel massa km ute på de halkiga och ojämna gatorna.
Men så gick tiden och det blev onsdag. Och det tog stopp. Om jag bara kunde sätta fingret på vad det är. Vad det är som gör att jag blir så förbannad. För på något sätt är det så det känns. Det kokar i mig. Och jag vill bara att alla ska hålla käft och sluta tilltala mig. Så trevlig är jag.

Det är inget personligt mot någon. Det är ingen specifik händelse. Jag blir bara less. Jag blir less på att inte kunna röra mig fritt. Att inte ha mitt och göra på mitt sätt. Att behöva vara social när jag inte vill. Förlåt. Men så trevlig är jag.

I morgon är det fredag. Och jag ska gå till ett arbete som ligger och gungar på kanten av ett berg. Som skulle kunna stupa när som helst. I morgon är det kaos. Det är redan uttalat. Personal är borta och inga vikarier är intagna. Men det är fredag. Och jag slutar tidigt. Om jag nu inte behöver jobba över. Det är visst inte uttalat ännu.

Men jag kommer att komma hem till mitt. Jag får tacka för allt den här veckan. Tacka och bocka för hjälp och gästfrihet. Men att komma hem till sitt är en underbar känsla. Då kanske jag kan bli trevligare igen. Då kanske jag kan prata ordentligt och släppa de mörka känslorna inom mig. För jag är trevlig. Egentligen.

Dags att flytta ut en sväng

Klockan har passerat 07.30. Det är en timme kvar tills jag ska börja sista arbetsdagen för den här veckan. Datorn i knät och en katt kurrandes bredvid den. Känns lite svårt att vara gullig mot katten när den härjat runt i natt och krafsat mot dörrar på tok för tidigt. Men det kanske är som med barn. Svårt att vara arg på dem en längre tid.

Senaste dagarna har varit överfulla. Egentligen inget speciellt som utspelat sig. Utan det är lite så vardagen ser ut just nu. Att stiga upp och gå och arbete. Komma hem och sticka ut och träna. Rundorna börjar bli långa nu. I snitt 12km per pass. Intervaller ibland. Och 17-18km ibland. Men det känns bra. Det svåa är bara att ta sig ut i det här vädret.

Efter löpningen är det dags att slänga ihop lite mat. Även om de senaste dagarna mest haft fins middagar som: Ett glas cola. En semla. Yoghurt. Tre olika middagar alltså.
Sen är det dags att ramla ner på madrassen och ögonen hinner nästan slutas innan huvudet nuddat kudden. Och så börjar allt om igen.

Nästa vecka blir lite annorlunda. Då flyttar Flickan från landet i norr och jag ut härifrån. I några dagar. Och flyttar in i barndomshuset. Ingen optimal situation. Men det uppskattas att vi får bo där ett tag. In i vår lägenhet kommer några killar från "röranalys". Bostadsrättsföreningen ska lägga om rören och stänger därför av vattnet i fem dagar. Alternativet är att gå på toa och duscha i en barack som står på gatan utanför. Det känns sådär. Faktiskt.

Nu är det dags att börja dra sig mot bilen. Bilen som kapat så otroligt mycket tid på morgonen. Att jag en gång åkte buss till arbetet. Det känns ohållbart just nu. Att jag bara orkade. Ha! Även om jag kan sakna det ibland. Ibland. Men verkligen inte på morgonen.

Tre år tillbaka

Helgerna bara springer förbi. Och varje gång jag ligger där i sängen på söndagkväll och rummet är mörkt hoppas jag. Och önskar. Att när jag vaknar igen så är det lördag morgon. Tyvärr har det aldrig blivit så. Men att önska är gratis.

Idag är det 1:a februari. Det är en ny månad. Men inte vilken dag som helst. För tre år sedan hade jag precis träffat en tjej. En norrländska. En Flicka från landet i norr. En helt fantastisk norrländska som uppfyllde allt en kille är ute efter. Vi hade pratat några veckor och det hela började genom den här och hennes blogg. Träffats hade vi gjort, men det var just den helgen. Första helgen vi träffades allt föll på plats. Det var den första februari.

När hon klev av tåget här och vi kramades för första gången. Nervösa. I alla fall jag. Fulla av förväntan. Förväntan som helt klart uppfylldes. Men som sagt. Det var tre år sedan. På dagen.

Tiden har gått fort. Det känns fortfarande nytt och spännande. Samtidigt som det känns som att vi varit tillsammans i en evighet. Så mycket känslor. Tre år. Underbara perioder och tyngre perioder. Tunga perioder som inte handlar om oss. Men vi har aldrig bråkat och alltid stöttat varandra. Och någonstans vill jag tror att det är så det ska vara när man träffat den där rätta personen. När man bara kan stanna upp och se på henne. Den där norrländskan. Och rysa till. Le. Och bara känna vilken tur man haft.

2006. 2007. 2008. Och nu är det 1 februari 2009. Och allt är sådär fantastiskt som det ska vara. Som man vill att det ska vara. Förutom en sak. Och det är en relativt tung sak. Det är att måndagmorgon aldrig blir lördagmorgon. Att jag inte kan göra om dem. Men jag antar att jag får leva med det.

Vi är visst inte gjorda av papp

På vår avdelning har vi arbetat med "Jag-utveckling" den senaste tiden. Eller. Lite till och från i alla fall. Men som någon slags röd tråd ska det väl förhoppningsvis kunna bli.

Ett moment vi hittade på var att vi plastade in ett foto på varje barn och kliptte sen i sär det som pusselbitar. Bitarna fick sen barnen limma ihop på ett svart papper som ett oussel. Innan vi satte upp det på väggen.

Men två killar var inte speciellt intresserade. De ville inte riktigt vara med och göra sånt tjafs när de höll på att leka turtles och spiderman. Jag försökte övertala dem ett par gånger, men utan lycka.

Efter ett tag sa jag att de fick sitta där de lekte och pussla ihop sin bild. Som svar fick jag : "Men jag är gjord av skinn. Inte papp."
Sen pratade de tyst med varandra lite snabbt och så beslutade de för att göra pusslet ändå.

Själv skrattade jag. Och inte ens tyst för mig själv. Jag skrattade utåt. För det var faktiskt roligt. Och det var skönt att killen hade den självuppfattningen i alla fall. Det var rätt smart tänkt. Ändå.

Sätta ihop ett samtal

Hade ett extra insatt samtal med ett par föräldrar idag. Lite frågor kring skolstarten. Paniken växte när de ringde och frågade om jag hade tid idag. Och jag började direkt förbereda mig i huvudet.

Efter lunchen idag kom de och vi satte oss. Pratade på om både det ena och det andra. Jag vet inte om de fick några svar. Om jag kunde hjälpa dem på något sätt. Men jag hoppas de inte tyckte jag var helt värdelös.

I vilket fall som helst. När jag gick därifrån så började jag fundera på vad vi pratat om. Jag gör alltid sådär. Försöker sätta ihop samtalet i huvudet igen och undra över om jag sagt något dumt eller inte kunnat hjälpa tillräckligt mycket.
Och det spelar ingen roll om det är ett utecklingssamtal eller om det är ett kort samtal med någon jag kanske inte pratar så ofta med. Jag ska alltid fundera över vad vi egentligen sagt till varandra. Jag blir väl på något sätt väldigt osäker på det hela.

Nu har det gått några timmar sedan samtalet och jag har väl återkonstruerat samtalet i huvudet och till mina kollegor. Som bonus slutade jag tidigt idag och lyckades inom en timme städa hela lägenheten, diska, skura och plocka i ordning. Nu skiner det. Luktar frisk melon och ser städat ut. Då kan jag koppla av. Då kan jag ta helg. Och låta dagens samtal och funderingar kring det falla tillbaka.

Kraftlös

Idag var det en sån där dag där det känns som om allt bara flyger omkring en. Där saker går i ultrarapid omkring mig. Jag står i mitten och har ingen ork. Ingen lust. Ingen kraft att ens röra mig framåt.

Redan i morse kände jag mig tung. Inte på så sätt att jag håller på att bli sjuk. Det brukar kännas annorlunda. Utan helt enkelt orklös. Det finns ingen energi att ta av.
Efter utflykten i skogen kom vi tillbaka. Och då var det nästan kört. Jag kunde knappt röra benen. Hela kroppen skrek efter vinteride.

På rasten satt jag i soffan. Inne i personalrummet. Jag stirrade ut geneom fönstret. Såg flingorna falla till marken. Där satt jag. Rakt upp och ner och bara stirrade ut genom förnstret.
Resten av dagen. De tre timmarna jag hade kvar. Var en pina. Barnen vill så mycket. Men jag orkade inget.

Nu har jag i alla fall tagit mig hem. Ställde in dagens löppass och körde det korta styrkepasset i stället. Lite halvhjärtat. Mer orkade jag inte. Mer ville jag inte.
Ibland tänker jag på det här med utbrändhet. Som var en slags modefluga för ett tag sedan. Känner att jag kanske hamnat där och jag bara stirrar rakt fram. Men så ändrar jag tanke. Ruskar på huvudet och inser. Tänk alla de som har mycket mer att göra. Som har barn. Som har högre krav på sig. Som arbeter massor av timmar. Då kan inte jag vara direkt nära.

Senaste två veckorna har jag även varit konstant hungrig. Magen skriker så grannarna klagar. Efter en måltid är jag mätt. Men 20 minuter senare är jag hungrig igen. Jag går alltid och lägger mig hungrig. Vaknar hungrig. Vet inte riktigt vad det beror på. Känns som om jag äter hur mycket som helst fast magen inte får nog. Eller kroppen. För det kanske är den som tar upp maten.

Nu är maten strax färdig. Kyckling och klyftpotatis. Med limeajoli och fetaoströra. Efter det väntar vit chokladkräm med lite blåbär. Jag kommer antagligen bli mätt. För en liten stund. Kanske tillräckligt länge för att hinna somna. Och vakna upp i morgon och känna att lite av energin är tillbaka. Jag behöver den. För att ens klara av dagen.

En liten seger för mig

Under det senaste året har vi på ett fönster på avdelningen skrivit upp alla barnens namn. Efter namnen har vi skrivit lite olika saker. Ibland vad deras favoritlukter är. Innan jul var det vad de önskade sig i julklapp. Och någon gång vad de har för favoritmat. Alltså teman som vi arbetet med och för att få fram deras enskilda åsikter.

Efter jul nu tvättade vi bort deras presentönskningar. I stället tänkte vi skriva vad barnen tycker de är bäst på. Det är något vi arbetat med vid lunchbordet senaste tiden. Jag har nog nämnt det.

Så där står vi. Frågar barnen enskilt och skriver upp vad de tycker de är bra på. Men när vi är klara frågar något barn vad vi ska skriva på våra namn. Vi måste också ha något vi tycker vi är bra på. Jag tycker det blev lite jobbigt där. Inte kan jag stå och säga något jag är grym på. Så vi bad barnen säga vad de tyckte.

Min kollega D var bäst på att ha samlingar. Min andra kollega Chica H var bäst på att pussas. Och så kom vi fram till mig. Lite nervöst blev det. Men så sa en flicka: "Matte är bäst på att leka med barnen". Och fler och fler höll med.

Jag kände mig lite rörd. Det är det jag vill. Det är lite av min grundtanke med mitt arbete. Och tydligen verkar jag ha lyckats. Wohoo! Så nu står det så på fönstret. Jag kan se det varje dag. Och det är nog bra PR för föräldrarna som ser det.
Fredagseftermiddagen blev lite lättare. Helt enkelt.

Jag är en otacksam jävel

I veckan var jag och handlade på Ica här i närheten. De två personerna framför mig tog god tid på sig och packa sina varor när de betalat. Så det var fullt vid ändan när det var min tur. Flickan i kassan tog min påse och började direkt packa ner mina varor i den efter att hon registrerat dem.

Jag tog mod till mig och försökte småprata med henne. Kommentera att det var ett sällsynt lyx att få varorna packade sådär. Hon svarade med att hon kommit på att det faktiskt går snabbare så ibland. Och så sa hon att påsen var ganska tung. Men jag var väl stark så det skulle väl inte vara några problem.

Lite halvt skämmigt mumlade jag något om att jag kanske inte är speciellt stark. Undertiden hade jag dragit mina kort och betalat mina varor. Påsen fick jag färdigpackad i handen och så gick jag iväg. I dörren på väg ut kom jag på. Jag tackade inte ens för att hon packade ner alla varorna. Riktigt otacksamt. Men jag småpratade. Kallprata. Eller vad det nu heter. det är en framgång för mig. Även om jag är en otacksam jävel.

Diamatte

Igår var vi ute på promenad. Vi var en sväng nere vid sjön. Halkade runt på isen och lekte vid en lekplats. Allt för att komma i från den trista blöta gården lite. På vägen hem gick vi två och två. Det gjorde vi visserligen på vägen dit också. Men på vägen hem höll jag två flickor i handen. De pratade på och både det ena och om det andra. Precis som femåringar brukar göra.

Men så plötsligt kom den ena flickan på en sak. "Diamatte" sa hon. Ungefär som "Diamant". Det var så hon sa. Det skulle hon börja kalla mig. Och hennes kompis höll med. Själv tyckte jag det var ett ganska fint smeknamn. Diamatte. Ungefär som Diamant.

Klockan har nu passerat 06.00. Jag har varit uppe sen 05.30. Och jag börjar redan bli trött. Ska snart gå ner till bilen för att åka och öppna. Och för att sedan efter jag slutat snabbt hinna springa ett pass. Och återvända till arbetet för ett personalmöte. Klockan 20.30 unefär är jag hemma. Det känns som en lång dag. En riktigt lång dag. Och det har bara gått 45 minuter av den än så länge.

Arbeta med Flickan från landet i norr

I vanliga fall brukar vi ha en och samma vikarie på arbetet. Hon fyller i där det behövs och hon gör det riktigt bra. Den här veckan och kommande vecka är Chica H borta där det finns sol och laddar batterierna. Så den här veckan har vi haft lite tillgång till vikarien.

Nästa vecka däremot så ska hon också iväg till solen. I tre månader. Och plötsligt stod vi där utan vikarie. Chefen hade lite halvt panik när hon på fredagen först kom på det. Hon kom och frågade om inte Flickan från landet i norr ville jobba.

Så det är så det ser ut nu. På torsdag nästa vecka. Flickan från landet i norr och jag. På samma avdelning dessutom. Jag vet inte riktigt hur det ska gå. Kommer att kännas lite konstigt. Är nog mest nervös över hur barnen kommer att reagera.

Men det är inte så mycket att fundera över nu. Jag vet att hon kan det hon ska göra. Jag vet att hon är duktigt och tänker på rätt sätt. Inga problem. Och lite extra pengar. Även om det är lite. Är alltid välkommet såhär i studietider.

"Det är kärlek"

Idag kom en flicka fram med en teckning hon ritat. Flickan fyller snart fem år. Hon hade ritat tre gubbar mitt på pappret. Och runt dem var det en massa kladd som såg ut som rök.

Jag frågade vilka det var hon hade ritat. "Chica H, D och dig." sa hon. Fast, ja, hon använde mina kollegors riktiga namn. Konstigt hade det varit annars.

Nästa fråga från mig var vad det runt oss var för något. "Det är kärlek." berättade flickan. Som om det var det mest självklara i världen.

I bland kan man inget annat än att älska sitt yrke. Även mitt under de riktigt tunga dagarna. Teckningen sitter nu inplastad uppe på väggen. Kan behövas som lite motivation under dagarna.

Ett litet misstag

Passade på att gå och lägga mig tidigt igår. Efter att ha varit uppe och sett JVM finalen så låg jag ett par timmar back. Kan man lugnt påstå.

Jag sov bra ända fram till 05.45 då klockan ringde. Eller till 05.43 då jag alltid vaknar precis innan klockan ska ringa. Göra mig i ordning och iväg till arbetet för att öppna stället. Och så plötsligt, ser jag på julschemat som ligger där. Det julschema som jag innan jul slängt av någon anledning. Att jag ska inte öppna idag. Jag ska stänga idag.

Så där är jag. Två timmar tidig. Visserligen pigg och utsövd. Men att se fel sådär förstör verkligen hela dagen. Och det var inte det jag behövde inför den här dagen. En dag där i stort sätt alla barn är tillbaka. Samtidigt som halva personalen har fått ledigt. Känns sådär.

Nu sitter jag på rast. Halva rasten gick åt till att skriva lite papper om ett projekt jag gjort vid mitt matbord. Om att höja självkänslan på barnen. Alla har efter maten fått säga en sak de tycker de är duktiga på. Eller som de lärt sig. Jag skriver ner det och ska nu sätta in det i deras pärmar.

Det är fyra timmar kvar på den här dagen. Fyra timmar som antagligen kommer att gå förbannat långsamt. Snart kommer jag ut på avdelningen igen. Och strax därefter blir jag ensam personal där. Jag med 14 barn. Även det känns sådär lagom bra. Men det är bara att bita ihop.

För när jag kommer hem. När jag stängt igen ställer jag av misstag öppnade i morse. Så ska jag iväg och köra intervaller. 4x1000m med 1min vila. För första gången sedan hälseneoperationen. Kan bli spännande. Kan bli plågsamt.

En springare

Igår fick jag en kommentar i min träningsblogg. Det var från en kille som började träna löpning för ett år sedan. Han har en vilja som imponerar. Han har motivation och vinnarskallen som behövs. Jag brukar följa hans blogg och hans träningspass. Och han läser det jag skriver.

I somras tappade han lite motivation. Loppen gick inte hans väg. Resultaten var inte lika bra som han önskat. Och viljan blev kanske inte lika stor längre.

I kommentaren igår skrev han att jag var stor del i att han inte lagt av i somras. Och att han bestämde sig för att satsa på medeldistans den kommande tiden. Medeldistans. Som jag sprang.

Jag vet inte vad jag haft för del i det hela. Jag vet inte vad jag skrivit för kommentar hos honom. Men det kändes väldigt bra att höra. En slags värme spred sig i kroppen. Jag har påverkat någon. Jag har kanske motiverat någon att kämpa vidare.

Jag hoppas verkligen det går bra för honom. Igår läste jag om ett pass med 300:ingar. Tiderna imponerade. Riktigt mycket. Kan han hålla i det där och inte bli skadad kan det gå riktigt bra. Om man inte kan tro på sig själv. Och inte kan springa som man önskar. Kan man likaväl tro på någon annan.

Jag fattar ingenting

Nu har jag suttit hela förmiddagen framför datorn. Fingrarna har fått dansa över tangenterna. Jag har avverkat månadsbladet för januari. Jag har skrivit om inskolningar och överskolningar. Om planer och om rutiner. Allt sådant som jag vet ska ske med inte ännu hänt.

Jag har skrivit första veckans veckobrev. Ett veckobrev som ska handla om vad vi haft för oss under veckan. Och det här gäller alltså vad vi haft för oss under nästa vecka. På något sätt ska det inte riktigt gå ihop. Men jag har skrivit det. För jag vet ungefär vad som ska hända.

Det är skönt att det är gjort. Men vilken start på det nya året. Efter ett antal dagar i norrlands lugn. Även om norrland kan skapa en hel del stressmoment det också. Så behövde jag bara komma hem och vara här en del. Sedan startade kroppen ordentligt. Med bröstsmärtor och kallsvettningar. Med stickande i hjärttrakten och snabb andning.

Förhoppningsvis är det bara inför arbetsstarten. När det väl har kommit igång kanske det blir bättre. Kanske blir kroppen van och reagerar inte lika häftigt på stressen då. Ska nästan bli skönt att komma igång på arbetet och se hur jag tacklar det. Om det inte blir bättre, kanske det stämmer det Flickan från landet i norr säger. Att det börjar bli tid att söka sig något nytt ställe. Att hitta ett ställe där inte alla kastar arbetsuppgifter på mig hela tiden. Där ingen vet att jag gör sakerna på en gång. Och där det finns en chef som ser hur sina anställda egentligen mår. Undrar om det finns ett sådant ställe?

Om 24 timmar har vi ätit klart lunchen med barnen. Jag har läst boken vid matbordet. Det sista kapitlet i Kalle och chokladfabriken. Och det är dags att gå på rast. Kanske ska jag verkligen gå på rast i morgon. Och inte sätta mig och skriva eller arbeta.
Jag kanske ska leta efter det där stället. Där förväntningarna inte finns. Där kraven är på en rimlig nivå. Och där chefen är personkännare. Eller så letar jag efter en kurs om stresshantering. Det borde vara lättare att finna. Alternativ tre, som jag tror är det rimligaste. Är att bita ihop. Det är nog så det blir.

Då var kroppen igång igen

I morse fick jag ett mail. Det var från chefen. Hon hade vidarebefodrat en inbjudan till ansvariga för 5-årsverksamheten i komunens förskolor. En inbjudan till att höra information kring tvåspråkiga barn och möjligheterna till att börja i en sådan skola.

Det är inte mycket att göra. Mer än att lyssna. Men det satte igång någonting. Huvudet började arbeta. Magen började dra ihop sig. Och hjärtat slog lite snabbare än vanligt. Om två dagar är det dags att börja arbeta igen. Och plötsligt kändes det som en mardröm. Att det är miljarder saker att göra.

Det ska skrivas veckobrev och månadsblad. Det ska skrivas ut bilder och fixas med portfolios och pärmar. Det ska skrivas rim till barnens diplom. Och så ska det vara möten och träffar och så det värsta av allt. De där förbannat jävliga utvecklingssamtalen.

För varje minut stiger paniken. Jag försöker intala mig själv att det finns tid. Att det är som det ska. Inget att börja stressa upp sig för. Men min kropp säger annat. Den lyssnar inte. Den hinner inte. Den är redan ingång med att planera, strukturera och arbeta igång sig inför måndag.

Eller inför söndag. För planen är att jag redan imorgon ska sätta mig och börja arbeta lite. Börja skriva på månadsbladet. Kanske lite veckorbrev. Och om jag inte hinner få till det i huvudet så åker jag till arbetet för att arbeta lite med pärmarna. Men idag är det lördag. Jag är nu hos Janne och det ska tränas. Ut i minusgraderna och rensa huvudet. Och för att strukturera lite till.

Månadsbrev i morgon. Veckobrev likaså. Och så stanna kvar lite efter arbetet på måndag och fixa med pärmarna. Så. Inga problem. Inga problem alls. Säger huvudet i alla fall.

2009 - bara ta för sig

Så var det 2009. Så fort det slår om till ett nytt år så blir man fylld med energi. Det byggs upp så mycket vilja och motivation. Det ska tränas mer och hårdare än någonsin. Man ska vara trevlig, glad och social. Spara pengar hit. Och spara pengar dit. Man ska vara en så förbannat bra pojkvän och vara kung på jobbet.

Men så går det några dagar och allt det där man tänkt låter inte riktigt lika realistiskt längre. Tyvärr. Inte i den graden man byggt upp där kring nyår i alla fall.

Förra året hade jag ett nyårslöfte Jag skulle bli modigare. Jag skulle försöka arbeta med min sociala fobi och vågra prata mer med främmande människor. Och nu. När 2008 har passerat vill jag ändå tro att jag lyckats. Jag har pratat mer. Jag har vågat öppna munnen i lägen jag inte vågat förr. Men det är en lång bit kvar. Och jag antar att 2009 kommer att handla om det också. Fortsätta på samma väg.

Annars är jag inte så mycket för nyårslöften. Det sägs så mycket skit. Det lovas så mycket. Och det byggs så mycket luftslott. Första veckorna ser man en hel massa människor som är ute och tränar i spåren. Sen plötsligt. Är alla borta. Allas nyårslöften stupade efter bara några veckor.

För 3,5 år sedan slutade jag snusa. Det var inget nyårslöfte. Jag bara bestämde mig. Det känndes lättare så. Inga stora krav och inget skålande och lovande. Men det skulle vara förbannat gott med en snus nu.

2009 alltså. Nya möjligheter. Det är bara ta tag i dem på en gång. Hemma igen efter ett antal dagar i norr. Efter boende i en resväska. Jag trivs där uppe. Absolut. Men det blir jobbigt att inte ha sitt. Att behöva vara social hela tiden. Ingen egen tid. Inga egna saker. Nu har jag mitt. Mina saker. Min tid.

2009. Det ligger framför mina fötter. Det är bara ta för sig. Fylld av alla den där energin som om några dagar plötsligt är lika borta som den var i sutet på november och allt var grått och tungt. Ha! Precis så kommer det vara.

Lite oroligheter inför doppare dan

I morgon är det julafton. Ingen konstigt med det. I det stora hela ska det bli väldigt skönt. Att känna att allt är klart. Bakning, paketköp och inslagning. Det förbannade julkortsskrivandet. Och packandet för att åka norröver på juldagen. För det är först på julafton. Efter det traditionsenliga träningspasset. Jag kan känna mig lugn och avslappnad på riktigt.

Men trots det kommande lugnet är det några saker som gör mig lite orolig. Förra året var det någon som kommenterade något kring mateintag. Och så pang! Satt jag på toaletten med fingrarna i halsen. Säkert inget illa menat. Men det behövs så lite ibland.

En annan sak är det här med ångesten. Senaste tiden har det gått överraskande bra att vara i det där huset från barndomen och med familjen. Och förhoppningsvis blir det inga problem i morgon heller. Är nog mest rädd att förstöra för övriga som är närvarande. Blev väldigt positivt överraskad när min mor direkt sa att hon skulle göra i ordning rummet på nedervåningen åt mig så jag kunde sova där. Och slippa sova i mitt gamla rum. Känns bra att hon förstår.

Jag får försöka se positivt på dagen i morgon. Min bror är där i år. Med sin Dalaflicka. Och dagen efter är det åtta timmar ensam i bilen. Det är skönt. Dessutom kommer jag behöva fira i morgon. Fira storslaget. I morgon är jag rik. På riktigt. Uppestittarkväll enligt traditionen med Don E och Mr. T. Någon säger att man inte blir lyckligare av pengar. Jag skrattar dem i ansiktet. Ha! Visst fan blir man det. Miljonerna blir mina i kväll. Jag skojar inte. De ska bli mina. Det är min tur nu.

Fortfarande jobbigt

Efter tre års tid borde det inte vara så jobbigt längre. Att behöva skiljas några dagar. Att vinka adjö på den där hemska parkeringen på Arlanda. Men det är det. Det är det verkligen. Förra året var handlade det om att vara ifrån varandra tio dagar över julen. I år har vi fått ner det ordentligt. Bara tre dagar. Men det är tre dagar för mycket.

Jag vill inte vara i från Flickan från landet i norr alls. Inte ens lite. Och så kommer alla de där minnena när bilen stannar på Arlandas parkering. Minnen från tre år tillbaka. När vi precis träffats. När vi var tvugna att vinka adjö hela tiden. Och vara ovetande om när vi skulle ses igen. Nu vet vi att vi ses snart. På torsdag eftermiddag. Då har jag förhoppningsvis tagit mig hela vägen upp till lorr.

Men just nu sitter jag här. Klockan har precis slagit 08.00. Det är mörkt ute. Och det är ensamt här inne. Jag räknar inte dagarna till julfton. Jag räknar dagarna till juldagen då jag ska åka.

Skogens möjligheter

För nästan två år sedan var ett reporterteam med oss ut i skogen för att göra en artikel om skogens möjligheter för barnen. Artikeln skrevs. Bilder togs. Men det publicerades aldrig i tidningen "Förskolan".

För någon vecka sedan fick chefen ett mail. Det var från tidningen "Förskolan". De berättade att artikeln som skrevs för två år sedan skulle vara med i decembernumret. Och så var det. För bara två dagar senare låg den där personalrummet. Med en kass artikel men med fina bilder. Innehållet i artikeln var ändrat och de hade tagit bort det som var intressant. Så kan det gå.

Så ta och läs. Eller i alla fall titta på bilderna i "Förskolan" och artikeln om skogens möjligheter. Där är jag. Nerbrottad och snöklädd. Som vanligt. Det var en bra vinter. Det var en bra barngrupp. Det var kallt och det var vitt. Så blir det nog inte i år. Inte här nere i alla fall.

Om några dagar sätter jag mig i bilen och åker norröver. Då hoppas jag att blir vitt. Och kallt. Det är jag beredd på. Men först ska jag försöka överleva dagen. Eftersom jag nu är helt ledig så har förkylningen slagit till ordentligt. Så klart. Att sedan springa hem 13km efter arbetet igår inte gjorde saken bättre. Det är en annan historia. Och dessutom är jag kille. Och vi blir visst sådär förbannat ynkliga när vi är förkylda.

Att prata om något bortglömt

När jag skrivit klart,lämnat in och fått min C-uppsatts på Lärarhögskolan godkänd trodde och hoppades jag att aldrig mer behöva se sen. Så har inte fallet varit. Förra hösten fick jag sitta på något internationellt seminarium och prata om min praktik. Jag förstod inte mycket. Och det gjorde säkert inte de som lyssnade på mig heller.

Efter det var det tyst. Skönt. Fram till för någon vecka sedan. Då fick jag ett samtal till arbetet. Och det händer inte ofta att någon söker mig. I andra änden var det en kvinna från förskolan där jag haft min praktik under utbildningen.

Kvinnan berättar att de ska ha ett seminarium med lite folk från komunen. Men några förskollärare. Och med nuvarande studenter. Och så kom frågan. Om jag kunde tänka mig att berätta lite inför alla dessa människor om mitt arbete. Om det där jag inte läst på över fyra år. Om det där som varit gömt så länge. Och berätta lite om hur det var att skriva och praktisera. Inget längre tal. Bara 15-20min. Kalla kårar längs ryggraden. Panik i ögonen.

När paniken lagt sig. Vilket kändes som minst fyra minuter. Så svarade jag att jag skulle tänka på det. Jag skulle maila henne några dagar senare. Fast jag visste. Att samtidigt som jag sa att jag skulle återkomma. Så skulle svaret bli nej. Helvete heller!

Och så blev det. Jag är inget fan av att prata inför folk jag inte känner. Jag tycker inte om uppmärksamheten. Jag är för osäker. Men någonstans där inne så blev jag ändå smickrad. Att de frågade mig. Att de tyckte arbete var bra. Mitt och Damen L's. Och ville att jag skulle komma.

Vita skåpbilar

Jag sitter inne på chefens kontor nu. Fast egentligen är det inte hennes kontor nu. Det är mitt. På riktigt. Det är jag som är föreståndare. I tre dagar. Det är jag som har fått ansvaret när chefen och ställföreträdande har gått på ledighet. Det är stort. Även om det är en väldigt liten sak.

Tänkte att jag inte skulle behöva göra så mycket. Men blev direkt på morgonen inblandad i dramat här. En vit skåpbil som stryker runt. Har varit i grannkomunen och har varit här. Försöker locka till sig barn med hjälp av hundvalpar. Vidrigt. En skåpbil var här utanför igår. Om det var den vet vi inte. Kan ha varit. Eller kanske inte.

Senaste månaden har kroppen börjat säga emot. Den vill inte arbeta längre. Den vill inte vakna och åka iväg till arbetet. Inget direkt fel på arbetsplatsen. Bara trött på att behöva gå upp och göra det. Vissa dagar har den varit helt avstängd. Bara ett skal som vandrar omkring här.

Kollegor och barn har varit sjuka. Det har inte jag. Jag blev så trött på att arbeta så jag önskade att jag skulle bli sjuk. Jag blev så trött på att arbeta så att jag försökte bli sjuk. Vara nära sjuka barn var ett försök. Det gick inte. När det var snökaos här nere i stortstan och jag varit ute och tränat. Då stod jag ute vid bilen och bytte tröja. Ta på sig varma. Torra kläder. Innan jag drog på mig den nya så stod jag en minut extra bara för att bli lite kall. Men det gick inte heller.

Nu är det tre dagar kvar innan ledighet. Om två timmar är det bara två dagar kvar. I måndags hade vi luciatåg för föräldrarna. Den sista saken man behövde anstränga sig inför. Nu kan man slappna av. Tisdag morgon. Då vaknar jag upp och känner sjukdomen vara på ingående. Hals och näsa.

Nu är det onödigt att bli sjuk. Nu behövs det inte längre. Nu kan jag vara frisk. Men så fort jag börjar slappna av så kommer skiten direkt. Så är det. Och tydligen går det inte att rubba på de bestämda sakerna.

Får inte slappna av idag heller. Hålla utkik efter barn och skåpbilar. Men kanske är det en bra sak. Kanske är det det som gör att jag klarar att hålla förkylningen borta. Ett stund till i alla fall.

Gör det själv - ungjävel

Vi har en miljöprofil på vår förskola. Försöker ge barnen insyn i miljön och kretslopp. Hur vi kan påverka den och använda oss av den. Ett roligt arbete. Och ett nyttigt arbete. Ibland undrar man om någonting verkligen fastnar hos barnen. Men så kommer det tillfällen där man nästan blir chockad av hur mycket de kan.

Nyligen kom en mamma och berättade. Hennes dotter har gått hos oss. Hon slutade för två år sedan. Vilket gör henne till en åttaåring. Dottern och mamman hade varit ute och gått i området. Framför dem gick tre ungdomar från skolan som ligger ovanför oss. Ett högstadium. Där är alla fruktansvärt häftiga och tuffa. Där alla kan och vet bäst. Precis som på alla högstadium.

En av killarna äter godis och kastar pappret på marken. Den åttaåriga flickan. Hon som är tuff på riktigt. Säger högt. Utan att tveka. "Man kastar inte skräp på marken. Plocka upp det och lägg det i papperskorgen!"

Riktigt tufft av en åttaåring. Tycker jag. Och miljömedvetet. Alltså måste någonting ha fastnat. Tyvärr var killarna framför inte riktigt på samma nivå. Inte ens nära. För till svar får flickan: "Gör det själv, ungjävel."

Skrämmande. Helt enkelt. Men roligt att se att flickan ändå försöker hjälpa världen. Att hon gör sin del för en finare planet. Om man vill se det i ett stort perspektiv.

Bitarna har börjat falla på plats

Nu har det snart gått tre månader sedan jag skrev några ord senast. Inte överhuvudtaget. Men här. Ord har jag skrivit i massor. De allra flesta i fom av listor och på arbetet. Ibland känns det som att jag lever mitt liv efter listor. Eller kanske att listorna gör att jag kan leva mitt liv.

Hur som helst. Tre månader. Saker har börjat falla på plats. Skärsår på armarna har läkt. Stickandet i bröstet och den häftiga andningen har inte visat sig på ett tag. Hälsenan läker bra just nu och rehaben går över förväntan. Fyra löppass i veckan kring 10-12 km.

Bilen gick sönder efter en månad. Garantin räddade oss. Nu sparar den bara tid. Ekonomin har börjat vända och siffrorna är inte lika röda längre. Och förhållandet till familjen är under kontroll. Det mesta har börjat falla på plats. Givetvis inte allt. Men kom igen. Hur kul skulle det vara om allt i ens liv var underbart?

Det är nio dagar kvar till julafton. Jag har bakat. Helvete vad jag har bakat. Jag har skrivt de där förbannade jävla julkorten. Och julklappar är inhandlade. Man kan nästan tycka att jag ligger före tidsschemat. Nu finns det inget schema. Men om det hade funnits ett hade jag legat bra till. Ändå känns det lätt panikartat. Att det är miljoner saker att göra varje dag.

Det är fyra dagar kvar att arbeta. Fyra mornar till att sätta sig upp i sängen. Sucka. Och inse att det är långt kvar till pensionen. 37 år. Det sa Per. En nygammalvän. Eller något sådant.
Efter de fyra mornarna blir det lite ledigt. Och då ska jag nästan sätta mig upp i sängen. Sträcka upp armarna och fingrarna i luften. Och säga "Wohoo!". Men bara nästan.

Men innan pensionen. Och innan julafton. Blir det nog några fler ord här. Hoppas ingen har någonting emot det. Jag ska försöka. Ge det en chans. Så får vi se vad det leder till. God kväll. Och hej igen.

Bis später

Jag började skriva ett svar till alla i kommentarerna. Men så kom jag på. Kanske ser man det lättare om det kommer upp här. Så jag gjorde det i stället. Och bröt därmed direkt det där med att de sista orden var skrivna.

Jag visste inte att det fanns så många som läste mina rader. Som verkar tycka de är okej. Så det är nästan så att det blev lite suddigt i ögonen. Lite svårare att se. Och så blev det sådär förbannat svårt att känna att jag gjort rätt beslut.
Det som tog emot mest av allt. Det var det här med Glenn och City of cilent wishes. Jag vet inte hur många som hängt med i det hela. Men kort sagt. Flickan från landet i norr och jag träffades genom våra bloggar. Det var länge sedan nu. Mer än 2,5år. Men känns på något sätt minst lika nytt och härligt ändå.

Flickan från landet i norr skrev också att jag aldrig tar förhastade beslut. Nu kanske det inte stämmer jämt. Men lite ändå. Jag tar sällan förhastade beslut. Jag funderar. Vrider och vänder. Och så bestämmer jag mig.

Jag har vridit nu. Och jag har vänt. Och jag hade också bestämt mig. Men så kom ni. Allihopa. Och vred och vände lite till. Åt mig. Och så har jag suttit i två dagar nu och funderat igen. Det skapar en del ångest att behöva skriva. Att inte få ut det där som jag egentligen vill skriva om. Men samtidigt är det roligt. Jag får ur mig saker som jag ibland har svårt att prata om.

Så nu står jag där på noll igen. På ruta ett. Utan någon som helst aning om vad jag ska ta mig till. Men med en massa kommentarer som jag försöker ta in. Jag kanske ska börja med att ta en liten paus. Och säga så här: Jag återkommer. I november. Så kan vi ändra ordet "Adjö" till ett "bis später". Eller "vi hörs". Hur man än vill ha det. Hej. Så länge.

De sista raderna

Senast funderade jag lite kring det här med prestationsbaserad självkänsla. Jag fortsatte göra det. Och kom fram till att det är precis vad den här bloggen är för mig. Jag vet vad jag vill skriva om. Jag vet hur jag vill göra det. Men det går inte riktigt som jag tänkt mig.

Och så läser jag andra. Jag ser hur en efter en lyckas publicera böcker som jag vill. Allt verkar sådär förbannat jävla enkelt. Men jag kan inte. I stället sitter jag här och knappar på tangentbordet och får fram några bokstäver som bildar några innehållslösa meningar. Och allt jag kan tänka är "Varför kan inte jag skriva sådär bra som han eller hon." För hur mycket jag än funderar och vill så går det inte.

I stället skapar jag någon slags ångest att komma på något. Att skiva de här inläggen utan innehåll. Jag känner mig sämre och sämre när jag inte får till raderna som jag vill. Så till slut kom jag till insikt.

Och jag kan bara uttrycka det såhär: Tack! Jag skulle vilja tacka alla personligen som läst och kommenterat. Som visat att mina innehållslösa rader inte är helt osynliga. Jag skulle vilja skaka era händer och bocka framför er. Men jag får nöja med att säga det såhär. Tack igen.

Nu får Glenns webblogg sina sista skrivna rader. Jag kanske dyker upp någon annanstans. Senare i livet. När jag fått ordning på mina tankar. Undertiden lämnar jag plats till yngre förmågor. Till bättre förmågor. Som har saker att säga. Och som kan skriva på ett bra sätt. Jag vill inget heller än att skriva om hur det är att vara manlig förskollärare. Men jag får inte ihop tankarna och idéerna på rätt sätt. Mina träningspass kommer att fortsätta. De kommer att bildas rader kring dem. Men med det här får det vara slut nu.

Tack för tiden som varit och jag önskar er alla en lycklig framtid. Tack för mig.

Adjö.

Prestationsbaserad självkänsla

Jag satt och läste lite bland mina vanliga träningsbloggsfavoriter. Kom fram till en löpare från Studenternas. Jag brukar följa den och har följt hans väg mot Sverigetoppen det här året. Men så kom jag till några rader i slutet på ett av hans inlägg.

"För någon vecka sedan var jag på ett företagsmöte där man diskuterade stress och krav på arbetsplatsen. Doktorn varnade för en så kallad prestationsbaserad självkänsla."

Och direkt kände jag hur pilen träffade. Hur sant det är. Hur det stämmer in på mig. På alla sätt och vis. När det gäller alla moment i vardagen.

Hur jag ska vara som pojkvän. Som arbetskamrat. Vän. Som Pedagog. Eller som löpare eller son. Jag har mina teorier om hur jag ska vara och mår som bäst om jag uppfyller dem. Men det käns som att det borde vara ett väldigt vanligt problem för människor. Och i en del fall kan jag ändå tycka att det är okej. Att man med rätt ska få bättre självkänsla efter någon lyckad uppgift eller snällt agerande.

Men det kanske inte är meningen att all självkänsla ska vara grundad på prestationer. Att jag som människa är kass om jag inte springer mina 10 mil i veckan. Eller att jag blir en sämre människa om jag inte är överpedagogisk i alla lägen. Eller inte uppvaktar Flickan från landet i norr regelbundet. Och hälsar på mina föräldrar då och då. Men det är på det sättet jag uppfattar mig. Det är de kraven jag har på mig själv.

Undrar vad den där doktorn som varnade för prestationsbaserad självkänsla hade för tips för att ändra det beteendet. Hur man kan klara sig i från det eller komma ur det. Skulle vara intressant att veta. Undertiden får jag gå ut och träna nu. Så jag mår lite bättre över mig själv.

Tar med jobbet hem

Idag har det känts bättre i hjärttrakten. Men dagen har inte varit bra för det. Vi har börjat se lite problem med en pojke som mentalt känns väldigt liten. Och en flicka som numera börjar få smaka på konsekvenserna från sina taskiga attityd mot sina kompisar.

Och så sitter jag mitt i och känner att det är jag som ska komma på lösningen för att jag är utbildad. Kanske är det så. Men än så länge finns bara små tankar kring det hela. Och tankarna följer med mig hem.

Väl hemma drar jag på mig träningskläderna. Ut på ett kortare löppass. Men innan jag hinner dra på mig skorna blir allt svart. Och så vaknar jag upp på soffan. Lite sådär lagom utmattad. Men till slut kommer jag ut i den härliga kvällssuften. Ut på stigarna som leder mig genom skogen. Och så hem igen.

Tankarna finns där bak i huvudet. Men de får vara kvar där. I alla fall en stund. Nu ska jag i väg och se Flickan från landet i norr spela handbollsmatch. Premiär för mig. Uppladdning inför serien för henne.

Många bäckar små

Hjärtat rusar lite fort för tillfället. Det hugger och det sticker lite. Förr har det kommit ibland när jag sätter mig ner på rast. Och så försvinner det när jag kör igång igen. Men inte idag. Nu har det hängt kvar hela eftermiddagen också.

Chefen frågade en kollega hur det var med mig. Kollegan svarade att även jag känner mig nog lite pressad av allting. Att det börjar visa sig. Att det sliter.

Jag brukar ta på mig enormt mycket saker. Kanske mycket småsaker som jag gör direkt. För sån är jag. Jag vill ha saker gjorda på en gång. Annars lägger det sig bara som en klump någonstans. I magen eller i huvudet. Nu har det lagt sig kring hjärtat. Men någon har sagt att många bäckar små. Och kanske stämmer det.

Kollegan kom ut till mig på gården senare. Frågade hur det var. Givetvis sa jag att allt var bra. det var lugnt. Men hon förstod bättre. Hon tyckte jag skulle få lite ledigt. Bara vila. Men hon förstod också att det inte skulle gå. Jag skulle inte vila från arbetet även om jag var extra ledig. Och jag antar att hon rätt.

Nu sitter jag här. Den egentliga arbetsdagen är över. Det har varit en stressig dag. Utöver de vanliga. Vi har haft skördefest som jag har varit ansvarig för. Jag har farit åt olika håll. I samma höga tempo.
Alla fick sluta senast kl 16.00 idag. Timmen efter ska vi ha tre timmare ABC-utbildning. Chefen ville att vi skulle få lite ledigt innan. Rensa huvudet. Gå en promenad. Hinna hem. Kanke åka en sväng i den nya bilen.

Nu sitter jag alltså här. En kvart kvar innan utbildningen. Jag har passat på att skriva veckobrev. Fixa med avdelningens bilder och skrivit på hemsidan. Allting så jobbrelaterat det kan bli. Heja mig. Eller så borde jag slå mig själv. Hårt. För jag vet att det är så fel. Men jag kan inte på något annat sätt. Och då kan jag bara skylla mig själv att hjärtat rusar iväg. Att det sticker och hugger. Framför allt när jag förstår att många bäckar små...

En ny kompis

Ett förhållande har i helgen tagit slut. Ett hat-kärleksförhållande. Mitt samarbete med SL har fått ett slut. Det känns skönt, men ändå så finns det någonting där inne som ändå kommer att sakna det. Sakna den lugna stunden på morgonen. Att hinna med att läsa så mycket som jag gjort. Och alla människor.

I stället kommer jag i fortsättningen ta mig snabbare framåt. I en silvermetallic peugeot 206. Från 2005. En lagom stor bil för Flickan från landet i norr och mig. Än så länge. En fin bil att börja med.

Det är min första bil. Och direkt när jag åkte därifrån kom paniken. Undrar om jag gjorde rätt. Kommer jag ha råd? Och efter det, och innan också. Så har jag räknat och räknat. På skatter. På föräkringar. På bensin och service. Och så klart på avbetalningen. Det ska gå. Det kommer nog att gå fint. Men jag är så nervös över att inte få ihop det.

Så det blev en annorlunda shoppinghelg. Inte varje gång man kommer hem med en bil. Och det är väl tur det. Nu är familjen utökad. Nu har vi en ny kompis.

Efter nervositeten kom tomhet

I lördags var det äntligen dags. Som jag längtat att den dan skulle komma, och snabbt rinna förbi. Så jag skulle kunna andas igen.

Bilen styrde mot Sätra Brunn tidigt på morgonen. Jag tränade med brudgummen och medan han gick på massagebehandling körde jag ett pass till. Först cykling. Sedan simning. Och så bastu på det. Ut kom vi från anläggningen. Lite sådär lagom slutkörda och matta. Och med stigande nervositet.

Det fixades med kläder och det fixades med hår i bröllopssviten. Och så steg vi till slut in i kyrkan. Böllopsparet först och jag med tärnan bakom. Följt av prästen. Vigseln gick bra. Jag fick fram ringen när jag skulle och så var de plötsligt man och hustru.

Men så fort vigseln var över började en ny nervositet byggas upp. Det började närma sig taldags. Välkomstskål och förrätt. Sedan skulle det vara min tur. Jag tror aldrig jag varit så nervös som jag var nu. Nervös över innehållet. Nervös över att stå inför en massa okända människor. Och kända. Och nervös över reaktionerna. Jag ville beröra.

Två tal hölls. Och sedan var det dags. Toastmaster klingade och jag ställde mig upp. Tog med mig mitt vinglas och mitt fuskpapper. Och tog några steg ut från borden för att alla skulle se och höra. Och så började jag prata. Började beröra. Orden flöt på och lappen blev kvar i handen. Till slut var orden slut och skålen hade bringats. Och så såg jag närmare. Tårar rann och näsdukar plockades fram. Att min bror var en av dem kändes fantastiskt.

Jag hade berört. Och allt hade gått så mycket bättre än jag vågat tro. Kvällen fortsatte i utmärkt skick. Det pratades. Det dansades. Och allt kändes bra. Och viktigaste av allt. Min bror och hans dalaflicka verkade lyckliga. De verkade nöjda. Med all rätt.

På vägen hem kom någonting annat i stället. All nervositet var borta. Men i stället kom en tomhet. Allt var över nu. Allt var förbi. Och om jag kändes så. Kan jag knappt föreställa mig hur bröllopsparet känner det. Men jag är tacksam att jag fick närvara. Och jag är tacksam att jag fick vara bestman. Det var en ära.

Innan mörkret faller

"Innan mörkret faller..." Så låter de första orden jag i morgon ska ställa mig upp inför en hel massa släkt och vänner och rikta mot min bror och hans Dala flicka. Jag är inte ett dugg lycklig över att behöva göra det. Och jag är inte ens säker på att jag verkligen måste. Men jag är hans enda bror. Och jag är hans bestman. Så någonstans känner jag att jag måste.

Talet har jag övat på. Till förbannelse. Jag kan det utantill. Men någonstans finns det en ordentlig trygghet i att ha orden liggandes på papper framför mig. Vare sig jag använder dem eller inte.

Senaste tiden har skrivbordet varit sådär fullt igen. Huvudet precis ovanför ytan. Möten hit. Och möten dit. Precis som det brukar bli såhär i början av en termin. Inskolningen av pojken gick smärtfritt. Över förväntan från allas håll. Han är som en av alla de som gått där hur länge som helst. Jag tror jag lyckades med uppdraget.

Nästa vecka kommer toppen med ett föräldramöte. Jag är livrädd. Det finns föräldrar som tycker om att ifrågasätta. Det är bra på sitt sätt. Men inte på ett föräldramöte. Då ska alla helst bara sitta där och anteckna och hålla tyst.

Men innan föräldramötet har jag det där berget att klättra över. Bröllopet i morgon. Jag ska gå igenom talet ett par gånger till. Få lite instruktioner om vad jag ska ta mig till där framme i kyrkan. Och hur jag ska förvara ringen. Och så läser jag igenom talet några gånger till. Bara för att.

Kläderna är klara. Allt är packat. Talet är utspritt på lite olika ställen. Snart är det lördag. Och innan jag vet ordet av det så är det söndag. Och då är allt över. Då har mörkret fallit. Och solen visar åter sina strålar.

En tatuerad mamma

Den här veckan har jag en inskolning. Min första riktiga. Den jag hade tidigare varade bara i 20 minuter. Så det fanns inte så mycket att göra.

Idag var vi iväg till skogen. Den nya pojken och hans mamma följde med. Han började mjukna upp en aning där ute bland barren och stenarna. Och så stannade de kvar och åt lunch med oss. Han ska sitta vid mitt bord. Så båda han och hans mamma tog plats där.

Efter en stund frågade en flicka varför hans mamma hade en tatuering vid hjärtat. En förklaring av mamman följde. Där hon berättade att hon totalt hade fem tatueringar. Barnen ville givetvis se.

Hon tog av koftan och visade två andra som satt på axlarna. Och sonen berättade att hon hade en bak på ryggen. Vid svanken. Sedan blev det tyst. Och jag kunde se hur barnen funderade. Och räknade. Tills en flicka säger. "Men det var bara fyra".

Jag blundade och hoppades att den femte skulle förbli dold och att den antagligen satt på något mindre lämpligt ställe. Men jag hade visst fel. Inte med att den satt på ett mindre lämpligt ställe. Men att den skulle förbli dold.
Mamman ställer sig upp. Lyfter på tröjan och drar ner byxkanten en bit. Och visar en tatuering som börjar komma läskigt nära ljumsken.

En flicka säger "Man ser dina trosor". Och så blir det en nervöst skratt av mamman och sedan tyst igen. Det äts. Det dricks. Och det dukas av.

En hög svensexa

Igår var det söndag. En dag jag med olika känslor har väntat på. Det skulle bli kul, spännande, nervöst. Men samtidigt skönt att ha det hela avklarat.
Det var dags för min brors svensexa.

Under ett par veckor har jag fått ihop lite nära vänner och fixat ihop lite aktiviteter. Och trots att jag under förmiddagen började bli ytterst tveksam till mitt val av aktivitet så slutade det hela riktigt bra.

Först plockade vi upp honom på jobbet. Ledigt hade han fått utan att veta om det. Sedan bar det av till Karlberg där han fick plåga sig igenom militärhinderbanan. Slutkörd fortsatte vi ut till Nacka och äventyrsbanan.


Nu handlade det om höga höjder. 16-18 meter upp i luften. Nästan så man kunde nudda molnen med fingerspetsarna. Första banan var att klättra upp och gå på en tunn slak lina. Och bara hålla sig i rep som hängde ner med 2-3 meters mellanrum.








Hade nog en puls på 280 innan det var dags att gå ut på linan. Väl därute var det ingen större fara. Och att efter ett tag ramla ner var helt okej det också.




Nästa bana var nog min tuffaste utmaning. Förutom att klättra, som redan det är jobbigt med min höjdrädsla. 16 meter upp för ett träd och så ut på en liten plattform. Och därifrån bara kasta sig ut. Efter 12-13 meter bromsades man mjukt upp.






Och så kom vi till sista banan. Högsta klättrigen på 18 meter och så över en liten gångbro mellan två träd. Hängandes två och två på en lina.

I full fart. 50-60km/tim for vi fram mellan träden. Riktigt behaglig avslutning jämfört med de två tidigare banorna.


När det hela var över åkte vi tillbaka en liten bit till Hellasgården och såt lite lunch. Och så gick vi en runda fotbollsgolf.

Och som avslutning blev det middag på östermalm med brat spotting och sushi i mängder.

Tror bror min ändå uppskattade dagen. Trots de höga höjderna. Själv är jag glad att jag valde det jag gjorde. Det blev en utmaning för oss alla. Och jag vet att jag hade varit riktigt förbannad på mig själv om jag hade varit kvar nere på marken.

Nu är det avklarat. Nöjd med mig själv. Inte bara för att jag vågade klättra högt. Eller kasta mig ut i tomma intet. Utan kanske mest för att jag fixat och hållt på för att han skulle få en egen dag innan bröllopet. Så om inte han fick det han önskade. Så fick i alla fall jag det och lite till.

En svag människa

Under semestern konstaterade jag ständigt att jag är en väldigt svag människa. Två av alla de tusentals svagheter jag har fick jag för mig att försöka jobba lite på. Först och främst var det vikten. Jag höll på att se ut som Gilbert Grapes mamma. Nästan i alla fall.

Sedan jag börjar jobba igen har jag tränat nio av tio dagar. Totalt 10 pass. Och inte ätit onyttigt en enda gång. Magen känns betydligt bättre redan nu. Och resultatet kommer väl så småningom det också.

Det andra var min sociala fobi. Jag är rädd för människor. När jag gick på gymnasiet gick jag hellre ner till starthållplatsen för bussen än att gå på utanför skolan när folk redan satt på bussen.
Jag har alltid haft svårt att prata inför folk och prata med okända människor. Jag är svag. Helt enkelt. Och feg.

Den här veckan har jag ringt runt till en massa okända människor. Frågat och bokat. Helt på egen hand. Och idag. Då skulle jag köpa rosor till Flickan från landet i norr. Vita med röda kanter. Importerade från Equador. Fast det hör inte hit.
Jag började småprata med han som arbetade i blomsteraffären. Bara sådär. Annars tittar jag mest ner i marken och undviker ögonkontakt.

Kanske är jag på väg. Att rycka upp mig lite. Det har bara gått två veckor. Men ändå. Nästa vecka har vi första personalmötet. Det får bli som något slags ultimat test.Öppnar jag munnen under de två timmarna så har jag lyckats. Annars är jag lika svag som tidigare.

Innan mötet har jag en önskad inskolning att ta hand om. Återigen tvings jag till att prata. Innan mötet har jag ett test till att fixa. Nu på söndag. Jag är livrädd men det verkar så förbannat jävla fräckt så jag bara måste göra det. Den dagen kommer all svaghet vara som bortblåst. Vare sig jag pratar eller inte.

Ge pärlplattorna stryk

Ibland gäller det att hitta de små sakerna. Små helt betydelselösa saker som ändå är ganska roliga och viktiga.

Nästan alla barnen på avdelningen är som besatta av att göra pärlplattor. De läggs i olika former och i olika mönster. Och när de presis har börjat, kanske bara lagt två tre pärlor på den där stora taggiga plattan. Så ropar de efter mig. De ropar att jag ska stryka deras pärlplatta när de är klar. Och att det kommer att ta ett par timmar innan de är klara, det spelar ingen som helst roll.

Ibland stryker jag dem och ibland min kollega D. Vem som nu är i närheten av strykjärnet och bakplåtspappret. Men så idag. Då hörde jag två flickor sitta och prata när de satt vid ritbordet och pärlade för fullt.

"Matte är bäst på att stryka. Han är mycket bättre än D"

Och jag bara log för mig själv där bakom bokhyllan. Åt utmärkelsen. Och åt utmärkelsens lagom stora betydelse.

En önskan av en mamma

Idag kom chefen till mig. Hon berättade att en ny pojke skulle börja på min avdelning. I och med att flickan som jag gjorde hembesöket hos, inte skulle börja. Så behövs en plats fyllas.

Den här pojken bor granne med grinden hos oss. Han bor två meter i från våran gård. Så han kanske känner till stället rätt bra ändå. Det borde han göra. Men inskolas ska han i vilket fall som helst.

När chefen berättade om det så frågade jag om jag skulle ta inskolningen. Eller om Chicha H eller D skulle ta den. Då kom bomben. Håll i er nu. För det här är jag nästan nöjd över.

Chefen berättade att mamman indirekt hade önskat att jag skulle ta inskolningen. Varför vet jag inte. Kanske har de studerat oss pedagoger som glider runt på gården med barnen. Kanske har de sett vilka som står och prata med en kaffekopp i handen. Och vilka som aktivt är med barnen. Eller så är det för att jag är kille. Eller så hittar chefen bara på för att jag ska bli glad. Men det tror jag inte hon gör.

Nu ska han snart alltså skolas in hos oss. Av mig. Precis som önskat. Och det ska fan bli den bästa inskolningen någon fått. Fast... Jag ska bara lista ut hur man gör först. Hm.

Livet är inte rättvist...

Det var där Flickan från landet i norr och jag firade nyår senast. Det var då pojken sprang omkring och var glad.
Flickan från landet i norr och jag träffade dem för två veckor sedan. I norr. Det var där det sista mötet var. Pojken sprang ut med pappa och plockade blåbär. Sådär glad och lycklig som barn ska vara.

Jag känner dem inte alls lika väl som Flickan från landet i norr. Men det känns ändå. I magen. Och i hjärtat.

Det är verkligen inte rättvist.


http://dolly.wordpress.com/2008/08/13/det-finns-inga-ord/

Hembesöket som försvann

Igår kom den där söndagen jag väntat på. Söndagen som skulle vara så fylld med söndagsånget att det skulle räcka för hela huset. Och grannarna med. Men den kom aldrig. Jag tänkte och tänkte på arbetet. Men det kom ändå ingen söndagsångest.
Och jag antog att det var väl fint. Alla tiders. Jag antog att det skulle bli roligt att börja arbeta igen.

Och så kom den där måndagen. Måndagen där arbetet skulle återupptas. Och jag åkte dit och kände mig rätt nöjd med att jag hunnit klart med allting innan jag gick på semester. Alla lappar var utbytta. Alla lådor var flyttade. Allt var klart för den nya barngruppen.

Och allt det där stämde tills jag kommit innanför dörrarna. Där mötte jag chefen som började berätta hur läget såg ut. Den flickan jag varit på hembesök hos. Som jag varit så förbannat jävla nervös inför. Ska visst inte börja. I stället skulle en pojke börja. Alla lappar börjades i panik bytas ut. Och den nervositet jag bearbetat under semestern försvann och byttes ut mot en annan jag inte riktigt hade förberett mig på.

Glädjande var dock att mamman till varit på hembesök hos hade sagt snälla ord om mig. Jag hade en varm person. Välkomnande och tydlig. Och både det ena och det andra. Det kändes bra att höra. Då kanske hembesöket inte var helt i onödan ändå.

Nu är jag alltså igång. Riga, Umeå, Sundsvall och Tyskland är historia. Det var bra dagar. Det var fina dagar. Trots bristen på struktur. I Tyskland fick jag av mina släktingar frågan om jag pluggat mera tyska sen senast. De tyckte jag pratade så bra. Det har jag inte. Men det flöt på bra. Riktigt bra. Och Flickan från landet i norr var tapper som försökte sig på tyska ord och fraser.

Nu är det vecka 33. Och det är där allting börjar. Det är första dagen på det nya året. På förskoleåret. Där allt man gör ska bli till det bättre.

Winnerbæck gør en varm

Jag sitter nu i receptionen på ett hotell i Sundsvall. Kavajen jag har på mig ær bløt. Trøjan innan før ær bløt den också. Och trøjan innanfør den likaså. Och så fortsætter det. Ænda fram till benmærgen. Men det gør ingenting. Jag ær glad. Jag ær nøjd. Och jag har precis varit och sett Herr Winnerbæck rocka loss till en gæng helt fantastiska låtar.

Det droppar lite från håret som hænger tungt øver pannan. Ryggen ømmar lite efter att ha stått upp i en herrans massa timmar. Och jag ska upp om fem timmar før att byta sovplats från hotellets skøna mjuka varma sæng. Till baksætet av en Saab. Men det gør inget det heller. Jag ær nøjd. Jag ær lycklig. Jag har precis varit och sett herr Winnerbæck stå och njuta på scenen.

Efter att ha hørt hans ord. Hans meningar och hans texter så blir jag alldeles sådær full av ord och kænslor. Jag vet inte riktigt hur jag ska få ut dem. Och jag vet inte riktigt vad det egentligen ær som vill ut. Kanske ræcker det med att de får bubbla ut lite lagom osynligt i luften. Utan att någon ser dem eller kænner till dem.

Værmen børjar lite lagom komma tillbaka till kroppen. Och trøttheten faller på på samma gång. Instællningen på det hær tangentbordet verkar vara på något annat sætt æn ett vanligt. Før jag antar att Sundsvall inte ligger utanfør Svea rikes grænser. Men det ær helt okej i kvæll. Jag har precis sett Herr Winnerbæck stå på scenen och pratat om att han tycker att publiken var fantastisk. Att vi var speciella. Och någonstans vill jag tro att det sæger han nog bara hær i kvæll. Att det inte ær något som han sæger på de flesta stællena under turnen. Men kanske vet jag bættre æn så.

Vad gæller tangentbordet. Så låter jag det vara så. Klockan passerar alldeles strax tolv. Och det ær verkligen dags att krypa ner under tæcket. Før att le. Før att låta håret torka. Och før att kænna sig alldeles varm inombords.

Längtan gror

Tiden här uppe börjar nu rinna ut. Bara några timmar kvar innan vi hoppar på bussen ner till Sundsvall. Börjar se fram emot en helg på hotell. Och inte minst en konsert med Herr Winnerbäck. Och efter det. En lång bilresa ner till Peine, Deutschland.

Men längst där inne bland all längtan finns det även andra tankar. Det är en slags längtan det också. Givetvis handlar det om arbetet. När höstterminen börjar allt om på nytt. Det hela är bättre än nyår för mig. En chans att börja om. En chans att ändra och förbättra. Och det har länge nu pågått en hel del tankar kring ändringar hos mig. Inte bara arbetsmässiga utan allmänt. Allt som har med arbete, träning, negativitet, övervikt, sociala fobier och ekonomi att göra. Och säkerligen en hel del andra saker också.

Men nu gällde det arbetet. Och den nya chansen till att sköta det som jag egentligen vill. Inte som jag gjorde i våras. Allt för mycket tid lades på att dokumentera. På att irritera sig på min idiotiska meningslösa manliga kollega. Och på att tänka negativa tankar. Det får det vara slut på nu. Den osynliga manliga kollegan har ersatts med Chicha H. Helt fantastiskt. Schematäckningen är enorm. Arbetet kommer att kännas mycket lättare. Roligare. Mera positivt.

Och genom allt det där. Det nya som kommer. Kommer ändringen som jag velat göra med arbetet. Det är att gå tillbaka till ruta ett. Till det jag gjorde i början av karriären. Jag var mycket med barnen. Lekte och pratade. Satt med dem. Och det gav fruktansvärt bra kontakt med dem. Dit ska jag tillbaka. Och jag tror att den tiden kommer att finnas i höst.

Samtidigt som det finns en hel del nya utmaningar. Dem kan jag återkomma om lite senare. Förhoppningsvis innan jag börjar med dem. Innan de attakerar mig från ingenstans. Även om jag trots det ska kunna ta emot dem och plocka bort dem. Ett efter ett.

Men innan det. Innan arbetsdagar på barnens nivå. Innan de nya problemen jag ska tackla sönder. Och innan ett nytt samarbete. Ett positivt och lättsamt samarbete. Så ska längtan till allt det där få ligga och gro lite till. Och det ska rockas till Lasse. Och pratas tyska. Kanske även det på ett barns nivå.

För mycket att ta in

Nu har vi varit här upp i norr ett par dagar. Jag överlevde flygresan den här gången också. Knogarna var vita efter landningen. Boken var lite lagom ihop tryckt i min hand. Men ner kom vi visst som vi skulle.

Första dagen blev enorm. Det var varmt. Och det var skönt. Vi tog en eka och rodde lite på vattnet. Försökte fiska. Men det gick som det brukade. Att det enda vi hade var pimpelspön. Det spelade nog inte så stor roll.

På kvällen var vi och grillade vid en stuga vid vattnet. Det var stilla. Det var lugnt. Och en fantastisk utsikt. Skymmningen kom. Men ljuset höll sig uppe. Det badades badtunna. Varmt vatten i den lite kyliga kvällsluften. Sedan in i bastun.

Det grillades riktigt god mat. Och det dracks några pilsner. Sedan tog vi båten tillbaka. Vi for över ett spegelblankt hav. Månen speglades på ytan. Lätt dimma låg över vattnet. Det var så många intryck att ta in. Så det höll på att rinna över. Det blev nästan för mycket. Så jag blev lite tystlåten.

Andra dagen bestod av en visfestival de brukar ha ute på någon ö här uppe. Det åktes färja ut dit. Och så satt vi och fikade vi en strand. Innan det var dags att ta sig upp till scenområdet och en plats i gräset eller på en läktare. Där smååts det. Och njöts av kvällssolen och av de mysiga stämningen. Sedan kom artisterna.

Maja med sin skånska och roliga låtar. Rolle som var bitter på Brolle. Men som sjöng riktigt bra. Och så Malin som inte gjorde speciellt stort intryck. Och Gertrude och sin vän. Bra på mellansnacket. Mindre bra med sången. Och så till slut kom även dragplåstret. Mr Brolle himself. Han sjöng om sin lilla byuppväxt. Han sjöng låtar från Mr. Cash. Och givetvis livande han upp stämmningen med sina Elvislåtar. Riktig bra var det hela. Och det var med ett leende. Och återigen full med intryck. Vi lyckades trycka oss med den första färjan hem.

Det här kanske är vardags saker för de här uppe. Men för mig var det nytt. Jag är inte van vid sådana dagar. Att åka på vatten. Att bada badtunna. Och att sitta vid vattnet och äta grillat. Och bara känna hur lugnet ligger över hela stället. Eller att vara på visfestilav. Jag vet heller inte om jag skulle klara av det många dagar. Eller om rastlösheten skulle slå mig så hårt i ansiktet så jag skulle vara tvungen att ta mig till en stor stad. Det vet jag inte. Inte fören jag provat på det.

Nu har det alltså gått ett par dagar. Och det har varit fullt upp. På ett bra sätt. På ett sätt där nya intryck kommer flygandet på mig. Men det tar lite tid att samla dem alla. De är ändå så många. Ett par dagar är det kvar här uppe. Jag vet inte vilka intryck de ska ge mig. Ett 95-års kalas. Sedan tar bussen oss ett par mil ner till Sundsvall.

En dag i köket

Semestern rullar på. Och det finns inte allt för mycket att göra. Vi har inga busskort och vi har inte direkt råd att hitta på och göra någonting. Flickan från landet i norr är på arbetet då hon ska. Och de flesta av mina vänner har redan haft sin semester. Vi väntar båda två att få sätta oss i bilen och åka ut till Arlanda. Sätta oss på planet och åka upp till norr.

Men först är det måndag morgon. Och det finns inte så mycket till plan. Lite handlande och lite bakande kanske. En av Flickan från landet i norr's vänner ska komma förbi på middag. Så då måste det finnas efterrätt. Lite snabbt slänga ihop några glas med pannacotta.

Och till kaffet behövs det något att tugga på. Lite Rocky Road med marshmellows, jordnötter, pistagenötter och choklad.

Och för att överarbeta det hela så var jag tvungen att göra lite

kladdkakemuffins också. Av bara farten.

Men så fanns det lite annat roligt i skafferiet som man kunde leka lite med. Och lite småkakor fungerar alltid. Så det fick bli lite mera bakande. Lite hallongrottor. Och lite chokladkakor med små chokladbitar i. Och så lite apelsinkakor.

Så plötsligt stod det en hel korg full med olika sorter.

Och kylskåpet var fullt. Frysen rinner över. Och frågan återstår.

Vem fan ska äta upp alltihopa?

Tillbaka från en hemsk stad

Igår kom vi hem från en kortare utflykt till Lettland. Det finns inte så mycket att säga om själva båten och resan dit. Det fanns en hytt. En liten jävel. Och det fanns buffé. Buffé där 2 miljoner människor skulle ha mat samtidigt. Räkna ut själva hur det blir.

Men i alla fall. Till slut var vi i land i Lettland. Riga låg framför våra fötter. Och efter en korater promenad från hamnen var vi inne i stan. Det var ödelagda hus. Halvförfallet och sunkigt. Och som det sades, så kändes det som att det låg ett slags vemod över hela staden.

Människor saknade leenden. Det fanns inga skrattande barn. Inga glada röster eller positiva rörelsemönster. Det hela kändes tragiskt. Servicen hos personal, både i landet och på båten var katastrofal. De satt där med sina nedslagna blickar och önskade nog att någon bara skulle komma och ta dem där ifrån. Långt där ifrån. Och aldrig låta dem komma tillbaka.

Staden i sig kan ha varit fin. Det var lite mysiga gränder. En fin kyrka. Och lite gamla hus. Men stämningen på folket höll ett hårt grepp om oss och det var svårt att verkligen njuta av någon kultur.

Några timmar senare var vi tillbaka på båten och på väg hem mot Sverige igen. Tillbaka till ett land som ligger så nära, men är så pass annorlunda. Där leende finns. Skratt och glada miner. Där allt är så otroligt mycket bättre.

Det var en trevlig resa i sig. Inga jobbiga stunder. Ingen påtryckande tystnad. Flickan från landet i norr och jag får tacka så mycket. Tacka mor. Tacka far. Och tacka någon för att vi ändå bor här. Där allt ändå är riktigt riktig tbra.

Fyra delar blev fem

Semestern var från början upp delad i fyra olika delar. Först bara vara hemma och ta det lugnt. Andas ut. Andas in. För att sedan åka upp till norrland. Till tillflyktsorten där uppe. Den tredje delan bestod av ett hotelbesök i Sundsvall. Och med en härlig Winnerbäckkonstet.

Det fjärdedelen består av utlandet. Efter Sundsvall åker vi direkt ner till Tyskland. Och den lilla byhålan Peine. För att hälsa på lite släkt. Och för att fira en 75-års dag. Det blir en lång bilresa. Och en lång tid att vara borta från hemmet och de två små katterna. Men trevligt att komma ner dit igen.

Från början var det alltså tänkt så. Men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Och ibland ändras det till det bättre. Jag har bara varit hemma några dagar. Och vi ska som tänkt upp till norrland. Och ner till Sundsvall. Och så vidare ner till Tyskland.

Men i morgon. Då kom det in en ny sak. Då blir det en liten kort resa till Lettland. Med båten över till Riga. Bara sådär. Jag har en snäll och generös mor och far.
Så det blir lite havsvind. Lite frukost och middagsbufféer. Och ett land till som kan läggas till på besökslistan. Jag tror jag är uppe i 24 olika länder nu.

Så imorgon eftermiddag bär det av. Över havet. Till ett land jag i vanliga fall kanske inte skulle besöka. Men det är säkert fint när man väl är där. Om inte annat är det trevligt sällskap. Och bufféer. Och så får man komma iväg lite. Och vara lite impulsiv, även som kontrollmänniska. Fyra planerade delar blev fem. Och det är okej det också.

Två vänner

På gymnasiet hade jag en vän. Jag hade ett flertal. Men en av dem var en riktigt riktigt bra vän. Vi kunde prata om allt. Tänkte lika och resonerade på samma sätt. I allt utom politik. Vi pratade ofta och träffades en hel del. Skrattade och grät ihop.
Det var på gymnasiet. Och en liten tid efter det. Nu har vi inte pratat på över ett år. Kanske två.

På gymnasiet hade jag en annan vän. En vän som också var en riktigt bra vän. Vi umgicks mycket och pratade en hel del. Den här vännen träffar jag fortfarande ibland.

Varför jag slutade umgås och prata med den första vännen vet jag inte. Det bara blev så. Det rann ut i sanden. Så att säga. Men jag antar att det blir så ibland. Man har olika vänner i olika skeden i livet. En del kommer. En del går. Alla kan inte bestå livet ut. Så är det bara.

Ibland kan jag sakna att prata med den där vännen. Och ibland inte alls. Och det har absolut inget att göra med henne som person. Båda de här vännerna känner varandra. Vi umgicks alla tre. Han har fortfarande kontakt med henne. Vilket är jätteroligt.
Tyvärr så ger han mig dåligt samvete varje gång vi träffas. Frågar varför jag inte hör av mig till henne. Säger att det är mitt fel att vi inte umgås längre. Och verkar tycka det är dåligt av mig. Jag brukar ta åt mig och må dåligt av det. Trots att jag egentligen inte tycker det är mitt fel.

Men kanske är det dåligt av mig. Fast jag ser det annorlunda. Vi kanske är i helt olika skeden i livet. Det var en fantastisk vän, som stöttade mig genom en del svåra år. Och förhoppningsvis hjälpte jag henne också. Men sedan gick vi åt var sitt håll. Blir det inte så ibland? Måste man hålla kontakten med alla sina gamla vänner? Kan man inte bara få gå vidare åt olika håll? Utans att det är någons fel? Kanske stöter vi på varandra senare i livet och återupptar kontakten. Tills dess tycker jag att det kan få vila. Utan några som helst negativa känslor för den andre. Utan att behöva få dåligt samvete.

Husligt arbete

Första dagen på semestern. Hur kommer det sig att så fort man får semster. Blir lite ledig. Så ska det görs så förbannat mycket saker? Sista veckorna bunkras det upp en hel hög med uppgifter som man anser kan göras när man väl blir ledig. Nu är jag ledig. I fyra veckor. Och för första gången känns det som att det är precis vad jag behöver. Fyra veckors paus från det där stället. Byta batterier. Ladda upp dem på nytt.

Då man är ledig borde man ligga kvar länge i sängen. Bara ta det lugnt. Se på film i soffan eller gå ut i solen. Om man nu skulle få för sig att hitta någon där ute. Men jag gick upp tidigt i stället. Gick väg till skogen för att ta en lång promenad som träning. Allt för att kunna träna, då jag inte får springa ännu. Med mig hade jag en bunke. Och i skogen väntade myggen. Och lite blåbärsris.

Tänkte att jag skulle försöka på mig något annat än bara att baka. Jag gick in för att göra blåbärsmarmelad. Och det blev perfekt. I alla fall enligt mig. Smakade som den skulle. Fyra burkar fick jag ihop till. Så nu är oskulden tagen. Nu har jag gjort marmelad. Och i bakgrunden rullar vuxenpoängen in.


Så då stod jag där i köket. Och tänkte att det här kan inte vara allt. Jag har ändå semester. Lite mer ska jag väl hinna med att göra så här på första dagen. Så då slängde jag ihop lite kaka. En choclate chip browniekaka. Allt efter gudinnan Leila's ord.

Så nu står burkarna med marmelad i kylen. Extra blåbär i frysen. Och en kaka på svalning ute på kattträdet på balkongen. I handen håller jag en pilsner. En Heineken. Allt för att återfå en del av manligheten som jag ibland långsamt känner glida i väg under allt bakande och donande.

För övrigt borde husligt arbete innebära att man har ett hus. Jag har inget hus. Jag har en lägenhet där katterna inte kan sträcka på benen ordentligt. Och inte jag heller för den delen. Så jag borde få ett. Ett riktigt fint hus med bakmaskin och stort kök. Precis som jag vill ha det. Jag borde få det nu. Så jag kan fortsätta med mitt husliga arbete.

De sentimentala tiderna

Och så var det äntligen dags. Att för sista gången på ett tag smälla igen den där tunga ytterdörren. Och höra den gå i lås med en smäll. Alla lådor och korgar är redo för de nya barnen som kommer in i höst. Alla listor är uppdaterade. Jag lämnade stället precis som jag vill se det om fyra veckor. Det kan vara så att jag har ett litet kontrollbehov. Och för sista gången på ett tag hoppa upp på cykeln. För att cykla de 12km hem.

De flesta barnen har redan gått på semester. Men en del var kvar även den här veckan. Så avskeden har spritt ut sig det här året. Barn som ska sluta och gå vidare. Vidare till nya stora utmaningen i skolan och dess värld. Vi har gjort vad vi kan. Nu är det upp till andra att sköta deras utveckling.

Jag är inte så mycket för det här med avsked. Helst säger jag bara hej då med en handvinkning och går ut genom dörren. Jag vill inte hålla på att kramas och prata minnen och framtid. Men det blir så ibland ändå. Föräldrar som vill tacka för den här tiden. Barn som blir tårögda när de inser att de inte ska tillbaka till förskolan.

Nu är alla avsked tagna. Alla har gått vidare hem till sitt. Och jag lyckades ta mig hela vägen hem på cykeln. Genom regnet som så snällt öste ner. Kall och blöt kom jag hem. Men jag lärde mig en sak. Att bilister ser mycket gladare ut när de tittar ut genom rutan på sin torra varma bil, och ser en blöt cyklist. Roligt att kunna hjälpa till. Verkligen.

I rock!

I natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag låg och vred på mig och stirrade upp i taket. Tankarna cirkulerade ordentligt i huvudet. Och så plötsligt var det morgon. Och det var dags att stiga upp.

Idag skulle jag inte till arbetet. Inte diret i alla fall. Utan det var dags för det där hemska vidriga hembesöket. Det jag varit livrädd för. Så jag stack iväg. Kräktes två gånger av nervositet. Och insåg att jag var utanför deras lägenhet 45 minuter för tidigt. Så efter att ha tuggat tuggummi och vandrat omkring ett tag så ringde jag på deras dörr.

Flickan var lite blyg i början, men verkade komma igång lite på slutet. Jag satt där och pratade om våran förskola och frågade flickan lite. Och mamman frågade mig. Efter två timmar kändes det som att allt var avklarat. Och det gick som en dans. En dans på rosor. Och med enkla steg.

Nöjd. Belåten. Och med en positiv känsla gick jag ut. I regnet. Och hoppade upp på cykeln. 39 minuter senare var jag på arbetet. Lika blöt som om jag skulle ha ställt med i duschen med kläderna på. Tur att jag har överdragsbyxor och tofflor där som jag snabbt kunde hoppa in i. Och att torkskåpen gör det de ska.

Så då kan jag relatera till det alla sagt tidigare. "Det är inga problem". "Det går fint". "Det där fixar du utmärkt". And so on. And so on. Ja. Jag fixade det utmärkt. Inga problem alls. Jag kunde svara på varenda fråga. Och jag fick lite dialog med barnet. Precis som det var tänkt. Kanske har jag ändå lite koll på mitt yrke. Kanske kan jag just idag. Bara idag. Säga: I rock!

En mindre grabbig grabbdag

Om några månader ska min kära bror gå fram till altaret. Han är nervös. Och jag är nervös. Inte för hans skull. Utan för min. Jag är bestman. Jag ska stå där framme jag också. Jag ska hålla tal. Jag kommer att ramla ihop och dö.

Men innan dess så är det en del som han ska handla för att kunna se anständig ut där framme. Tidigare har vi båda shoppat kostym och skjortor. Jag har allt mitt på det torra. Men han behövde lite till. Därför var det idag dags för en runda på stan.

Bror min, Mr P-son och jag. Bröllopsbutiker. Skoaffärer. Smyckesbutiker. Pengarna hans rullade. Och påsarna växte i hans händer. Men det gick helt klart över förväntan.

När shoppandet var klart gled vi in på centralbadet. Tränade lite. Tyvärr får jag inte springa. Jag får inte cykla. Jag får egentligen inte göra något alls som kan belasta hälsenan mer än vanligt. Men det blev lite gymande. Och äntligen fick jag känna på lite svett och ömma muskler igen. Och antagligen kommer jag känna av dem ännu mer i morgon bitti.

Direkt från gymet ner till poolen. Simma av sig lite. Och in i duschbastun. Och så ner i bubbelpoolen. Och så in i ångbastun. Så höll det på. Några timmar senare. Lagom möra. Rullade vi ut därifrån.

Vi rullade hela vägen till östermalm. Östermalm, där blickarna bränns på skinnet. När man ser ut som man absolut inte får när man är på östermalm. Men snabbt in på en kinabuffé restaurant. 35 sushibitar senare. Med rejäla magsmärtor, tog vi oss ut.

Och för att få upp den manliga nivån på normal igen så blev det lite playstation avslutning. En bra dag. En skön dag. Även om den kanske inte var så grabbig som en grabbdag kanske ska vara. Shopping. Relax. Och resturantbesök. Ja. Varför inte.

Nu kan dagarna räknas ner till bröllopet. Alla har sitt på det torra. Jag sitter ensam i soffan och läser igenom itt tal. Samtidigt sjunger Håkan Hellström om sin ängel. Och jag längtar vidare till sommar och semester.

SL-thanks for nothing.

Nu sitter jag redan på arbetsplatsen. Det är tyst och stilla. Bara städerskan är här. Men hon kommer snart att skura det sista golvet och packa ihop sina saker. Innan klockan slår 07.00 måste jag hinna öppna ytterdörrarna.
Men jag vill inte. Jag vill inte låta andra komma in. Jag kan vara själv här idag. Alla andra kan stanna hemma. Föräldrarna kan gå hem igen. Med sina barn.

När klockan ringde kl 05.00 i morse tog det ett tag att komma på vad det var den här morgonen. Men halvvägs in i badrummet. Dit man numera får trängas med den sällskapssjuka katten som bara springer runt och piper på morgonen. Då kom jag på det. Bussstrejk. Kul. Skitroligt.

Alltså var det bara att hoppa på cykeln och trampa iväg. Trots ett cykelförbud från sjukgymnasten. Men jag insåg att jag inte hade så mycket val. SL styr mitt liv. SL hjälper mig. SL förpestar min tillvaro. Bigtime.
Och så sitter man med ett svindyrt busskort och kan inte använda det. Men jag kanske inte bara ska skylla på SL i det här fallet. Kanske ska jag skylla allt på dem. Det skulle vara det lättaste. Men jag har förstått att det finns fler parter inblandade i den här soppan.

Nu närmar sig klockan 07.00. dags att göra en insats kanske. Innan jag sedan kan sätta mig ner igen och vänta ut klockan. Vänta ut dagarna till semestern. Den är nära. fast känns otroligt lång ifrån. Ska bara hålla ut några dagar till.

På vägen hit i morse cyklade jag förbi ett gäng sönderslagna busskurer. Glassplitter över allt. Männsikor som tittar och skakar på huvudet. Suckar åt dagens ungdom. Men idag kan jag nästan förstå. Men bara nästan. Tack för allt SL. Thanks for nothing.