Igår var vi ute på promenad. Vi var en sväng nere vid sjön. Halkade runt på isen och lekte vid en lekplats. Allt för att komma i från den trista blöta gården lite. På vägen hem gick vi två och två. Det gjorde vi visserligen på vägen dit också. Men på vägen hem höll jag två flickor i handen. De pratade på och både det ena och om det andra. Precis som femåringar brukar göra.
Men så plötsligt kom den ena flickan på en sak. "Diamatte" sa hon. Ungefär som "Diamant". Det var så hon sa. Det skulle hon börja kalla mig. Och hennes kompis höll med. Själv tyckte jag det var ett ganska fint smeknamn. Diamatte. Ungefär som Diamant.
Klockan har nu passerat 06.00. Jag har varit uppe sen 05.30. Och jag börjar redan bli trött. Ska snart gå ner till bilen för att åka och öppna. Och för att sedan efter jag slutat snabbt hinna springa ett pass. Och återvända till arbetet för ett personalmöte. Klockan 20.30 unefär är jag hemma. Det känns som en lång dag. En riktigt lång dag. Och det har bara gått 45 minuter av den än så länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
"Diamatte. Ungefär som Diamant", så fint!
Om jag hade haft barn, hade jag velat ha dem på din förskola, för om barnen ger dig såna smeknamn så har du gjort ett bra jobb med att nå fram till dem.
"Sanningen får man höra från barn och dårar"
Att du är bra, det får du höra från barnen på jobbet och du får höra det från mig som är "galen". Kan det bli mer sant då? ;-)
Jag hoppas att din riktigt låååånga dag inte tar knäcken på dig!
Tessalisa >> Då får jag kanske helt enkelt tro på det :) Dessutom fick jag ett kvitto till på det i fredags. Kommer ett stycke om det snart.
Skicka en kommentar