På vår avdelning har vi arbetat med "Jag-utveckling" den senaste tiden. Eller. Lite till och från i alla fall. Men som någon slags röd tråd ska det väl förhoppningsvis kunna bli.
Ett moment vi hittade på var att vi plastade in ett foto på varje barn och kliptte sen i sär det som pusselbitar. Bitarna fick sen barnen limma ihop på ett svart papper som ett oussel. Innan vi satte upp det på väggen.
Men två killar var inte speciellt intresserade. De ville inte riktigt vara med och göra sånt tjafs när de höll på att leka turtles och spiderman. Jag försökte övertala dem ett par gånger, men utan lycka.
Efter ett tag sa jag att de fick sitta där de lekte och pussla ihop sin bild. Som svar fick jag : "Men jag är gjord av skinn. Inte papp."
Sen pratade de tyst med varandra lite snabbt och så beslutade de för att göra pusslet ändå.
Själv skrattade jag. Och inte ens tyst för mig själv. Jag skrattade utåt. För det var faktiskt roligt. Och det var skönt att killen hade den självuppfattningen i alla fall. Det var rätt smart tänkt. Ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Barns kommentarer är det bästa som finns, de bara kommer och är totalt underbart ärliga...I dag fick jag en av min lille son när vi skulle snyta hans näsa " mamma har oxå en stor näsa" ja, typ tack svarade jag. Ja den ÄR fin svarade han!
Jag tar till mig den med ett stort leende och hoppas att du oxå får en härlig dag med många smilisar!
A
A >> Jo, de brukar kunna spotta ut riktigt klassiska komentarer utan att ens veta om det. Idag sa en flicka att hennes pappa köpte snusk i en automat. Men efter vidare diskussion visade det sig att hon menade snus. Höll på att bli riktigt fel där :)
Ha en fortsatt trevlig vecka!
Skicka en kommentar