Volt över styret

Och så fick jag mitt straff. 

Testade att cykla mountainbike med en vän. Vi höll på i två timmar. Över stenar. Över rötter. Upp och ner. Allt gick bra. Vi skildes åt när jag hade fyra km kvar innan jag var hemma igen. De sista fyra km var inte längre på smala skogsstigar. Det var en bred grusväg längs ena sidan av sjön. Men det verkade inte spela någon roll. När jag hade ungefär en km kvar var olyckan framme.

Plötsligt dyker det upp en liten grop. En grop jag kanske inte var allt för uppmärksam på. För plötsligt tar det tvärstopp. Plötsligt tar jag en ordentlig flygtur över styret och landar med en smäll på marken. Jag ställer mig upp. Får lite hjälp av ett par som just kommer förbi. Tänker att det ska gå bra att cykla hem. Det är ändå bara en km. En minut senare håller jag på att ramla av cykeln. Av smärta och av illamående. Kallsvettig. Likblek.

Några timmar senare sitter jag på akuten. Sen i väntrummet till röntgen. Innan jag får åka hem. Inga benbrott eller skelettskador. Men sår överallt. En axel som smärtar någon djävulskt. Varje gång jag andas djupt eller böjer mig fram. Så klart åker jag till arbetet morgonen efter. Nu har jag snart klarat av hela arbetsdagen. Smärtan sitter i. Straffet känns solklart. Återstår bara att se hur länge straffet sitter i.

Vrak

Några dagar har gått. Jag har inte blivit kompis med folk än. Jag hatar dem alla fortfarande. Nästan alla i alla fall. Under de senaste dagarna har det även tillkommit lite motvind. Saker som absolut inte går min väg på arbetet. Saker jag kunde hantera bättre. Och nu när jag mår som jag gör så blir de helt jävla sjukt stora. I mitt huvud i alla fall.

Orken tar slut. Helt slut. Den lilla energin jag har är slut innan lunch. Sen går jag på ångorna och är extremt tom när det är dags att åka hem. Bästa stunden på dagen är de 18 minuterna tystnad i bilen. Annars är det ljud överallt. Skolgården är en byggarbetsplats. Byggmaskiner och ljud hela tiden. Det är ljud och högt tempo från barnen på skolan hela dagarna. Det mesta positiva ljud. Men även de tar energi. Kommer hem. Det visuella bullret tar över. Saker som ligger över varande golv. Saker som bara släpps. I hopp om att någon tar bort dem. Det är saker som behöver planeras. Komma i tid. Fixas. Göras i ordning. Och allt det ska göras med exakt noll energi. Hjärtat slår hårt i bröstet. Nästan så det vill hoppa ut. Huvudet bankar. som vanligt. Ögonen svider. Jag vill bara gå och sova.

Jag kan inte välja glädjen. Det är inte så lätt. Jag önskar att det vore det. Och jag vet att det tär på resten av omgivningen. Det är inte min mening. Men jag vet inte vad jag ska göra. Försökte titta på hockey igår. Bästa laget. Fann ingen som helst glädje i det. Tänkte att jag skulle åka och träna. Det brukar vara kul att springa. Men struntade totalt i det också. Fanns varken lust eller energi.

För att sammanfatta. Jag är ett vrak just nu.

Måste pausa från människor

Jag kände det redan för några dagar sedan. Irritationen växte. Jag hatade fan folk. Strax efter det brukar det bli jobbigt. På riktigt. Jag vill inte vara nära någon. Inte prata med någon. Det blir för mycket helt enkelt. Och det räcker med små saker för att det ska bli tyngre och tyngre. Och så får alla lida för mitt beteende.

I vanliga fall brukar jag kunna ventilera när jag är ute och springer. Få en paus. Få en tid i tystnad och i ensamhet. Det sätter ett knä stopp för just nu. I stället måste jag avverka alla hårdare pass inne på gymmet. På ett gym där idioter till människor pratar högljutt samtidigt som de tränar. Eller inte tränar. Irritationen byggs på. Jag behöver komma ut en stund. Men jag får inte heller gå promenader. Så det skiter sig också. Allt skiter sig just nu.

Mitt i det hela blir det fel med ett barn. Ett eget barn alltså. Jag känner skuld. Känner att det är mitt fel. Det blir fel med det andra barnet. Han vill hålla avstånd. Och så känner jag mig värdelös som förälder. Igen. Vet inte hur jag ska fixa det. Så jag håller tyst.

Som sagt. Små saker blir enormt stora. Stressiga. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt det här. Jag sitter på något sätt fast. Innan jag flyttade upp till norr drömde jag ofta att jag satt fast. Vaknade mitt i natten och skrek. Kanske det blir så snart igen. Måste på något sätt strukturera upp saker. Minska stressen. Få saker gjorda. Listor listor listor. Som vanligt. På något sätt kanske jag kan minska ner irritationen och skulden om jag betar av andra, praktiska, saker. Jag måste prova. Jag vet också att steget till att göra något dumt inte är långt. Men jag ska göra allt jag kan för att inte hamna där igen.

Tills vidare får jag gå ut och sätta mig på en bänk. I den där ensamheten. Andas in. Andas ut. Och få en paus från människor. Fy fan vad skönt. 

Igenkänd på loppis

Vi hade loppis i söndags. En sån där stor som ett helt område var med på. Eller stadsdel kanske det heter. Loppisen i sig är ganska oviktig i det hela. Men mitt i det hela kom det tre kvinnor och tittade på lite saker. De tittade. Och gick i väg. Efter en kort stund kom en av dem tillbaka. Jag kände igen henne.

Hon kom fram. "Visst har du jobbat på förskolan där nere?" Hon pekade. Hon hade haft ett barn där. För något år sedan. Och jag börjar febrilt leta i minnet av alla barn som passerat genom åren. Jag kände igen mamman. Men vad i helvete hette barnet?

Plötsligt sa hon namnet. Jag blev lättad. Kanske såg hon på mig att det var helt blankt. Men när hon sa namnet mindes jag. Han hade haft svårt med språket. Vi arbetade med tecken. Han älskade bläckfiskar. Så klart blev hans tecken just det. Hon berättade att hon mindes mig för barnet tyckte om mig. Att vi sprang tillsammans på gården och att han fortfarande tyckte om att springa. Klart jag minns en sån. Som vill springa.

När hon gått fortsatte jag sälja lite saker. Med ett lite varmare hjärta. Det betyder en hel del när man får höra sånt här. Att man gjort någon skillnad. Att man satt positiva avtryck. Jag natar att det är därför man stannar kvar i yrket. För inte fan är det för pengarna i alla fall. Och när vi ändå pratar om pengar. En kvinna ville inte betala 50:- för ett i stort sätt helt nya höstkängor. Hon skulle pruta ner det till 30:-. Såna vill man bara slå. Hårt. Med en stol. I ansiktet.

Namn som inte sitter

Och så kom dagen. Och gick. Både första veckan och andra veckan på arbetet har passerat. Inskolning. Första dagen i skolan. Det är stort. Det känns som att det dyker upp nya barn varje dag. Och minst lika många vårdnadshavare. Jag sitter där på samlingen och ropar upp namn. Parar ihop namnet med ett face. Tänker att nu jävlar kan jag namnen. En minut senare frågar någon någonting och det är helt blankt. Har ingen aning vad ungen heter. Chansar ibland. Frågar ibland. Sopar det under mattan i bland. Oklart vad som är bäst.

Själv minns jag inte så mycket från när jag började skolan. Jag minns faktiskt ingenting. Mer än att jag stod uppställd längs väggen hemma för att mamma skulle ta kort när jag höll i den tyska godisstruten man tydligen får när man börjar skolan. Bara le och vara glad. Vem kan annat när man får en stor strut med godis. Som man måste ha två händer för att kunna hålla.

Förskoleklass fanns inte då. Det är en mindre evighet sedan jag började skolan. Men jag har fått höra att jag var klar efter ett år. Tänkte jag i alla fall. Kom hem och ifrågasatte att jag skulle gå ett år till. Det hade varit något. Ett år i skolan. Färdigutbildad när man är sju år. tack och bock. Bara att börja arbeta och dra in pengar. Undrar hur rik man varit då. Börja spara och investera vid sju år ålder. Bo hemma. Få det mesta gratis. Jodå. Jag tackar.

Nu blev det inte så. Det blev en hel massa år till i skolan. Och kanske är det tur det. Jag får spara det lilla som går att spara nu. För inte fan får jag något gratis längre.

Två veckor in och en del namn faller på plats. Av 78 barn kanske 30 namn sitter. Jag får jobba vidare på det. Fråga mig dock inte vilken vårdnadshavare som passar ihop med vilket barn. Där är det noll av 156ich.

Fyra snabba veckor

Och till slut kom den där dagen. Dagen där jag stängde dörren till arbetet för sista gången den här terminen. Den var efterlängtad. Sista veckan på arbetet var inte den roligaste. I hopslagning av avdelningar. Mycket barn. Lite för lite personal. Dessutom stod jag där med både fleecejacka och skaljacka. I slutet på juni.

Men det var då. Nu är nu. När jag stod där i den kalla blåsten trodde jag inte att jag skulle få uppleva det här som är just nu. Värmebölja. I norrland! En stod fet sol varje dag. Har knappt sett ett moln på snart två veckor. Över 25 grader varje dag. Otroligt oskönt att sova i. Men man får inte klaga. Så klart. I stället flyr man ut till havet. Lånar en stuga. Svalkar kroppen i iskallt vatten.

Jag har aldrig haft så kort semester som jag har det här året. Även innan barnen så hade jag längre ledighet på sommaren. Jag behövde det. Det behöver jag visserligen nu också. Men den som spar, den har. Och nästa år behöver jag några dagar extra för att fly landet ordentligt. Som längst har jag haft tio veckor. Satan vad skönt det var.

Men tillbaka till det här året. Kort semester. Sen är det bara på det igen. Ny avdelning. Nya kollegor. Allt det där jag pratat om tidigare. 

Fyra veckor går fort. Otroligt fort. Så det gäller att utnyttja tiden ordentligt. I extremhettan. Stockholm. Gröna lund. Äventrysbad. Farmor. Hem och ut till havet. SUP. Hoppa från bryggan. (Inte jag så klart, det är svinkallt i vattnet!) Grilla. Åka vattenskoter. Titta fotboll. Springa med trasigt knä. Åka ring bakom vattenskotern. Maxa maxa maxa. Och så försöka sova någon timme i värmen.

Nu har halva semestern gått. Redan. Och till slut kommer den där dagen. Dagen då jag öppnar dörren till arbetet för första gången på höstterminen.

Arbeta utan rutiner.

Det blir längre tid mellan de skrivna orden just nu. Anledningen är att skolavslutningen har passerat. Vilket resulterar i att det är fritidsverksamhet hela dagen. Inga naturliga raster eller planeringstid. Allt flyter liksom ihop på något sätt. Rutiner faller. Ramar faller. Och dagarna blir oändligt långa. Men det är bara nio långa dagar kvar. Sedan stämplar jag ut. Sedan lämnar jag avdelningen. Och även om jag är fullt övertygad om att det kommer att gå fint och antagligen till och med bättre. Så vill en liten del av mig att det ändå kommer att bli ett litet litet tomrum när jag slutar på den här avdelningen.

Sista veckorna är lite annorlunda. Barnen får göra lite vad de känner för. Ja. Inte vad och hur som helst. Så klart. Det skulle bli kaos. Men det är lite friare när det är lite färre barn här. Det spelas lite mer playstation. Det skapas lite extra. Man får helt enkelt välja lite friare på saker som inte alltid går att genomföra annars. När alla är på plats.

En del kan tycka det är skönt. Njuter av lugnet. Hittar direkt saker att göra. Utnyttjar möjligheten att få göra det där lilla extra. Samtidigt. En del får problem. De behöver ramar och rutiner. De tycker det är jobbigt att saker inte är som de brukar. Jag är en av dem. Inte för att jag får panik och ballar ur helt. Men det är fan rätt skönt när alla har sin uppgift och sina rutiner. Nio dagar kvar. Och jag jobbar vidare på att arbeta utan rutiner. Nio dagar kvar. Sen faller ännu fler rutiner. Sen är det semester.