Längtar efter meningsfullhet

Det börjar bli lite lagom rolig att sitta här hemma nu. Från sängen. Kaffe. Till soffan. Några timmars promenad. Mera kaffe. Läsa. Titta serie. Lunch. Kaffe. Soffan. Soffan. Soffan. Roligare än så blir det inte. inte idag. Inte igår. Antagligen inte i morgon. 

Börjar se fram emot att jobba igen. Få någon slags meningsfullhet med vardagen. Med livet. Komma in i rutiner. För varje dag det närmar sig så blir jag mer nervös. Jag kommer att vara en rookie igen. Precis när jag hade börjat lära känna kollegor, barn och rutiner. Bara börja om från början.

När jag sitter här hemma. Eller promenerar. Så finns det faktiskt ändå någonting att reflektera över. Förutom filmer som berör. Jag möter en ny slags krets när jag gör det jag gör under dagarna. Jag möter barnvagnspromenader. Jag möter någon enstaka student. Åker jag till Ica. Där är alla pensionärer. Åker jag till gymmet. Där är alla idrottsskolklasser. Tränar tre minuter. Kollar telefonen i fem.

Jag borde ha passerat halva sjukskrivningstiden nu. Knappt en månad kvar. Om jag har tur. Om jag sköter allt rätt. Och har läkkött likt Zlatans.

Promenaden är gjord idag. Testade att simma idag. Gjorde ont. Klev skamset upp ur bassängen efter 50m. Lunchen är gjord. Kaffet är drucket. Tvätten är klar. Dags att ta upp boken och avsluta den. Iden finns det personer som har en meningsfull vardag i alla fall. 

Många funderingar

"Det kommer alltid en ny himmel". En av de filmerna som rullar på tv:n medan jag sitter här i självömkan i soffan. Dag efter dag. Idag är det inte bara filmen som rullar. Det är även tårarna. Det enkla skulle vara att säga att det är filmen som berör. Och visst, det gör den. Ordentligt. Men sanningen är en annan.

Igår kväll fick jag frågan hur jag mår. På insidan. Alltså inte rent skademässigt. Utan verkligen. På insidan. Givetvis finns det bara ett svar på det. Och det svaret är "det är lugnt." Men jag tror inte att det är så lugnt. För några dagar sedan träffade jag en tidigare kollega. Hon hade skadat ryggen för en massa år sedan. Ordentligt. Hon sa att jag skulle vara beredd på att det skulle komma en känslomässig kollaps en tid efter olyckan. När allt liksom hinner i fatt.

När jag sitter här hemma på dagarna funderar jag kring två saker. Eller. Egentligen tre saker. Det första är att jag känner mig totalt meningslös. Jag tillför absolut ingenting. Jag får inte lyfta saker. Jag får inte arbeta. Jag får knappt göra någonting. Jag har med andra ord gått och blivit obetydlig.

Det andra. Och det här är den värsta och största punkten. Varje stund av dagen har jag ett sånt enormt dåligt samvete. Det är mitt fel att det blev så här. Jag har dåligt samvete att jag inte är på arbetet. Jag som skulle hjälpa till att ge stabilitet på den nya avdelningen. Det blev helt jävla tvärtom. Förlåt. Det är mitt fel.

Och så har vi den tredje. Jag har börjat tänka på hur det hade kunnat gå. Jag hade kunnat ligga kvar där på marken. Halvt i diket. Utan att kunna röra mina ben. Andra kotor hade kunnat tagit smällen. Smällar som gett hela andra resultat. Och det gör mig rätt så livrädd.

Filmen har nu rullat färdigt. Tårarna likaså. Bara den salta eftersmaken är kvar. Tankarna är kvar. Det kommer de vara ett bra tag framöver. Men jag försöker att hålla ihop. Fundera över livet de timmarna jag sitter här ensam. Hur livet har varit. Hur livet kommer att bli. Kanske kommer en ny film börja rulla snart. Kanske kommer det nya tårar. Tårar vi kan säga kommer på grund av en bra film.   

Krossad nacke

Jag ljög när jag sa att det inte var något på skelettet. Jag ljög när jag sa att det inte var något benbrott. Jag visste det inte då. Men operationen och den tre månader långa sjukskrivningen har talat om det för mig nu.

Det blev flera besök på akuten. Det blev flera omgångar med röntgen. Tydligen kollade de bara axeln första gången jag var där. Tydligen var nacken inte lika viktig att kolla. Den är bara sådär lagom central punkt i kroppen och all rörlighet.

För att göra en väldigt lång och utdragen sjukhushistoria lite kortare. Två frakturer på nackkotor. C6 och C7. Och så en trasig disk där mellan. Fyra nätter på sjukhus. Fyra dagar där jag ska fasta för att sedan få höra att operationen blir inställd. Har aldrig varit så nära att ge upp. Eller. Jo. Det har jag faktiskt. Väldigt många gånger i tonåren. Men kanske inte i mitt vuxnaliv.

Hur som helst. Operation. Skruva ihop nackkotor. Byta ut disken. Och så hem och vila. Med ett mindre apotek för att kunna sova ordentligt. Nu har det gått tvåveckor sedan operationen. Den värsta smärtan är över. Det som ligger kvar är det dåliga samvetet. Att jag inte är på jobbet. Att jag inte hjälper till där. Är den där stabila personen som jag ska vara. Som jag blev flyttat på för att vara.

Nu ska jag vara hemma i en hög med veckor i stället. Bara göra.: ingenting. Äta frukost. Gå en lång jävla promenad. Äta lunch. Läsa. Se lite serie. Och vila. Det är kul i ungefär två dagar. Och det här ska jag göra i kanske 8 till 12 veckor.

Så det här är min hösttermin. den började. Och så tog den slut. Fort. När jag är tillbaka på jobbet närmar det sig julen. Jag får börja om på nytt. Vara den där rookien igen. Lära känna barnen på nytt. helvete. Det var inte så det här det skulle bli.

Volt över styret

Och så fick jag mitt straff. 

Testade att cykla mountainbike med en vän. Vi höll på i två timmar. Över stenar. Över rötter. Upp och ner. Allt gick bra. Vi skildes åt när jag hade fyra km kvar innan jag var hemma igen. De sista fyra km var inte längre på smala skogsstigar. Det var en bred grusväg längs ena sidan av sjön. Men det verkade inte spela någon roll. När jag hade ungefär en km kvar var olyckan framme.

Plötsligt dyker det upp en liten grop. En grop jag kanske inte var allt för uppmärksam på. För plötsligt tar det tvärstopp. Plötsligt tar jag en ordentlig flygtur över styret och landar med en smäll på marken. Jag ställer mig upp. Får lite hjälp av ett par som just kommer förbi. Tänker att det ska gå bra att cykla hem. Det är ändå bara en km. En minut senare håller jag på att ramla av cykeln. Av smärta och av illamående. Kallsvettig. Likblek.

Några timmar senare sitter jag på akuten. Sen i väntrummet till röntgen. Innan jag får åka hem. Inga benbrott eller skelettskador. Men sår överallt. En axel som smärtar någon djävulskt. Varje gång jag andas djupt eller böjer mig fram. Så klart åker jag till arbetet morgonen efter. Nu har jag snart klarat av hela arbetsdagen. Smärtan sitter i. Straffet känns solklart. Återstår bara att se hur länge straffet sitter i.

Vrak

Några dagar har gått. Jag har inte blivit kompis med folk än. Jag hatar dem alla fortfarande. Nästan alla i alla fall. Under de senaste dagarna har det även tillkommit lite motvind. Saker som absolut inte går min väg på arbetet. Saker jag kunde hantera bättre. Och nu när jag mår som jag gör så blir de helt jävla sjukt stora. I mitt huvud i alla fall.

Orken tar slut. Helt slut. Den lilla energin jag har är slut innan lunch. Sen går jag på ångorna och är extremt tom när det är dags att åka hem. Bästa stunden på dagen är de 18 minuterna tystnad i bilen. Annars är det ljud överallt. Skolgården är en byggarbetsplats. Byggmaskiner och ljud hela tiden. Det är ljud och högt tempo från barnen på skolan hela dagarna. Det mesta positiva ljud. Men även de tar energi. Kommer hem. Det visuella bullret tar över. Saker som ligger över varande golv. Saker som bara släpps. I hopp om att någon tar bort dem. Det är saker som behöver planeras. Komma i tid. Fixas. Göras i ordning. Och allt det ska göras med exakt noll energi. Hjärtat slår hårt i bröstet. Nästan så det vill hoppa ut. Huvudet bankar. som vanligt. Ögonen svider. Jag vill bara gå och sova.

Jag kan inte välja glädjen. Det är inte så lätt. Jag önskar att det vore det. Och jag vet att det tär på resten av omgivningen. Det är inte min mening. Men jag vet inte vad jag ska göra. Försökte titta på hockey igår. Bästa laget. Fann ingen som helst glädje i det. Tänkte att jag skulle åka och träna. Det brukar vara kul att springa. Men struntade totalt i det också. Fanns varken lust eller energi.

För att sammanfatta. Jag är ett vrak just nu.

Måste pausa från människor

Jag kände det redan för några dagar sedan. Irritationen växte. Jag hatade fan folk. Strax efter det brukar det bli jobbigt. På riktigt. Jag vill inte vara nära någon. Inte prata med någon. Det blir för mycket helt enkelt. Och det räcker med små saker för att det ska bli tyngre och tyngre. Och så får alla lida för mitt beteende.

I vanliga fall brukar jag kunna ventilera när jag är ute och springer. Få en paus. Få en tid i tystnad och i ensamhet. Det sätter ett knä stopp för just nu. I stället måste jag avverka alla hårdare pass inne på gymmet. På ett gym där idioter till människor pratar högljutt samtidigt som de tränar. Eller inte tränar. Irritationen byggs på. Jag behöver komma ut en stund. Men jag får inte heller gå promenader. Så det skiter sig också. Allt skiter sig just nu.

Mitt i det hela blir det fel med ett barn. Ett eget barn alltså. Jag känner skuld. Känner att det är mitt fel. Det blir fel med det andra barnet. Han vill hålla avstånd. Och så känner jag mig värdelös som förälder. Igen. Vet inte hur jag ska fixa det. Så jag håller tyst.

Som sagt. Små saker blir enormt stora. Stressiga. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla allt det här. Jag sitter på något sätt fast. Innan jag flyttade upp till norr drömde jag ofta att jag satt fast. Vaknade mitt i natten och skrek. Kanske det blir så snart igen. Måste på något sätt strukturera upp saker. Minska stressen. Få saker gjorda. Listor listor listor. Som vanligt. På något sätt kanske jag kan minska ner irritationen och skulden om jag betar av andra, praktiska, saker. Jag måste prova. Jag vet också att steget till att göra något dumt inte är långt. Men jag ska göra allt jag kan för att inte hamna där igen.

Tills vidare får jag gå ut och sätta mig på en bänk. I den där ensamheten. Andas in. Andas ut. Och få en paus från människor. Fy fan vad skönt. 

Igenkänd på loppis

Vi hade loppis i söndags. En sån där stor som ett helt område var med på. Eller stadsdel kanske det heter. Loppisen i sig är ganska oviktig i det hela. Men mitt i det hela kom det tre kvinnor och tittade på lite saker. De tittade. Och gick i väg. Efter en kort stund kom en av dem tillbaka. Jag kände igen henne.

Hon kom fram. "Visst har du jobbat på förskolan där nere?" Hon pekade. Hon hade haft ett barn där. För något år sedan. Och jag börjar febrilt leta i minnet av alla barn som passerat genom åren. Jag kände igen mamman. Men vad i helvete hette barnet?

Plötsligt sa hon namnet. Jag blev lättad. Kanske såg hon på mig att det var helt blankt. Men när hon sa namnet mindes jag. Han hade haft svårt med språket. Vi arbetade med tecken. Han älskade bläckfiskar. Så klart blev hans tecken just det. Hon berättade att hon mindes mig för barnet tyckte om mig. Att vi sprang tillsammans på gården och att han fortfarande tyckte om att springa. Klart jag minns en sån. Som vill springa.

När hon gått fortsatte jag sälja lite saker. Med ett lite varmare hjärta. Det betyder en hel del när man får höra sånt här. Att man gjort någon skillnad. Att man satt positiva avtryck. Jag natar att det är därför man stannar kvar i yrket. För inte fan är det för pengarna i alla fall. Och när vi ändå pratar om pengar. En kvinna ville inte betala 50:- för ett i stort sätt helt nya höstkängor. Hon skulle pruta ner det till 30:-. Såna vill man bara slå. Hårt. Med en stol. I ansiktet.