Problem i tvättkön

För ett tag sedan skulle jag tvätta bilen. Få bort salt och smuts och allt möjligt skit som fastnar när man kör. Är dålig på det där. Att ta bilen till tvätten. Så fort det är en bil kö så känns det som en mindre evighet. Tänker att jag kan göra det en annan dag.

Men nu var det dags. Hade egentligen inte bråttom utan jag ställde mig snällt i kö efter en annan bil. När den körde in rullade jag långsamt fram till förstaplatsen. Tänkte att det strax var dags att rulla in och äntligen få en ren bil. Jag skulle bara förbi det där lite jobbiga momentet där jag måste knappa in koden och hoppas att allt fungerar samtidigt som alla i kön bakom tittar på mig.

Den gröna lampan börjar lysa och dörrarna öppnas. Jag startar bilen. Ingenting händer. Testar igen. Ingenting. Paniken är ett faktum och svetten börjar forsa längs ryggen. Det kommer fram folk från bilarna bakom och undrar vad som händer. Panik. PANIK!

Jag får inte igång biljäveln. Öppnar motorhuven av någon anledning. Vet egentligen inte varför. Startkablar. Visst har jag det där bak? Någon säger att de står i kö så jag måste knuffa undan bilen. Nej, shit. Säger du det? Idiot.

Jag har fullständigt panik just nu och har absolut ingen aning om vad jag ska göra. Gör ett sista desperat försök att starta bilen samtidigt som jag slänger i väg en bön. Den startar. Vilken lättnad. Rullar in och tvättar med bilen igång. Vågar inte stänga av den igen.

Topp fem jobbigaste tillfällen i livet. Absolut. Om jag kommer att tvätta bilen fler gånger? Fan heller. Kommer inte att hända.

Bortglömd igen.

Det var det här med att fylla år. Rätt var det är så är det plötsligt dags. Utan att jag egentligen tänkt något på det över huvud taget. Det var otroligt länge sedan jag firade min födelsedag. Jag slutade vilja fylla år för mer en ett halvt liv sedan. Det låter som väldigt länge sedan. Och det är det också. Låt oss vara ärliga. Mer än halva livet är gjort. Jag närmar mig dödsbädden med stormsteg.

Under min födelsedag inser jag också att jag kommer att bli. Om jag inte redan är. Den där personen som sitter på ett fik i ensamhet. Plockar fram ett litet ljus för att stoppa ner det i en muffins. Tänder det och blåser ut det medan personalen står där och tittar. Efter att ha samlat upp tillräckligt med "tycka synd om tankar" så kommer de fram och bjuder på en kaka och säger grattis. Så är det. Så blir det. Jag har sett såna videos.

För även om jag inte bryr mig. Egentligen. Så blir jag varje år så otroligt besviken. Jag får inga grattismeddelanden. Det är ingen som kommer ihåg. Det är ingen som överraskar. Under arbetsdagen glömde jag till och med bort att jag fyllde år. Men så när det kom tillbaka. Så kom även besvikelsen. Precis som förra året. Aldrig känner jag mig så ensam här uppe som när jag fyller år. Kanske är det just det är mest störande. Att jag reagerar såhär. På en sån löjlig liten sak. Jag blir bara arg och irriterad på mig själv.

20 minuter återstår av årets födelsedag. Sen kan jag gå vidare. Kanske får jag några minuters sömn innan jag ska hålla idrottslektion igen. Ensam. Igen. Och avsluta med ett RUS-samtal med chefen. Kanske slår jag på stort och köper mig själv en tårta på vägen hem också. Bara för att. 

Var är tystnaden?

Förra veckan fick jag äntligen sätta mig i bilen och åka de där 18 minuterna till arbetet igen. Det kändes verkligen så. Äntligen. För att sitta två månader hemma i soffan är inte kul. Några dagar. kanske en eller två veckor. Det är rätt nice. Ta det lite lugnt på morgonen. Dricka kaffe i tystnad. Tystnaden. Gud vad jag saknar tystnaden. Det är aldrig tyst numer. Inte någonstans. 

Fem dagar har jag alltså arbetat nu. Inga konstigheter. Mer än att jag är helt slut när jag kommer hem. Tom på energi. Tom i huvudet. Somnar snabbt. Vecka två har startat nu och jag får det lagom roliga nöjet att hålla två idrottslektioner helt själv. En gick bra. En gick mindre bra. Hade behövt en hand till där. Tempot är högt här. Inte många sekunder jag kan stanna till och andas. De där kaffekopparna jag kunde dricka i hyfsat lugn och ro med tvåorna. De är borta. Här hinns det inte med med att andas. Men högt tempo. Det behöver inte alltid vara fel. Dagarna går rätt fort då. Nyss kom jag hit. Om fyra timmar sätter jag mig i bilen och rullar hemåt igen. Och så börjar vi om i morgon.

Det viktigaste är fortfarande att jag inte har ont tänker jag. Nacken känns bra. Ryggen känns bra. Ibland är det nästan så jag glömmer bort det. Idag skulle jag springa i fatt ett barn till matsalen. Vi sprang förbi ett annat klassled. Då hör jag en flicka längt bak. "Matoto" (Ja, det är tydligen det de kallar mig här.) Fast egentligen ska du ju inte springa!"

Det är tur att barnen påminner mig om att ta det lite lugnt i bland. Undrar om de vet vart tystnaden är också.

 

Åtta veckor senare

Ibland springer tiden verkligen förbi. Det känns som att det var nyss jag tog den där flygturen över styret och mosade nackkotorna. Att jag nyss hade några helvetesdygn på sjukhuset. Nu har det gått åtta veckor och jag ska snart ta och göra någon slags comeback på arbetet. Om det kommer att hålla. Det vet jag inte. Men jag vill tro det. Och hoppas. Så klart. Det var det där med meningsfullhet. Och lön.

Men några dagar har jag kvar. Några morgnar där jag kan känna lugnet. Det där lugnet som kommer endas när den sista har stängt ytterdörren. Då tystnaden lägger sig. Då kaffet står rykande hett på bordet och boken ligger uppslagen. För är det något jag gjort under de här veckorna så är det att ha läst. Läst. Promenerat och sett på serier. That's it.

Men så klart ska jag dra på mig en släng av dåligt samvete också. Och inte bara för att jag skadat mig och inte kan vara på arbetet. Utan jag får dåligt samvete över vad jag inte gjort hemma. Jag kanske borde ha gjort mer. Organiserat saker. Byggt om. Fixat. Ja, allt man annars kanske inte har tid med. Vare sig läkaren säger att jag ska ta det lugnt eller inte. Så ligger det dåliga samvetet där bak. Sluta läs och börja bygg en bokhylla. Sluta promenera och städa upp i alla skåp och lådor. Ge fan i att kolla på en serie till utan fixa till förrådet i stället. Ja, ni hör ju.

Om en vecka är jag på arbetet. Läskigt. Men väldigt skönt ändå. Jag hoppas bara allt håller ihop. Det som oroar mest är egentligen orken. Den tar slut rätt fort bara genom att göra lite saker hemma. Och på träningspassen. De få jag får göra. Då drar pulsen i väg något djävulskt.

Åtta veckor har gått. Fyra veckor tidigare än beräknat. Det är bra. Hoppas jag. 

Längtar efter meningsfullhet

Det börjar bli lite lagom rolig att sitta här hemma nu. Från sängen. Kaffe. Till soffan. Några timmars promenad. Mera kaffe. Läsa. Titta serie. Lunch. Kaffe. Soffan. Soffan. Soffan. Roligare än så blir det inte. inte idag. Inte igår. Antagligen inte i morgon. 

Börjar se fram emot att jobba igen. Få någon slags meningsfullhet med vardagen. Med livet. Komma in i rutiner. För varje dag det närmar sig så blir jag mer nervös. Jag kommer att vara en rookie igen. Precis när jag hade börjat lära känna kollegor, barn och rutiner. Bara börja om från början.

När jag sitter här hemma. Eller promenerar. Så finns det faktiskt ändå någonting att reflektera över. Förutom filmer som berör. Jag möter en ny slags krets när jag gör det jag gör under dagarna. Jag möter barnvagnspromenader. Jag möter någon enstaka student. Åker jag till Ica. Där är alla pensionärer. Åker jag till gymmet. Där är alla idrottsskolklasser. Tränar tre minuter. Kollar telefonen i fem.

Jag borde ha passerat halva sjukskrivningstiden nu. Knappt en månad kvar. Om jag har tur. Om jag sköter allt rätt. Och har läkkött likt Zlatans.

Promenaden är gjord idag. Testade att simma idag. Gjorde ont. Klev skamset upp ur bassängen efter 50m. Lunchen är gjord. Kaffet är drucket. Tvätten är klar. Dags att ta upp boken och avsluta den. Iden finns det personer som har en meningsfull vardag i alla fall. 

Många funderingar

"Det kommer alltid en ny himmel". En av de filmerna som rullar på tv:n medan jag sitter här i självömkan i soffan. Dag efter dag. Idag är det inte bara filmen som rullar. Det är även tårarna. Det enkla skulle vara att säga att det är filmen som berör. Och visst, det gör den. Ordentligt. Men sanningen är en annan.

Igår kväll fick jag frågan hur jag mår. På insidan. Alltså inte rent skademässigt. Utan verkligen. På insidan. Givetvis finns det bara ett svar på det. Och det svaret är "det är lugnt." Men jag tror inte att det är så lugnt. För några dagar sedan träffade jag en tidigare kollega. Hon hade skadat ryggen för en massa år sedan. Ordentligt. Hon sa att jag skulle vara beredd på att det skulle komma en känslomässig kollaps en tid efter olyckan. När allt liksom hinner i fatt.

När jag sitter här hemma på dagarna funderar jag kring två saker. Eller. Egentligen tre saker. Det första är att jag känner mig totalt meningslös. Jag tillför absolut ingenting. Jag får inte lyfta saker. Jag får inte arbeta. Jag får knappt göra någonting. Jag har med andra ord gått och blivit obetydlig.

Det andra. Och det här är den värsta och största punkten. Varje stund av dagen har jag ett sånt enormt dåligt samvete. Det är mitt fel att det blev så här. Jag har dåligt samvete att jag inte är på arbetet. Jag som skulle hjälpa till att ge stabilitet på den nya avdelningen. Det blev helt jävla tvärtom. Förlåt. Det är mitt fel.

Och så har vi den tredje. Jag har börjat tänka på hur det hade kunnat gå. Jag hade kunnat ligga kvar där på marken. Halvt i diket. Utan att kunna röra mina ben. Andra kotor hade kunnat tagit smällen. Smällar som gett hela andra resultat. Och det gör mig rätt så livrädd.

Filmen har nu rullat färdigt. Tårarna likaså. Bara den salta eftersmaken är kvar. Tankarna är kvar. Det kommer de vara ett bra tag framöver. Men jag försöker att hålla ihop. Fundera över livet de timmarna jag sitter här ensam. Hur livet har varit. Hur livet kommer att bli. Kanske kommer en ny film börja rulla snart. Kanske kommer det nya tårar. Tårar vi kan säga kommer på grund av en bra film.   

Krossad nacke

Jag ljög när jag sa att det inte var något på skelettet. Jag ljög när jag sa att det inte var något benbrott. Jag visste det inte då. Men operationen och den tre månader långa sjukskrivningen har talat om det för mig nu.

Det blev flera besök på akuten. Det blev flera omgångar med röntgen. Tydligen kollade de bara axeln första gången jag var där. Tydligen var nacken inte lika viktig att kolla. Den är bara sådär lagom central punkt i kroppen och all rörlighet.

För att göra en väldigt lång och utdragen sjukhushistoria lite kortare. Två frakturer på nackkotor. C6 och C7. Och så en trasig disk där mellan. Fyra nätter på sjukhus. Fyra dagar där jag ska fasta för att sedan få höra att operationen blir inställd. Har aldrig varit så nära att ge upp. Eller. Jo. Det har jag faktiskt. Väldigt många gånger i tonåren. Men kanske inte i mitt vuxnaliv.

Hur som helst. Operation. Skruva ihop nackkotor. Byta ut disken. Och så hem och vila. Med ett mindre apotek för att kunna sova ordentligt. Nu har det gått tvåveckor sedan operationen. Den värsta smärtan är över. Det som ligger kvar är det dåliga samvetet. Att jag inte är på jobbet. Att jag inte hjälper till där. Är den där stabila personen som jag ska vara. Som jag blev flyttat på för att vara.

Nu ska jag vara hemma i en hög med veckor i stället. Bara göra.: ingenting. Äta frukost. Gå en lång jävla promenad. Äta lunch. Läsa. Se lite serie. Och vila. Det är kul i ungefär två dagar. Och det här ska jag göra i kanske 8 till 12 veckor.

Så det här är min hösttermin. den började. Och så tog den slut. Fort. När jag är tillbaka på jobbet närmar det sig julen. Jag får börja om på nytt. Vara den där rookien igen. Lära känna barnen på nytt. helvete. Det var inte så det här det skulle bli.