Det var det här med att fylla år. Rätt var det är så är det plötsligt dags. Utan att jag egentligen tänkt något på det över huvud taget. Det var otroligt länge sedan jag firade min födelsedag. Jag slutade vilja fylla år för mer en ett halvt liv sedan. Det låter som väldigt länge sedan. Och det är det också. Låt oss vara ärliga. Mer än halva livet är gjort. Jag närmar mig dödsbädden med stormsteg.
Under min födelsedag inser jag också att jag kommer att bli. Om jag inte redan är. Den där personen som sitter på ett fik i ensamhet. Plockar fram ett litet ljus för att stoppa ner det i en muffins. Tänder det och blåser ut det medan personalen står där och tittar. Efter att ha samlat upp tillräckligt med "tycka synd om tankar" så kommer de fram och bjuder på en kaka och säger grattis. Så är det. Så blir det. Jag har sett såna videos.
För även om jag inte bryr mig. Egentligen. Så blir jag varje år så otroligt besviken. Jag får inga grattismeddelanden. Det är ingen som kommer ihåg. Det är ingen som överraskar. Under arbetsdagen glömde jag till och med bort att jag fyllde år. Men så när det kom tillbaka. Så kom även besvikelsen. Precis som förra året. Aldrig känner jag mig så ensam här uppe som när jag fyller år. Kanske är det just det är mest störande. Att jag reagerar såhär. På en sån löjlig liten sak. Jag blir bara arg och irriterad på mig själv.
20 minuter återstår av årets födelsedag. Sen kan jag gå vidare. Kanske får jag några minuters sömn innan jag ska hålla idrottslektion igen. Ensam. Igen. Och avsluta med ett RUS-samtal med chefen. Kanske slår jag på stort och köper mig själv en tårta på vägen hem också. Bara för att.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar