Förra veckan fick jag äntligen sätta mig i bilen och åka de där 18 minuterna till arbetet igen. Det kändes verkligen så. Äntligen. För att sitta två månader hemma i soffan är inte kul. Några dagar. kanske en eller två veckor. Det är rätt nice. Ta det lite lugnt på morgonen. Dricka kaffe i tystnad. Tystnaden. Gud vad jag saknar tystnaden. Det är aldrig tyst numer. Inte någonstans.
Fem dagar har jag alltså arbetat nu. Inga konstigheter. Mer än att jag är helt slut när jag kommer hem. Tom på energi. Tom i huvudet. Somnar snabbt. Vecka två har startat nu och jag får det lagom roliga nöjet att hålla två idrottslektioner helt själv. En gick bra. En gick mindre bra. Hade behövt en hand till där. Tempot är högt här. Inte många sekunder jag kan stanna till och andas. De där kaffekopparna jag kunde dricka i hyfsat lugn och ro med tvåorna. De är borta. Här hinns det inte med med att andas. Men högt tempo. Det behöver inte alltid vara fel. Dagarna går rätt fort då. Nyss kom jag hit. Om fyra timmar sätter jag mig i bilen och rullar hemåt igen. Och så börjar vi om i morgon.
Det viktigaste är fortfarande att jag inte har ont tänker jag. Nacken känns bra. Ryggen känns bra. Ibland är det nästan så jag glömmer bort det. Idag skulle jag springa i fatt ett barn till matsalen. Vi sprang förbi ett annat klassled. Då hör jag en flicka längt bak. "Matoto" (Ja, det är tydligen det de kallar mig här.) Fast egentligen ska du ju inte springa!"
Det är tur att barnen påminner mig om att ta det lite lugnt i bland. Undrar om de vet vart tystnaden är också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar