Åtta veckor senare

Ibland springer tiden verkligen förbi. Det känns som att det var nyss jag tog den där flygturen över styret och mosade nackkotorna. Att jag nyss hade några helvetesdygn på sjukhuset. Nu har det gått åtta veckor och jag ska snart ta och göra någon slags comeback på arbetet. Om det kommer att hålla. Det vet jag inte. Men jag vill tro det. Och hoppas. Så klart. Det var det där med meningsfullhet. Och lön.

Men några dagar har jag kvar. Några morgnar där jag kan känna lugnet. Det där lugnet som kommer endas när den sista har stängt ytterdörren. Då tystnaden lägger sig. Då kaffet står rykande hett på bordet och boken ligger uppslagen. För är det något jag gjort under de här veckorna så är det att ha läst. Läst. Promenerat och sett på serier. That's it.

Men så klart ska jag dra på mig en släng av dåligt samvete också. Och inte bara för att jag skadat mig och inte kan vara på arbetet. Utan jag får dåligt samvete över vad jag inte gjort hemma. Jag kanske borde ha gjort mer. Organiserat saker. Byggt om. Fixat. Ja, allt man annars kanske inte har tid med. Vare sig läkaren säger att jag ska ta det lugnt eller inte. Så ligger det dåliga samvetet där bak. Sluta läs och börja bygg en bokhylla. Sluta promenera och städa upp i alla skåp och lådor. Ge fan i att kolla på en serie till utan fixa till förrådet i stället. Ja, ni hör ju.

Om en vecka är jag på arbetet. Läskigt. Men väldigt skönt ändå. Jag hoppas bara allt håller ihop. Det som oroar mest är egentligen orken. Den tar slut rätt fort bara genom att göra lite saker hemma. Och på träningspassen. De få jag får göra. Då drar pulsen i väg något djävulskt.

Åtta veckor har gått. Fyra veckor tidigare än beräknat. Det är bra. Hoppas jag.