Jag ljög när jag sa att det inte var något på skelettet. Jag ljög när jag sa att det inte var något benbrott. Jag visste det inte då. Men operationen och den tre månader långa sjukskrivningen har talat om det för mig nu.
Det blev flera besök på akuten. Det blev flera omgångar med röntgen. Tydligen kollade de bara axeln första gången jag var där. Tydligen var nacken inte lika viktig att kolla. Den är bara sådär lagom central punkt i kroppen och all rörlighet.
För att göra en väldigt lång och utdragen sjukhushistoria lite kortare. Två frakturer på nackkotor. C6 och C7. Och så en trasig disk där mellan. Fyra nätter på sjukhus. Fyra dagar där jag ska fasta för att sedan få höra att operationen blir inställd. Har aldrig varit så nära att ge upp. Eller. Jo. Det har jag faktiskt. Väldigt många gånger i tonåren. Men kanske inte i mitt vuxnaliv.
Hur som helst. Operation. Skruva ihop nackkotor. Byta ut disken. Och så hem och vila. Med ett mindre apotek för att kunna sova ordentligt. Nu har det gått tvåveckor sedan operationen. Den värsta smärtan är över. Det som ligger kvar är det dåliga samvetet. Att jag inte är på jobbet. Att jag inte hjälper till där. Är den där stabila personen som jag ska vara. Som jag blev flyttat på för att vara.
Nu ska jag vara hemma i en hög med veckor i stället. Bara göra.: ingenting. Äta frukost. Gå en lång jävla promenad. Äta lunch. Läsa. Se lite serie. Och vila. Det är kul i ungefär två dagar. Och det här ska jag göra i kanske 8 till 12 veckor.
Så det här är min hösttermin. den började. Och så tog den slut. Fort. När jag är tillbaka på jobbet närmar det sig julen. Jag får börja om på nytt. Vara den där rookien igen. Lära känna barnen på nytt. helvete. Det var inte så det här det skulle bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar