Känner du igen mig?

Jag åkte förbi Coop idag. På vägen hem från träningslokalen. Hade hängt där en sväng med Prinsen. Vi försöker bli lite starkare. Jag tror det går lite sådär.

När vi hade plockat våra saker. Fyllt vår korg. Närmar vi oss kassan. När sakerna läggs upp på bandet tittar jag på kassörskan. Hon ser väldigt snäll ut. Jag känner igen henne. Riktigt mycket.

Det blir vår tur. Hon tittar på mig och lägger upp ett stort leende. Scannar våra varor. Jag kommer fram till betalningen. Här förväntar jag mig de vanliga orden: "Var det bra så? Det blir 242:-" Men i stället hör jag: "Hej! Känner du igen mig?"

Paniken. Paniken!

Känner igen henne. Kan inte placera henne. Har jag jobbat med henne? Var hon kanske vikarie ett tag? Vart skulle jag annars träffat människan? Det är inte så att jag direkt är ute och socialiserar mig sådär jättemycket.

Jag säger att jag känner igen henne. Det gör jag ju faktiskt. Så jag ljuger ändå inte. Skäms lite samtidigt som jag letar febrilt i minnet. Hon börjar prata om en förskola. Jag frågar vad hon gör nu. Förstår snabbt vilken idiotisk fråga det är när det är hon som sitter och tar betalt av mig i kassan. Skäms lite till.

Nu pluggade hon samtidigt och det var lättare att arbeta på Coop än dagtid på förskolan. Ha! Alltså har hon vikarierat på mitt gamla jobb. Så måste det vara. Så klart.

Det blir lite tyst. Jag kanske borde ställa någon fråga. Men jag glider vidare. Tar våra varor. Skäms ytterligare lite. Borde avslutat med och säga att det var kul att se henne. Lycka till med studierna. Vad var det du pluggade nu igen? I stället smiter jag ut med känslan av "I carried a watermelon" gånger hundra.

Förstår att det finns två alternativ nu. Antingen gå tillbaka till Coop direkt. Jo, visst. Eller hur. Eller aldrig någonsin gå dit igen. Fan.

Köpings M

För många år sedan skrev jag om en vän. En vän som kallades Köpings M. En väldigt god vän som inte längre har någon som helst koppling till just Köping, utan har flyttat runt och hamnat någon helt annan stans just nu. 

Vi lärde känna varandra under gymnasietiden. Kanske var vi lika vilsna båda två där när en ny skola skulle intas. Nya klasskamrater. Nya ämnen. Vi var rätt lika. Men ändå fruktansvärt olika. Jag tränade allt. Han spelade i band. Men vi fann varandra och umgicks en hel del. Även efter att gymnasiet tog slut.

För några veckor sedan. Då ringde en annan gammal vän. Från gymnasietiden. Hon berättade att Köpings M låg på sjukhus. Hade fått en hjärnblödning. Och trots att vi kanske inte uppgåtts speciellt mycket, eller ens pratat, de senaste åren, så stannade nästan världen till där ett tag.

Hjärnblödning? På riktigt? Vad händer nu? Jag blev alldeles kall. För bara några månader sedan var Köpings M i stan. Han hälsade på. Vi åt middag. Och nu. Sjukhus. Hjärnblödning.

Kommande dagar var oroliga. Men det hela såg ändå positivt ut. Nu har han kommit hem. Sjukskriven. Så klart. Men hem. Det kritiska verkar vara över. Nu ska han bara återhämta sig. Både fysiskt och mentalt. För hur går man vidare efter en sådan sak? Vågar man lita på sig själv? Vågar man ta i ordentligt?

När vi gick på gymnasiet pratade vi mycket. Jag tror att vi båda hade stort behov av det. Vi pratade en del om framtiden. Vad man ville göra och vad man ville bli. Det var en tung tid, men också rätt fin. Mycket känslor och funderingar. Jag tror att både Köpings M och den där andra gamla vännen, hon som ringde. De var nog räddningen för mig under ett par år. 

Nu så där i efterhand. Jag tror aldrig jag var så nära andra människor som jag var då. Vi visste allt om varandra. Eller. Ja, nästan i alla fall. Men i de där framtidsplanerna. Där lovar jag att en hjärnblödning inte fanns med. 

Gör-det-själv-känslan

Innan den där knappt märkbara semestern. Då nämnde jag något om pengar. Pengar pengar pengar. Sånt som tyvärr tar upp en rätt stor del av tankarna. Allt som oftast lite sådär lagom stressande tankar. Kanske till och med snuddar vid lätt ångestfyllda tankar närmare slutet av månaden.

Nu kom det sig i alla fall så att vi hade en plan. Flickan från landet i norr och jag. Det skulle renoveras. Uppgraderas. Barnens rum skulle få levla upp. Gå från barnrum till lite mera tonårsrum. Och det är kanske inte alltid gratis. Även om man gör det själv.

Ny säng. Färg på väggarna. TV till den ena. PS5 till den andra. Led-lights. Tavlor. Tv-bänk. And so on. And so on.

Första semesterveckan körde vi igång. Minihoppet till mormor några dagar. Prinsen till en kompis några dagar. De hade inte en aning om vad som skulle hända. Sen körde vi. 07-23. Kanske en EM-match där mellan. Fötterna värkte. Armarna värkte. Ögonen sved. En sak efter den andra föll dock på plats. Plötsligt började rummen likna något. Och det är då vi kommer till det här med pengarna. Ni vet. Pengar pengar pengar.

Vi hade tur. Något så djävulskt mycket tur kan man säga. Kanske också lite skicklighet. Om man nu får klappa sig på ryggen. Slå sig på bröstet. Och sen ge all credd till Flickan från landet i norr. 

Begagnad ny säng. 6000:- sparat. Begagnat PS5. 2000:- sparat. TV bortskänkes. Tusenlappar sparade. 20% på all färg. Ytterligare några hundra sparade. 

Dagar gick och färg torkade. Saker monterades. Det städades. Det skruvades. Det städades mer. Och så plötsligt var det klart. De nya rummen. Och då kommer vi till det bästa. The magic moment. Och det är väl kanske det här som är själva grejen. Som egentligen inte går att prissätta.

Barnen öppnar nervöst sina dörrar. De ser både chockade och överlyckliga ut på en och samma gång. Så otroligt nöjda. Så tacksamma. Så överraskade. Tydligen är de så stora nu.

Och där sitter vi. Flickan från landet i norr och jag. Och har den där gör-det-själv-känslan i knät.

Den lediga semesterkvällen

Mötte en bil i veckan. På väg till arbetet. Personen i bilen höjde handen och hälsade. Jag var som vanligt inte på tårna utan höjde min hand lite halvlöjligt sådär fem sekunder efter att våra bilar mötts. Tidigare har det varit två bilar jag får den hälsande handen av. Två bilar jag till slut lyckats förstå vilka de är. Ja, inte bilarna alltså. Utan personerna som kör dem. Men det här var en ny bil. Har någon av de tidigare kända personerna bytt bil? Har de lånat en kompis bil för att förvirra mig? Eller är det helt enkelt en ny. En tredje person. Som jag antingen känner. Eller som bara vill vara trevlig och hälsa på folk. Han eller hon kanske hälsar på alla.

Det har gått några veckor på arbetet nu. Efter den där semestern som kom och försvann. Allt är inte igång än. Men vi närmar oss. Jag ska inte ljuga. Jag saknar semestern. Jag saknar att vara ledig. Det som egentligen är det bästa med ledigheten, det är inte den lediga dagen. Det är den lediga kvällen. När stressen att få barn i säng, stressen att själv komma i säng, inte finns där. Det är de bästa kvällarna.

Idag är det fredag. Det är en sån dag. En sån kväll. Där ingen har bråttom i säng. Ingen måste upp klockan 06.00. Eller 07.00 för den delen. I morgon är en fullspäckad dag. Med matcher. Träningar. Kvartersfest. Och fler matcher. De på jobbet tycker jag ska lugna ner mig lite. Jag kommer inte orka att jobba snart med all träning och saker som ska göras på den så kallade fritiden. Jag vet inte. Kanske har de rätt. Kanske inte. Men det mesta vill jag inte vara utan. 

Det jag dock skulle kunna vara utan är dock främmande personer som hälsar i bilar jag inte känner igen. De ger mig dåligt samvete att jag inte hinner hälsa tillbaka.

Herr Winnerbäck

 Jag var på konsert i somras. Med Flickan från landet i norr. Det var Winnerbäck som sjöng. Så klart.

Det är inte direkt första konserten med Winnerbäck. Verkligen inte. Det har blivit rätt många sedan 1996. Den där kvällen på Grönan. Det stod ett knappt hundra personer i publiken. Köpings M frågade om jag skulle med. Jag förstod inte alls vem det var som skulle spela.

Nu var det betydligt fler. Fler som kom dit av säkert lika många anledningar som människor. Själv är jag där för det gråa. För det dystra. De lågmälda texterna. För mig är inte Winnerbäck sommar. För mig är det höst. Tandläkarväder. Som han skulle sagt. Grått och regnigt. Lite ångest. Lite deppigt. Men ändå vackert.

Vi funderade på vart vi skulle stå. Ovanför sittplatserna. Eller framför. Vid scenen. Valet föll på det sistnämnda. Där ska det vara stämning. Där ska det sjungas med. Högt. Utan att någon hör hur fantastiskt ovackert man sjunger. Men så kommer vi dit. En stund innan det ska börja. Och där börjar redan min förvåning. Där står, (knappt) personer. De vinglar. Försöker hålla balansen. Häller i sig mera pilsner. Och jag kan inte förstå vad man får ut av en konsert när man är kalasfull. Full kastrull.

Winnerbäck kommer ut. Börjar spela. Och fler och fler börjar kasta sig runt i publiken. Stöter till. Dunkar i ryggen. Knuffas. Är otrevliga. Aggressiva. Allt för onyktra. Det kanske är åldern. Det kanske är vi som inte platsar där framme vid scenen längre. Vår tid är förbi. Vi ska förpassas till sittplats. Där tar man det lugnt och fint. Bockar och bugar. Väntar snällt på sin tur och var person har sin plats.

Tyvärr tar allt det där knuffandet och otrevligheterna för mycket fokus av musiken. Det vackra. Det dystra. Vem ska knuffa vem? Ska hon slå honom nu? Når vakten hennes arm? Snälla släng bort kärringen. Långt bort. Sådär var det inte 1996. Det kan jag säga. Då behövde man inte trängas och knuffas. Alla fick vara med.

Scheisse

Då var det dags igen. Semestern kom. Och försvann. Plötsligt sitter man här på arbetet igen och har en evighetslång termin framför sig. Kul. Men höstterminer brukar innebära nyårsafton. I augusti. Ni vet. Nystart. Ta tag i saker. Försöka bättra sig. Får se om jag lyckas den här gången.

Igår satt jag med några barn och byggde lite. Vi arbetar mycket med flaggor just nu. Ett intresse som växt hos en del barn under fotbolls-EM och OS. Själv har jag alltid gillat flaggor.

Ett av barnen började svära. Fan. Fan. Fan. Sådär som barn ibland gör när de lärt sig ett nytt ord. Ett ord som kanske är lite förbjudet. Jag bad honom sluta svära.

Scheisse. Han började svära på tyska i stället. Jag bad honom sluta svära på tyska också. Då tittar han på mig med leende ögon. Säger på tysk brytning: "Äsch. Jag glömde bort att du också kan tyska."

Och så byggde vi vidare. Jag tänker. Att det är såna här små tillfällen som ändå gör att man orkar igenom de mindre positiva dagarna.

Som sagt. Nu är höstterminen igång. Scheisse.